Innehåll
FRAMTIDENS HOPP INOM SVENSK DEATH METAL
E
n intervju med gitarristen i metalbandet Disregard. Vad kanske kan bli nästa stora genombortt inom svensk deathmetal? Det är en nå-
III
VIII
III Framtidens Hopp Inom Svensk Death Metal Intervju med Oskar Fahlén, gittarist i Disregard.
X
XII
VIII Alla som hör låten och lyssnar på texten borde påverkas Textanalys av Trivium’s Down From The Sky.
XII Within Temptation’s Hydra
Recesension av Within Temptation’s senaste platta.
XIV
X Lever vi verkligen en bra tid för musiken? Krönika om hur vår syn på musik.
XIV Punkens era och dess påverkan i samhället.
Krönika om hur punken påverkade samhället.
Text: Christoffer Magnusson magnussonchristoffer4@gmail.com
got kyligare oktober dag än vanligt, jag väntar spänt och förväntansfullt på att får träffa gitarristen i det där nya grymma bandet Disregard. Platsen där intervjun ska ske är ett café. Jag ser Oskar komma ifrån Kungsportsplatsen, jag vinkar till honom så att han ska förstå att det är jag som ska stjäla hans dyrbara tid. Vi skakar hand, presenterar oss och bestämmer oss för att bege oss in i caféet. Transaktionen mellan kylan utomhus och värmen och lukten av bullar möter oss när vi kliver in. Vi beställer varsin kaffe och sätter oss vid det första lediga bordet vi hittar. Vi byter några ord om band och berättar vad vi gillar för musik innan intervjun börjar.
tarr när jag gick i tvåan eller trean i lågstadiet, en liten mini elgitarr och den har jag kvar faktiskt, säger han och skrattar. - Jag satt och plinkade och lärde mig själv, det fanns ju ingen Youtube eller något sådant då. Jag hade en jättekonstig plektrumteknik där jag liksom slog på strängarna. Jag visste ju inte hur man skulle göra där i början, så vissa grejer fick jag lära om senare när jag skulle utvecklas. Det var ju det som var var mest intressant liksom, fortsatte han, stråkinstrument var ju liksom inte lika häftigt, även om jag faktiskt gärna hade fortsatt med det nu. (Men gitarr var liksom det du brann för?) -Ja, trummor hade jag ju aldrig råd med och bas som också är rätt vanligt, kunde man ju inte sitta och spela själv. Gitarr kan man ju liksom sitta själv och spela, så det kändes ju bäst.
Hur kommer det sig att du vill bli gitarrist? -Jag började faktiskt med ett annat instrument som var Cello, sedan fick jag faktiskt min första elgi-
Vi hör båda några servitriser som tappar en tallrik på golvet som ger ett högt krasande ljud. Vi tittar på varandra och skrattar och fortsätter sedan intervjun.
Vilka är dina största influenser när du skriver musik? -Förr var det mycket från en gitarrist i bandet Meshuggah som heter Fredrik Thordendal. För han har ju ett helt eget sätt att spela (lite djentaktigt) ja, precis lite sådär skumt och inte så mycket toner men med väldigt mycket mattematik. Så han har alltid varit en gud för mig. Sedan har vi även gittaristen i Opeth, Mikael Åkerfeldt, han gör ju hela bandet unikt på något sätt. Så han är också en väldigt stor förebild i musik överhuvudtaget. Men annars har jag ju inte så mycket superduperidoler så. Jag lyssnar på jättemycket musik men har inte riktigt någon gittarist som jag älskar och sitter och sweepar till. Jag brukar liksom oftast lyssna på bandens helhet. Men Fredrik Thordendal och Mikael Åkerfeldt helt klart. Är det något band som du alltid känner dig inspirerad att skriva musik av? -Det finns ju ett band som heter Gojira som kommer ifrån… (ett franskt band va?) ja precis franskt är det. De har en väldigt egen stil så
jag vill liksom hitta någon stil som är lite likt, alltså inte likt just Gojira stilen men liksom något väldigt eget. Det finns så mycket band så det är svårt att… Jo, ett band som heter Fleshgod Apocalypse (de släppte ett nytt album i år va?) precis, just för att jag är så intresserad av orkester. Därför är de helt perfekta för mig, för att de har så mycket orkester i. Det är inte så mycket gitarr egentligen som utmärks utan det är stråket och att det är så episkt och ondskefullt. Det är väl det jag mest strävar efter när jag skriver, att det ska vara mäktigt. Jag har svår att skriva något som inte är det, men det måste man ju kunna göra egentligen, att kunna skriva så här dynamiskt och göra något lugnare ibland. Men när jag skriver något som blir det alltid lite mäktigare. Så att Fleshgod Apocalypse är ett band som inspirerar mig mycket, för de har ju också mycket lugna grejer och sådär. Det är en stämning i den musiken som inspirerar mig, berättar han. Det håller jag faktiskt med dig om, deras senaste album är kanon.
”Det är väl det jag mest strävar efter när jag skriver, att det ska vara mäktigt.”
