Tydningen 11 - Tema: Danmark

Nr. 11 2014 | 30 kronor

Tydningen Tema: Danmark

Tydningen är en tidskrift knuten till fÜreningen Litteraterna, ett studentfÜrbund vid litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

Nr. 11

Danmark

4.

Axplock ur den danska litteraturen

Ledare

6.

Chefredaktör

Malin Niklasson

Mats O. Svensson

Filip Lindberg Adam Ehlert Anna Lundvik Jon Arborelius Isak Laghem

Urval ur signe gjessings dikter

17.

Blixens fiskar

28.

30.

Mats O. Svensson

Christensen finns, christensen finns, Christensen fanns

10.

24.

Ansvarig utgivare

Signe Gjessing, Jonas Rasmussen

Sofia Roberg Akvareller

Stefan Teleman Yayha Hassan

Emilie Annerfalk Livsfarlig redogörelse

Adam Ehlert

32.

Framkallad realitet

38.

Markering

41.

Historielös

43.

Söndagar

46.

Medverkande

Redaktion

Grafisk form

Oscar Manfred Illustrationer

Sara Jernberg Sara Börje Johanna Sellén Lisa Broms Omslagsbild

Jesper Larsson

Filip Lindberg Kontakt

Iman Mohammed

tydning@gmail.com Tryck

Hannah Ohlén

KPH Trycksaksbolaget Uppsala 2014 ISSN 2001-4570

Jana Rüegg L

it

ter

at e r

n

a

TYDNINGEN

AXPLOCK UR DEN DANSKA LITTERATUREN Ledare Den danska författaren och akademiledamoten Elsa Gress lär ha sagt att det är typiskt danskt att fråga vad som är typiskt danskt. Och få saker speglar väl en nationell självuppfattning mer än relationen till ett grannland.

Det är alltid lättare att försöka ta avstånd från något som oundvikligen alltid kommer att finnas nära ändå. Grannländer påminner på så sätt lite om familjemedlemmar. Vi kan döma varandra hårdare, dra förhastade slutsatser om varandra och ta varandra för givet. För att närheten alltid finns där, och för att den alltid har funnits där på ett eller annat sätt.

Vår gemensamma historia med Danmark har sett sin beskärda del av osämja och rivalitet, samtidigt som litteraturen och konsten visar att idéer och inspiration oftast inte tar hänsyn till den öresundska gränsen. I bästa fall tar de ju inte hänsyn till några gränser alls. Men det finns något dubbelt i relationen till vårt grannland i sydväst. I samma andetag som vi tar avstånd ifrån varandra, är vi ofta snabba med att prata om hur vi i Norden håller sams. Hur vi är av samma skrot och korn, och hur vi till och med pratar i princip samma språk. Kanske är denna förvirring inget mindre än ett uttryck för en allmänmänsklig tendens. Vi är alla samma, trots mängden av system som skiljer oss åt. Nationalitet är ett.

Tydningen nummer 11 handlar om Danmark. Att förhålla sig till ett land som tema kan tyckas konkret på gränsen till ensidigt, men med tanke på

4 | Tydningen

de komplexa begrepp som nationalitet och den litterära världen är i dag ter sig temat snarare outtömligt. Vi frågar oss därför inte vad som är typiskt danskt, inte heller vad Danmark är i relation till Sverige. Istället gör vi ett tvärsnitt, ett godtyckligt men nyfiket stickprov med ödmjukhet för den litteratur som format oss, lockat oss eller rentav gått oss förbi.

Det är otvivelaktigt någonting stort på gång i det litterära Danmark. I nummer 11 försöker vi inte definiera vad det är, utan istället ta del av det med enkla medel. Vi lämnar plats åt reflektioner över författarikoner ur litteraturhistorien, och på sida 10 möter vi ett antal dikter ur poeten Signe Gjessings debut Ud i det u-løse, i översättning av Jonas Rasmussen. På så sätt söker vi oss bort från det enbart teoretiserande, och lämnas att möta poesin ansikte mot ansikte.

Nummer 11 griper tag i den samtida danska litteraturen, inte minst med kritik av tre danska debuter på svenska. Nog kan det framstå en smula historielöst, men kanske är det just det som är poängen. Ett stickprov sker i stunden, och lika fort som det genomförts måste det göras ett nytt. Det är en ständigt pågående process.

Malin Niklasson — chefredaktör

Danmark | 5

Christensen finns, Christensen finns, Christensen fanns Mats O. Svensson

”Det kan inte vara meningen att en sann matematiker av Guds Nåde ska ställas i ett ringare jordiskt ljus, bara för att en tillfällig bildmakare har visat lite själfullhet och smak.” Så skriver Inger Christensen i Det målade rummet (1976). Matematiken har sin givna plats i Christensens poetik. I Alfabet (1981) öppnar sig dikten, skapas genom Leonardo Fibonaccis talserie, där varje tal i fortsättningen är summan av de föregående: 0, 1, 1, 2, därefter 3, 5 och så vidare. Dikterna blir alltså hela tiden längre och längre, från en ensam strof till dikt som löper över flera sidor. Christensen arbetar ofta utifrån system, men systemet blir aldrig viktigare än det poetiska, det tar aldrig över.

Man kan se Christensens texter som väldiga maskiner, precist sammansatta, noggrant konstruerade, där varje beståndsdel är nödvändig för att maskinen ska fungera och producera litteratur. Hon bygger text, beståndsdelarna är fonem, ord och meningar – inte betydelse och mening.

Christensen föddes 1935 i lilla Vejle på östra Jylland, modern var hemmafru, fadern skräddare. När hon fyllde fem år ockuperades det då neutrala Danmark av Tyskland, i det egentliga syftet att säkra Norge och malmtransporterna från Sverige.

6 | Tydningen

malmen i malmberget finns mörkret / i gruvgångarna och mjölken om sinar / i mödrarnas bröst och en medfödd skräck där / ­viskningarna finns, viskningarna finns ("Det", 1969) Hon föddes som äldsta syskonet, var den första i släkten som tog studenten, var den första att arbeta som lärare, att gifta sig med den danska poeten Poul Borum, att debutera med diktsamlingen Ljus 1962. ”Det. Det var det. Så har det börjat. Det är. Det fortsätter. Rör sig. Vidare.

