Tydningen 14 - Tema: Kritik

Nr. 14 2014 | 40 kronor

Tydningen Tema: KRITIK

Tydningen är en tidskrift knuten till fÜreningen Litteraterna, ett studentfÜrbund vid litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

Nr. 14

KriTiK

ILLUSTRATION: LUDWIG LANDSTRÖM

4.

KriTiKeN som samTal, KriTiKerN som barN av siN Tid

Ledare

6.

förförsTåelseN

Filip Lindberg

aNsvarig uTgivare

Mats O. Svensson chefredaKTör

Malin Niklasson redaKTioN

12.

uTaN TiTel

14.

eN KriTiKers vålNad

David Zimmerman

Filip Lindberg Adam Ehlert Anna Lundvik Jon Arborelius Nils Byrén David Zimmerman

22.

KjellKriTiK

grafisK form

26.

uNTiTled 2014

30.

Mats O. Svensson

Adam Ehlert & Filip Lindberg

Dina Isæus­Berlin

så samTida diKTer aTT jag försT sÄger Nej seN sÄger oKej då

Mats O. Svensson

32.

Oscar Manfred illusTraTioNer

Sara Börje Ludwig Landström Johanna Sellén omslagsbild

David Zimmerman

21 uppslag Till liTTeraTurKriTiK hÄmTade ur adam ehlerTs lapTop

Adam Ehlert

36.

KriTiKeNs sluTNa KreTs

38.

blaNd KirsKål, rödviN och Tårar

42.

Anna Lundvik

Nils Byrén

sömNeN - sveTTNiNgarNa svimNiNgsaNfalleT

KoNTaKT

tydning@gmail.com TrycK

KPH Trycksaksbolaget Uppsala 2014 ISSN 2001­4570

Johan Attfors

47.

ur: och vi forTsaTTe aTT göra NågoNTiNg röraNde

52.

medverKaNde

IT

L

Elis Burrau

TER

AT E R

N

A

TYDNINGEN

Kritiken som samtal, kritikern som barn av sin tid Ledare Det är lätt att bli lockad in i en debatt om kulturkritikens villkor, idag mer än någonsin. Spaltmetrarna i dagstidningarna blir kortare och kortare, allt fler jobbar gratis eller underbetalt och med jämna mellanrum vädras fortfarande farhågor om att internet har devalverat värdet på både kulturen och kritiken – ingen betalar och allas åsikter kan tryckas och spridas utan hinder. Ingen skriver stora teoretiska verk som ekar genom tiderna längre och vi lever i en tid av 24-timmar långa nyhetscykler.

För vissa handlar det om demokratisering och makt. Varken konsten eller kulturkritiken är längre enbart förbehållen en välbeställd eller akademisk elit, som utövare och konsumenter. Det finns möjlighet för tidigare marginaliserade röster att skapa nya rum eller att överta makten i de gamla. Och för en del människor är litteraturen och litteraturkritiken det mest effektiva sättet att uttrycka politiska eller sociala värden. För att citera författaren Toni Morrison: ”All I can do is read books and write books and edit books and critique books.” Ändå lever gamla maktstrukturer i många fall kvar. För att få respekt måste du vara respektabel enligt vissa normer och för att få makt att uttrycka dig måste du tala maktens språk. Och för att få folk att lyssna, verkligen lyssna, krävs ett visst mått av hybris som ofta har ansetts ofint, oförtjänt eller farligt om det kommit ifrån socialt underordnade grupper i samhället.

Det är lätt att dras in i debatten, därför att debatten är viktig. Vi vill med Tydningen nummer 14 uppmärksamma att kritik, oavsett form, är just en del av ett pågående samtal. Aktualiteten, föränderligheten och förgängligheten i en dialog som förs på bred front är dess största styrka. För alla maskulina myter om det ”ensamma geniet” till trots, så skapas en text utifrån och med hjälp av andra. Och oavsett om

4 | Tydningen

du har skrivit stora teoretiska verk som ekar genom tiderna eller inte, så är det inte skrivit i sten. Det glöms bort eller blir allmängods, det omformuleras, tolkas – och kritiseras. Litteraturkritiken har många skepnader, men tystnaden och stillheten är inte en av dem. Därför tar Tydningen nummer 14 avstamp i utövandet av kritiken.

Vi prövar dess gränser genom att skriva den, vi reflekterar över våra egna roller genom att recensera och vi utnyttjar vårt privilegium av utrymme till att lyfta fram röster som ofta går den stora dagstidningskritiken förbi.

Bland texterna i nummer 14 blir det tydligt att även vår redaktion påverkas av aktualitet. Med en recension av Buffy- och Beyoncéhaikus och en kritik av författaren Kjell Erikssons Facebookinlägg, blir det tydligt att vi är barn av vår tid vare sig vi omfamnar den eller inte. Bland de skönlitterära rösterna i detta nummer finns Johan Attfors, som gör Tydningen­debut med sina dikter där han bland annat undersöker kroppens betydelse för dialektiken mellan isolering och utåtriktad öppenhet, kopplat till teman som migration och sjukdom.

Tydningen nummer 14 reflekterar kring både kritikens teoretiska förutsättningar och praktiska uttryck, men det är inte en programskrift så mycket som en inbjudan till diskussion. Det är en megafon med vilken vi väljer bort tystnaden, och delar med oss av det vi tycker är spännande eller aktuellt, och som borde vara en del av det kritiska samtalet.

Malin Niklasson — chefredaktör

Kritik | 5

förförsTåelseN Filip Lindberg ILLUSTRATION: SARA BÖRJE

Det psykoanalytiska perspektivet är dominerande i det litteraturvetenskapliga studiet av Lars Noréns författarskap – och det är inte så underligt – både Noréns lyrik och dramatik vittnar om en insikt i den psykoanalytiska erfarenheten. Medvetenheten uppdagas i dramatikens depraverade familjekonstellationer såväl som i författarens rutinmässiga tillvaro. I En dramatikers dagbok (2008) uppstår exempelvis en konflikt när diktjaget Lars Norén och hans partner ”C” får bekymmer i sin adoptionsutredning på grund av att ”Norén” under en längre tid gått i psykoanalys. Så med kännedom om författarens förbindelse med psykoanalysen, bör forskaren analysera analytikern (som analysand)? Visst kan en sådan ingång vara mysig, men det finns ett överhängande problem: interpretationen tenderar att reproducera det konstnärligt producerade. En ställning som, i deleuziansk mening, alltför sällan lyckas penetrera texten och avla något förut okänt.

Hans-Georg Gadamer skriver följande angående hermeneutikens förutsättningar; dess inverkan på läsarens tolkning av texten: Den ursprungligaste av hermeneutikens förutsättningar är sålunda för-förståelsen, och den har sin grund i upptagenheten av samma sak […]. Det är denna upptagenhet som bestämmer vad som är möjligt att framställa som en enhetlig mening, och därmed användandet av fullkomlighetens föregripande. På sitt sätt får tillhörigheten, d.v.s. traditionens moment i det historiskt hermeneutiska beteendet, sin mening av grundläggande och bärande gemensamma fördomar.1 Utifrån en tids gemensamma fördomar kan forskningstendenser (under en viss

Hans-Georg Gadamer, ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning i hermeneutiken”, Modern litteraturteori – Från rysk formalism till dekonstruktion Del 1, Studentlitteratur, Lund 1993, s. 346.

1

6 | Tydningen

historisk period) lokaliseras. Noréns privata och professionella hemvist i psykoanalysen har länge belysts och kastat sin skugga över mindre öppningar: att skifta analytiskt perspektiv och metodologiska utgångspunkter i studiet av ett konstnärskap, framförallt i syfte att utmana den rådande förförståelsen av verket, är avgörande om en vill finna de dolda (text)öppningarna. Förförståelsen avgör nämlig­en vad som är möjligt att upptäcka i ett verk.

Ett prominent exempel på förförståelsens utfall är Björn Apelkvists avhandling Moderskonflikten i Lars Noréns åttiotalsdramatik (2005). Apelkvist undersöker en central tematik i Lars Noréns dramatisering av det samtida familje- och kärleks­ livet bestående av den ofullständigt gemomförda modersbindningen, och värderar detta som en signifikativ beståndsdel i Lars Noréns dramatik under åren 197990: ”Modersrelationens problematik har många klangbottnar i Noréns åttio­ talsdramatik. I min analys kommer alltså den vardagsnära, igenkännbara, medmänskligt relationella dimensionen att renodlas”.2 Apelkvist återkommer till den psykologiska navelsträngen och pjäskaraktärernas (i synnerhet sönernas) fördröjda beroenderelation till sin moder in i vuxen ålder: ’”Den där kuken du har – det är ju ingen kuk, det är en navelsträng. Ha ha ha!”’3 replikeras det exempelvis i dramat Vilstolen (1982). De norénska parrelationerna tenderar även att illustrera modersbindningens efterdyningar genom att maken projicerar en monstruös modersbild på sin fru.

