Tydningen 15/16 - Tema: Omsorger

Nr. 15/16 2015 | 50 kronor

TYDNINGEN Tema: Omsorger

Tydningen är en tidskrift knuten till föreningen Litteraterna, ett studentförbund vid litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

NR. 15/16

OMSORGER

ILLUSTRATION: REBECCA LARSSON

4.

DEN ANDRAS KRAV

7.

NÅLEN OCH SAXEN

11.

Ledare

Ellinor Åslund

OMSORG BORTOM MÄNNISKAN

Jonatan Bäckelie

18.

UR: VÅR GEMENSAMMA RESA

26.

DET GÅR ÖVER

30.

Mia Axelsson

Elsa Gregersdotter

ATT FORMULERA DET KOMMANDE MED HISTORIENS SPRÅK

Adam Ehlert

34.

SKRIVANDETS INBROTT I MAKTENS ORD NING

David Zimmerman

38.

ATT GOOGLA ETT LIK

43.

TORRES

47.

Mats O. Svensson

CHEFREDAKTÖRER

Filip Lindberg & David Zimmerman REDAKTION

Amanda Gawelin Hanna Stjernfelt Jon Arborelius Adam Ehlert Nils Byrén David Zetterman GRAFISK FORM

Oscar Manfred

ILLUSTRATIONER

Rebecca Larsson

OMSLAGSBILD

Jan Zimmerman

Nils Byrén

Zara Kjellner MILTON, HÄSTKÖTT, GRÅTA UT I CANDYS MAN

Anna Nygren

52.

ANSVARIG UTGIVARE

LITT LYST TIL Å PULE, LITT LYST TILL Å DØ

Ingvild Lothe

54.

OMSORGSSPRÅK

60.

UR: OÅR, AEVUM

66.

MEDVERKANDE

KONTAKT

tydning@gmail.com TRYCK

KPH Trycksaksbolaget Uppsala 2015 ISSN 2001-4570

Johan Jönson

IT

L

Elin Kvicklund

TER

AT E R

N

A

TYDNINGEN

DEN ANDRAS KRAV Ledare

Omsorgen är alltid, om än bara privativt, ombesörjande och försorg. I viljandet blir ett varande som förståtts, det vill säga utkastats i riktning mot sin möjlighet, greppat som något att ombesörja eller genom försorg bringa in i sitt vara.

Martin Heidegger: Vara och tid (1927)

Det är kanske först i relationen till Andra som vi möjliggörs som subjekt, som individer. Vi finns först i varandra, infångas i varandra, och ombesörjandet om Andra är ett ombesörjande om oss själva, och vice versa. Omsorger är en nollpunkt – den punkt utifrån vilken världen breder ut sig – en punkt varifrån relationer och tillstånd formuleras. Den levs, för att låna Sara Ahmeds ord, ”som bakgrund till erfarenheten”.

I våra omsorger om Andra, om oss själva och om livet som sådant, avtecknar sig också skörheten: omsorger handlar också om sorger. Om sorgen när Andra rycks ur vår omsorg, när vi förskjuts ur Andras omsorg, när omsorgen framstår otillräcklig eller omöjlig. När vi inte kan sörja för alla. Liksom begreppet Andra både kan framstå som grunden för en etik, så är det också grunden för makt.

Samma sak verkar också gälla för begreppet omsorg. Den som tar hand om sätts ofta i en beroendeposition till den omhändertagna, som Anna Nygren skriver i sin essä “Milton, hästkött, gråta ut i Candys man” om stallet – om stallet som en härd av omsorg och makt – är ansvaret också en form av våld. Omsorg, vård – och våld.

Vi har i detta dubbelnummer 15/16 försökt bereda ett rum för omsorgens mångtydighet. Vi välkomnar den. Vår ambition har varit att låta de punkter i livet då vården, våldet och sorgen knyts samman sprida ut sig; att låta erfarenheter mötas 4 | Tydningen

och tala till varandra från vitt skilda platser och positioner. Från institutionen och från lönarbetet talar Johan Jönsons röst i den nyskrivna dikten ”Omsorgsspråk”, där paralyserade kroppar blir föremål för statligt institutionaliserad omsorg. Men ändå en försorg, som också privativt riktas mot dessa människor. Från skärningen mellan tågens, infrastrukturens, stadsmaskineriets syntetiska material och sårbara människokroppar, gräs och löv talar Mia Axelssons röst: en vibrerande osäkerhet när natur och kultur träder in och ur varandra som kroppar går in och ur en tågvagn. Inifrån konstens och skulpturens texturer och kroppar talar Ellinor Åslund om Louise Bourgeois utställning på Moderna Museet; Åslund meddelar sig i ett växelspel av röster där våldet och omsorgen sys in i samma textil, samma skapandeprocess.

Gemensamt för många av dessa texter är att det finns ett motstånd, något subversivt, ristade som spår efter omsorgens framfart. När vården blir våld och kärlek blir makt vaknar kravet på motstånd. Att ta tillbaka livet ur Andras händer.

Det är i denna mångfald av rörelser vi lever, och det är där vi skriver. Det är en sårbar position: att visa omsorg inför Andra är att utsätta jaget. Det må vara något som ofta uttrycks, som kan upplevas som en klyscha. Det kanske det är. Men, precis som språk och förståelser rör sig med klichéer riktar vi oss mot omsorger; vi samlar in; mångfaldigar.

Filip Lindberg & David Zimmerman — chefredaktörer Omsorger | 5

ILLUSTRATION: REBECCA LARSSON

6 | Tydningen

NÅLEN OCH SAXEN Ellinor Åslund

Sy ihop mig.

Sprätta upp mig, och sy igen.

Isolerade som öar står Louise Bourgeois skulpturer, det är hennes vänner, de som hon lämnat bakom sig vid flytten till New York strax innan andra världskrigets utbrott. Sida vid sida, men vassa, åtskilda som främlingar på en tågstation. Själv närmar hon sig dem med samma osäkerhet: varje person är hårt abstraherad, de flesta har fått formen av släta träpaddlar, någon bär en väskliknande slipad träbit, en annan bär en blå linje som rinner nedför höften, en tredje är en stapel av trätrianglar. Ändå finns i denna abstraktion en omsorg, dessa Bourgeois händer som rör vid träet, hon täljer det, slipar det, fångar i materialen närheten av de förlorade vännerna.

Bourgeois säger: ”Du behöver något, du begär något, men du får något annat!”

Revan mellan kropparna. Revan mellan tanken och materialet, där materialen liksom har människor sina egna liv, reagerar inte alltid förutsägbart, har egna

Omsorger | 7

principer för gensvar på beröring. Bourgeois händer. De röda händerna som sträcker sig mot varandra i akvarellserien ”10 o’clock is when you come to me”.

Deras rörelser är tvetydiga. En hand bär en vigselring.

Bourgeois händer är spindelns, de känner in de små rörelserna, omvandlar dem till fasta material: urvridandet av blött tyg, hur sårade bärs under kriget, de ömma och aggressiva gesterna. Händerna både formar och formas, i rörandet, hon rör vid kroppar, som själva rör. Hon närmar sig sina vänner men inte utan att exponera omöjligheten att helt tillintetgöra distansen mellan kroppar, att helt infånga någon.