Blir till. Blir till det och det och det.” Det är kroppen det är texten det är själva systemet. Det: ”Blir mer. Kombinerar annat med mera och fortsätter bli annat och mera.” Dikten “Det” slutar där den börjar, bildar en cirkelrörelse, det är en skapelseberättelse som undviker den semitiskt linjära – från skapelse till frälsning.

Konsten och matematiken är två system som används för att beskriva världen. Är det två system som i sig är sammantvinnade eller som emellanåt sammanförs? Matematik är skönhet, hör jag en professor i teoretisk fysik säga på radio. I idén om det gyllene snittet sammanfaller de båda systemen. Gyllene snittet är det förhållande som erhålls när en sträcka är indelad i en längre del a och en kortare del b, på ett vis så att sträckan a+b förhåller sig till a på samma sätt som a förhåller sig till b. Det gyllene snittet är en matematisk formel som förklarar det gudomliga förhållande man finner i kroppen, i konsten, i rosen. Det återfinns i Fibonaccis talserie, just den som Christensen själv använde sig av i Alfabet.

Litterära texter uppbyggda och styrda av formella principer snarare än av innehållet betecknades av den danska kritikern Steffen Hejlskov Larsen som systemdigtning (Systemdigtning, 1971). Hejlskov Larsen syftade på den litterära rörelse av experimentell litteratur i slutet av 60-talet som också

Danmark | 7

kallades för modernismens tredje fas, rörelsen som satte litteraturens form och konstruktion i centrum och involverade författare som Per Højholt, Klaus Høeck, Hans-Jørgen Nielsen och Inger Christensen. Att träda in i en form och låta handlingen eller tematiken växa från formen kan knappast beskrivas som ett modernistiskt fenomen. Snarare är systemen, formen lika gammal som själva litteraturen, som minnesteknik, som kreativ nödvändighet.

Den 2 januari 2009, 73 år gammal, dog Christensen utan att ha belönats med Nobelpriset. Dagen innan börjar FRA-lagen gälla, Norge tillåter samkönade äktenskap. Dagen efter går Israel in med marktrupper i Gaza.

Samma dag som hon dör, dör även Maria de Jesus, 115 år gammal och världens då äldsta person. Tänk om Inger Christensen blivit 115 år gammal och släppt sitt sista verk 2040.

8 | Tydningen

Danmark | 9

URVAL UR SIGNE GJESSINGS DIKTER Signe Gjessing/Jonas Rasmussen

Signe Gjessing, född 1992, studerar vid Forfatterskolen i Köpenhamn och tar examen därifrån sommaren 2014. Hon har tidigare publicerat dikter bland annat i tidskrifterna Hvedekorn, Maskinfabrik, OVBIDAT och är inspirerad av bland annat Nelly Sachs, Paul Celan och Arthur Rimbaud.

I sin debut Ud i det u-løse behandlar hon den konkreta, vardagliga världen, men vänd ut-och-in, till något nytt och oigenkännligt. Med uppfattningen att ordet är ”tingens insida” försöker hon låta poesin utgöra ”insidan av allt”.

Gjessing har kallats för en lekfull mystiker i det att hon, delvis genom sitt egensinniga bildspråk, skapar ett visionärt universum i sin debut. Hon skriver formmedvetet och lika stor vikt läggs vid dikternas bildspråk som vid deras ljudbild.

10 | Tydningen

Ur: Ud i det u-løse Signe Gjessing Gyldendal, 2014 Övers: Jonas Rasmussen (Översättarens urval)

Har du nu lyssnat vid horisonten Vårt språk är ett sågljud i dig vi flaxar med dun på överläppen, sågande i oändliga golv.

Gud stavar sig igenom en livslång stjälk.

Danmark | 11

Jag skriver som solen slår ned, den här minuten är ett huvud högre än midnatt att uppvisa förståelse för en marginal som krafsat i tidens sår, finner jag svårt. Svärtad av bäckens kviller för att den aldrig tog en sväng förbi, när natten, för en kort sekund, försökte vada. Svart måste det heta. Bläck är tålmodigt. Det är bläckets enda egenskap, utöver att dunsta – det kan det, men bara när blodet tittar bort. Och det gör det aldrig. Himlen är en nisch. Jag är en konformad komet på tröskeln till ozon­lagret. Det består av ljung­ens skisser över tid och rum. Här luktar skisser som slås ihjäl.

Jag sätter mig. Jag sitter på världens blå märke, så ser det ut.

Källsprång gör en dygd av sitt vatten. Fall möglar, tid gror in: ersättningar för rum. De skakar av sig mig som en hållpunkt som har tvättat sig i språnget.

Under oss: fyrverkeri fläker upp tånaglar.

Varje försök på tid och rum slår fel.

Felslag är nödbloss rmlrmdfslfäkeåfrkmcdx .d,cdläf,df,c cmv,edlgmgmmgng

12 | Tydningen

Källan sänder, slagträn från debatten upp och ned längs helvetet likt havet som slår sig på flaskan som flyter på det, en gren mönstrad av kallsvett. Den bryts tillsammans med alla idéernas ben.

Idé flyter som övergången mellan barn och vuxen, som smältes om till helvetets ledade vatten, bassänger krossas eller slipas, hur som helst uppstår jag, motvillig i diamant, öses upp, sleven är mera värd än soppan.

Bassängen parodierar fjärran galaxer, så säker är den på sitt ursprung att den törs gå i strid med andras mosaiker – ursprunget stirrar på mig, jag är också säker. Jag kan riva ned mosaiker och ge dem till stjärnor som växter som växer utanför hästarnas hägn. Livets mosaik behåller jag. Fy tusan, galaxen har ett vitt gap, som en galenskap, men bara som.

På vägen hem ramlar jag in i solen som är på väg ned som ett värmeljus tänds i en redan existerande eld.

Jag förbrukar tungan som en tändare av ensamhet.

Danmark | 13

Skriften skorrar med vågor från den nervöses handrörelser som radio skorrar med brus från Big Bang.