Apelkvists ser ”själva pjästexterna utifrån deras egna förutsättningar som avslutade estetiska helheter”,4 och den litterära texten betraktas som en stängd, avslutad solitär. Apelkvist avprioriterar därmed utomtextliga tolkningar, såsom pjäsupp­ sättningar och radioteater. Apelkvist säger sig istället vara lojal den litterära texten: Pjäserna närläses utan några substantiella referenser till specifika uppsättningar av dem. En särskild fördel vid ett sådant studium av Noréns dramatexter är de ofta inte de endast scenografiskt beskrivande, utan för tolkningen av pjäsernas innehåll starkt instruktiva och sugg­ estiva scenanvisningarna, som på detta sätt blir metodiskt tillgängliga som underlag för analyserna.5 Jag intar en ambivalent hållning till Apelkvists stipulation. I mitt eget läsande,

2 Björn Apelkvist, Moderskonflikten i Lars Noréns åttiotalsdramatik, Gidlunds förlag, Hedemora 2005, s. 65.

3 Ibid., s. 141.

4 Ibid. s. 15.

5 Ibid. s. 14.

Kritik | 7

kontrasterat seende, av Noréns dramatik är förvisso didaskalierna betydelse­fulla för läsarens spatialisering av det scenografiska rummet och pjäskaraktärernas rörelse i det. De detaljerade scenanvisningarna innehåller många semiotiska inslag som lätt förbises vid första anblick av en uppförd pjäs. På denna punkt sympatiserar jag med Apelkvists prioritering. Men ett ensamt användande av ”ren­odlade närläsningar” resulterar i att tolkningen förbiser andra, exempelvis visuella, ele­ ment som endast kan framkallas i den teatrala processen – på scenen. Är inte dramatexten och det teatrala uttrycket rentav beroende av varandra för att skapa en helhetsuppfattning av verket?

Apelkvists närläsningar avvisar explicit genusvetenskapliga perspektiv i anknytning till Noréns dramatik, vilket är lite underligt med tanke på att det faktiskt är moderskonflikter som analyseras. I kontrast till denna bortprioritering skriver Björn Sundberg: ”Om man nöjer sig med att betrakta den norénska dramatikens tematik och om man endast förmår uppfatta dess psykologiska realism är det lätt att hamna i steril avskärmning”.6 I motsats till Sundbergs påstående skriver Apelkvist följande i avhandlingens inledning: Liksom många olika tänkbara kontextualiseringar – exempelvis en för­djupning i den specifika sociala miljö Noréns gestalter befinner sig i eller den mer bestämda tidsepok pjäserna kan hänföras till – betraktar jag genusperspektivet här som fundamentalt underordnat den grundlägg­ande mänskliga erfarenhet som uppgörelsen med en mer eller mindre outredd modersinprägling utgör. En psykologisk erfaren­ het som på en gång är allmängiltig och unik för varje individ, och som framför allt ur ett sådant brett anlagt existentiellt perspektiv som framställs hos Norén.7 Detta konstaterande åtföljs tyvärr inte av en argumentation för att legitimera författarens teoretiska utgångspunkt i psykoanalysen. Det ter sig snarare som ett illa underbyggt försvarstal insprängt i brödtexten; en generell antipati mot kontext­ ualiseringar. Jag är inte främmande mot metoden som sådan, tvärtom. Men att genusperspektivet skulle vara fundamentalt underordnat… det är svårt att inte läsa in en manschauvinistisk felsägning i bedömningen.8

Björn Sundberg, Nedslag i nutida svensk dramatik, Books on Demand, Visby 2005, s. 106.

Apelkvist 2005, s. 14.

Att Apelkvist betraktar genusperspektivet och den ”allmänmänskliga”, psykologiska erfarenheten som motsättningar är en minst sagt skev bedömning. För varför skulle inte en genusvetenskaplig ingång kunna framhäva en existentiell dimension i Noréns dramatik?

6 7 8

8 | Tydningen

I alla fall: Rollo May fungerar som teoretisk huvudpunkt i Apelkvist avhandling.

Mays psykoanalytiska verk kretsar kring den amerikanska familjekonstellationen under 1950-talet, och demonstrerar husmoderns auktoritet och kastrerande kraft i hemmet. Onekligen ett intressant val av teori, men om en noga betraktar Noréns mödrar så är de oftast sjuka, nyligen bortgångna, emotionellt (som ekonomiskt) skuldbelastade och traumatiserade. Att i så stor grad tillämpa Mays forskning anser jag är problematiskt eftersom den historiska kontexten för respektive studier skiljer sig markant, likaså studieobjekten som ingår (och i viss grad skapas) av denna historicitet. Återigen skulle en kompletterande infallsvinkel utmana den psykoanalytiska närläsningen av pjästexterna. För att ta några sociologiska exempel har jag uppmärksammat att den norénska modern ofta står i numerärt under­läge i familjekonflikten. Noréns familjekonstellation består allt som oftast av make, hustru samt söner. Det är också männens modersbindning som står i fokus vilket framförallt åskådliggörs i Demoner och restaurangtrilogin. Att ut­efter genusvetenskaplig praxis problematisera modersrollen som social konstruktion anser jag som nödvändigt i korrelation till Noréns åttiotalsdramatik. Att enögt betrakta modern som ett nav varifrån ekrarna befästs är en tentativ analys av familjekonstellationen, som i sin tur är en social konstruktion.

Men nu till nästa punkt: förhållandet mellan realism och surrealism i pjästexterna. Apelkvist skriver följande om modern Elin i Natten är dagens mor: ”Jag har framför allt velat peka på hennes omedelbara närvaro som i en praktiken stark auktoritär kraft, som pjäsens omedelbart närvarande maktcentrum, utifrån den igenkännbara gestaltade vardagsverklighet som utgör den realistiska, på de mänskliga relationerna inriktade grundstommen i pjäsen.”9 Men Apelkvists accentuering av den vardagsnära och realistiska verkligheten i Noréns pjäser är inadekvat.

Natten är dagens mor innehåller nämligen en rad surrealistiska inslag. Norén säger själv att: ”det är realismen som till slut blir så koncentrerad att den måste uttryckas genom att hallucineras”.10 De hallucinatoriska inslagen är en ofrånkomlig del av pjäskaraktärens vardagliga samspel, kanske till och med dess förutsättning. En, enligt mig, avgörande poäng som preciseras av (psykoanalytikern!) Jacques Lacan i ”Spegelstadiet som utformare av jagets funktion sådan den visar sig för oss i den psykoanalytiska erfarenheten”:

9

Apelkvist 2005, s. 102.

Sundberg 2005, s. 108.

10

Kritik | 9

Jag har själv, i den sociala dialektik som ger det mänskliga vetandet dess paranoiska struktur, påvisat skälet som gör detta [vetande] mer auto­ nomt än det hos djuren gentemot begärets kraftfält, men som också determinerar det i denna ”brist på verklighet” (peu de réalité) som det surrealistiska missnöjet utpekar.11 Det är en brist på verklighet som utmärker realismen, vilket de surrealistiska inslagen i Noréns pjäser vittnar om. Pjäskaraktärernas känslomässiga demaskering kulminerar ofta i en naken monolog som fördjupar kunskapen om karaktärens tidigare ageranden. Suzanne Osten skriver i artikeln ”Att göra teater med Lars Norén” att: ”Vi söker efter medel för att visa OUTTALADE behov, dels i form av ’läckor’, där det starka behovet bryter fram, ’plötsligt skratt’, ’plötslig gråt’”.12 Det är de undertrycka behovens läckage som slutligen ger upphov till de nakna monologerna; för att recitera Noréns etiska krav: ”Maskerna ska falla”.13 Det finns alltså moment av försoning och förlikning i monologen: en katarsis.

Avslutningsvis: Apelkvists interpretation av Noréns pjästexter är en produkt av den historiska kontexten, och det gäller därför ”att erkänna tidsavståndet som en positiv och produktiv möjlighet till förståelse”.14 I och med att läsaren betraktar den litterära texten utifrån en ny förståelsehorisont framställs (förhoppningsvis) en intressant, och mer precis, interpretation av den litterära texten. Gadamer skriver: ”Sålunda är bedömningen av samtida konst förtvivlat osäker för det vetenskapliga medvetandet. Uppenbart går vi sådana skapelser till mötes med okontrollerbara fördomar; förutsättningar, som behärskar oss alldeles för mycket för att vi skulle kunna ha kännedom om dem och som förlänar det samtida skapandet av över­ resonans, som inte motsvarar dess sanna innehåll, dess sanna betydelse.”15 Och vid en snabb sökning på DiVA Portal blir det tydligt att genusrelaterade frågeställ­ ningar i samband med Noréns författarskap är på stark framgång. Frågeställningar som sedermera institutionaliseras och impregnerar en kommande förförståelse.