När och hur uppkom bandet? -Jag var inte med från början, men det var rätt kul, för de frågade faktistk mig när jag spelade i mitt gamla band, då trummisen och gitarristen på en av mina spelningar och kom fram till mig och sa ”du ska vara med i vårt band” och jag var svarade liksom ”nej, det kan jag inte”. Det var ju 2009 eller 2010 tror jag. Mitt förra band startade 2008, men sedan så började Alexander och Albin då som de heter, med det nya bandet som då heter Disregard, som jag nu spelar i. De bytte lite medlemmar och sådär,
men sedan så hoppade jag faktiskt på dem, några år senare. Tror det var 2012 då jag kom in, jag har inte sådär superkoll på datumen. Men jag hoppade faktiskt på först som bassist, eftersom att bassisten hoppade av efter att de hade vunnit en tävling, ”Alerocken” tror jag att det hette. Så hoppade han av bandet, eller han blev sparkad rättare sagt. Så då hoppade jag in som bassist. Men sedan så slutade gitarristen och jag hoppade in eftersom det är mitt huvudinstrument. Då tog vi in en annan bassist som var med ett tag, en jätteduktig kille, men han hoppade av så då tog vi in han som var gitarrist innan till bas. Så att det är så det ser ut nu, men medlemmar åker hit och dit hela tiden. Alexander som var med och grundade bandet hoppade också av och nu har vi en kille som heter Filip istället, så den enda som är originalmedlem i bandet är ju vår trummis. Det har ju inte direkt varit jobbigt att byta medlemmar. (inga stora bråk eller något då?) -Nej det har det aldrig varit, det har liksom alltid varit väldigt bra stämning tycker jag. Vad var det som fick er att välja bandnamnet Disregard? -Jag tror det var så att det var någon som lyssnade på ett grindcore band som har en låt som heter Disregard. De har en sådan extrem virvel och extrem kagge, låter liksom som en kakburk. Kom inte ihåg vad bandet hette. Men det finns ett annat band som också har Disregard som bandnamn och även ett punkband. Jag vet inte riktigt hur det funkar med att ha samma bandnamn, man kan ju liksom inte gå och kalla sitt band för rammstein. Jag vet inte vad gränsen går riktigt. För det finns ju många band som heter likadant. (det är väl svårt att hitta liksom ett eget namn) -ja, speciellt med ett ord. Nej men så det var väl an-
tagligen tack vare den låten som vi nu heter Disregard. Vad handlar era texter om? -Det har varit väldigt olika faktiskt, för vi hade en sångare tidigare som skrev lite sådär antireligiöst, men det var inget vi andra riktigt ville ha efter ett tag. Först brydde vi oss inte riktigt, jag till exempel bryr mig väldigt lite om texter, för att jag är dålig på att skriva. Men vi hade lite diskussioner kring det, vi ville lite olika. Men nu har vi en annan sångare som inte alls skriver om sådant då han själv är lite troende. Men jag vet faktiskt inte riktigt (du har inte läst texterna eller haha) jo jag har ju läst igenom dem och så, och dem är bra. Han skriver väldigt bra faktiskt. Men vi har ett tema för näste släpp, berättar han och funderar en stund. -Lite post-apocalypse nästan, lite sådär undergång och episka grejer. Det är inga hattexter som är rakt på sak. Förr var texterna det dock, lite mer ”Aeon”aktigt om du har hört. Ett svenskt band som liksom ”jag hatar Jehovas” låter nästan som att en fjortonåring har skrivit texterna, på ett sätt men de är fortfarande ett riktigt bra band. Men våra nya texter är lite mer avancerat skrivna (lite metaforer och så) så man kan liksom tolka det hur man vill så det är ju skillnaden nu på det senaste. Men vi har ju bytt så mycket texter på vissa låtar så det är därför jag inte riktigt har så bra koll. Och så skrivs dem om och så, hade faktiskt bättre koll på mitt förra band. Men det var ju faktiskt längesedan men nu på vårt kommande album så kommer det definitivt vara skillnad. Men på vår ep var det svårare, har lite svårt att förstå vad texterna betyder och så. (jag känner faktiskt lite likadant, är oftast svårt att förstå precis vad texterna vill säga.)