Signerad solen. Signaturen är som tagen ur alltet.

Månskenet odlas med vårt växande hår.

14 | Tydningen

Sol är hopknycklat ljus (för att det inte funkar) kastat in i dagen.

Våra kroppar är händer som sträcks in i dagen för att reda ut den.

Danmark | 15

Jag är ett ögonbryn som dalar ned genom ögat.

Världen kommer långväga ifrån och vill erbjuda

lift får gå hem med nedvikta hörn.

16 | Tydningen

Blixens fiskar Sofia Roberg

I en bok om kvinnor och kanon skriver litteraturvetaren Anna Williams om ett fenomen hon kallar ”stjärnor utan stjärnbilder”: litteraturhistorieskrivningen förlitar sig till stor del på traditioner och narrativ, och eftersom så få kvinnliga författare kommit in i den litterära kanon, så uppstår inget sammanhang. ”Dessa ’udda’ kvinnor”, skriver hon, ”kan således inte placeras in i eller brytas mot någon tradition.” De ses istället som anomalier, görs till främmande fåglar. Karen Blixen är en författare med en självklar plats i den danska kanon. Men samtidigt beskrivs hon i litteraturhistoriska verk oftast som en avvikelse, ett främmande element i den danska litteraturen – hon görs, med Williams ord, till en stjärna utan stjärnbild.

Men Blixen framstod också gärna själv som en främmande fågel i den danska litteraturen, och skapade en färgstark persona åt sig själv med samma finess som hon konstruerade sina noveller. Därför blir det uppenbart när en försöker återge biografiska fakta om hennes liv, att biografiskrivning alltid är fiktionalisering. Men för att ändå göra ett försök: född 1885 som Karen Dinesen, in i en överklassfamilj, gifte hon sig 1914 med den svenske friherren Bror von Blixen-Finecke. Bröllopet ägde rum i Kenya där paret bodde och drev en kaffefarm, och Blixen stannade där fram tills konkursen 1931, trots att paret skilde sig i mitten av 20-talet. Det var först efter flytten till barndomshemmet norr om Köpenhamn som hon började skriva sina noveller, även hon tidigare underhållit vänner med dem i muntlig form.

Danmark | 17

Debutboken Seven Gothic Tales publicerades 1934 i USA – hon skrev på engelska, delvis med förhoppning om att tjäna mer pengar på sitt skrivande, och sålde också väldigt bra.

Blixens liv på farmen hade inneburit en viss frihet att gå och klä sig som en man: hon red, sköt lejon och körde bil, och det är lätt att en hemfaller åt att läsa in dessa och andra biografiska aspekter när en analyserar hennes noveller. Inte minst som det ligger som en hinna av märklighet över dessa texter – det är något oroande och skevande med dem. I sin avhandling Det Umenneskelige. Analyser af seksualitet, køn og identitet hos Karen Blixen, skriver Dag Heede att Blixens självbiografiska roman Den afrikanske farm (1937) spelade en särskild roll i receptionen av Blixens verk genom att läsarna därmed fick en tydlig bild av en människa av kött och blod som stod bakom novellerna i hennes debutbok, vilket gjorde dem mindre obehagliga, mer mänskliga.

Men vad är detta omänskliga hos Blixen? Vad är det främmande, fågel­ artade? Om vi tittar närmre på novellen "Dykkeren" (Dykaren) från samlingen Skaebne-anekdoter (1958, på svenska Ödets Lekar), så hittar vi element som pekar både mot det som gör henne främmande i en dansk kontext, och omänsklig i en allmänhumanistisk. Som många av hennes noveller utspelar den sig inte bara i en förgången tid utan även på en ”främmande” plats: Iran. Och liksom i de flesta av novellerna utforskar hon bibelmyter – här framför allt skapelseberättelsen och syndafloden – och kommer fram till en anmärkningsvärd och egentligen ganska provocerande slutsats som ifråga­ sätter principer och föreställningar som ligger till grund för hennes och vårt samhälle. Dessutom frammanar hon även i ”Dykkeren” ett märkligt menageri som får förkroppsliga och ge röst åt de skeva utsagor som läsaren möter. Djuren – alla de som hamnat på fel sida av gränslinjen som männ­ iskan genom historien dragit mellan sig själv och de andra varelser som går, kryper, krälar och flyger över jordklotet – spelar inte sällan viktiga roller i Blixens berättelser. I detta fall handlar det om en fisk.

18 | Tydningen

“Dykkeren” börjar dock med en berättelse om en ung teologistudent som lever i Shiraz på artonhundratalet. Saufe, som han heter, läser koranen flitigt och blir besatt av änglarnas väsen. Han ger upp sina studier för att studera fåglarna, så att han kan konstruera ett par vingar och därmed en ingång till änglarnas höga himlar. Han lyckas också riktigt bra i sina ingenjörsförsök, så bra att makthavarna i regionen blir oroliga. Om den unga generationen skulle lyckas komma i kontakt med änglarna, inser Shiraz stora herrar, skulle folket komma i oro. Därför anställer de en ung dansös för att snärja Saufe: de iklär henne en ängladräkt och smusslar upp henne på taket där han brukar sitta om nätterna med hjälp av en stege. Saufe, som inte har något annat än änglar på hjärnan, låter sig såklart luras. Han blir kär, och försummar sitt vingbyggande till förmån för kärlekens konst. Han blir genom detta trick lurad att ta sexualakten och den kroppsliga kontakten två människor emellan som den “himmelske förståelse” som han hela tiden sökt. Dansösen, Thusmu, förälskar sig dock även i Saufe, och när hon ber att få se hans vingar, visar det sig att medan nyförälskelsens letargi hållit hans kropp och sinne gisslan, har tidens och råttornas tänder gnagt sönder vingarna. Thusmu avslöjar då maktmännens plan, samt det faktum att hon inte är en ängel, och Saufe som får sina drömmar dubbelt krossade ger sig av. Han hamnar vid kusten där han blir en framgångsrik pärldykare, men hans största framgång i djupen är mötet med en fisk – “en kuffertfisk med hornbriller” som han, när han senare berättar om mötet för den person som är novellens berättarjag, kallar för sin ”patronessa”. Denna fisk förklarar för honom att människan fått skapelseberättelsen om foten: faktum är att Gud skapade fisken till sin avbild: Men fisken er blandt alle skabningen den, som mest nøjagtigt og fuldstaendigt er formet i Guds billede og én gang for alle faerdiggjort og glattet, – og at den tillige i sin vandel holder Herrens bud, kan ses deraf, att alle ting tjener den til gode