Jacques Lacan, Écrits – Spegelstadiet och andra skrifter I urval av Irène Matthis, (red.) Irène Matthis, Natur och kultur, Stockholm 1996, s. 31.

12 Suzanne Osten, Att göra teater med Lars Norén, BLM1986 nr 6, s. 392.

13 Ibid., s. 395.

14 Gadamer 1993, s. 348.

15 Ibid., s. 349.

11

10 | Tydningen

ILLUSTRATION: JOHANNA SELLÉN

Kritik | 11

utan titel Mats O. Svensson som en snöflinga som faller på klockan och får klockan att vibrera klockan är verket och snöflingan är kritiken som smälter bort ja, försvinner vid klockans vibration kritiken är inget förutom det som får verket att leva och kritiken tynar som snön på julafton och vi talar om klimatförändringen en bok som inte recenseras finns den? finns alla de träd som faller för att bli tidningspapper

12 | Tydningen

när ingen vill lyssna på larmet från urskogens snabba försvinnande över kontinenten kanske beror det på att ljudet från allt som redan fallit gjort oss döva i sorlet tystnar

samtalet

Kritik | 13

eN KriTiKers vålNad David Zimmerman ILLUSTRATION: SARA BÖRJE

SOKRATES: Ja, Faidros, det finns en egendomlighet med skriften […] dess gestalter står där levande, men om man ställer en fråga till dem iakttar de en högtidlig tystnad.

Platon: Faidros

Måndag, slutet av februari, 1980. Den franske socialisten François Mitterand – som om ungefär ett år ska överta presidentposten – äter lunch med en författare.

De äter, och vi kan anta att författaren torkar sig om munnen, tar avsked av Mitterand, lämnar lunchrestaurangens sorl och beger sig ut på på Paris gator. Han beger sig hemåt. Av de rykten som spreds efteråt sade vissa att författaren, ståendes vid rue des Écoles, kyligt såg sig om innan han korsade gatan; vad som emellertid står klart är att han blott någon sekund senare kördes över av ett större fordon – någon slags lastbil eller skåpbil. Medvetslös och med dystra framtidsutsikter schaktades kroppen vidare till ett sjukhus, där författaren en månad senare dör. * Låter fiktionen kastas ut och slå an ett associativt ackord vars betydelse jag hoppas kan avteckna sig allt eftersom. Fiktionen skriver också in skriftens paradoxalitet i den här skriften, den installerar friktioner. Fiktionen kan i sitt väsen tyckas avsäga sig nödvändig signifié, men detta är tvetydigt: någonting gåtfullt i signifianterna sträcker sig ut / griper i mörker / försätter oss i nödvändig osäkerhet; den kommer därför att vilja ursäkta sig: det kan tyckas vara respektlöst att öppna en text som vill diskutera författaren till texten Författarens död med en tarvlig halvfiktion om denne författares död. När identiteten röjs, tänker vi oss, kommer författaren framträda för våra ögon som en levande gestalt, svarande mot en verklig människa. Det vore att skända att tala fritt om dennes död rakt i dennes ansikte. Det skulle förolämpa den ärade, uppburna författaren.

14 | Tydningen

Detta slags läsande, där vi som läser fiktionen skriver in den levande gestalten i texten och letar efter dess signifiéer, och i övergången till icke-fiktionen håller honom kvar i ”verkligheten”, vi skriver in en signifé i signifianten och förväntar oss att de ska vara trogna varandra; hela detta spel eller system av närvaro och verklighet ska – som vi kommer att se – rivas upp likt väven: och det är denna för­ fattare som ska få dra i tråden, låta vävstolen gå baklänges för att lösa upp bilden av sig själv.

Ambitionen att skriva om denne författare är paradoxal: hur kan vi skriva om författaren som skrev att författaren är död och inte kan skrivas om? Speciellt när denne specifika författare i sin tur är död och inte kan svara eller förklara? Författ­ arens mystiska död, (o)tillgänglighet och frånvaro – i flera bemärkelser – är gåtan jag vill nysta i. Det är i denna paradoxalitet jag vill finna mig tillrätta; ty paradoxal är skriften: – Vem är det som talar, och till vem, genom skriften? Vem har rätt att bestämma vad skriften vill säga? Vem äger sanningen? * Epitetet författaren, alltså den döde, refererar här till den franske kritikern, filosofen och författaren Roland Barthes. Anledningen till att epitetet kritikern i upp­ räkningen ovan föregår filosofen och författaren är på grund av att det huvudsakliga material Barthes lämnat efter sig rör sig om kritik i essäform, främst vad han själv kallade den semiologiska kulturkritiken. På den eventuella frågan varför Barthes trots allt nyss endast betecknades under epitetet författaren låter vi Barthes själv svara: ”kritikern är nämligen en författare”.1 Vid ett närmande av Barthes författargestalt, kritikergestalt och den relation han bestämmer mellan de två, finner vi oss strax i den poststrukturella väv som filosofer som Jacques Derrida och Michel Foucault oftast får äran/skulden för.

Att vidare introducera poststrukturalismen, dess påstådda inblandade och sedan försöka motivera den här textens aktualitet genom att påvisa poststrukturalismens betydelse skulle förmodligen bara vara löjligt, men liksom alkemisten brukar vad dessa filosofer har för händerna upplösas och anta oväntade former; författaren, kritikern och – ja – själva skriften, är givetvis huvudrollsinnehavare i detta projekt, ett projekt Barthes på många sätt påbörjade. Barthes brukar tillskrivas en utveckling från existentialist till Saussureisk strukturalist till en tidig poststrukturalist,

1

Roland Barthes, Kritiska Essäer, 1 uppl. Cavefors, Lund. 1967. s. 8.

Kritik | 15

vilket gör honom till en spännande brytpunkt i den kontinentala filosofin. Samtidigt som han å ena sidan knappast är okänd, tilldelas han ofta å andra sidan en förvirrad och suddig roll: skrev han filosofi? Bedrev han litteraturforskning? Var han en författare? Ty att vara blott kritiker verkar vara ett fruktlöst sätt att till belåtenhet ringas in av historien.2 Detta är således tankar, fragment, om Roland Barthes, tankar om vad som händer när vi tänker på Barthes, tankar om hur vi kan förhålla oss till författargestalten och kritikergestalten efter den alkemiska omarbetning av dem som Barthes gör; en omarbetning, som i tidevarv av individualismens till synes ostoppbara fram­ ryckningar aldrig kan vara inaktuell. * Det ovan nämnda tillfället då författaren och kritikern framträder i gemensam gestalt är i början av förordet till Kritiska essäer, ursprungligen publicerat 1964.

Att titta närmare på detta svällande förord är av vikt, ty i själva uppgiften gömmer sig nämligen en symbol för Barthes tanke:3 att få chansen att kommentera – helt enkelt kritisera – sitt egna verk, i sin tur bestående av kritiska kommentarer om andras verk. Kritikern som ger en slutgiltig kritik åt sitt eget kritikerverk. Barthes konstaterar direkt att han frestas av att förklara den tid som gått, kommentera utvecklingen och kanske utifrån den nya positionen locka fram och fånga in betydelser som han i efterhand gärna tillskriver dessa texter. Han vill på nytt äga betydelsen. Men detta är inte möjligt, det vore lögn: trots att han själv skrivit allt detta vid någon tidigare tidpunkt känner han sig nämligen inte som den rättmät­ ige ägaren av dess betydelse. Denna åtråvärda sista replik förnekas alltid författar­ en: ”att skriva, det är […] att bli tyst som en död”.4 Utan att helt lämna denna passage och detta förord kan det vara värt att påminna om att Barthes några år senare skulle skriva sin mest omtalade essä The Death of the Author, där ”the author enters his own death”5 i det ögonblicket skrivandet startar.

– Död, varför denna död? Vad är det för död? Vem är det som dör?

Detta framgår exempelvis ganska tydligt i hans egen förlägenhet inför tjänsten på universitet som filosof; i tillträdesföreläsningen på Collége de France 1977 säger han: "även om det är sant att jag länge ville skriva in mig i den litterära, leksikografiska och sociologiska vetenskapens fält, så går det inte att komma ifrån att det enda jag har åstadkommit är essäer".

3 Med denna ”tanke” görs inga försök att ringa in en ”Barthes filosofi”, det är endast en återkommande tråd i Barthes texter som jag löst försöker följa.