Ni spelar death metal eller hur, finns det någon anledning till att ni ville spela just den genren? -Ja det måste det ju göra egentligen (skratt). Det hela började med lite mer ”Oldschool Döds”, lite enklare [att tycka om typ]. Ja precis, lite mer groove så att säga. Men vi utvecklades med tiden och man får ju ändå hitta en slags balans mellan vad man själv tycker om att spela och vad folk faktiskt lyssnar på. Oldschool döds är det inte så många alls som lyssnar på, de flesta är ju mycket äldre och de har väl ingen större lust att gå på spelningar där vi som är 17-18 spelar. Det är ju oftast bara 30-40 åringar som lyssnar på det, eftersom det var inne på deras tid. Så man måste anpassa sig lite grann, men de flesta påstår ju att man ska spela det man själv tycker om men (lite av en blandning typ). Ja, och man ska ju inte bara spela det som man tror alla skulle tycka om för då blir det ju bara jättemycket radiomusik och det är inte så kul. Så vi vill han en blandning mellan lite modernare döds och lite äldre, liksom det man själv vill. Och det ska ju inte vara jätteprogressivt och konstigt utan det ska vara ett sammanhang i musiken. Men personligen så är det för att det är det jag lyssnar på mest och tycker det är roligast att spela live helt enkelt. Det är ju inget jag skäms för, hade jag spelat något helt annat, någon helt galen stil så hade jag nog känt annorlunda. Men det jag spelar just nu tycker jag är helt perfekt. Det roligaste att spela är det jag själv har skrivit och med de jag har hittat som gillar samma musik. Så då var det ju inget snack om det vi skulle spela, men det har dock varit lite diskussioner och hur vi skulle ändra det, om vi skulle spela lite mer åt det hållet eller lite mer åt det andra, så man kanske drar lite nya banor och sådär. Så nu på det senaste som kommer, som vi ännu
inte har ett datum på, så har vi försökt göra det lite mer intressant, vi vill inte få det enformigt. När jag själv skriver låtar så tänker jag det som att jag själv står och lyssnar på bandet och det ska ju vara live-vänligt så att säga. Det finns ju musik som är jättebra när man lyssnar på det hemma men när man ser det live så somnar man nästan. Men jag skriver det som att jag själv står och röjer på en spelning. Och det märker man på de låtarna som jag har skrivit, för att publiken går i gång på ett annat sätt och det är liksom jättemycket röj och folk tycker det är kul. Så det är helt enkelt därför vi har valt att spela dödsmetal.
”Det roligaste att spela är det jag själv har skrivit och med de jag har hittat som gillar samma musik. Så då var det ju inget snack om det vi skulle spela.” Har ni i bandet några framtidsplaner på hur ni vill få er musik att slå igenom? -Det var faktiskt så att vi diskuterade lite inom bandet att det kanske inte är så farligt att gå lite kommersiellare, att spela sådant som andra också gillar, och då var det ingen som reagerade dåligt och blev arg. Det var accepterat helt enkelt, jag vet inte om det är för att folk tycker vi har stått stil lite för mycket. För det finns ju band som vi känner till som under ett halvår har gått till från att inte finnas till att bli jättepopulära, nu är det ju likes på Facebook som är en stor grej, tyvärr på ett sätt men samtidigt så är det ju där det sprids mycket. Räknar man där så kan det ju gå från 0 till tusen
likes på några månader bara, samtidigt vår genre inte sprids lika fort och är inte lika populär bland de som använder internet på det sättet. Så att ändra lite på musiken är nog ingen fara, för det är kul att spela inför folk, för att ibland kan det bli lite dött, på spelningar och sådant där. Sedan kanske vi inte är de bästa på att marknadsföra heller i jämfört med de nykomlingarna nu, för de är födda med internet, så det känns som att de vet precis hur man ska marknadsföra, för att allt är ju via internet nu, förr så ringde man ju runt på ett annat sätt, nu så skrivs ju allt på datorn och så löser det sig på den vägen. Inte allt kanske, jag är ju ingen expert, men det är ju mycket som har förändrats de senaste åren. Men att helt enkelt ändra vår stil lite, medlemmerna är jag jag jättenöjd med så det planerar vi inte på att ändra. Men att kanske ändra utrustning och sådant, som de andra egentligen redan har gjort, det är väl jag som behöver köpa till lite grejer. Att komma utanför Göteborg, vi har varit för bekväma och spelat mycket här, vi skulle åka till England, men var tvungna att tacka nej. Allt var i början frid och fröjd men vi insåg att resan inte ingick i priset och vi har legat lite på halkan efter sommaren allihop. Vi skulle redan betala en ganska stor summa, men det var värt för det skulle bli några tusen per person. Men så insåg vi ju att resan inte ingick och att resa mellan sex olika ställen i England och sedan resa tillbaka. Blev väldigt dyrt. När man tittar på kontrakt ser man bara det man vill, typ att det här och det här ingår, och då var man liksom fast att resan också skulle ingå och det kom vi ju på sedan att det gör den ju inte, så då blev det ju jättedyrt. Och det kan variera mellan att det är dyrt och jätte-