Vi går i olika takt, stryker kort emot varandra mellan utställningsrummen, hans kropp framträder ur alla andra utan att jag behöver se på den, som band den till min med fina trådar. Jag säger till honom: den här utställningen handlar om att känna in, hennes försök att känna in andra. Nej, säger livskamraten, den här utställningen handlar om att känna in Louise Bourgeois, hur hon försöker känna in sig själv.

Bourgeois lägger örat mot fostret (öronen liknar foster, säger älskaren) men genom hinnorna av vätskor och inälvor och kött och ben och hud sker en reducering, ett inmundigande i försöket att låta sig inmundigas. Spindeln väver sin väv, skyddande, kvävande. I inlindandet finns ett tungans våld. Spindeln som slukar sitt näts föda. Älskarna som slukar varandra. Fostret i livmodern, materialen i konsten, symbolerna i materialen, materialen i symbolerna, allt ett slukande, ett inlidande i teckenvävar, ett möte mellan olika modersmål.

Spindeln står stadigt på grusgångarna utanför världens museer med sina hushöga hårda ben och kring magen ett nät som skyddar avkomman, äggen. De har ännu inte flugit ut, mamman står där, trygg, bestämd, kraftfull. (Älskaren skjuter fart på gungan som med sina tre grova stålben liknar Maman, jag ser upp i dess snurrande mage och vinden drar i mig, jag ser himlen, han skjuter fart. Vi ligger med kroppsvärmen mot varandra i korgen, och mörkret faller på.)

För Bourgeois tjänar konsten framför allt som detta försök att närma sig det grundläggande traumat som ligger i revan mellan kropparna. Vi möts i vänskap, sex, barnafödande, och i allt detta, revan som kräver ett försök att lära känna, att lyssna, att erkänna. Att hantera sina egna och andras svek. Att bli sviken. Pappa har ett förhållande med barnsköterskan, det drar in över familjehemmet som en spänd, stressande, erotisk röd vind.

(Solen genom barrskogens mjuka gröna nålar, jag tänker: det har varit nästan 8 | Tydningen

en sorg, att hantera all motsättande ömhet, allt omhändertagande. Kamma mig, tvätta mig, köp mig, slå mig, lämna mig inte. Samestress, mistress, distress, stress.)

Röda händer. Och omsorgens våld, och Marguerite Duras är syster till Bourgeois. Om än hon inte delar Bourgeois uppväxt d’or finns i hemmet samma purpurfärgade blandning av erotik och våld, där tinningar slår mot pianon och femtonåriga Marguerite ligger hopkrupen vid modern som slår av skammen i fattigdomen och den köpta sexualiteten. Men underkastelsen är skön så länge den inte når in till själen, så länge den stannar i kroppen. Duras börjar hata all kroppsförnekande underkastelse, all steril omsorg. Den stora nazismen som tar över Europa, men även religionerna. Det är efterkrigstid och hon har nyss fött ett dött barn, och ur magen på den kalla kristna sjuksystern som inte låter henne se pojkliket slingrar hopskrumpna rötter, den är full av torrt svart bläck: hon vill sprätta upp den, sprätta upp. Hon upprepar: sprätta upp, dessa ord: sprätta upp.

Också Bourgeois sprättar upp för att allt traumatiskt, allt föraktat, allt i ensamhet älskat, alla försök till närhet, all blandning av smärta och skönhet ska välla ut.

Närhetens lögner och jakten, flykten. Kropparna sprättas upp, blottas i sin spruckenhet. Hon avslöjar, trasar upp och låter svärtan välla ut, och sedan syr hon, åter och åter. (Älskaren säger: du måste laga min byxficka. Jag säger: nej. Nej.) Och Bourgeois syr samman ansikten, kroppar, syr in objekt från barndomen i sina konstverk, låter sitt modersmål välva sig runt omvärlden, det enda sättet att försöka närma sig den och dess trasiga kroppar. Alltid så stygnen syns och aldrig till en slät yta. Hos Duras och Bourgeois är kroppen bucklig, modersmagen är allt annat än vit, jungfruelig, den är full av drömmar och erotik och det är detta och inget annat som är grunden till omsorgen, enligt Duras: ”Det sägs att moderskapet gör en god. Struntprat.” Ur kärleken föds en omsorg som är elak, självisk, och blind, sökande, kroppslig. Och detta sökande är heller inte uteslutande kvinnligt: också mannen bär hos Bourgeois ett barn i sin röda mage. Här föds lusten att driva ut den onda sterila lögnen och att hela. Att söndertugga, svälja, stjälpa, inkorporera.

Inmundiga och låta sig inmundigas. Inte matas (med modersmål), utan sluka och låta sig slukas.

Bourgeois har saxen och nålen och vet att omsorg är att sy med sömmarna blottade, röda stygn.

Omsorger | 9

ILLUSTRATION: REBECCA LARSSON

10 | Tydningen

OMSORG BORTOM MÄNNISKAN Jonatan Bäckelie

Hur ska vi visa omsorg för varandra i en tid då många gör skillnad på människor och människor? Kan en del av lösningen vara att sluta göra skillnad på människor och inte-människor?

Gilles Deleuze var en fransk filosof verksam från sent 1960-tal fram till 1990-talet.

Han är notoriskt svår att såväl skriva om och som att greppa, mycket för att han såg filosofins uppgift diametralt motsatt Wittgenstein, som menade att filosofin endast skulle prata om det som kunde benämnas i matematiska och naturvetenskapliga termer. Det som fanns därutöver behövde vi tiga stilla om. En sådan formulering av filosofin gör den tämligen minimalistisk, medan Deleuze menar på att filoso­ fins uppgift är att komplicera världen, att ständigt kasta fram nya tankar, modell­ er, idéer och ord om den för att fördjupa vår känsla och förståelse för det som är mest grundläggande i världen – skillnaden. Saker skiljer sig åt.

REDUKTION ELLER PRODUKTION? Strukturalisterna menar på att det är först genom språket som vi kan uppfatta entiteter i världen och att detta skapar skillnad. Poststrukturalisterna (där Deleuze räknas in) menar däremot att skillnaden finns på ett grundläggande och mer ­radikalt plan, men att alla språkliga benämningar istället reducerar den redan befintliga skillnaden, genom att dela in den i språkliga klasser och taxonomier. Det bästa sättet att rå på en sådan reduktion, menar Deleuze, är alltså att hela tiden framkasta nya satser, nya ord, nya kopplingar mellan gamla ord. Det här sättet att förstå världen innebär inte att det finns en fix och färdig skillnad. I så fall vore det ju bara frågan om ett kumulativt projekt; när vi till slut har tillräckligt många Omsorger | 11

termer så kan vi till slut benämna världens inneboende skillnad utan att reducera den. Nej, till utmaningen hör också att världen ses som i ständigt vardande, som process, som tillblivelse, inte vara. Världen är i ständig förändring. ”Problemet” med världen är, så att säga, att vi försöker tänka förändring – något nytt – samtidigt som det enda vi har att tillgå för att tänka detta är samma gamla termer som vi alltid använt. Av den anledningen klarnar kanske Deleuzes projekt något: att vi måste skapa, inte bara återge och repetera, eftersom världen hela tiden skapas och omskapas, inte bara producerar samma repetition åter och åter igen.