4 Barthes 1967, s.7.

5 Roland Barthes, The Death of the Author, övers. Richard Howard, s. 2.

2

16 | Tydningen

För att förstå vad denna död är och vem det är som dör måste de gestalter som dör undersökas, och för att förstå den eventuella skillnaden/icke-skillnaden mell­ an kritikergestalten och författargestalten verkar det alltså först och främst vara frågorna ”vad är det att skriva” och ”vem är det som skriver” som är primära för Barthes. I det tidigaste verket Litteraturens nollpunkt från 1953 konstateras att författaren sedan 1700-talet envetet strävat efter den unika stilen, förkroppslig­ andet av sig själv, sina unika idéer och visioner i text. Runt omkring 1850 bröts litteraturen både ned och skapades parallellt. Borgerlighetens universella sann­ ingar (det borgerliga litterära formspråket var en sådan sanning) upphörde att ­gälla­, och litteraturen upphörde således att vara ett enkelt språk för det skrivande subjekt­et, ett enkelt kommunikationssystem av idéer. Litteraturen splittrades till en språkets problematik, en språkets konstanta dialog med sig själv och sin form, som ”en mask som pekar på sig själv”.6 Språket är varken ett verktyg eller en trans­ missionsanordning: det är en struktur och det kan inte gå utanför sig självt och sin historia, hur djupt författaren än önskar ett språk eller en stil som på något sätt betecknar endast denne unika författare och dennes unika erfarenhet – en nollpunkt där allt är nytt – står författaren hjälplöst hänvisad till språkets strukturella historia, utanför vilken allt är obegripligt. Att varje skrivande subjekts erfarenhet av språk är unik förändrar inte att denne hela tiden måste förhålla sig till ett antal framlagda formspråk och konventioner, ta ställning, opponera sig, kompromissa – men alltid hitom denna givna horisont.

– Allt språk är alltså stulet språk. I grunden någon annans språk. Främlin­ gens språk.

Ur detta kan vi bryta två aspekter av döendet. Det ena rör sig som en språkets problematik och den andra om en historisk diskursförskjutning, de är uppenbarligen inte två skilda skeenden utan två sidor av samma skeende. En etablerad europeisk författardiskurs (en borgerlig sådan) har bäddat om denna språkets problematik och lagt den i viloläge, för att friläggas när författardiskursen plötsligt framstår som glasaktigt genomskinlig.

Barthes konstaterar alltså: författaren försvinner, i varje skrivet ord är hen borta, onåbar. För att detta ska vara en möjlig, eller åtminstone värdefull tanke måste det strida mot en förväntan att författaren ska kunna nås. Förväntar vi oss det?

Ja, det gör vi, hävdar Michel Foucault i en föreläsning några år efter att Barthes

6

Ur essän Litteratur och metaspråk, i Kritiska Essäer, s. 115.

Kritik | 17

för­kunnade författarens död, med titeln ”Vad är en författare?”.7 Foucault visar hur författarfunktionen – en socialt konstruerad mytisk och diskursiv gestalt – uppfinns och penetrerar vårt läsande av texter. Han visar hur författarfunktionen lånas in som slutpunkt: för att kunna ringa in en texts slutgiltiga betydelse, den slutgiltiga förklaringen, åberopar vi en biografi av författaren som omöjliggör ytterligare spridningar av betydelser, vi tar makten över betydelsen, vi äger den. Detta är författarfunktionen. Vi förklarar verket med hjälp av en biografi, vi förklarar van Gogh med dennes vansinne, vi förklarar Baudelaire med dennes livsmisslyckan­ de, sedan kan vi inte (behöver vi inte) bryta oss ur denna slutgiltiga betydelsebur.

Vidare kan vi givetvis bara kort konstatera att författarens roll i den allmänna diskursen inte förändrats nämnvärt från den borgerliga kulturdiskurs Barthes och Foucault utgick ifrån till den nuvarande, i så mån att en författare är i sig själv sitt främsta varumärke i en tid av individualism och entreprenörskap: biografioch självbiografihyllornas triumfer, sommarprat, intervjupoddar, diskussionsprogram, hemma-hos-program, kändisar som äter mat-program, kändisar som tävlar-­ program och andra uppenbara uttryck för kändisskapets vältrande och frossande i sig självt, etc. * Om författaren som vi känner den, en person och en biografi som träder fram i texten och i förståelsen av texten, i själva verket är en vålnad, ett hjärnspöke, som hemsöker oss i vårt läsande: vad är då en författare? För författare finns ju.

Jo, – och här återvänder vi till förordet i Kritiska Essäer som lämnats svävande i luften ett tag – jo, säger Barthes, författarens egenhet ligger i en intention. När en författare håller sin text i handen, håller denne i första hand inte en bit av av sig själv eller en vision/idé som på något mystiskt sätt svarar mot dennes person och dennes unika liv och erfarenheter, utan endast en tvådelad intention: en vilja att skriva, och ett beslut att skriva, samt ett praktiskt genomförande – författarens operationella tid. När vi sedan frågar ut författaren, ställer denne till svars i tron om att personen själv är trogen sin text, kan författaren visserligen ta till orda, men författaren är nu en främling inför sin text som alla andra och varje förklaring är

Foucault hänvisar här aldrig till Barthes explicit, utan nämner bara lite nonchalant författarens dödförklaring som någonting nuförtiden allmänt och etablerat. Barthes och Foucault var för den sakens skull knappast främlingar vare sig på det teoretiska eller det personliga planet. Barthes skrev hyllande kritik om Foucault (i Kritiska essäer hyllar han exempelvis Foucaults banbrytande verk Vansinnets historia under den klassiska epoken från 1961), och Foucault fixade in Barthes på Collége de France.

Det kan, som ytterligare kuriosa, få nämnas att Barthes sökte tjänst i Uppsala som lektor i franska 1954; platsen gick emellertid till någon annan – nämligen Foucault, där han skrev Vansinnets historia.

7

18 | Tydningen

nya yttringar som på intet sätt stannar betydelsernas möjligheter, utan snarare lägger till nya betydelser eftersom det är nya självständiga yttringar. Det enda författaren i själva verket kan vara trogen mot är viljan, beslutet, att fylla pappret med text. * När Barthes författargestalt nu står i klart ljus, anas även kritikern. Att de skulle vara en och samma gestalt stämmer inte, men de har vissa betydande likheter, och vi kan ana att de delar samma brutala öde. Kritikern är författare i den mån att kritikern är hänvisad till språkets strukturella horisonter, kritikern är författ­ are i den mån att kritikern inte är någonting annat än en vilja och ett beslut att ­skriva någonting, och kritikern är författare i den mån att ”kritikerfunktionen” är en konstruktion som konstruerats för att bestämma texters slutgiltiga betydelse, ett maktanspråk. På den sista punkten är givetvis kritikerfunktionen överlägsen författarfunktionen som betydelsens väktare, som dess stoppklausul, detta betydelseägande kan ju sägas vara själva dess form. Vissa skillnader finns givetvis mellan dessa gestalter: kritikern är inte författare i den mån att kritikern inte nödvändigtvis begär att vi ska tillerkänna denne en unik stil eller vision, kritikern är inte heller författare i den mån att kritikern sällan, eller i alla fall på andra villkor, behöver förhålla sig till det ”chiffertecken” som jaget utgör i texten. I en roman är denna subjektiva punkt någonting gåtfullt och problematiskt, eftersom författarens jags relation till fiktionen oftast framstår som en mystisk kommunikationskanal mellan författaren och läsaren. Denna knepiga relation verkar kritikern slippa, kritikerns sällan artikulerade – närvarande främst i sin frånvaro – ”jag” är en domares objektiva röst (i förordet till Kritiska Essäer, där denna fråga om diktjaget diskuteras skiftar Barthes ganska slumpmässigt mellan att omnämna sig själv i tredje person som författaren och att skriva jag). * Dessa två vingliga gestalter verkar alltså stå på skenbara ben. Kritikerns och författar­ens trogenhet gentemot texten och deras unikhet är chimärer; deras påstådda ägande av sanning och betydelse är falskt.

– Hur kan vi förhålla oss till det här?

I slutet av The Death of the Author öppnar Barthes upp för den nödvändiga förändring­en: när författarens och kritikerns riken gemensamt störtas, ska läsaren träda till tronen, allsmäktig och oövervinnerlig. Det är i denna läsare betydelserna ska få frodas, och detta är i själva verket vad Barthes menar redan är fallet. Läsaren

Kritik | 19

är ensam som möjlig herre över betydelsen, men makten över betydelsen ligger hos kritikerfunktionen och författarfunktionen. För att vidare förstå denna läsare, och vad som utgör gränserna för en rimlig läsning av något, kan vi slänga ett kort ögonkast mot Derridas håll.