dyrt och då sa vi tyvärr nej. Men vi ska på en kryssning och spela snart som heter, ”Rock Bitch Boat” som går från Stockholm till Riga som går mellan 8 till 9 november eller något sådant där. Så då kommer vi utanför Sverige i alla fall. (det är alltid något) ja, ute på havet. (när vi ändå är på samma ämne) Vad skulle din drömfestival vara att spela på? -Man ska ju inte bara tänka i folkmängd, Wacken är ju liksom den största. Men jag hade jättegärna spelat i Brasilien. (det hade jag nog självt valt också, för att alla är så galna där, de moshar och de skriker) ja precis, jag vet inte vad festivalerna heter, men just det landet skulle jag vilja spela i, för att precis som du säger de lever sig verkligen in i musiken. Det var ju någon som var där som hade sålt sin guitar bara för att ha råd med resan dit till den spelningen. De var helt shockade när de kom dit, de var liksom ett svenskt göteborgsband. Just att fansen där är så inbitna. Annars så hade ju metaltown varit kul någon gång, för där så känner man så många. Fast då hade jag ju hellre spelat på close-up än de andra småscenerna för då spelar man ju typ precis när de öppnar och då är folket inte så taggade. Men spelar Dark Tranquility på kvällen så är det fullt med folk på inomhus scenerna och då är stämningen grym. Sedan hade det ju varit cooolt att spela på en stor scen också, bara det är bra drag. Bara man inte står på en stor scen och det är bara tio personer som tittar och ingen är (ingen är packade ännu), hahah ja precis. Då känns det nästan ännu
tommare, även om det är 500 eller 600 personer där som står längst fram och några längre bak så och ingen gör någonting. Men annars så hade utomlands varit kul. Vilken spelning har hittills varit bäst? det måste ha varit, för inte så längesedan, vi skulle spela på valand. Men fem våningar upp så var det en toalett som hade läckt, alla väggar och golv i byggnade hade blivit skadade. Så de vågade inte dra dit all utrustning. Han som hade hand om den spelningen var också chef för musikaffären jam, som precis har gått i konkurs tyvärr. Först så sa han att vi var tvungna och ställa in och så där men sedan så sa någon i bandet, att nej vi löser det, för de hade ingen utrustning där så vi erbjöd oss att fixa det. Vi var i replokalen när vi fick reda på det här, som tur var. Så han som hade hand om det kom dit med släp som vi hade hyrt, så vi lastade in halva replokalen typ, trummor, PA-system som vår sångare har, förstärkare i lådor. Så vi riggade upp allt där på nedervåningen där de har en scen som är riktigt grym. Ett av banden som var från stockholm och skulle spela var ju halvägs när de fick reda på det. så vi sa att vi skulle fixa det för dem också, så vi riggade upp allting så det var perfekt. Det blev även gratis inträde, så de kom ännu mer folk, för att på valand så brukar det ju kosta en del så alla har ju inte råd. Det var ingen åldersgräns, det blev helt party. Det var ingen krog längre, så det blev typ svartklubb nästan. Hahah helt perfekt, så folk fick ju ta med egen alkohol om de ville, vilket vi också hade och man kunde köpa och så där. Så
då räknas det ju nästan som hemmafest, det var ju ändå slutet på kvällen och vem som helt fick inte komma in längre, om inte vi til�lät det. Så det var verklign extremt bra stämmning, man slapp det där ”spela på krogen” där det är vakter, det kostar inträde, du måste betala garderob. Det var så avlappnad stämmning. Det var nästan som att vara i danmark på en krog, där är det ju inte lika strikt som det är i sverige. Så det var helt underbart. De andra banden takcade oss jättemycket för att vi hade hjälpt till att släpa dit grejer. Så det var helt klart en lyckad kväll, och framför allt den bästa spelningen hittills. Har ni några spelningar planerade nu framöver? -Vi ska spela en på lördag i Henriksberg. (vad är det för klubb eller lokal?) Henriksberg ligger där vi Stigbergstorget, och stället där har typ tre vångar och klubben längst ner heter Belsepub. En skön kille som heter Tony som håller i den. (jag tror jag såg en affisch om det faktiskt, jag såg ert namn där på den, disregard, och jag liksom, där är ju dem!) jaha, det visste jag faktiskt inte, men där ska vi spela. För där kommer det mer folk oftast, och det är väldigt skön stämning där oftast, tycker jag. Det är den närmsta, och efter det så tror jag inte vi har så mycket förutom den där båten. Så det är det jag ser fram emot i tillfället. Det var alla frågor det faktiskt. Tack så jättemycket för intervjun, och hoppas att spelningen på lördag går bra då! -Tack själv, lycka till med artikeln!