Danmark | 19

Hon (fisken benämns med kvinnligt pronomen) fortsätter med att förklara hur fiskarna upprätthålls av sitt element, vattnet, och kan röra sig både upp och ned och i sidled som det behagar dem. De har inga händer, med vilka de kan skapa, de har inga förhoppningar och kan därmed aldrig drabbas av besvikelse. De behöver inte heller spekulera kring universums eviga mönster – för de ser det ju, tydligt, underifrån. Den kloka fisken rabblar upp en mängd anledningar till varför fiskarna är de mest förfördelade i skapelsen, och det är alltid just de egenskaper hos människan som hon själv använt för att särskilja och höja sig över alla andra djur, som nu pekas ut som icke önskvärda. Fisken fortsätter: Da Gud havde skabt himlen og Jorden, beredte Jorden ham skuffelse. Mennesket – som var i stand til at falde – faldt ligestraks, og med ham alt hvad Herren havde haft på det tørre.

I sin besvikelse över människan belönade Gud istället den art som inte kunde falla – fisken – genom att låta hela skapelsen svämma över. Den hornbrillade fiskens berättelse klingar för läsaren bekant, men samtidigt förvrängd, som ord hörda under vatten.

Genom att använda sig av existerande tankedikotomier, visar Blixen här på bristen i den logik som framhäver människan framför andra varelser och – mer tydligt i andra noveller – mannen framför kvinnan. Människan/ mannen har sina versioner av skapelseberättelsen och flodberättelsen, men dessa kan också läsas i motsatt riktning. Det blir på så vis tydligt att tankestrukturer alltid skapas utifrån en partiskhet, en fördom, ett begär.

Männen mäter världen med sina mått. Som i en klassisk skämtteckning där en man bakom ett skrivbord ber individer av olika djurarter på rad framför honom att klättra upp i ett träd: “For a fair selection everybody has to take the same exam: please climb that tree”. Denna satir är säkert

20 | Tydningen

menad att handla om hur samhället eller skolan är dålig på att ta hänsyn till mänskliga individers inbördes olikhet, men är också ett målande exempel på hur människan värderar djur utefter hur lätt de själva kan spegla sig i dem. Guldfisken gapar tomt medan den mer människolika apan genomför uppdraget galant.

På ett plan handlar inte heller Blixens novell om fiskar, utan om motsättningen mellan liv och konstnärligt skapande. Åtminstone är det det som brukar sägas vara huvudtemat i novellerna i Skaebne-anekdoter. Men berättelsen är komplex. Det den hornbrillade fisken säger ges en status av upplyst sanning så som novellen är konstruerad, då Saufse efter mötet med fisken blir en mycket lycklig människa – en sådan som brukar kallas “upplyst”.

Det finns en subversvitet i detta narrativ: det kan läsas som ett motstånd mot det kapitalistiska begärssystemet. Fisken är lyckligast därför att den är nöjd. Den behöver inte kämpa mot sitt element, behöver inte så och skörda. Den bara är: Vi fisk hviler roligt, til alle sider understøttede, i et element der til enhver tid pålideligt og nøjagtigt idjaevner sig til ensartet vandstand. Man kan endog sige at vort elemen har overtaget vor egen vaeren, thi enten vi deri optraeder som fladfisk eller rundfisk, så fastslår og opnoterer statistikken vor vaegt og vor fylde i henhold til det kvantum vand som vi fortraenger.

Fiskarna existerar inte i egenskap av enskilda individer, utan är obönhörligt intrasslade i världen: de är (ett med) sin omgivning. Detta är en ekologisk tanke, och påminner om den ekologiska estetik som Timothy Morton skissar fram i Ecology Without Nature. I en tid då miljökatastrofen verkar lura bakom varje hörn (fast den egentligen redan är här) så är fiskens läxa mer aktuell än någonsin. Fiskens volym tränger undan vatten, precis som våra välbärgade västerländska ekologiska fotavtryck tränger undan

Danmark | 21

livsmöjligheter för människor och andra djur på andra platser. För allting hänger ihop; vattnet i världshaven, luften i atmosfären.

Men Blixens noveller låter sig inte användas som nyttiga sensmoraler; det finns en spänning i dem som förhindrar dem från att lösas upp i en enkel uttolkning. Fiskens förhållningssätt till livet är ju inte bara diametralt motsatt den kapitalistiska maskinen, utan även konstnärens och diktarens verksamhet. Berättarjaget i novellen är en diktare som i sin jakt på bra berättelser gett sig av för att bo med pärldykarna, och det är där han träffar den lycklige Saufe. Pärlan blir här en bra metafor för en berättelse – “de er sygdom forvandlede til skønhed” – och denna sentens påminner om vad Blixen uttryckt om sitt liv och sitt skrivande på andra ställen: hon såg sitt livs många lidanden som ödesbundna, och menade att hon slöt en pakt med djävulen som skulle hjälpa henne att omvandla sitt liv till konst. För egen del förordade alltså Blixen knappast fiskens levnadssätt. Hon hymlade inte med att hon gillade pengar, eller rättare sagt den lyx som kunde köpas för dem: hon älskade tingens skönhet. Hon såg sitt liv som ett konstverk.

Och vetskapen om dessa fakta – eller livsbärande fiktioner – är inte ens nödvändiga för att se dubbelheten i “Dykkeren”: novellen i sig står som ett monument för sin egen mångtydighet. Novellen är ett konstverk, skapat ur människans lidande och hopp. Fiskens värld, däremot, kan inte innehålla någon konst. De sår inte, de skördar inte.

