HALLOWEEN
SKRÄCKRECENSIONER
MED NINA
Halloween är på väg, och de flesta bryr sig inte. Det är en sällsynt sorts människa som räknar ner till just den här högtiden men jag är här för att peppa er med lite film- och serietips! År av erfarenhet har lärt mig att alla inte kan hantera den vanliga skräckgenren. Vissa är för rädda och vissa vill ha en starkare krydda! Jag tänker därför dela in er kära framtida kollegor i tre kategorier baserat på vad jag ofta hört folk säga om man frågar de vad de vill se för skräckfilm. ”Jag får mardrömmar av jump scares”
Den ömtåliga snöflingan (no offence) till dig ger jag filmer som scary movie. Komedi är den perfekta neutralisatorn för den rädde, se det som att smyga in medicinen i maten.
Zombieland (2009): Ett mästerverk av skratt, hjärta och underbara zombies. Vår huvudkaraktär lever enligt ett antal regler för att kunna överleva en zombieinvaderad värld men det går (såklart) inte som planerat. Den är en perfekt blandning av komedi och snöflingeskräck. Black Mirror (2011- ): Kan man kalla den skräck? Nej. Det är därför jag rekommenderar den, kära snöflinga! Den är däremot en av de bästa serierna som någonsin gjorts. Den har lite läskiga dystopiska element och inga av avsnitten är kopplade till varann, så gå igenom avsnitten och se vilken av dem som verkar ”läskigast”. Jag rekommenderar 4x06 Black Museum & 2x04 White Christmas.
”Jag är inte rädd för skräckfilmer men de är onödiga” Jag fattar hur du känner, du vill inte utsätta dig själv för onödig stress, du är som de som undviker berg och dalbanor. Till dig har jag en läxa, träna upp din skräcktolerans!
The Cabin in the Woods (2011): En genuint bra skräckfilm (de är svåra att hitta). Den är verkligen värd att se och är precis rätt mängd skräck för den som vill undvika skräck. Den har plot twists, ett galet slut och driver med de vanliga skräckklyschorna. Den är en av de bättre skräckfilmerna jag sett. Hush (2016): Lyssna på det här konceptet; en döv kvinna bor i en stuga ute i skogen för att kunna jobba på sin nya bok. En galen mördare upptäcker att hon är döv och gör hennes kväll till en perfekt ”skräckfilm” för dig. Jag älskar när manusförfattare rör om i grytan. Hörselelementet är vad som gör den här filmen intressant, och den här filmen kommer du absolut kunna hantera.
”Men snälla, inget skrämmer mig!”
Åh äntligen kan vi ha lite kul! Fria tyglar, here we go. Efter du sett de här får du jättegärna komma fram till mig och diskutera i timmar.
Hereditary (2018): En av de skräckfilmer som påverkat mig mest. Den hemsökte mig i en vecka efter att jag hade sett den. Man har en konstant obehaglig känsla genom hela filmen och herregud vilket skådespeleri. Toni Colette är och kommer alltid vara en av mina favoriter. Det går nästan inte att berätta vad den handlar om, men jag kan säga att en familj går igenom en tragedi och det blir bara värre och värre efter det. Underbart.
The Blair Witch Project (1999): Jag ska vara helt ärlig och erkänna att jag fortfarande inte klarat av att se hela den här filmen, jag pausar, spolar fram, kollar bort. Den är för realistisk. Filmen är the OG av found footage teknik. Filmen har knappt ett manus, skådespelarna improviserar och när filmen släpptes trodde alla att det var en dokumentär. Vi får se vad du tycker, jag tänker i alla fall inte se den med dig.
The Conjuring (2013): Jag var lite för ung när jag såg denna, idag kan jag tycka att den är lite same old sh**. Men den lyckas skrämma mig varje gång. Ett par som utreder paranormala händelser blir kallade till en fin familj som precis flyttat in i ett nytt hus som... inte är så snällt mot dem. Classic!
Insidious (2010): James Wan är det bästa som hänt moderna skräckfilmer, han är en mästare på att hålla samma ton av creepy genom hela filmen och den här klarar jag nästan inte av. Samma story här, hörrni. Familj flyttar in i ett nytt hus som de tror är hemsökt. Den här är LÄSKIG!
27