. . .. . Alla som hor laten och lyssnar pa texten borde paverkas
I
vad många påstår är oljud och nonsens så är hårdrock och metal mycket mer än så. Personligen kan jag förstå varför folk skulle säga något sådant utan att ha växt upp med det. Men vad vad många inte inser är att även sådan här musik har ofta en djupare mening . En låt jag länge har hållt kär och lyssnat regelbundet på är Trivium’s Down From The Sky, vilket är en thrash metal låt från 2008 med starka åsikter mot den amerikanska regeringen samt en del anklagelser mot religion. Det är ofta svårt att analysera och förstå vissa metal låtar, metaforer och liknelser används flitigt. Matt Heafy som skrev den här låten är särskilt duktig på det här. Han har skrivit ett helt album genom att bara använda metaforer för att få lyssnaren att hitta sin egen uppfattning ut av låtarna. Den här är dock lite annorlunda då texten är tydligare och man kan förstå vad han vill säga. Det är inte helt lätt dock då jag själv hade viss svårighet att förstå vad texten handlade om i början, det var inte förrän sångaren själv berättade i en intervju att låten var ett slags klagomål på hur han ser på världen just nu som jag insåg. Rader som ”The vampires feed on the wars of mankind” kan vid den första lyssningen låta som det handlar om vampyrer som krigar. Men det är helt klart djupare än
så. Jag har uppfattat texten som att vampyrer är en illvilligare liknelse till politiker eller ledare. Så ”Our leaders feed on the wars of mankind”. De menar att medan de skickar ut deras folk för att kriga åt dem, så sitter de på sina platser och tjänar pengar på naturresurser som militärerna får sina händer på. Ytterligare en intressant mening är ”They'll blow it all to bits, To prove whose god wields all the power, Fire rains down from the sky”. Som jag tidigare har nämnt så anklagar låtskrivaren den amerikanska regeringen, här syftar de på krigen som landet ständigt befinner sig i. Specifikt så är det de mot arabländerna som de tänker på här. Jag har många gånger funderat på om de med ” To prove whose god wields all the power” antyder att gud är själva landets ledare eller om det faktiskt är gud de pekar på. Oavsett så får de ut det de vill säga. Utan att citera mycket mer ut av texterna så är det mycket tydligt för mig vad de syftar på med låten och inte minst vad de vill säga. Jag tycker att musik är det bästa sättet att påverka folk, det jag uppskattar med den här låttexten är att de utan att spåra ut i en massa konspirationsteorier vill diskutera något som är både aktuellt och viktigt. Ska verkligen USA ständigt befin-
na sig i krig för att både visa sin makt över de andra länderna och ta naturresurser? ”Growing fat on the throne of an empire. Tyrant rules with the threat of a great fire”. Tycker jag syftar på att presidenten sitter på sin ”tron” och bara låter sin makt växa, medan hen skrämmer sitt folk om vad som
kan hända om de inte skulle lyda. Alla som hör låten och lyssnar på texten borde påverkas, inte minst de som faktiskt bor i det poängterade landet. Är vi verkligen nöjda med hur vårt land använder sin makt? Den här låten är inte en av mina favoritlåtar bara på grund av det fantastiska musikala förmåga som artisterna visar, men även deras mogna och aktuella syn på samhället.
A chasm grows With the cavity of serpentine teeth (Serpentine teeth) Hunger pangs strike For the sweet feast of innocent blood Of innocent bloodshed Now here we go The vampires feed on the wars of mankind The vampires feed on the wars of mankind Growing fat on the throne of an empire Tyrant rules with the threat of a great fire I've opened up my eyes Seen the world for what it's worth Tears rain down from the sky They'll blow it all to bits To prove whose god wields all the power Fire rains down from the sky The gaping wounds Hemorrhaging the blood from which they feast (Blood from which they feast) Eat us alive Consume to feed a hunger with no A hunger with no end Let's fucking go The vampires feed on the wars of mankind The vampires feed on the wars of mankind Growing fat on the throne of an empire Tyrant rules with the threat of a great fire I've opened up my eyes Seen the world for what it's worth
Tears rain down from the sky They'll blow it all to bits To prove whose god wields all the power Fire rains down from the sky This battle's not the same Which they have led us to believe A synthesis of propaganda Terror and deceit We are the cattle They the slaughter Our meat: gasoline They pump us through the machine's valves To cleanse the world's disease We are the ammunition That will cause all life to cease Annihilate All those who stand in their way Obliterate They'll rain their holocaust Down from the sky The vampires feed on the wars of mankind The vampires feed on the wars of mankind Growing fat on the throne of an empire Tyrant rules with the threat of a great fire I've opened up my eyes Seen the world for what it's worth Tears rain down from the sky They'll blow it all to bits To prove whose god wields all the power Fire rains down from the sky Annihilate All those who stand in their way Obliterate They'll rain their holocaust Down from the sky...
Lever vi verkligen i en bra tid för musiken?
D
et regnar ute, jag stänger jackan snabbt och beger mig ut i ovädret. I hörlurarna spelas en låt från den senaste plattan av The Ocean och jag njuter av den symfoniska musiken som dundrar med högsta volym. De distorderade gitarrerna slår in och jag upplever total eufori. När jag sätter mig på bussen så tar Metallicas ”Ride The Lightning” över det tysta efter första låten samtidigt som jag sitter och funderar på hur mycket musiken har förändrats under åren, och hur en dänga från 80-talet fortfarande kan vara så populär i många ”metalheads” öron. Jag når min hållplats och vandrar den korta vägen hem. Ingen är hemma och min dator tas upp och högtalarna kopplar jag smidigt med Bluetooth, inte förvånande är att även nu sätts på en tung melodi från min 2000 låtar långa spellista. Jag går igenom de traditionella sidorna på internet och avslutar min resa genom att besöka musiknyhetsidan Metalsucks.net. En sida där journalister skriver om nyheter och recenserar musik inom metalvärlden. Haken med just den här sidan är att deras åsikter om band är väldigt starka. Ett exempel på detta är deras artiklar ”Worst Band Ever of The Day” där författaren visar upp ett band som de ogillar och beskriver varför de suger. Självklart så har alla en egen åsikt och får gärna utrycka sig med dem. Men att kalla ett band ”worst”, är det verkligen okej och respektabelt? Det har funnits hat och ogillande så länge som vi kan minnas, men har vi inte vuxit ifrån det nu? Har vi inte lärt oss att respektera andras värk, bortse från det dåliga och uppskatta det som faktiskt är värt att uppskattas? Jag valde att själv lyssna igenom låten och jag
möttes av något som lät som en blandning av rap, metal och uråldriga riffs, jag förstår genast vad författaren menar med sin hatiska text. Men jag vill inte påpeka att något är dåligt så fort jag hör något nytt jag inte gillar, jag vet att det finns andra som uppskattar det och tänker därför inte plåga dem med onödiga kommentarer.