Att Barthes utövade ett mycket stort inflytande på Jacques Derrida är känt, inte minst utifrån den senares hyllande skrift The Deaths of Roland Barthes till den förres ära, efter Barthes död. Derridas förhållande till den skrivna texten är än mer komplext än Barthes, men jag anser det inte vara för vågat att påstå att Derrida i många avseenden utgår ifrån Barthes. Det problem som uppstår när vi ska skriva om texter som författare skrivit tidigare och ingen längre äger den sanna betydelsen av, är någonting Derrida tacklades med. Han skriver i den suggestiva inledningen till Platons apotek att texten är en oöverskådlig väv av möjligheter som först och främst måste friläggas, alltså tas tillbaka från olika försök att kidnappa den slutgiltiga betydelsen. Därefter måste vi läsa och skriva – ”en rörelse som är en och samma men dubbel”,8 en dekonstruktiv läsning som försöker följa trådarna och samtidigt chansa – sticka in fingret, kasta in en ny tråd för att se om den håller eller brister, en läsning som försiktigt lägger till. * Slutligen: vi måste återvända till frågor som kastades ut i inledningen, hur kan vi skriva om författaren och kritikern Barthes, nu när dessa gestalter ter sig oformliga? Kan vi under några omständigheter närma oss själva Barthes? Nej, det verkar inte så. Punkten ”Barthes” är tyst. Vad vi än frågar så tiger den högtidligt. Vi kan läsa hans texter och försöka kasta in våra trådar i deras väv, men Barthes förblir – än mer efter sin död – en tom signifiant, en vålnad som vandrar genom denna text, mot dess slutpunkt och vidare. I vår biografiska fiktion av denna Barthes-­ vålnad framstår den onekligen som någonting kusligt: en privilegierad borgare som aldrig vilade från att klä av borgerskapet på dess påklistrade myter, omintetgöra det och avmytologisera det, filosofen som inte skrev några filosofiska verk, författaren som aldrig skrev några romaner, kritikern som i sin kritik av sin egen kritik kom fram till att kritikern måste störtas. Vad finns då kvar, om vi fortfarande vill sträcka oss efter någonting i Barthes, som nu på många sätt uppgått i sin egen oskadliggjorda författargestalt? Ensamhet?

Ensamheten som oåterkalleligt främlingsskap, smärtan i brytningen mellan författaren och författargestalten som Barthes installerat, ekar sig fram genom

8

Jacques Derrida, Apoteket, Propexus, Lund, 2007. s.12.

20 | Tydningen

­ ajoriteten av hans texter. I slutet av Mytologier från 1957 diskuteras ”mytolom gen” (den som avmytologiserar världen från borgerliga myter, vilket är vad Barthes gör i boken, epitetet ”mytologen” pekar alltså på honom själv) och dennes svåra ensamhet, den ständiga sarkasmen inför omgivningen, och hur denne i destruktionen av de sociala sanningarna hamnar i ett vakuum, å ena sidan frånkopplad och å andra sidan hopplöst innesluten i den sociala verkligheten. I Litteraturens nollpunkt skrivs att författaren som i ambitionen att förkroppsliga sina tankar på pappret endast finner ett dött och stulet språk, en struktur, författaren står för alltid hänvisad till en dissonans mellan sin önskan att uttrycka sig i språk, och att sedan läsa en främlings ord, författarskapet är således att göra sig till främling inför sig själv. Derrida skriver i sin text om Barthes ”I always thought I felt in him, a sadness that was cheerful yet weary, desperate, lonely, refined, cultivated, (…)”.9 De sista orden i Kritiska essäer kräver ingen vidare kommentar: ”Man skriver för att kunna bli älskad, man läses utan att kunna bli älskad, detta utgör förmodligen den distans som skapar en författare”.10 Det som lämnas kvar av författar- och kritikergestalten är en ensam gestalt, avskal­ ad på allt. Vari allt detta Barthes finns vet vi inte. Han har skalat bort sig själv, i sitt livsverk gjort sig själv för alltid oåtkomlig; Barthes skrivande framstår efter denna spretiga vandring som ett sällsamt, självskrivande, livslångt självmord.

9 Jacques Derrida “The Deaths of Roland Barthes” i The Work of Mourning, (red.) Pascale­-Anne Brault, Michael Naas, Chicago University Press, Chicago 2003, s.266.”

10 Barthes 1967. s. 301.

Kritik | 21

kjellkritik Adam Ehlert & Filip Lindberg Kjell Eriksson (f.1953) är en svensk deckarförfattare från Uppsala. Kjell Eriksson är bosatt i Vera Cruz, Bahia i Brasilien. Bland Kjell Erikssons verk kan räknas Prinsessan av Burundi (2002), Den hand som skälver (2007), Öppen grav (2009) samt självbiografin Simma i Mörker (2012). Kjell Eriksson har även varit verksam som politiker och trädgårdsmästare.

Mellan den 18 och 22 oktober 2013 valde Kjell Eriksson att publicera fem delar i det han själv väljer att kalla ”MANETSKOLAN” på sin Facebooksida.

I Manetskolan I redogör Eriksson för diverse grundläggande fakta om maneter.

I Manetskolan II analyserar Eriksson Irukandji Syndrom. I Manetskolan III berättar Eriksson historien om hur maneter tog över hangarfartyget USS Ronald Reagan. I Manetskolan IV framhåller Eriksson teorier hur Svarta Havet ”jellifieras”. I Manetskolan V berättar Eriksson om hur han kommit fram till att hela Manetskolan känns ”oviktig och ovidkommande”, och diskuterar med sig själv om att han kanske ska starta en annan skola: Kokosskolan. Nedan följer en litterär omtolkning av Manetskolan I-V enligt den judisk-amerikanske poeten Charles Reznikoffs objektivistiska poetik.

22 | Tydningen

I

Maneter Mer än viljelösa 3 meter i minuten 4 minuter, om du har tur

II

Stor som en jordnöt Irukandji Det börjar i ländryggen som basebollträn i njurtrakten Kramper, så klart Kräkningar Varje minut Ett halvt dygn, skinnet som om det perforerades av maskar Snart i ett vatten nära dig Kanske

Kritik | 23

III

USS Ronald Reagan (333 meter, reser sig 77 meter ovan vattenlinjen, flygdäcket täcker 1.82 hektar), fick söka nödhamn i Brisbane Maneter Tiotusentals I kylsystemet ”acute case of fouling” ”fouling” betyder ”trassel” Forskarna talade: ”maneter har en besynnerlig förmåga att fastna” Är det vanligare?

Finns det ett hot?

24 | Tydningen

IV

Mnemiopsis Gillar krubb, och prestigelös sex Tog över Fördomsfri ”self-fertilizing simultaneous hermaphrodite” Det betyder att den kan gå i vilken sektion som helst i Pride-paraden Ansjovis och annan fisk, viktiga för Rumänien, Bulgaren och Georgien, slogs ut, precis som att de inte skulle ha andra besvär En massa maneter Skicka in en manet!

Bara maneter kan slå ut maneter

V

Det finns inte mer att säga Jo, såklart, det finns hur mycket som helst Men inte idag Inte i morron Oviktigt, ovidkommande Jag startar Kokosskolan Jag vet en del om kokos

Kritik | 25

untitled 2014 Dina IsĂŚus-Berlin

UNTITLED (END OF THE RAIL)

26 | Tydningen

UNTITLED

Kritik | 27

UNTITLED (STATE OF BEING ILL)

28 | Tydningen

UNTITLED © DINA ISÆUS-BERLIN

Kritik | 29

KRITIK

så samTida diKTer aTT jag försT sÄger Nej seN sÄger oKej då Mats O. Svensson Poesi Out for a walk. Bitch (Buffyhaikus), addicted to your light (Beyoncéhaikus) Hanna Rajs Lundström, Isis Mühleisen och Tom William–Olsson Silkeberg AFV Press, 2014

Jag har två böcker framför mig – eller nej, snarare häften och den ena är en pdf, men vi säger två böcker för det är enklare – Out for a walk. Bitch (Buffyhaikus) och Addicted to your light (Beyoncéhaikus), båda två är skrivna av Hanna Rajs Lundström, Isis Mühleisen och Tom William–Olsson Silkeberg. Tre om inte välkända, så i alla fall tongivande inom den unga svenska poesin.

Jag erkänner direkt, det är ingen mening med att hymla om saken: jag känner en svag men instinktiv ovilja mot folk som är födda in i kulturen, poeter som är barn till poeter, författare som är författares avkommor. Ni har fått språket på silversked, ni har döpts genom att den väg som så många andra drömmer om att ta har rispats in i era pannor. Jag ser efternamnen på böckerna och känner ett svagt agg dunka där, kanske någonstans vid halsgropen. Men så får man inte säga som kritiker, för som kritiker ska du lyssna, ta in och förstå. Du ska vara

30 | Tydningen

blank, ja, neutral, inte bära med dig bagage. Visst, alla vet att du som kritiker alltid har förutfattade meningar, det är ingen som låtsas som om att du läser en nyöversättning av Inger Christensen på samma sätt som en roman av HanneVibeke Holst, men under läsningen ska du kunna öppna dig, försöka ta in texten på dess egna premisser, och ja, det lyckas ofta, man själv och texten förändras under läsningens gång; den entusiasm man bar med sig när boken öppnades kan släckas och vice versa, den kyliga skepticismen kan tinas upp. Men vem vet hur den initiala förförståelsen påverkat själva läsningen, en del, men förhoppningsvis inte i allt för hög grad. Samtidigt: jag är en ung kritiker och dessa är unga poeter och jag drivs av ett begär – ja, det är därför jag recenserar dessa böcker – att vara deras första uttolkare. Men sådant får man inte heller skriva. Man ska skriva om texten, lyssna in den, kanske tolka eller förmedla sina känslor under läsningen, vara affirmerande.