Detta sätt att tala om världen ser jag som omfamnandet av det osäkra, det bräckliga, mysteriet. Världen är inte någonting som stegvis blir känt för oss, genom exempelvis vetenskapliga eller filosofiska undersökningar. En sådan ”avtäckning” av världen bygger på idén att det är något stabilt som avtäcks. Men om det som avtäcks samtidigt ändrar form, eller om världen framkastar sig själv i nya former, så faller hela anspråket att göra världen känd. Då kan vi välja mellan ett språk som antingen avbildar det som nyss varit eller ett språk som är medskapande i processen.

POSTHUMANISM Posthumanism är således inte någonting som tar avstånd från humanistiska värden, utan först och främst tar avstånd från att ge det mänskliga ett överdrivet fokus. I de processerna vi tänker oss, när världen blir till, igen och på nytt, så är det inte frågan om att vi särskiljer en plats för en rationellt, kalkylerande egoistisk individ (detta brukar man generellt mena vara den grundläggande förståelsen som liberalismens syn av världen och människan vilar på). Faktum är att posthumanismen inte bara försöker att tänka mer komplext än att betrakta världen i individer (som av ”rationella” anledningar sluter sig samman i kollektiv eller låter bli). Nej, även föreställningen om människan som sådan sätts under lupp och prövas. Det som ifrågasätts är inte huruvida människor finns, utan snarare hur rimligt det är att försöka tänka människor som autonoma entiteter. I en posthumanistisk förståelse av världen är vi varken autonoma eller entiteter.

INTERSEKTIONELLA LIVSFORMER Så vad menar jag när jag skriver att vi varken är autonoma eller entiteter? ­Poängen är först och främst att motsätta sig idén att människan bäst förstås befriad från sitt sammanhang. Människan är i grunden social, men det är inte bara en mellanmänsklig socialitet. Visst kan vi tänka oss att vi är individer som är på väg genom livet, som ibland uppgår i större sammanhang, har lämnat vissa bakom oss och är på väg att bryta oss ut ur andra, vad det lider. Likaså kan vi tänka oss att de grupp­ identiteter vi uppgår i står inför liknande processer; de uppgår i nya ­formationer 12 | Tydningen

tillsammans, andra sociala kroppar bryts sönder och delas itu eller i minsta möjliga beståndsdel. Men, lika viktigt är det att inte bara betrakta människan som någon som pendlar mellan dessa två; det ensamma eller det kollektiva, som om det är två poler som vi pendlar mellan. Istället bör vi försöka att simultant hålla i åtanke att detta händer på en oräknelig massa nivåer ovanför och nedanför nivån individ-kollektiv.

BAKTERIELL KRITISK MASSA Det som händer ’nedanför’ nivån kan exemplifieras genom en figur som den amerikanska politiska filosofen William Connolly ibland återkommer till; bakterier. Bakterier är livsformer som ansamlas i din kropp och när en viss mängd lyckas sammanstråla uppstår en kritisk massa. En sådan kritisk massa sätter igång vinterkräksjukan, den större kroppen skälver och skakar inför den kritiska massans makt. Samtidigt påverkas också vårt tänkande, eller vår förmåga till det.

Vår empatiska förmåga prövas likaså av det förfärliga i att ha migrän eller magsår och gör att vår fokus förskjuts från individ- eller kollektiv nivå till att bara ’leva’ i huvudet eller magen. Bakterierna agerar ’under mänsklighetens tröskelvärde’, som Connolly uttrycker det, alltså på ett sätt som inte uppfattas och därmed undgår möjligheten till reflektion. Liksom bakterierna kan lamslå oss så kan även bristen på ’rätt sorts’ bakterier göra det. Dessutom är bakterierna mångdubbelt – ungefär tio gånger så många som – kroppens egna celler. Även med ett sådant synsätt är individen mest något annat. Våra kroppar är mer något annat än ’våra kroppar’. Och dessa livsformer bryr sig mycket lite om huruvida vi går runt och betraktar oss som autonoma entiteter eller inte. Bakteriernas vardande är mycket kort och ’blöder’ genom de uppsatta linjer som vi försökt rita upp, genom att sätta upp teoretiska stängsel i form av att räkna individer. Bakterierna rör sig fritt mellan olika djur, växter, livsformer, och hakar i allsköns liv. Detta är ett sätt att förstå tillblivelsen som vi ständigt undergår; att vi blöder in i varandra, i världen, i djuren, i växterna. Barriärerna kan i bästa fall ses som vetenskapliga eller politiska preciseringar för att möjliggöra någon typ av ’mätning’.

DJUR, VÄXTER OCH ANNAN FIKTION En sådan förståelse av världen radikaliserar sättet på vilket vi står i relation till djur och växter. För det första suddar den ut alla försök till skarpa linjer mellan olika livsformer; djur som en ’typ’ och växter som någonting kvalitativt annorlunda.

Livsformer, deras förmåga att självorganisera sig till ett temporärt status quo innan de uppgår i något större eller sönderfaller i något mindre (eller båda delar samtidigt), tycks vara något som händer alla möjliga typer av livsformer, oavsett vilka etiketter vi vill klistra på dem.

Omsorger | 13

Så hur kan då detta föda en omsorg för världen? Lite lätt uttryckt så kan man säga att stora system blivit stora av en anledning. Det vill säga att ett stort system blivit stort för att det bygger på en mängd mindre system som i sig är stabila. Ta ett av de största exemplen vi kan på ett system: ekosystemet. Detta är för stunden (stunden för ett sådant system kan vara några miljarder år) stabilt, tack vare att det står i relation till underliggande system som inte är helt och hållet volatila. Och vice versa.

Detta är det spännande med processtänkandet och posthumanismen, det absoluta ömsesidiga beroendet som är förutsättningen för att livsformer ska kunna skära in i varandra, blöda in i varandra, lappa och laga sig själva och på kuppen framkasta nya, livgivande förutsättningar för andra system som de står i relation till.

Det här är på många sätt ett ateistiskt tankegods. Både Deleuze och Connolly avvisar bestämt att det skulle finnas en ’gudomlig urmakare’ som designat ett sådant system, men det finns även kristna teologer som börjat tänka i dessa banor (även om man är uppdelade på punkten huruvida systemet är ’guidat’ av en yttre faktor — Gud — eller inte).

NYLIBERALISM & SUBJEKT Teologen Josef Bengtson, som nyligen la fram en avhandling som jämförande grundläggande antaganden hos ett flertal samtida politiska tänkare, däribland Connolly, utmanar Connolly med att ställa den kritiska frågan: Var kommer generositeten ifrån i ett sådant system? Och hur kan vi veta vem vi ska visa generositet eller omsorg? Bengtsons eget svar är att vi behöver traditioner som hjälper oss att guida i frågan om just vem som ska visas omsorg och varför. Det vi bör komma ihåg är, emellertid, att den franska skolbildning som Deleuze på många sätt vid det här laget är en tradition.