V
okalisten Matt Heafy från bandet ”Trivium” diskuterar i en intervju om hur metalsamhället ser ut idag. Han börjar med att påstå att det både är i en bra plats och i en dålig. Det finns för mycket elitism och hat i all musik idag. Alla metalheads ska hålla upp ett broderskap, respektera allt bra som finns i metalvärlden. Han fortsätter med att säga att det även finns mycket ”överbearbetad” musik, framförallt i pop och rap-scenen. Musik som skrivs av en multimiljonär någonstans i USA som bara pumpar ut skitlåtar som folk lyssnar på för att det är ”populärt”. Låtar som är kopieringar av andra kopierade låtar osv. Han uppmanar sina fans till att skriva musik som kommer från hjärtat och inte bara tänka på att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det finns massvis med talangfulla artister och band runt om i världen som bara väntar på att upptäckas, men dras ner av större musikbolag som bara pekar ut de som istället har utseendet för nästa stora hit.
D
et är många som påstår att det var bättre förr, och inom popmusikvärlden så tycker jag att det stämmer alldeles perfekt. Även vi som inte var födda under deras stortid känner till legendariska namn som Queen, Michael Jackson, Nirvana och The Beatles bara för att nämna ett fåtal. Anledning till att de än idag är så populära och att deras musik fortfarande spelas på de kända radiokanalerna är för att de skrevs med känsla och passion. Deras värk var mycket mer än något att tjäna miljontals dollar på utan skrevs för att de själva älskade det de gjorde. Det är på grund av dessa faktorer som gör musiken tidslös och kommer att minnas och lyssnas på i generationer framåt. Jag har en fråga till dig som läser det här, tror du att den senaste hitlåten från låt oss säga Rihanna, kommer att vara minnesvärd om 10 år? Antagligen inte, tror inte heller du kan säga vad hennes första album heter utan att googla det. Det är det här jag menar, popmusiken är inte längre till för att ge lyssnaren en upplevelse utan något som man kan lyssna på i två veckor tills nästa överproducerade pophit når radiokanalerna. För att komma tillbaka till min tanke i textens början, om hur en låt från Metallica som skrev på 80-talet fortfarande idag är lika levande som den var första gången den placerades på skivhyllorna. Musiken är skriven från själen utav musikerna själva och inte av någon kostymnisse med en tre miljarderslya i Kaliforniens finaste område. Jag ska nu citera Dave Grohl:
”Musicians should go to yard sale and buy an old fucking drum set and get in their garage and suck. And get their friends to come in an they’ll suck too. And they’ll fucking start playing and they’ll have the best time they’ve ever had in their lives and then all of a sudden they’ll become Nirvana.””
Recension av Within Temptations Hydra Genre: Symphonic Metal Skivbolag: Nuclear Blast Producent: Daniel Gibson Release: 31/1 2014 Bästa Låt: Silver Moonlight Sämsta Låt: Dog Days Betyg: 7/10
D
et holländska metalfenomenet Within Temptation släpper den 31 januari sitt sjätte studioalbum Hydra. Med intressanta gästartister som Howard Jones (Ex-Killswitch Engage), Tarja Turunen (ExNightwish), Dave Pirner (Soul Asylum) och kanske den mest förvånande (om inte chockande) rapstjärnan Xzibit som alla medverkar i varsin låt.