Jag har aldrig lyssnat på Beyoncé, sett högst en handfull Buffy-avsnitt för kanske tio år sen, efter skolan, slötittandes på ZTV. Det är en typ av populärkultur som jag ställer mig likgiltig till. Så jag börjar läsa: ”buffy och angel / allt som suger i världen / ingen kemi alls”; ”man kan se alla / episoder på netflix / slut på csn”.

Jag tänker: vilka personer kan skriva om Buffy och Beyoncé och fortfarande behålla ansiktet? Jag tänker: inte alla, kanske är det snarare en fråga om att våga än att göra. Ett medfött kulturellt självförtroende som gör det möjligt att lyfta in populärkulturen i den traditionstyngda haikuformen. Jag är inte alls ogin mot ambitionen utan tycker tvärt om att det finns något kittlande i raderna ”går in på facebook / och lyssnar på end of time / du var i min dröm”, på samma sätt som Theis Ørntoft när han i en av årets bästa diktsamlingar, Digte 2014, skriver ”hver gang jag lytter til en partipolitiker / får jeg det fysisk dårligt / så derfor googler jeg the biggest salmon ever caught / jeg googler 9/11 shot from amazing angle”.

Populärkulturen är vårt gemensamma språk, läser jag i en artikel om releasefesten för bland annat Out for a walk. Bitch (Buffyhaikus) och Addicted to your light (Beyoncéhaikus). Nej, vill jag invända, för vilka är egentligen ”vi” här? Men å andra sidan beskriver poesin en verklighet som är lätt att relatera till: ”jag vill starta band / tänker typ ’bow down bitches’ / kollar min email” – även för oss som varken tittar på Buffy eller lyssnar på Beyoncé – för att den tar avstamp i fenomen som är igenkännbara och därmed laddar dikterna. Buffy och Beyoncé blir i dikterna till utbytbara tecken, så kallade flytande signifikanter som det samtida varat, med alla sina känslor, ting och sysslar kan knytas till. Vilket gör att jag ändå säger okej, låt gå. Det finns faktiskt någonting här.

Kritik | 31

KRITIK

21 uppslag Till liTTeraTurKriTiK hÄmTade ur adam ehlerTs lapTop Adam Ehlert

Poesi Sjuttioåtta uppslag till sf-romaner hämtade ur Linus andersens anteckningsbok Leif Holmstrand & Pär Thörn 38 s., Chateaux Pocket

0. Verket består av en samling uppslag, spontana idéer, mikroutkast, till vad som verkar vara en mängd science fiction-romaner, samt ett kort förord där det nämns att dessa textsnuttar är tagna ur en anteckningsbok hittad i maj 2015. Pocketen är tunn, som ett häfte, och lyser knallgul i handen. Den ögnas fort igenom, en, två, tre gånger. Språket är enkelt, stilen kortfattad och konsekvent.

1. De av Leif Holmstrand & Pär Thörn sammanställda anteckningarna är av väldigt varierande karaktär. Ingen reagerar nämnvärt på detta.

2. Realismen är påtaglig. Allt kunde ha utförts av vem som helst, var som helst.

3. Nya sorters poesi.

4. Händelser som äger rum 2015 skrivs in i historiekanon redan nu. Detta underlättar enormt.

32 | Tydningen

5. Vissa delar ur den publicerade litteraturen är censurerade. Detta litterära grepp har ingen effekt för textens autenticitet.

6. ”26. En utomjording har lärt sig svenska genom att se på Öppna Kanalen i tron att det är den officiella svenska diskursen.”

7. Holmstrand & Thörn har producerat en serie intimiderande texter. Listans 78 punkter har en förmåga att fysiskt närma sig läsaren, på vad som ter sig vara ett väldigt skrämmande sätt. Läsaren läser om, och läser om igen, och texten flyttar sig bara närmare.

8. En poesi utan handling, men med desto mer riktning.

9. Det finns inga författare.

10. Det finns författare.

11. ”49. Ingenting händer.”

12. Vid tredje, kanske fjärde läsningen av texten läggs fragmenten ihop. De tycks vara pusselbitar i ett skrämmande, tillika ofärdigt pussel. De har något framkallande i sig, som om de är en filmvätska som får bilder att uppenbara sig på läsarens näthinna. De små, korta textbitarna byggs till världar i läsarens huvud, och detta går förvånansvärt fort. Snart vet en inte var en är eller vad som händer, och då läser en igen och träder djupare in i klustret.

13. Precis som den omnämnda profeten (punkt 35) beskriver apokalypsen först efteråt, så beskriver författare framtiden, i minutiös exakthet, innan den äger rum.

Verkligheten är det som tar plats däremellan.

14. Det här är ingen recension. Ingen förklaring ges.

15. [Fullt läslig del av texten, censurerad för sakens skull.]

16. Något samhällskritiskt uppenbarar sig, sakta men säkert, i läsandet av Holmstrand & Thörns texter. Ett sexuellt rus för det apokalyptiska, postkapitalistiska framtidssamhälle som målas upp och samtidigt bryts ner.

Skildringen av hur människorna långsamt assimileras till den nya världsordningen.

Hur vi lär oss leva med förtrycket, och hur idén om superkrafter skapade ur kärnreaktioner är mycket klichéfylld och dum. Ett hårt slag på fantiserandets fingrar, det fantiserande som utförts i hopp om att genomlida den nya vardagen.

17. En fullständigt perfekt recension förutom att textens mål faktiskt är oklart.

Kritik | 33

18. ”74. Allt är nytt, hela tiden: ingenting har med något av det föregående att göra.”

19. Holmstrand & Thörns text luktar svagt av bläck och bakfylleångest, av bioteknik och sprickor i asfalten. Sjuttioåtta till synes arbiträra nedslag ger en ny, spännande bild av vår framtid, vår relation till den, och vårt berättande av den.

20. Likt böcker och deras ISBN-nummer, numreras även samtliga författare, allt för att indexera, effektivisera och förenkla massans vardag. Finn stoltheten i ditt nummer, säger de. Finn den inre kraften.

21. Gränsen mellan verklighet och fiktion suddas långsamt, metodiskt ut.

34 | Tydningen

Kritik | 35

KRITIK

KriTiKeNs sluTNa KreTs Anna Lundvik

Tydningen nr. 14: Kritik 2014, 53 s.

Nummer 14 av Tydningen ägnas åt kritik. Här ges rum för intressanta resonemang om litterära roller, bland annat i David Zimmermans behandling av Roland Barthes, ”kritikern som ger slutgiltig kritik åt sitt eget kritikerverk”. Kritiker och författare flyter ihop. De relationer Zimmerman teoretiskt undersöker har Adam Ehlert lekfullt gestaltat i ”21 uppslag till litteraturkritik hämtade ur Adam Ehlerts laptop”. Här dras den skönlitterära textens inflytande på den kritiska till sin spets.

Kritik har blivit litteratur, litteratur kritik, kritikern författare och författaren kritiker.

Mats O. Svensson tillåter sig en reflektion över kritikerskapet i sin recension av två nyutgivna haikusamlingar om Buffy the Vampire Slayer och Beyoncé. Svensson problematiserar de samtida litterära rollerna och diskuterar medfött kulturellt självförtroende. Filip Lindbergs essä om det vetenskapliga behandlandet av Lars Noréns relation till psykoanalysen mynnar ut ett konstaterande att kritiken är starkt bunden till sin tid.

Litteraturförhoppningen Elis Burrau tar ännu en gång plats i Tydningens skönlitterära del med sin underhållande och skickliga poesi. Grabbarna Ehlert 36 | Tydningen

och Lindberg bidrar med den gemensamma texten ”Kjellkritik” som ironiserar över Uppsalas egen deckarkonung Kjell Eriksson.

Tyvärr tycks Tydningens skribenter utgöras av en ganska sluten skara, istället för att utgöra ett medium där nya, oetablerade röster ges utrymme. Bara Johan Attfors och Burrau sitter inte i redaktionen, men i unga litteraturkretsar kan Burrau knappas ses som en nykomling. Ehlert, Lindberg och Svensson bidrar dessutom alla med fler än en text var, om än kompetenta sådana.