Om vi ska tänka kring vad en tradition är så kan vi också närma oss detta som en form av tillfällig stabilisering. Men en sådan förståelse medger också traditionens övergående karaktär, att en tradition också är ett system som framgångsrikt lyckats självreglera och uppnå ett tillfälligt status quo.

Centralt för den tradition som Deleuze med flera ingår i är att det är en tradition av att kritisera nyliberalismen, som till skillnad från den klassiska liberal­ismen erkänner marknaden som skapad. Den behöver såväl sättas igång som aktivt upp­ rätthållas. Den är alltså inte autonom. Vad som krävs för upprätthållandet är detsamma som gäller för alla system beroende av större och mindre system och komponenter; att dessa är tillräckligt tillvända (i det här fallet) nyliberal­ismen, för att det ska kunna fortsätta fungera. Den nyliberala synen på individen är alltså inte alls att hen är autonom; människan bör tvärtom göra avkall på särarter och skillnader om de riskerar att äventyra det övergripande systemets integritet.

14 | Tydningen

Sådan skillnad och särprägel kan vara exempelvis sexuell, etnisk, funktionell skillnad, eller skillnad i form av till exempel klass. Den här typen av skillnad måste alltså underkastas det som för ”marknadens bästa”, vilket möjliggör systemets re­produktion. Connolly menar att häri vilar marknadens bräcklighet, i att den inte är annorlunda än alla andra system vilka har gemensamt att dess möjlighet att existera vilar på förutsättningar som ligger utanför (över och under) systemet självt. ­’Normalitet’ är ur detta perspektiv inte något universellt eller förment beskrivande; någonting är ’normalt’ från en specifik betraktningsvinkel, till exempel som att nyliberalismen behöver en viss typ av normala – arbetsföra – subjekt, för att den inte ska rasa samman.

Deleuze & Co avvisar på så sätt Aristoteles idé om att det främsta man (här ett medvetet pronomen) kan bli är en medborgare i staden, i polis. Problemet är att den kapitalistiska ordningen inte bara förutsätter att vi ska uppgå i en politik som baseras på medborgarens rätt och plikt, utan även på att vi måste skaffa oss ekonomiskt handlingsutrymme nog att kunna ha rättigheter (i form av köpkraft) på den expanderande arena (ekonomins arena) som ersätter den alltmer minimala politiken.

Vanliga invändningar mot postmodernistiska sätt att tänka människa är att subjektet antingen försvinner eller att subjektet låses fast i erfarenhetsbasen som klasstillhörighet eller etnisk härkomst (eller något annat attribut) skapar. Posthumanismen undviker båda dessa. Det vill säga, den pekar på sätt att, genom ett mer komplicerat tänkande, förlänga och dra ut omsorgens och generositetens horisonter så att de omfattar de olika nivåer som vår existens står i relation till. Vi kan inte avgränsa oss själva, bara genom att proklamera autonomi. Livsformer tillhör inte olika fält annat än i en konstruerad taxonomi. Vi är inbegripna i en värld av tillblivelse, av reciprocitet och av kritiska massor i övergående.

Det trösterika i detta ligger möjligtvis i att även nyliberalismen kan förstås som en i raden av många traditioner; inklusive att den, liksom alla traditioner, är provisoriska och övergående till karaktären. Den här posthumanistiska förståelsen ­spjärnar alltså emot alla försök att rama in samtiden som postpolitisk, som historiens slut eller ideologiernas död. This too shall pass.

VOLATILITET & OMSORG Att allt är övergående innebär inte att vi vet på vilken tidshorisont detta övergående, eller tillblivande, sker. Inte heller vet vi i vilken ordning det sker. Även positiv­istiskt lagda vetenskapspersoner uppvisar en slående oförmåga, historiskt och idag, att kunna förutsäga vilka skeenden som är i antågande eller när. Den här bristen på spådomsförmåga innebär att vi lever i en volatil värld. Vi vet inte vilka

Omsorger | 15

system, av alla dem som vi är ofrånkomligt inbundna i, som kommer att haverera härnäst; varken de stora eller små systemen. Vi måste därför agera med största möjliga generositet. Vi behöver få syn på så många system som möjligt att rikta vår omsorg mot. Vi måste tänka så långt bort från autonomi som vi kan, och istället börja se på världen i termer av interdependens, och framför allt försöka framkalla en positiv reciprocitet närhelst vi kan. Vi behöver låta solidaritet bli ett ord som appliceras på vårt förhållningssätt till världen, inte bara till någonting som vi för tillfället ritat ut en fiktiv gräns runt, som exempelvis ”individer”, ”människor” eller ”svenskar”. Alla dessa är övergående. Vad tillblivelsen för med sig härnäst vet vi inte.

Repressiva strategier för att sträcka ut ett provisoriskt status quo en aning längre kan möjligtvis lyckas för stunden. Men det kan ha katastrofala följder.

Att istället tänka ”människor” som fiktion – men en politiskt användbar sådan – kan istället vara avstampet för filosofisk, kreativ, konstnärlig och politisk verksamhet präglad av omsorg och generositet.

16 | Tydningen

Omsorger | 17

UR: VÅR GEMENSAMMA RESA Mia Axelsson

Från utbildningen får vi med oss lite historia via en film: Tunnelbanan kommer från vänstertrafikens tid. Människorna hade kläder som de hade på den tiden och det fanns några små bubbliga bilar men de fick knappt plats längre i staden. Färgerna var lite mattare, rösterna snabbare och hurtiga. Vi vet inte om det var så de kände sig. Vi kör bara tåg för att försörja oss, egentligen sjunger vi opera

18 | Tydningen

Det är okej att göra fel, om vi berättar om det. Felen kan inte vara grova eller systematiska De kan vara: vi råkade öppna tågets dörrar på fel sida och en kund föll ur, men allt gick bra Dörrmekanismen är komplex. Den gör tre försök att stänga dörren, sedan ger den upp att skapa en tunnelbana i världsklass Är det här din bästa resa på en skala kan vi inte förklara vår hud eller hur snön tas bort från spåren blodstänken på perrongerna tankarna här och här Nej, färdas inte baklänges du kan må illa Att du får en resa Vi vill vara säkra på att det var en resa Om natten kommer sånger ur våra händer, dova, som från ostämda pianon där andra toner än de väntade kommer när vi trycker ned tangenterna

Omsorger | 19

Luften är full av farliga partiklar, men vi behöver inte vara rädda. Ansvaret är uppdelat Det är ett invecklat system mönster av metallskenor sträcker sig över stora områden Man ansvarar för sitt område och områdena angränsar till andra områden. Trafikledningen finns i varje tåg i en radio. Vi finns i hytterna som guldfiskar, med hjälp av ett knapptryck kan vi höra varandra Vi öppnar tågets dörrar på båda sidorna och vinden blåser rätt igenom, det viner och visslar vi har stannat, men det kränger ändå och när vi blundar rör vi oss fortfarande framåt. Vid vilken hastighet börjar omgivningen bli suddig? Varför får vi inte backa? För att vi inte kan se bakåt

20 | Tydningen

Ansiktena flyter ihop när vi kör in på stationerna och de är ditt ansikte. Det tar inte slut. Jag trodde förut att strömmen kom uppifrån, men den kommer underifrån. Jag kände att du skulle stiga Jag sa inte rätt ut att jag hoppades, men det var uppenbart. Jag aktade mig jag tror att jag sa: kom hit. Du låtsades inte höra. Och löven var blodröda, det såg overkligt ut faktiskt, som om jag kunde äta dom eller förstå dig det var inget nytt Vad kan vi se i ett ansikte? Vi vänder på bryggor inne hålorna Vi tömmer tågen och vi åker inåt, vi släcker tågen och vi tänder tunnlarna, ibland sjunger vi i dammet från makadamen och något giftigt. Vi spänner rösterna ljusa, nästan vita, vi är grunda, men vi vet att botten kommer att rasa

Omsorger | 21

När tar en tunnel egentligen slut?