Denna akt, att kasta om dikotomier och vända upp och ned på vedertagna hierarkier, kan ses som en motor i Blixens litterära maskin. Hennes noveller tvingar oavbrutet läsaren att ifrågasätta sina värderingar och föreställningar om världens beskaffenhet. Och de gör det på ett lömskt sätt: med ett arkaiserande språk berättas om adelsmänniskor från ett svunnet artonhundratal, och berättelsens förment objektiva natur vaggar in läsaren i en sömnig trivsel innan hen väcks brutalt av exempelvis en fisks omskrivning av gamla testamentet.

22 | Tydningen

Att Blixen har en särskild position i den danska litteraturen – samtidigt omhuldad och ett främmande element – är då kanske inte så märkligt, särskilt inte när de allra flesta av hennes verk först publicerades på engelska för att sedan översättas till danska av författaren själv. Men samtidigt skriver Blixen inte alls utan en tradition, tvärt om: den tyska litteraturhistorikern Bernhard Glienke har räknat litterära allusioner i Blixens verk och kommit fram till dryga tretusen – fler än en per sida. Han konstaterar att Blixens verk visar på en mycket traditionell, osjälvständig och europeisk bildning, med Shakespeares verk som främsta inspirationskälla och antika och bibliska myter som ständiga intertexter. På så vis borde hon snarast beskrivas som en självlysande punkt i en kanoniskt central stjärnbild. Danska poeter som Aarestrup och Clausen, sagoberättaren H.C. Andersens och den danske novellens fader Sten Steensen Blicher ligger då nära Blixens himlakropp.

Det är detta som gör Blixen så intressant: motsägelserna, de oupplösta motsättningarna. Det är en konstfärdig litteratur som skrevs med ekonomiska baktankar. Berättelserna tvingar läsaren att ifrågasätta den västerländska synen på människa och natur, kön och identitet, samtidigt som de traderar de traditionella berättelser som medskapat dessa föreställningar. I likhet med hur hennes självreflexiva noveller suger in läsaren i en spiral av berättelser-i-berättelsen, tvingas jag som kritisk läsare gå i motsatt riktning och reflektera över varför jag överhuvudtaget konstruerar de nämnda dikotomierna – konst/pengar; ifrågasättande/traderande. Om en tittar upp en stjärnklar natt kan en se himlakroppar forma fiskarnas stjärnbild, långt borta från den hornbrillade fiskens vattenelement. På sätt och vis är det kanske i denna spatialt motsägelsefulla konstruktion som Blixens metaforiska stjärna har sin plats.

Danmark | 23

Akvareller Stefan Teleman

24 | Tydningen

Danmark | 25

26 | Tydningen

© STEFAN TELEMAN

Danmark | 27

Kritik

YAHYA HASSAN Emilie Annerfalk

Poesi YAHYA HASSAN Yahya Hassan 169 s. Norstedts förlag Övers: Johanne Lykke Holm

Det är egentligen klassiskt. Det är nog bara formen som förvirrar. Dess starka direkta uttryck. Koncentratet av känslor – men ändå är det inte så mycket känslor. Det är inte en historia med många ord. Inga förklaringar.

Det är mer… upplevelser. En grundlig genomgång av orättvisa och hyckleri.

Om klass, givetvis. Kanske främst det, och att inte få ihop saker. Yahya Hassan, statslös palestinier med danskt pass. Ja, vad ska man säga som inte redan sagts?

Versalerna är det första som når en. Det första jag tänker är att texten skriker, och jag känner trötthet. Sedan inser jag att det är ett misstag. Jag börjar förstå. Det är barnslighet. Ett barn som talar. Det är barnet, diktjaget eller – snarare – diktbarnet Yahya Hassan som talar. Barnet som föddes in i en värld som inte var barnvänlig, inte vänlig för någon. Det möter läsaren direkt, i barndomen där det börjar.

28 | Tydningen

YAHYA HASSAN är ett kronologiskt ordnat diktverk. En historia: Versalerna bär en mening. Kanske från ett barn som inte lärt sig språkregler.

Eller om ett språk som ska tillhöra alla lika mycket, oavsett vad man vet om grammatik. Eller så är budskapet helt enkelt att diktjaget struntar i allt etablerat. Världsligheter så som regler. Jag gillar den tanken. Det stämmer överens med min känsla. YAHYA HASSAN är punk.

Det är hur som helst ett verk som är intressant utöver sin kontext. Det är god poesi och förtjänar att läsas. Det faktum att denna debut genererat ett mindre jordskalv säger någonting. Det skär sig i de givna mönstren. Yahya Hassan vet detta. Han kallar sig giraffen. Hans verk är en tydlig berättelse om ofrånkomliga ordningar. Hur man kan missa detta fina måleri av all­ tings förutbestämdhet för att istället välja att hänga upp sig på ordval som osar rasism och kontextualisera med Pia Kjærsgaard är mig obegripligt. Men mottagandet bidrar perfekt till att manifestera just det system som Hassans poesi bespottar. Yahya Hassan är en röst. Han är inte representant för en grupp på samma sätt som jag som kvinna inte är en representant för mitt kön. Vi är människor. Som skriver. Om allmänmänskliga saker.

Vad gäller rasismen i verket (för den finns), finns flera tänkbara förklaringar. Den mest självklara är givetvis den illustrativa. Attityder, våld, hat och fördomar går i arv.

I dikterna finns dock, förutom agget, även en känslighet och en ånger. En längtan tillbaka till barndomen. En längtan tillbaka till att slippa ta egna beslut, att kunna göra fel. Det är väl också den största smärtan i att växa upp: att inse ansvaret, alla valen. Livet som ska utformas av en själv. En otrolig ångest. Att därtill inse att vissa val är öronmärkta, att de är förbehållna vissa grupper, ökar svettningarna. Ett utåtriktat hat, i kaotisk blandning med ett inåtriktat. YAHYA HASSAN är denna process i diktform. Det är en uppväxt i en värld som sviker och som fortsätter att göra det.