Högst anmärkningsvärt i de feministiska svallvågorna är att bara två av numrets texter är skrivna av kvinnor. Att litteraturkritiken länge varit mansdominerad är något de etablerade medierna försökt och i stor uträckning lyckats komma till rätta med. Att en ung litterär tidskrift som borde se till att utmana det litterära etablissemanget misslyckas är ironiskt och bakåtsträvande. Istället för att utmana den makt den manliga kritikern har, som Tydningens manliga kritiker förvisso erkänner och reflekterar över, så verkar detta nummer för att bibehålla en sådan struktur.

Chefredaktör Malin Niklassons ledare är en av två texter skrivna av kvinnor. I vanlig ordning ramar den fint in numret och motiverar temat. Den andra är en recension av Tydningen nummer 14 av Anna Lundvik. Texten tar visserligen upp könsfördelningen i numret men verkar framförallt vara ett krampaktigt försök från redaktionens sida att reparera skadan. I tidskriftens grafiska inslag ges kvinnor däremot större plats. Den färgstarka bildkonsten av Dina Isæus-Berlin lättar upp det i övrigt teoretiska numret.

Kritik | 37

KRITIK

blaNd KirsKål, rödviN och Tårar Nils Byrén

Prosa Var fan är utgången Ingrid Gustafsson 38 s., Ett av Sveriges Största förlag

Stig hade hjälpt mamma upp på övervåningen så kollade Stig in på oss i vardagsrummet och sa var fan är utgången. Sen gick han från sida till sida ut genom rummet. Efter det så brukade jag, Annika och Tobben skoja och säga var fan är utgången och sen gick vi vingligt.

Sen fick Kerstin cancer, mamma sa att Stig drack för mycket för att han var ledsen och det är svårt för män att prata om sådant.1 En nära, framviskad berättelse för vuxna ur ett barns ögon. Var fan är utgången av Ingrid Gustafsson visar på ett målande sätt hur svidande barndomsminnen kan beröra ämnen som alkoholism, ätstörningar och död. Vi får ta del av ett bitterljuvt möte mellan två generationer av döttrar som inte vill bli som sina mödrar. Från kirskål, en morfar som trodde han hade hjärtinfarkt, till en prinsessa som hade problem med ätandet och en full mamma i skogen som pappa måste hämta med bil. Utifrån ett barns nyfikna linser skapas en intressant kontrast mellan oskyldigt lekande iakttagelser och ångestladdade, livsförändrande öden.

Men det är varken en bitter eller dömande ton som präglar texten, utan ett oskyldigt, oförstående perspektiv som hellre visar än berättar. Det är som att på måfå skumma igenom dagboksanteckningar. Fragmentariska minnesbilder ur flickans 38 | Tydningen

vardag gestaltas på ett nästan drömskt sätt där hon berättar för oss om m ­ amma, pappa, morfar, mormor, brorsan Tobbe, kompisen Jessica, Kronprinsessan ­Viktoria, katten Kissi och Gran-Lennart. Alla bär de på sorg, smärta och frustration beskriven och upplevd utifrån den berättande flickans perspektiv där vi egentligen inte ser mer än vad som faktiskt utspelar sig framför hennes ögon.

Denna interna fokalisering tillåter läsaren att känna den kalla distansen som kan uppstå mellan vuxna och barn; väggen av verbal och emotionell tystnad som både skyddar och hindrar barnet från att förstå vad som egentligen sker omkring det.

Sättningen genomsyras av en vardaglig oförarglighet: sittandes i tvättstugan, hopkurad mot en gravid mammas mage, liggandes i sängen bredvid systern läsandes hästtidningar eller tillbakalutad i TV-soffan, vilket blir en stark kontrast till de allvarliga frågeställningarna som präglar berättelsen. Detsamma gäller ordvalens, frasernas och tankebanornas naiva ton och stil med oväntade associationsförgreningar som många gånger gör händelseförloppet lätt osammanhängande: En gång råkade mamma ha sönder skyltfönstret med en boll, hon sprang därifrån, på bron över vattnet, och glaset fick ligga kvar på trottoaren. När hon kom tillbaka var det borta och hon berättade det aldrig för någon förrän hon var stor. På söndagarna när dom åt middag var mamma, Lena och Lars tvungna att ha skor på sig för det skulle man ha när det var finmiddag och söndag.2 De barnljudande meningarna med mycket upprepningar och ibland stela strukturer blir bitvis något förvirrande och försvårar möjligheterna till att tränga in på djupet i gestalter och scener: En dag var Kissi jättesnäll. Då klädde jag och Annika ut henne till en prinsessa, en bebis och en seglare, men efter en stund blev hon sur och gick iväg. En gång jagade hon mig och Tossa på gräsmattan.3 Intressanta trådar lämnas hängande och engagerande scener snappas av innan de hunnit mogna. Jag vill se mer av flickans livsöde. Vad hände efter att morfar hotat mammas bror med ett gevär? Hur slutade julfesten då mamman bara försvann helt plötsligt? Precis som flickan lämnas vi med en känsla av uppgivenhet och okunskap.

Stilen och händelseförloppen motverkar dock inte läsandet, utan bidrar till en naturtrogen framställning av ett barns tankegångar som skapar en realistisk atmo­sfär och lockar, åtminstone mig, till nostalgiska funderingar kring min egen barndom. Ibland förs tankarna till den ryskformalistiska skolans teorier om främmande­görande prosa, och andra gånger till Tove Jansons Sommarboken

Kritik | 39

(1972). Scener ur en förgången barndom förvrids så att man tvingas stanna upp, andas in vin­ångorna från vardagsrummet och lukta på slasket i diskhon bakom matkön i skolan; känna smaken av sur uppstötning som smattrar över de vit­ kaklade skoltoaletterna eller smärtan i hjärtroten vid synen av en full, gråtande morsa.

Var fan är utgången bär på många hemligheter, insikter och tankeväckande beskrivningar som främmandegör, förtydligar och får sinnena att nyktra till.

40 | Tydningen

ILLUSTRATION: JOHANNA SELLÉN

sömnen - svettningarna - svimningsanfallet Johan Attfors

sömnen vi: vi är drömlandspolisens enhet för gränserfaringar verksamma i zonen mellan vakenskap och drömsömn med särskilt tillstånd att stanna och genomsöka alla främmande förnimmelser vi: vi håller drömlandet drömlikt och verkar för upprätthållandet av OSTÖRD VILA samt för inrättandet av en harmoniserande enhetslogik i drömlandets inre struktur

42 | Tydningen

svettningarna lakanen: nytvättade det är vinter och sommar en hel ocean:

våg efter våg sköljer över oss

under oss det nya Atlantis: den gamla världen

och den nya hur kan du sova när vi håller på att drunkna? bakom vitluckans plåt, i ett rum som inte finns: magerkroppar, hjul

tätt ihop på huk (och startmotorn värmer och dånar) över och över: zoomar längs en meridian

(en linje av kondens) genom gränszoner, högt: ensam magerkropp i luft

i rimfrosttäcke andas:

utom synhåll

utan syretryck vågskölj sköljde oss över: hur kan du sova när natt är i sikte?

Kritik | 43

Sömnad är omöjliggjord. Flertaligt uppvak i natten, genomsköljd och fullvätskad. Verkningslösa värktabletter: verkningsgrader omvänds i svettningstimmar när febriltiden upplöses. Uppgång ger frusenhet, begravning i lakan och täcken, tills varmisolering uppnår effekt och kylvätska indränker allt.

Liggande vakenskap, omvirad i sängkläders blöthet. Drömsömn är uppgiven. I fyllnadstid läses mobilljusets flödesnyheter: flyktingdöd i Medelhavet, bombdöd i Gaza, flygstörtsdöd i Ukraina och Malaysia. Lakanen otorkas tills nästa sköljning.