Det som är mörkt är tunnlar. Det som är ljust är slut

22 | Tydningen

Luften är orolig, darrar ovanför perrongernas asfalt Värmen vidgar spåren i solkurvor, och också människokropparna, huden tänjs, när vi hör om ett hopp på radion märks det först på våra händer. Hur de skakar på vägen till knapparna Det som händer i tunnlarna stannar inte utropen hänger halva över perrongerna och alltid: den efterblivna vinden långt efter att tågen passerat lyfter och cirklar tidningar och påsar

Omsorger | 23

Blå himmel och timjan som vajar våra händer som kryddkvarnar smular sönder och strör ut

24 | Tydningen

Vi kör med öppna ögon, rörelsen mellan att se allt och ingenting Du står på perrongen, du står inte på perrongen - en vind slår upp och lägger gräset platt. Jag älskar dig som gräset på rygg får jag plats under tåget, om jag ligger på exakt rätt plats håller hela tiden på att dö av rädsla inför en sådan utsikt Allt instängt och vinden inuti, en bana i tunnelbanan, en tråd i uniformens windstopper repar upp sig getingar flyger lågt vid ändstationerna, deras vingslag och en sönderblåst rumslighet: En allergisk pojke trampar i ett jordgetingbo, men han klarar sig. Jag blir nyfiken, går fram för att se, sedan ett svidande och bultande på kinden. Jag är full av upprepning snart skriker jag

Omsorger | 25

DET GÅR ÖVER Elsa Gregersdotter

26 | Tydningen

Omsorger | 27

28 | Tydningen

© ELSA GREGERSDOTTER

Omsorger | 29

KRITIK

ATT FORMULERA DET KOMMANDE MED HISTORIENS SPRÅK Adam Ehlert

Essä Kontinentaldrift: Resa genom ett Europa i förändring Dan Jönsson 315 sid., 10TAL BOK

Kontinentaldrift är kritikern Dan Jönssons anspråk på ett berättande om samtidens Europa. Den består av en samling essäer, med utgångspunkt i särskilda platser på kontinenten, dessa platsers historia och nuvarande sociopolitiska såväl som eko­nomiska ställning, och Jönssons egna personliga upplevelser av detta – upp­ levelser av resultatet av en liberal ekonomi och ett enat Europa. Bokens omslag är mörkt grått och svart, till skillnad från tidigare böcker utgivna av 10TAL, som har varit desto färggrannare – och det speglar texten. Jönssons tidigare essäsamling ­Estetisk Rensning – eldigt röd. Martin Glaz Serups Marken – lugnande grön. Men – ­Kontinentaldrift – svartaste svart. I mångt och mycket stämmer detta överens med Jönssons skildringar av Europa. Det är inte många ljusglimtar alltigenom.

30 | Tydningen

När jag skriver detta sitter jag i min hytt på M/S Eckerö, där jag arbetar som kock.

Den Europeiska dystopi som uppmålas i Jönssons essäsamling känns mig lite extra påtaglig just här. Det är uppehållsväder, det är heltäckningsmatta. Jag kan inte undgå att känna igen mig lite – jag gör en resa, från någonstans till ingenstans.

Mellan 2012 och 2014 har Jönsson rest runt i det nya Europa, för att se med egna ögon hur kontinenten sargats av Krisen med stort K: den ekonomiska krisen. Från allting till ingenting.

Färjan är inredd efter åttiotalets trendspråk, och efter att ha varit i land i Mariehamn några dagar tidigare är jag försäkrad om att det heller inte där har förändrats så mycket överhuvudtaget. Det är samma persiennstrimmade gallerior, samma gågata, samma havsutsikt, precis som att Ålandsfärjan har samma restaurant, ­samma taxfree-shop, samma entrévärdar som för 25 år sedan. Nästan inget har förändrats. Det enda som är annorlunda är Euron.

Euron, och med den, den liberala ekonomin i det post-utopiska Europa, är en kontrapunkt i Jönssons essäer. Den är en del av Det Europeiska Projektet, heter det. Jönsson beskriver noggrant och utförligt, med utgång i marxistisk filosofi och modern ekonomisk teori, om hur den nya ekonomin har omvandlat pengarna till, i poeten Joseph Brodskys ord, ett ”femte element”, hur detta projekt, som gett skenet av att ena Europa, har fått marken att spricka, fått kontinentens delar på drift.

[P]engarna [verkar] som ”en naturkraft”, som sakta men säkert ero­ derar spåren efter det förflutnas förvillelser, löser upp dem i sina ekonomiska partiklar och införlivar dem med det globala kapitalets gränslösa cirkulationsströmmar. Femtio år av sociala experiment försvunna i en magisk rökpuff. Som om inget hänt.

Jönsson har ett effektivt sätt att driva fram sina poänger – han blandar in referenser från vitt skilda håll – Karl Marx, såklart, Voltaire, för all del, men också Geraint Anderson, György Konrád och Jenny Erpenbeck – och blandar dessa, litterära såväl politiska texter, med möten med både politiker och ”helt vanligt arbetarfolk”, människor Jönsson av ren slump mött under sin resa. Berättelserna får också en personlig prägel – Jönsson är inte tyst om sin egen bakgrund inom kommun­ ismen, och inte heller med sin egen mors sjukdom, ett skeende som läsaren får följa parallellt med Jönssons resa. Moderns sjukdom interrelaterar på ett stilfullt sätt med Jönssons upplevelser av Europa. Det litterära stilgreppet är medvetet och direkt, och bara det är tillräckligt för att övertyga de allra flesta om sin poäng – det är kris, det är katastrof, och vad som än är lösningen är det tydligt att det inte är kapitalism, det är inte liberalism, det är inte Det Europeiska Projektet. En blir

Omsorger | 31

l­iksom omruskad kring axlarna, en stenhård örfil som vänder huvudet åt andra hållet och rösten som proklamerar: titta, se, så här illa är det. Nu får vi jobba.

Vi måste börja om. Vi måste återuppfinna kommunismen.

Men vilka är detta ”Vi”? (Alla medlemmar i LUF, alla de miljoner som fallit ­offer för Gulag, eller är det den svenska arbetarklassen, de som hamnat i Fas 3?) De inkluderade exkluderade, de exkluderade inkluderade? (Kan ”Vi” över huvud taget forma ett vi?) Förvisso gör Jönsson en grundläggande uppgörelse med k­ ommunismens förflutna, med Sovjet och dess verkan ända in i samtiden.