Danmark | 29

Kritik

LIVSFARLIG REDOGÖRELSE Adam Ehlert

Poesi Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne Olga Ravn 96 s. 10TAL Bok Övers: Jan Henrik Swahn

I de labyrintiska, påträngande ordlandskap Olga Ravn målar upp i inledningsdikten ”Grammatiskt obehag” gömmer sig något rejält, något kokande. Ord som vänder och vrider på sig, sliter i varandra. Meningar som får ett helt nytt sorts liv, text som uppvisar förvirring, förtvivlan och raseri hos texten själv. Morfemen studsar fram och tillbaka och tar mig med.

Obehaget av att förpassas till en sexualiserad kvinnokropp är tydligt, det är inget subtilt, det är hela texten. Polemiken som uppstår mellan den blå mannen och den röda kvinnan är måhända inte ett nytt grepp - men Ravn tillför någonting. Hon tillför ung kokande vrede och låter sin uppgörelse med kvinnovarandet vara inte bara ilska utan ett tänjande av textens gränser, av innebörden av innebörd. Det är vad som händer när huden är den enda tunna väggen att hoppas på. Den kroppsliga frustrationen visar sig ytterligare i ”En vit in i sig själv”, 30 | Tydningen

grå ville i röd som tång ville i kött, all identitet drog ihop sig under sjukhusväsendet / som en kuk krymper i frosten på en åkers grepp i det öppna, droppar vi vitt under / ylledräkterna, iskristallerna drömmer under din förhud, man kan inte inta en kropp förrän man har drömt den.

Jag fascineras av hur Ravn ger helt ny mening till enkla, till synes arbiträra sammansättningar av samma ord. Hon skapar nya ordkonstruktioner, små dikter i sig själva, som röddygnet, onaken och ickedörr. Dessa små verk bygger en stor del av textens helhet, och gör den till något helt nytt, något helt annat. För vi förstår, men vi kan inte förklara — och det kanske är den bästa sortens förståelse.

Guldhjärtana, det hjärtat är hjärtat, det hjärtat hjärtar sig relativt sjukt, kampsportsbankande / I want love, under rubriken I want love.

Avslutande ”Guldhjärtana” är kanske en lista, kanske en samling aforismer.

En manisk användning av anaforer och epiforer i en poetisk begreppsanalys av sex som institution levererar käftsmäll efter käftsmäll. Det tas från många håll och läsaren skonas inte någonstans. När Ravn avslutar stenhårt, hela denna text, denna ordvåg, med orden ”Hey snygga.” lämnas läsaren överkörd, utmattad, trasig kvar. Ravn har brutit sönder orden i små delar och skapat ett vapen, ett vapen med vilket hon totalt avlägsnar all form av försvar. Kvar med blodsmak, naggad i kanterna, har en känt precis samma frustration, kastats mot samma väggar. Det är fenomenalt.

Danmark | 31

Kritik

FRAMKALLAD REALITET Filip Lindberg

Prosa En av oss sover Josefine Klougart 223 s. Albert Bonniers Förlag Övers: Johanne Lykke Holm

Det remarkabla med Josefine Klougarts En av oss sover är varken romanens tematik eller handlingsförlopp. Dessa grundläggande element är varken särskilt uppseendeväckande eller originella, utan tvärtom förhållandevis formella i sin relationella och kapitelburna dramaturgi. Handlingen kan kort sammanfattas med att en ung kvinna återvänder till föräldrahemmet på den danska landsbygden efter att hennes mor insjuknat i cancer. I Köpenhamn lämnar hon två män; den nya respektive den avlidne. En vars kärlek är upptagen. Den andra vars kärlek tog slut.

Föreliggande reception av En av oss sover har huvudsakligen ägnat sig åt att lovorda de poetiska bilder Klougart frammanar i sin prosa, och detta med all rätt. Observera exempelvis den rumsliga och imaginära förflyttningen i följande passage:

32 | Tydningen

Något blir urvattnat och slappt, något annat högljutt och liksom slingrande – hemåt – mot ett hem som aldrig var, den sortens traskande runt efter en cykel man vet att man har ställt här någonstans, precis här någonstans, men som aldrig har funnits, som var en häst kanske, och re-dan väntade i ett stall någonstans.

Den sortens stall där djuren lägger sig ner på cementgolvet och törsten släcker deras kroppar och glödlamporna och slocknar, en efter en.

För att precisera romanens definitiva styrka skulle jag ytterligare vilja närma mig dessa bilder, men inte utifrån vad bilderna föreställer, utan vad de är bilder för. Deras deskriptiva verkan är som nämnts omedelbar, men i och med att ögonblickslystern successivt avtar anas en underliggande textur som fixerar romanens implicita intrig – konfrontationen mellan sexualitet och död.

Klougart använder sig huvudsakligen av två etablerade symboler: den första (och mest framträdande) är snön – en vedertagen dödssymbol, som traditionellt även står för renhet. Därtill äppelträdet och dess röda frukt – en kärleks- och fruktbarhetssymbol, som betecknar det sexuella begäret. Kontradiktionen (och interaktionen) mellan sexualitet och död visualiseras i den bildrepertoar protagonisten oupphörligen återkommer till: Ett äppelträd som står med röda äpplen i ett hörn av trädgården, den sortens rester; sommar mitt i vintern. Det snöar fortfarande.

Som det har snöat hela dagen snöar det.

Som om snön ville bevisa något, att det lugn snön kan falla med aldrig har något med trötthet att göra, snön är inte sävlig, den är helt enkelt omänsklig.

Danmark | 33

Årstidernas karakteristiska symboler överlever sina datum och fortskrider in i de nya väderlekarnas (trans)formeringar. Ett vackert kvarlevande som illustrerar hur tillvarons ytterligheter inte nödvändigtvis är varandras motsatser utan överlappande parallelliteter (eller rentav symbiotiska förutsättningar).

Trädets röda äpplen (sexuellt begär) lyser trots det ihållande snöfallet (moders insjuknande).