Albumet öppnar upp med Let Us Burn som sätter tonen för hela albumet. En symfonisk metallåt med en refräng som kommer att fastna i ditt huvud i veckor framöver. Melodin tonas ut och första gästmedverkandet från Howard Jones tar plats. I en intervju säger bandets sångare Sharon den Adel att hon alltid har beundrat den tidigare Killswitch Engage sångarens starka röst och vi märker i sången att hans kraftfulla röst lyfter upp sången och bygger upp refrängen till högre höjder. Jag blev dock
aningen besviken på den ointressanta låtuppygnaden och riffen under versen, refrängen gör inte heller under för min musiksmak. När jag först läste att Xzibit skulle medverka i Within Temptations kommande album så tvivlade jag starkt på om det skulle funka. Ett symfoniskt metalband där opera och synth har stor betydelse och att kombinera det med rap kändes endast fel. Men de motbevisade mig. Låten startar med en lugn piano melodi och den lena rösten av underbara Sharon den Adel. Jag blir alltid extra förälskad i låtar som sakta byggs upp genom att låta varje instrument introduceras en efter en under versen gång. Det här är ett utmärkt exempel på en sådan låt, när det väl känns som att låten har nått sitt klimax, dyker den mörka basrösten av Xzibit upp i högtalaren och jag upplever extas. ”Don't blink, you'll miss it. Lift up your head. We gotta get gone. Yeah, we outta here” upprepar rapstjärnan samtidigt som en bakgrundskör sjung-
er en andlös harmonisk melodi. Tarja Turunen är den tredje gästsångaren. Paradise som låten heter är också albumets första singel, ett kraftfullt slagpaket med en fantastik sånginsats från ex-Nightwish vokalisten. Även här kan man höra den orkesterkänsla som har varit med bandet från start. Det behöver inte sägas mycket mer än att det är en fullfjädrad Within Temptation som inte kan göra många fans besvikna. Men jag finner även här att låtuppbyggnaden är lite gene-
här är en typisk Within Temptation låt med en liten modernare touch, man hör verkligen att bandet trots alla år på nacken fortfarande är kreativa och kan skriva nya fantastiska låtar. Solot i den här låten är det bästa på skivan och kommer glädja många gitarrfantaster. Albumets andra ballad tar plats med namnet Dog Days, en helt okej låt men känner inget speciellt nytänkande i denna låten som de två innan.
risk, hade gärna sett lite att de testar lite nya vägar.
Det är dock inte förrän albumet når Silver Moonlight och Covered By Roses som jag inser att albumet är ett av deras bästa. Jag tänker kort diskutera de här två låtarna Tell Me Why är en av de tyngre låtarna på plattan och kommer glädja många hardcore-fans. Låten är den mest gitarrdrivande låten med dess gitarrharmonier och riff. Denna sex-minuters långa resa genom riffs, piano och fantastisk sång av Sharon den Adel är utan tvekan en av de bästa låtarna på plattan. Även på grund av break downet som involverar growl som jag gärna lätt faller för. Albumet avslutas med The Whole World Is Watching som även
Punkens era och dess påverkan i samhället.
För att sammanfatta recensionen så är det här inget album som ett öppensinnat ”metalhead” vill missa. Albumets höjdpunkt är Xzibits överaskande medverkande och Silver Moonlight/Covered By Roses som än idag ger mig gåshud då jag lyssnar på det. Det glädjer mig oerhört att bandet fortfarande öppnar upp nya vägar med gästsångare och nya ideér. Ytterligare en idé som bandet hade var att tidigt släppa demoversionerna av några låtar i förväg så att fansen kan höra hur låtarna utvecklas i albumsproduktionens gång. När de släppte första singeln i höstas så inkluderades även demon av Let Us Burn, Dog Days och Silver Moonlight. Jag tyckte det var väldigt roligt och
Edge of the world är albumets lugna mitt, en symfonisk ballad som melodimässigt påminner om deras andra studioalbum ”Mother Earth”.
tillsammans då de i mina öron hör ihop. Silver Moonlight är deras vanliga symfoniska metallåt med underbara fioler och gripande piano melodier, men med ett överraskande ”growl” som gav refrängen och breakdownet en wow känsla när jag för första gången jag lyssnade igenom albumet. Tror inte de har inkluderat detta sångsätt sedan deras första platta ”Enter”, vilket gjorde mig väldigt glad. Låten tonas ut och Covered By Roses startar med en liknande melodi som ger mig tanken att de hör ihop. Även det
gästas av ”Soul Asylums” Dave Pirner. Det är en lugnare rock låt med fantastiska sångharmonier av sångarna och min favorit av de tre balladerna. Men i albumets helhet så är låten inget speciellt.
intressant att se hur de utvecklades. Albumet har dock några mindre intressanta låtar som jag helst gärna hoppar över i min genomlyssning. Gitarrerna behöver mer plats i vissa delar av skivan, hade också gärna sett lite mer tekniska riff och längre solon. Men för att inte låta det sistnämnda dra ner det allt för mycket så avslutar jag med att ge plattan 7/10 i betyg.