Han visar att han är medveten om denna problematik och hur det också går att ta lärdom av den, utveckla en ny kommunism med vetskapen om den gamla ­kommunismens misslyckanden. Jönsson berättar vidare om sitt eget tillfälliga utträde ur vänstern, men också om sitt vänstervara under stora delar av uppväxten, med Sovjet i ryggen och ett kallt krig skälvande i hela världen.

Hur kan man förhindra sådant? Hur kan man börja om, utan att bagatellisera lidandet? Går det att hoppas på förändring utan att låtsas som om historien aldrig hade ägt rum? Och utan att krypa till korset? Hur kan jag förklara kommunismen för mina barn?

Jönsson pekar också på den post-utopiska tidens problem, den historieskrivning och verklighetsuppfattning vi omedvetet inneslutit oss i sedan början på nittiotalet, i och med Berlinmurens och Sovjets fall – exempelvis den problematiska retoriken där Sovjet buntas ihop med Nazityskland, gällande främst sina utrot­ ningsläger, ideologi viftas undan, allt mäts endast av sina effekter, av sina räknebara resultat. Är detta kanske också en effekt av vårt nya tänkande, där en nyliberal ekonomi, som Marx påpekade, bevisligen blivit den nya världsideologin?

Kapitalism som religion, för att åberopa Walter Benjamin: den liberala ekonomin osynliggör allt annat ideologiskt tänkande.

Det finns en lite obekväm air över att en vit välmående man reser runt i Europa och intar en omnipotent berättarposition. Jönsson är väl medveten om problematiken. Han verkar försöka ta rollen som ett öga, ge oss en inblick. Han gör inga anspråk på att vara där på deras villkor, de människor han möter, de som drabbats hårdast av krisen. Han menar sig aldrig göra en hjältegärning, aldrig dö en metaforisk martyrdöd för sin egen, läsarens eller kritikens skull. Det är en viktig metadiskussion gällande denna form av text, sedan kan ju faktiskt frågan även ställas huruvida denna metadiskussion i sig inte är ganska problematisk. På många sätt kan den vara en produkt av samtidens identitetspolitiska diskussionsplikt.

32 | Tydningen

Färjan gungar tryggt fram och tillbaka, sjögången gör mig sömnig. Jag jobbar tolvtimmarspass i köket, men jag har bra lön och tystlåtna arbetskamrater. Jag är nöjd, det är mitt första ”riktiga” jobb. Sverige har en relativt låg ungdom­s­ arbetslöshet, 25 procent till skillnad från Greklands 60. En av mina vänner ­jobbar inom hemtjänsten. Långa timmar, dåliga löner. Två paket cigaretter i ­veckan.

Mina kollegor drar kukskämt och jämför mobiltelefoner. Det finns inte mycket mer där. Bra pengar, det är det minsann. Men ibland känns det som att lyckan sjunkit undan, långt ner i kontinentens sprickor. Om kontinentens sprickor är en bortglömd byrålåda eller ett svart hål återstår att se. Men något har gått förlorat.

Kan vi laga dessa sprickor, kanske på samma sätt som Berlin visar sin 1900-tals­ historia som öppna sår i stadsbilden, som ett geo-historiskt kintsugi?

Nu visar det sig alltså, som Ovidius skrev, att rikedomen gjort oss fattiga. När skuldfällan slår igen, och konsumtionen hotas, finns inte längre några idéer kvar.

Medan en skumkaskad skvätter upp över vågbrytaren därute kommer jag att tänka på något jag fick lära mig som liten, när vi var och badade i havet. Att en stor våg inte är som farligast när den rullar in. Utan när den drar sig tillbaka.

Den kan suga ner dig, under ytan.

Omsorger | 33

KRITIK

SKRIVANDETS INBROTT I MAKTENS ORD NING David Zimmerman

Avhandling När Andra skriver: skrivande som motstånd, ansvar och tid Mara Lee 285 sid., Glänta produktion

Romanförfattaren och essäisten Mara Lees doktorsavhandling i litterär gestaltning När Andra skriver, utgiven av Glänta produktion, forcerar sig fram mot en dubbel ambition: att skriva fram förändringar i å ena sidan maktens språk, att i skrivandet de facto göra motstånd mot rasism, sexism och alla former av kroppscentrerad andra­fiering; och å andra sidan genom skrivandet sätta stelnade dikotomier mellan teoretiskt och konstnärligt skrivande i rörelse. Denna ambition är givetvis dubbel och en och samma. Det är genom textens brutna form, dess spel mellan oväntade poetiska och fokuserat teoretiska röster, som motståndet ska möjliggöras. Det handlar alltså inte om någon form av språklig utsmyckning av teori, utan om att genom poesi göra teori som åstadkommer en destabilisering av andrafierande maktmönster.

Hur skrivande kan göra någonting överhuvudtaget, och inte bara förklara, blir 34 | Tydningen

en fråga som direkt adresserar begreppet performativitet.1 Här hamnar vi ganska snart i ett myller av poststrukturella, psykoanalytiska, queerteoretiska och post­ koloniala teoritraditioner, en nästan oöverskådlig väv där Lee gör få avgränsningar. Hélène Cixous, Jacques Derrida, Julia Kristeva, Jean Genet, Trinh T Minh-ha, Jacques Lacan, Judith Butler… namnen rinner över sidorna, i väntade och ibland mycket oväntade kombinationer. Det är ett svårforcerat rum, avskräckande och samtidigt lockande. Att med Lees våldsamhet bryta sig in här och röra om är ett modigt risktagande, och ställer höga krav på läsaren, och inte minst författaren: vad kan ytterligare ett ambitiöst arbete om kroppar och performativt skrivande tillföra denna svårforcerade massa av högintellektuellt kött utan att blott framstå som ett slags teoretisk safari?

De teoretiska motorer som ska skyffla undersökningen framåt finner vi redan i titeln. ”Skriver” riktar sig mot den ovan nämnda subversiva potentialen i skrivandet och i språket, det performativa, hur motstånd kan skrivas. ”Andra” med stort A blommar givetvis över av psykoanalytiska konnotationer. Genom att använda ”Andra” i pluralis, obestämd form, menar sig Lee i alla fall smita undan de upp­ tagna begrepp (”den Andre”, ”det Andra” etc.) som väger tyngst; hennes ”Andra” är en öppen beteckning för främlingskap. Positionen från vilken Lee själv skriver är ofta skiftande; samtidigt som hon i vissa poetiska partier ger uttryck för egna erfarenheter av andrafiering är hon ständigt vaksam inför risken att själv exploa­ tera Andra. Slutligen kanske det viktigaste: ”när”. Här finner vi den figuration som Lee håller hårdast som sitt bidrag till just den här (icke-enhetliga) forsknings­ traditionen, nämligen temporaliteten. Genom att föra in ett tidsligt perspektiv på skrivande och makt vill Lee lösa upp de låsningar som hon menar bildats kring olika teoretikers centrering kring det spatiala, i en epok av rumsligt åtskiljande.2 Det handlar om att belysa krononormativiteten som biopolitisk maktteknik för att synliggöra ”hur kategorierna tillhörighet och främlingsskap inte gör halt inför kroppens yta utan ristar sig djupt i köttet”. Denna figuration kan, med hennes ord: ”åskådliggöra den annanhet som den Andra skrivande kroppen upplever som en del av sin existens. Att vara ur led med tiden, att vara för snabb, för långsam,