En av oss sover bär även på en intressant problematik som uppenbaras i följande formulering: ”När verkligheten verkar iscensatt, timing; eller när det man iscensätter avslöjar sig som, just det, verklighet.” Meningen påminner avsevärt om Jacques Lacans välrenommerade fras 'sanningen har fiktionens form'. Med detta avser Lacan att jaget konstituerar en fiktion som tillåter henne att vara och uttrycka sitt sanna jag. En iscensatt (som data-spelens virtuella) verklighet där jaget obehindrat rör sig bortom sociala normer och restriktioner. Bildernas mimetiska funktion är inte den huvudsakliga – tvärtom. Deras syfte är inte ett avbildande av verkligheten utan ett synliggörande av verkligheten i fiktionen. Detta är vad man i Lacanianska termer skulle benämna som ’det imaginärt Reala’: bilder, men bilder som är så intensiva, så traumatiska, att de är reala. De uppfattas som verklighet.

Detta tycker jag mig ana vara bildernas yttersta funktion. Att öppna upp ett rum där protagonisten tillåts känna, begära och sörja. Rummet att vistas i. Det dolda rum som gör romanen framträdande.

34 | Tydningen

Danmark | 35

Nr. 11

Nyskrivet

MARKERING Iman Mohammed

Hon yttrar något vid det välkomnande bordet som täcks igen av tallrikar som kastats på. Hennes genomskinlighet ökar. Hon målar upp scener upprepandes håller den fasta blicken, han kom med blommor ta kort på mig när jag håller hans blommor. Köttet håller på att mjukna, snart kan vi skära igenom. Söta dofter tränger ur kastrullerna, gaffeln läggs ner droppandes, fettet ler åt alla närvarande. Utanför dörren hörs ljuden bära fler fötter upp för trapporna. Samlade ska vi smaka och njuta mättnaden ska fylla ut oss vi ska skina mot samhället så som vi vill att det ska. Armar viftas osynliga vindar. Solen siktar på vatten inuti glas. Ut strömmar skuggorna på väggar.

Minnena slits ur munnar förs i öron, guldet som kastades i floden, sadistbarn till grannar ockuperade gräset, den kalla sanden. Han omringades av fem pojkar sparkades skärt som senare blev grönt lila. Ingen fick komma dig nära lilla vän minsta beröring skriket sprang genom korridorerna. Likt den vackraste boll kastades du från en till annan sedan slutade kastandet.

Du tittade upp och var alldeles utmärglad du glömde bort språket att skala apelsiner. Mediciner omfamnar dig lilla vän psykologer rekommenderade en filt som skulle göra det samma. Bordsduken stryks på, bilderna forsar.

Telefonsladden ringlar sig runt hennes mjölkvita fingrar utan smycken sorg. Diagnoserna skiftar i alla byråkratiska färger, svårt att värja sig. Den mekaniskt mänskliga rösten döljer något hon vet det, vad att göra, sky­höga barriärer staplar sig framför hennes änglatår. Och ni minns när det är så

38 | Tydningen

paralyserande att hon gömmer de kommunala numren under sängen likt en oväntad som döljer sitt jag undan normaliseringen. Hur vacker hon var sjutton år. Explosioner existerade inte då men inre sprängningar i alla slags kön uppstod konstant om ni bara visste, respekten skulle infalla sekunderna före efter, hon skulle slippa lägga på för att blodbristen visar sig. Språket inger respekt lilla vän och även om du har det glansfullaste språkbruket bör du ta tillvara på din inre kärna som du inte längre har då det är tappat. Glaset bärs bort hon har slutat dricka. Sorgen har blockerat den sexuella lusten, glömskan är den kommande förföraren. De framtida åren skrattar åt vår rådlösa reaktion. Allt går som det bör, du ligger inuti dig själv medan solen frälser radhusen och deras tillhörande garageuppfart. Utöver de absoluta rättigheterna fastställer grundlagen också ett antal mänskliga rättigheter och friheter och friheter och friheter, drick upp lilla vän.

Danmark | 39

Danmark | 40

HISTORIELÖS Hannah Ohlén skär i mitt bepansrade skjutsår stryk mina onda malströmmar förtöj min svältande magsäck kavla mitt bultande fläsk svälj mina ordindränkta stavelser rör mina mentala institutioner kondensera mitt litterära våld sortera det som komposterbart självproducerad hypotetisk natur bortkonstruerad likt malt flingsalt läs om min integritet på bipacksedeln jag kontrakterar dig mitt illegala vapen låt mig falla mellan stolarna och upplösas mellan staterna disintegrera avancera (sen)

Danmark | 41

SÖNDAGAR Jana Rüegg 1. Kall. Benvit kant. Stött mot kanten. Tappade en gång en kaffemugg, märket finns kvar vid tvålgropen. Som en avskavd tand.

2. Ett inte längre silvrigt hål, grönt numera. Emaljerat längs kanterna. Som naglars sorgkanter längs alla småhål. Ett hårstrå har fastnat. En tappad tops kommer aldrig upp igen.

3. Rester av puder, Sahara, och läppstift, Kiss Me Goodnight, på kanten, Eldoradotvål som luktar after shave. Bråttom att komma ut, duschluften dröjer sig kvar, ångar alla hörn av spegeln. Glitterrester tar dagar på sig att försvinna.

4. Hinner inte fälla upp toalocket allt kommer ut kommer fram samlas i handfatet håret ramlar och lägger sig i blöt allt snurrar håller hårt i kanten för att handfatet ska stå still allt rinner mellan ringarna nagelkanterna är svarta smaken stanken 5. Det ligger ögonbrynsstrån på vänstra sidan av handfatet. Under den stängda delen av badrumsskåpet. Fem långa. Nej, sex. Ett kortare, inte färdig­ växt. Och ett tunt. Det ser ut som fjärilars ben. Som en kyrkogård för fjärilar dit de kommer för att dö, för att vingarna ska förmultna och försvinna.

Kvar finns bara benen, det mest basala och jordnära. Jag sköljer inte bort dem utan låter dem ligga kvar som ett minne över alla döda fjärilar och en sommar som aldrig kom.

Danmark | 43

6. Jag häller grönsåpa över hela handfatet. Jag skruvar på varmvattenkranen, det tar ovanligt lång tid för vattnet att bli varmt. Jag tvättar bort såpresterna från händerna, jag skrubbade bort två tandkrämsfläckar med den smuts­rosa trasan (den med fläckar som aldrig går bort i tvätten). Jag blir kissnödig av det rinnande vattnet. När kranen är avstängd är jag inte kissnödig längre.