M
usik har i århundraden varit ett uttryck för mänskliga förhållanden och relationer i samhället. Men framförallt rocken som under åren av dess existens väckt många individers intresse på grund av deras kraftfulla och anklagande åsikter. Redan tidigt i rock’n’rollens start så har det på olika sett provocerat och utmanat normer. Ett tidigt utmärkt exempel på det är Elvis, då kameramännen var tvungna att enbart filma hans överdel då han ofta utövade utmanande rörelser med sin höft som under den tiden ansågs vara provocerande. Till skillnad från idag då enbart ett fåtal världskändisar inte har klätt sig tunt och dansat erotiskt inför hela världens population. Även upphovsmannen till rockklassikern ”Rock Around The Clock”s Bill Haley utmanade normerna genom sin skrikande röst, men det här var självklart bara början på fenomenet rock. Det var inte förrän 60-talet då det verkligen exploderade och musiken gick från att bara
var en genre till att vara en livsstil . Beatles och Rolling Stones är en framstående anledning till att rocken blev så betydelsefullt som den menat till att bli. Det uppmärksammades mer politiskt då texterna anträdde mer rebelliskt och upproriskt. 1960-talet var tiden då tvivlandet av den amerikanska regeringen sakta började ta sin form och detta uppmärksammades i texterna. Det var dock inte förrän 1970-talet då punken kom som samhällskritiken verkligen tog sin plats. Och inte bara i England utan i många delar världen, inte minst Sverige. Ett utmärkande exempel är av det svenska kultbandet Ebba Grön som under ett flertal av sina låtar berättar om hur det var att leva i den svenska förorten under 70-talet. Här är ett utdrag från deras debutalbum ”We’re Only In It For The Drugs”.
”Det finns inget att göra i den här trista förorten, det finns ingenting här för oss. Nä ursäkta jag överdrev litegrann,
vi kan ju knarka, supa och slåss. Så har det alltid varit här ute, ingen jävel har brytt sej om oss. Man ska va som en zombie, va nöjd med sin lott å aldrig fråga om nåt.” Ebba Grön anfaller samhället genom att påstå att livet inte har en mening och att droger och slagsmål är det enda som kan få dem att känna sig levande. ”man ska vara en zombie, va nöjd med sin lott” som på ett sätt beskriver att vi bara följer flocken och accepterar livet som det är. Men bandet försöker stå upp för sina åsikter och slåss för det dem tror på. Vidare i texten anklagar dem den svenska byråkratin för att de inte tillåter dem att gå på konserter för att det ansågs vara ”anarki”. Vilket backar upp deras argument mot samhället. Musiken är inte längre bara något man lyssnar på för att man tycker det är svängigt, utan det har även en betydelse, det försöker förändra samhället. Ytterligare ett exempel är det ökända brittiska punkbandet The Clash som i sin låt ”English
Civil War” tar upp hur ignoran- svenska Ebba Grön mot samhälta den engelska befolkningen är. let och tar upp just det att vi alla lever som zombies och lyder våra ledare slaviskt. Något som även vi idag kan identifiera oss med då vi ”when johnny comes marching gör det vi blir tillsagda som att gå home again nobody understands it can hap- till skolan och jobbar endast för att en dag kanske få gå i pension. Dropen again ger våld som också tas upp i texten the sun is shining an’ the kids förekommer i förorten även idag, are shouting loud vilket kan bero på brist på arbeten but you gotta know it’s shining och fritidsaktiviteter i vardagen.
through a crack in the cloud and the shadows keep falling when johnny comes marching home”
Vad bandet behandlar i den här låten är hur hopplös framtiden är. Johnny kommer tillbaka från kriget och alla är glada för att kriget äntligen är över men glömmer det faktum att det kan hända igen. Att det ljusa bara är ”a crack in the cloud”. Låten var menat som ett slag i ansiktet mot de britter som trodde på en ljus framtid och ständig fred. Det fanns en tydlig skillnad på vad de Sveriges och Englands punkband valde att kritisera. I de citerade texterna så vänder sig det
Vad den engelska punken tar upp är mer riktat åt de sociala förhållandena i England. Gängproblem och rasfientlighet är exempel på vad som ofta behandlas i texterna. Men som tidigare nämnt även den dystra framtiden, som exemplet med The Clash’s ”English Civil War”Att, att även under de fredligaste tiderna så lurar alltid ett krig runt hörnet. Vilket även här kan identifieras med nutiden då framförallt USA ständigt blandar sig in i konflikter runt om i världen. Det är svårt att se världen som en fredlig plats då vi ständigt kan läsa om krig och oroligheter i tidningen. Vad som kan förstås efter att ha läst ett flertal låttexter och analyser om
texter så är punken väldigt politiskt vänsterriktat. Det är heller inte så konstigt då de flesta berättar historier från sin uppväxt i slummen eller förorten, där majoriteten består av arbetarklass. Arbetslöshet och orättvisa i samhället är två ämnen som ofta nämns i textraderna, vilket fick mig att ana den politiska åsikten många punkband har. På vilket sätt dessa band faktiskt har påverkat samhället är svårt att se, då det egentligen bara var en rörelse snarare än en ideologi. De hade dock starka kopplingar till andra vad som skulle kunna ses som ”extremare” politiska rörelser som anarkis. Vilket bidrog till det massiva kritik de upplevde genom åren, inte minst från politiker utan även andra individer. Men vad som är viktigt att komma ihåg och påminna sig själv om efter den här tiden är att då samhället kanske inte gav efter sig. Så skapade rörelsen något som de politikerna aldrig hade kunnat åstadkomma. En musik som förde människor samman och enade sig med ett gemensamt mål.