1 Begreppet används av många på olika sätt, men syftar på att det utifrån vissa ramverk av institutioner och koder möjliggörs vissa språkhandlingar; utsagor som från en viss institutionaliserad position konstituerar den ontologiska verkligheten. Att könet är performativt för Judith Butler innebär exempelvis att kroppen ”inte har någon annan ontologisk status än de olika akter som bildar dess realitet”. [Judith Butler, ”Det performativa könet” i Res publica: Östlings bokförlag Symposions teoretiska och litterära tidskrift, nr 35/36: Kön. Brutus Östlings bokförlag Symposion, Eslöv 1997, s. 17.]

2 Jmf. Foucault: ”Jag tror vi befinner oss i ett ögonblick då vi erfar världen mindre som ett långt liv som utvecklas genom tiden än som ett nätverk som knyter samman punkter kors och tvärs.” Michel Foucault, ”Andra rum” i Diskursernas kamp, Brutus Östlings bokförlag Symposion, Eslöv 2008, s. 249.

Omsorger | 35

för tidig, för sen, omogen och övermogen, lillgammal och infantil.” Den stora utmaningen blir alltså att väva samman dessa tre ingångar till något nytt. Återkommer till huruvida det lyckas eller inte.

På de inledande metodologiska anmärkningar som omnämnts ovan följer en slags uppräkning av olika motstrategier, eller lokaliseringar av öppningar i maktväven, där Andra kroppars skrivande kan förändra. Ofta är det med stöd mot andra tänkares begrepp och terminologi som Lee konstruerar denna arsenal av förskjutningar; begrepp hon modifierar utifrån det temporala. Hon gör bland annat en vacker bearbetning av Barthes punctum-begrepp, och en tämligen oväntad hopkokning av Freuds det kusliga och Foucaults heterotopi som i Lees händer börjar röra på sig, ändra riktning, närma sig varandra och nyfiket damma av varandra.

När Andra skriver lägger sig alltså som en störning i skarven mellan teori och konst, och eftersom konstnärlig forskning är en disciplin som ligger relativt outforskad i Sverige är detta ett risktagande, ett lovvärt och modigt risktagande. Samtidigt gör sig Lee svåråtkomlig för kritiken: vilken kritik är det som ska skrivas här? Ska den undersöka det teoretiska framskridandets koherens eller den poetiska affektionen?

Det är en vacker bok, om vi börjar där. Läsare som gillar Cixous, Genet och ­Carson kan inte annat än glädjas över de tydliga stilistiska spår dessa tre l­ämnat i Lees skrivande. Poesins plötsliga inbrott, nya passionerade röster som träder in från okända platser: att genom det konstnärliga skapandets optik installera sprickor i själva vetandet och ringa in härdar av outsägligheter i ett vetenskapligt kunskapsområde, låsa upp de där rummen av mysterium som ett vetenskapligt språk inte har tillgång till. Nycklar till vetandets framåtskridande. Och – ja – det är vackert, poesins talande sår brännmärker oss. Men samtidigt: det poetiska skrivandet handlar, som Blanchot skriver, om ett undanhållande, ett hejdande. Att inte utsäga vissa saker.3 Att bryta av, byta rad, och var går då gränsen för att skriva teori poetiskt och att skriva otillräcklig t­ eori?

Vilka tystnader alstrar nytt vetande och vilka gör inte det? Det är en fråga som måste ställas. De två huvudfigurerna i Mara Lees arbete – temporaliteten och ­Andra – är extremt rörliga, alltid i verkan, ovan och under varandra, kors och tvärs, och ofta i dunkel. När de plötsligt bryter fram och ställer sig i ljuset är det inte säkert att du känner igen dess ansikte riktigt från förra gången. Är det där samma ansikte som jag såg tidigare? Men när du böjer dig framåt kan språket brytas av, fladdra till,

3 Jag syftar främst på en passage ur ”Den väsentliga ensamheten”, i Maurice Blanchot, Essäer, Propexus, Lund 1990, s. 49 f.

36 | Tydningen

skingras i prismor och återfinnas på en ny plats längre bort. Utan att säga: den här boken lägger inte till något – för det gör den verkligen – så tycker jag att båda dessa figurationer är otillräckligt utarbetade. Lite slarviga. De är två bedrägliga vägvisare som leder oss genom fina nya teoretiska och poetiska terränger, utan att själva säga så mycket. Det är i Lees djupdykningar i specifika författare och texter som Jean Genets Lindansaren eller kapitlet om Katarina Frostenson som jag upplever Lee som mest teoretiskt fokuserad, mest poetiskt passionerad; det är kanske då hoppet om en subversiv litteratur också är som mest reellt. I sådana stunder av fullkomlig skärpa, när Lee balanserar på en lina över alla de risker projektet innebär utan att tänka på det, anas vidderna av vad teori och poesi kan vara när en skicklig för­ fattare låter dem vävas samman.

Omsorger | 37

KRITIK

ATT GOOGLA ETT LIK Nils Byrén

Poesi/videokonst Cristina Hanna Rajs Lundström 6 sid. + 10 min. video, Ett av Sveriges största förlag

Ibland får man kämpa för att tiden ska röra på sin lata kropp, man får putta på den lite eller lura den. Skriva fram den, öka farten, göra nån film som ingen bryr sig om men som kanske ändå är viktig.

Jag googlar Cristina. Det första som dyker upp är den italienska badrumsfirman Cristina Rubinetterie. Det andra är den svenskamerikanska affärskvinnan Cristina Stenbeck. Kanske var det detta som diktjaget i Hanna Rajs Lundströms verk också fick upp i sin sökmotor. Jag söker därefter på författaren Dennis Cooper, det New York-baserade bandet Blonde Redhead och det japanska TV-spelet Tekken 5; alla är de bitar i det pussel som utgör Cristina.

Formbrytande poesi kryddad med talspråk och medvetna grammatikfel riskerar ibland att framstå som rent slentrianmässiga försök till äkthet. Hos Lundström är däremot denna stil en styrka. Textens kluster av röriga, ibland osammanhängande, 38 | Tydningen

meningar och ord kan på ytan likna en tonårings oredigerade dagboksanteck­ ningar, men skapar i själva verket en vibrerande ström av förvirrade och frustrerade tanke- och känslointryck som fullkomligt spränger sig fram mellan text­raderna.

Förnimmelserna som berättaren i Cristina beskriver är allt annat än tillgjorda.

Texten trevar sig fram mellan frustration och saknad, öppet tvivlande på sin egen rätt att ens uttrycka sig på det sättet.

Får man visa sånt här? Jag menar får jag visa sånt här i filmen?