Jag känner mig som en av Pavlovs hundar. Badrumsgolvet är för kallt, jag känner det genom strumporna. Jag har glömt stänga balkongdörren. Det har dragit in i två dagar utan att jag har märkt det. Jag vrider på varmvatten­ kranen igen. Det går mycket fortare nu tills vattnet är varmt, för varmt.

Jag blir kissnödig igen.

7. Tröjan gled upp när hon sträckte sig för att nå tandtråden på översta hyll­ an i skåpet, magen kom mot det kalla handfatet och hon ryckte till, tappade tandtråden så den välte ner den tomma tvålflaskan. Ihålig plast mot, ja, vad är handfat gjorda av? Porslin? Is för de är så kalla.

8. Skruvar på varmvatten. Skruvar på kallvatten. Skruvar på mer varm­ vatten. Skruvar tillbaka kallvatten. Skruvar på mer varmvatten. Skruvar på mer kallvatten. Skruvar tillbaka varmvatten. Skruvar tillbaka kallvatten.

Skruvar på mer varmvatten. Stänger av kallvatten. Stänger av varmvatten. Önskar kranen kunde vara modern.

9. Det sprutar vatten från plastringen i mitten på plaströret, försöker hålla händerna för, vattnet kommer i ögonen och trycket ökar. Kryper närmare för att se var läckan är, vattnet är kallt, röret luktar ruttet. Vet inte var huvud­kranen sitter. Sitter kvar, låter vattnet blöta ner mig.

10. Du är inte ens vit din jävel. Du är bara smutsig.

11. Tre vita fläckar. Tandkräm, tvättmedel och ingen vet.

44 | Tydningen

12. Städar äntligen handfatet, ska inte bara hälla såpa, ska ta bort alla saker först, städa under saker. Städa på riktigt. Lyfter bort den lilla tvål­biten som legat kvar, tvålpumpen som används egentligen, tandborstmuggen, hår­spännen, hårsnoddar. Tydligen har de små metallbitarna blivit blöta. ­Tydligen har de rostat. Det syns tydliga rostmärken. Täcker dem med såpa.

Täcker dem sedan med tandborstmuggen.

13. Fyllt upp till kanten med tefärgat vatten. Fyra par strumpbyxor flyter runt. Alla har var sitt hål, oftast på låret. Små kulor av tvättmedel smälter i vattnet. Det kommer att synas bruna kanter senare, när vattnet är uttömt.

Danmark | 45

Medverkande Emilie Annerfalk (f. 1991)

Sara Jernberg (f.1992)

uppväxt i Linköping. Jobbar vid Kärlekstunneln och Lustiga Huset på Gröna Lund.

pluggar konst på Gerlesborgsskolan i Stockholm.

Jon Arborelius (f. 1990)

studerar retorik och filosofi vid Uppsala universitet.

Lisa Broms (f. 1996)

Rosendalsgymnasiet. Illustratör.

Sara Börje (f. 1993)

studerar konstvetenskap vid Stockholms universitet.

Adam Ehlert (f. 1993)

skriver för överlevnads skull.

Filosofistudent, krönikör och kock. Gillar bokstäver, gympaskor och svart.

Signe Gjessing (f. 1992)

studerar vid Forfatterskolen i Köpenhamn och tar examen därifrån sommaren 2014. Debuterade med Ud i det u-løse på Gyldendal förlag.

46 | Tydningen

Jesper Larsson (f.1993)

studerar konstvetenskap vid Linköpings universitet.

Isak Laghem (f. 1994)

litteraturstudent vid Uppsala universitet.

Filip Lindberg (f. 1990)

studerar masterprogramet i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Aktuell med bokdebuten (Ämne saknas) på Pupill förlag.

Anna Lundvik (f. 1990)

studerar litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

Oscar Manfred (f. 1993)

studerar grafisk design och kommunikation vid Linköpings universitet.

Iman Mohammed (f. 1987)

Sofia Roberg (f.1990)

är bosatt i Stockholm. Har studer­at konst-och litteratur­vetenskap. Går nu på Biskops-Arnös författarskola.

studerar litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Skriver uppsats om Aase Berg och naturdiktning.

Malin Niklasson (f. 1990)

Jana Rüegg (f. 1990)

studerar retorisk och litterär kommunikation vid Uppsala universitet.

studerar retorisk och litterär kommunikation vid Uppsala universitet.

Hannah Ohlén (f. 1987)

Isabelle Skareng (f.1993)

skriver masteruppsats i litteraturvetenskap och är därutöver litteratör för tidskriften Kris och kritik.

studerar litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

Jonas Rasmussen (f. 1975)

svensk konstnär och illustratör som bor och arbetar i Barcelona. www.funnisellen.tumblr.com

är författare, skribent, textredaktör m.m., men fr.a. verksam som översättare av dansk skönlitteratur.

Han har översatt bl.a. Søren Ulrik Thomsen, Pia Tafdrup och Morten Søndergaard. Våren 2015 utkommer en antologi med danska samtida poeter på ellerströms förlag, för vilken Rasmussen har stått för urval och översättning.

Rasmussen har utgivit ett fåtal egna verk under pseudonym, men "debuterade" (under eget namn) 2013 med diktsamlingen Pappa-mamma-barn (FEL Förlag).

Johanna Sellén (f. 1989)

Mats O. Svensson (f. 1987)

masterstudent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet Stefan Teleman (f. 1936)

Bor i Norrköping, konstnär. www.stefanteleman.se.

Elin Wikström (f. 1994)

studerar litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

Danmark | 47

Skriver du?

Vi mottar gärna texter, såväl lyrik och prosa som essäer, krönikor, recensioner, författarintervjuer osv.

Skicka din text till tydning@gmail.com

48 | Tydningen

Tydningen Mats O. Svensson Signe Gjessing Jonas Rasmussen Sofia Roberg Emilie Annerfalk Adam Ehlert Filip Lindberg Iman Mohammed Hannah OhlĂŠn Jana RĂźegg

L

it

a

Stefan teleman

te

rate r

n