44 | Tydningen

svimningsanfallet kallkaklat duschrum: ett duschvaknande vrid på alla kranar: fullstyrka och -värme sprucket kakel rasar rusar emot kallkaklet allt-fallet: drömmar och motdrömmar poesin, språket och politiken febern och lägenhetens väggar allt-fallet: skammen och skuldhinken natthimmler golvet rusar emot mörkjord och avgrund VI MÄTER avstånd mellan radius och ulna

(lika brett som Gibraltar sund) VI HAR objektiv skattningsskala för tandrads vithet & lyster fönsterblick: en båtflyktingsbåt i nöd (frånsyn medges EJ) fönsterblick: en gränspolisbatong i teckenbåge (frånsyn medges EJ)

Kritik | 45

skymningskymtar: (frånsyn medges EJ) skumfall över centrum det går fort att dra natt över himlen när ingen väntar sig att några stjärnor ska tändas när himlen är underbelyst fönsterblick: egenspegel: sjukligt sjuk (frånsyn medges EJ) satt-i-förvar: i beslagsamhet (ett vara att förvara) och handläggarskriften: En rymningsbenägen smittosmitare vars suicidmässighet inte kan förslutas blir kvar i väntan på verkställighet, med tvångsmedel för eget-bästa och isolering för smittskydd. (jag är det sjuka) infallet: barnmorskebarn, gardiner och dimridåer ett vara och ett icke-vara (det är den koloniala skillnaden) man-faller: allt-fallet platsar i samväven infog-utfog-ofog här: i här-kroppen

46 | Tydningen

ur: och vi fortsatte att

göra någonting rörande

Elis Burrau

jag säger inte det här som kritik men klassiskt fulsnygga hjärtbarn slår härmed ett enat slag (för en enad syn) på kritiken under rubriken den erotiska känslan av konsensus i till exempel en koja vi bara skojar det är som ett tårdrypande körverk att spegla sig i skärvor och rutiner alla lyssnade när jag sa att ingen lyssnade (en svensk tigger om din uppmärksamhet och din odelade nål) ett barn sticker ut det står där borta i hörnet lite gängligt ändå och orerar barnet orerar med reservation för ändringar, förändringar, förgänglighet: blodsocker i mig blodsockerfall är ett vackert ord blodsockret i mig jag trodde att blodsocker var en myt men jag fick ett blodsockerfall jag fick två kan man säga så jag trodde att blodsocker var en myt att det var en konspiration som man uppfann för att försvara mellanmålet Kritik | 47

varför skulle man försvara mellanmålet alla föraktar mellanmålet om du får välja en hund vad väljer du för hund om du dikterar våra villkor från och med nu huvud axlar knä och tå knä och tå smaka på smakdomare som är ett ord och rangordna därefter årets bästa utländska album efter storlek från höften alla album är av samma standardformat, men minimala förskjutningar existerar och ska tas med i ekvationen där vi lägger ihop ett och ett och annat, eventuellt den erotiska känslan när man fotograferar ett minnesmärke när man har fotograferat ett minnesmärke så kan man visa upp det för någon annan sen någon som inte var där någon som kanske aldrig har sett ett minnesmärke i hela sitt liv vi sjunger starkt här nere vi skriver dig på näsan om vi tar den här tanken på allvar att vi bygger små, små altaren istället för att skriva om vi våldför oss på jag vet inte naturen av ren slentrian ren och rosa och tankarna mellan nedslagen inte ska existera existerar det är tragiskt och inte så mycket av denna värld jag är oerhört fascinerad av förskjutningar och det som upplevs som skevt men också sådana små ord jag kan inget om ordklasser men typ prefix fortsätt den här meningen som en performativ handling 48 | Tydningen

fortsätt den här meningen alldeles själv skälvande gå till affären och handla men gör det performativt annars kan det kvitta allt är performativt säger du det vi vill ha vindruvor för att vindruvor hör hemma här menade du magarna innanför det här lilla utrymmet, det som är uppritat, avgränsat med krita här på golvet, här i hörnet så hör vindruvor hemma det är nog kulturellt helst kärnfria (observera: helt frivilligt) vi spelar i en egen liga vilken det spelar ingen roll ingen som helst roll kanske vilken roll som helst den heliga ligan idag är du en metodskådespelare med ett mål någon form av muskulatur jag berör tårkanalerna i min uppsats jag skulle väntat in nagellacket att leva, blåsa, låta torka, låta dö men det är bara jag nagellacket står i kylskåpsdörren, högst upp va sjukt ändå att bara stå i dörren idag är du en helt vanlig målvakt utan sufflör som förstör det är så jävla trist att den där sufflören bara ska förstöra hela tiden viskar fel repliker från helt fel manus nästan passivt aggressivt borta vid hörnflaggan det är svårt att fokusera då, såklart att hålla nollan att ha ögonen på bollen man måste alltid ha ögonen på bollen i varje stulen situation Kritik | 49

jag talade i tungor (i december) vi uppmuntrade ett skadeglatt beteende påminde om det klassiska skämtet skadeglädje är den enda sanna glädjen kan vi prata lite om kritiken jag har skrivit så många utvärderingar du menar recensioner jag menar recensioner av barn du menar av verk jag menar av verk konstverk en bok kan vara ett konstverk ett barn kan vara ett konstverk det måste inte vara nyfött men helst men låt oss tala lite om kritiken vems våran du menar vår eller min kritik min specifika kritik av sakernas tillstånd vilka saker sakernas tillstånd de som råder det rådande i världen det magiska jag har recenserat så många verk nämligen så många verk som jag aldrig har läst eller konsumerat jag har recenserat så många saker mamma så många magiker verk måste konsumeras den erotiska känslan av mer i plånboken mer som i motsats till mindre (jag var två ben på två ben) 50 | Tydningen

i en värld utan huvuden jag ska skriva ett specifikt antal tecken om ansikten olika ansikten med olika drag olika huvuden som ser helt olika ut en värld med avhuggna huvuden på ett stort fruktfat där ligger de och rullar och har sig kärnfria dra åt helvete snarare en gastronomisk snara en fruktad skål jag tänker på en helt otrolig kopp (observera: inte den jag har i handen) jag tänker på en helt otrolig kropp (statyns) kroppen är full med kaffe eller annan vätska det spelar ingen roll så länge allt flyter instängd och på rygg barnet: det gick bra att säga ett specifikt förnamn och sen min bror på engelska då blev det helt plötsligt ett homofobt skämt som gick alldeles utmärkt att säga på engelska (det var homofobt eftersom det var ett skämt) en principiell succé om vi säger späckad så behöver vi inte säga full om vi inte menar berusad nu övergår vi ditt förstånd det är ett ansiktslotteri du begriper inte övergrepp det är mitt intryck de flyger över ditt fantastiska hår som bara är ett knep ansiktslotteri var ett väldigt fint ord en gång i tiden det kommer aldrig att bli det igen aldrig är så definitivt vi fortsätter det är öppen sluttid Kritik | 51

Medverkande Jon Arborelius (f. 1990)

Adam Ehlert (f. 1993)

studerar retorik och litteratur vid Uppsala universitet.

är filosofistudent och kock med varierande självdisciplin.

Johan Attfors (f. 1991)

Dina IsÆus-Berlin (f. 1991)

skriver för närvarande på en kandidat­uppsats i litteratur­ vetenskap vid Södertörns Högskola.

Hennes målningar ligger i gränslandet mellan det konkreta och de representativa. De kan ses som abstrakta platser såväl som tillstånd hos henne själv. En slags inre natur är ofta närvarande och med hjälp av den utforskar hon måleriets möjligheter som material. Dina Isæus-Berlin studerar just nu fri konst på Konstfack i Stockholm.

Elis Burrau (f. 1992) bo-

satt i Stockholm. Han är poet, litteratur­skribent, publikvärd och en del av poesikollektivet fikssion.

Nils Byrén (f. 1991) är före

detta operasångare från Eskilstuna och läser kandidatprogrammet i retorisk och litterär kommunikation vid Uppsala universitet.

Sara Börje (f. 1993)

bosatt i Stockholm. Studerar konstvetenskap på Stockholms universitet och frilansar som illustratör. www.saraborje.tumblr.com.

52 | Tydningen

Ludwig Landström (f. 1986)

är poet, illustratör, tipssamlare och lärarstudent. Han tycker om att skriva science fiction, att simma och att ta poddradiopromenader.

Filip Lindberg (f. 1990)

Johanna Sellén (f. 1989)

är poet och litteraturvetare.

Aktuell med sin andra bok (för) sörj mig via Vi Värdelösa.

Uppsala och skriver C-uppsats i amerikansk litteratur.

och uppväxt i Uppsala. Flyttade till Barcelona 2011 och har sedan dess inspirerats av staden och arbetat självständigt med sin konst.

Studerar för tillfället en master i kreativ illustration. www.funnisellen.tumblr.com.

Oscar Manfred (f. 1993)

Mats O. Svensson (f. 1987)

studerar grafisk design och kommunikation vid Linköping universi­tet. Har även studier inom konstvetenskap i bagaget.

från Linköping. Masterstudent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och kritiker i bland annat UNT och NyTid.

Malin Niklasson (f. 1990)

David Zimmerman (f. 1993)

studerar masterprogrammet i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

studerar filosofi vid Uppsala universitet, tidigare studerat konstvetenskap och statskunskap på universitetsnivå.

Anna Lundvik (f. 1990) bor i

Kritik | 53

Skriver du?

Vi mottar gärna texter, såväl lyrik och prosa som essäer, krönikor, recensioner, författarintervjuer osv.

Skicka din text till tydning@gmail.com

Tydningen Filip Lindberg Mats O. Svensson David Zimmerman Adam Ehlert Anna Lundvik Nils ByrĂŠn Johan Attfors Elis Burrau

L

it

a

Dina IsĂŚus-Berlin

te

rate r

n