Verket består av en film på tio minuter och en sex sidor lång text, vilka till­sammans målar upp ett obskyrt men gripande porträtt av Cristina och dennes sista vän i livet, utifrån vars sorgtyngda perspektiv det hela berättas. Jag vill nämna ett par moment i filmen som särskilt belyser mitt intryck av verket som helhet.

Det första är inledningen i form av en meny för Playstation 2, ovanpå vilken, i förgrunden, en spretigt handskriven text dyker upp: ”Jag har aldrig gillat Tekken, jag har aldrig gillat några fightingspel, jag gillar långsamma spel […] så att man kan sitta länge och inte behöver oroa sig för att dö om man är ofokuserad i typ en sekund”. Det andra är en sekvens från Tekken 5: en fight mellan demonen ­Agamakus Tekken Lord och kämpen Kazuya Mishima.

– So you've come, konstaterar Kazuya dovt med korsade armar. Kampen börjar.

Agamakus vinner överlägset efter en kort och brutal strid: ”PERFECT”. Seger­ dödsstöten upprepas några gånger i en ryckig loop. Slutligen är det ett foto som dyker upp mot filmens slutskede; en ung, blek, mörkhårig kvinna ovanpå ett tidningstäckt golv. Därefter en ny bild. Samma person framifrån med svartcensurerat ansikte. Ytterligare ett par bilder med liknande motiv följer. Hon är naken med ett läderkoppel runt halsen och har en blodig massa ovanför sitt könsorgan: ”Hur sjukt är det? Får man visa sånt här?”

"Will there be stars" av Blonde Redhead börjar spela: Living in the dim light Living in the dim dim light Det enda bandet som båda gillade; en gemensam nämnare precis som författaren Dennis Cooper och Tekken 5. Låten, tillsammans med de ovan beskrivna momenten, blir en viktig byggsten i den brokiga konstruktion som utgör Cristina: ett träffande exempel på textens kaotiska uttryck. Sekvenserna står som förvridna minnesbilder från avgörande ögonblick vännerna delat, och verkar samtidigt ge utlopp för en slags inre sorgekamp hos den fiktive berättaren, samt frustration över oförmågan att hantera det. Verket känns introvert, men slutresultatet blir inte Omsorger | 39

esoteriskt, utan ett träffande uttryck för den allmängiltiga rädslan över att en själv eller ens nära och kära, när de går bort, ska försvinna och suddas ut ur världshistorien som om de aldrig funnits.

Jag gör en film om cristina men ja vet inte riktigt varför kanske för att jag inte vill att det ska finnas ingenting kvar å då menar ja ingenting kvar för mig typ eller att ja ska ha ingenting på min dator inget dokument som heter cristina eller att ja ska googla henne å de ska komma upp ingenting eller ja vet inte. Hon har inte lämnat en massa saker efter sig, eller de saker hon lämnat är inte för mig. Det enda ja har är typ några bilder å massa minnen å alla minnen är inte ens bra.

40 | Tydningen

Omsorger | 41

42 | Tydningen

TORRES Zara Kjellner

Jag skulle vilja skriva en dikt om ett pojkliv, en pojkhand, om hur himlen s­väljer de minsta fåglarna om våren, om all luft som finns kvar, jag skulle ­vilja skriva om kvinnorna som vakar som vargar, hur de finns i varje vrå, varje ­fönster, som fåglar om våren.

Jag skulle vilja skriva en dikt om ljusa dagar på trottoaren, om hur vissa parker svävar, om kvinnorna som gråter medan pojkarna leker, om omöjligheten att dela sorg, jag skulle vilja skriva om FERNANDO TORRES. När jag tänker på Fernando Torres snöar det alltid.

Omsorger | 43

ILLUSTRATION: REBECCA LARSSON

Efter månader av nederlag i Chelsea bryter Fernando Torres näsan och får som skydd en mask, den är svart och självlysande och följande två matcher briljerar han, det maskerade underbarnet är tillbaka, publiken är galen, arenan skriker, Torres te quiero.

44 | Tydningen

Det finns sekunder som står utanför all annan tid. Det finns Fernando Torres i det jublet. Han har ett barns hjärta, ett barns kropp. Ett ljus som kommer inifrån. Händer i sömnen. Fåglar som flyger fritt. Vågor. Vi vill stanna i den här stunden för alltid, det maskerade barnet återfår sin kraft under den skrikande massan av kvinnor, fåglar, kvinnor.

Sen tillbaka på arenan. Sekunden där allt exakt allt kan bli till. Till och med hav, till och med sömn.

Arenan uppifrån, från satelliterna långt ute i rymden, en värmekälla. Upplopp, uppror, från ovant blir allting liv, ljus och rörelse, Torres kamp på den planen, han blir din i natt, ditt barn, din man, din far.

En maskerad pojke utkämpar någon annans kamp. Står på arenan och hör skotten gälla. Armar sträcks upp mot himlen. Torres är ditt krig. Han blir förövaren och offret, skotten, jublet, masken. Luften är hög och i ögonblicket glöms allting, en berusande känsla.

Det är lyckan av att vara barn igen. Vild, maskerad våldsam.

Men så släcks ljusen, gräset, värmen försvinner, hans blick är någon annanstans, som om där fanns någon, som om där fanns något. Fernando Torres blickar alltid upp efter ett mål.

Som efter alla slag är tystnaden ett ljud högre än alla andra, som en melodi, en puls, ett dunkande, skottsalvorna, läktaren i spillror, det finns alltid åskådare, någon som ser på när drönarna anfaller, när de första bomberna släpps, glöm inte satelliterna, ingen går fri.

Omsorger | 45

ILLUSTRATION: REBECCA LARSSON

46 | Tydningen

MILTON, HÄSTKÖTT, GRÅTA UT I CANDYS MAN1 Anna Nygren

Jag gråter ut i Candys man. Jag gråter och gråter och hon är den enda som förstår mig och den enda som vill förstå mig och jag gråter för att hon vägrar fatta galopp och bara slängtravar, gråter för att jag putsar sadeln med fel svamp och Madde påpekar det och hennes ögon är laserstrålar och jag orkar inte, gråter för att Candy är Maddes sköthäst och jag har ingen sköthäst, gråter för att jag älskar Candy, gråter för att jag inte älskar Candy lika mycket som jag älskade Jackie, gråter för att Jackie gått till slakt, gråter för att det är så orättvist (hur kan någon bara slaktas, hur kan någon bara tvingas dö, hur kan någon säga att någon får dö, att det är bäst för den, hur kan någon säga att någon annan får leva), gråter för att Jackie är död, gråter för att farfar är död, gråter för att jag tyckte bättre om Jackie än om farfar, att det gjorde ondare att mista henne, och jag känner skuld för det, jag borde älskat farfar mer, det är kanske mitt fel att han dog dårå, gråter för att jag är så himla ensam, gråter för att jag har Candy, för att Candy inte älskar mig, för att hon bitit mig i handen så att det blivit som ett hål i huden, det är alldeles konstigt, ett hål i huden som inte längre syns, men när jag badar i hav och sjöar känner jag det, för då kommer vattnet in genom hålet och fyller mig, handen svullnar upp, jag kan inte längre bada i hav och sjöar, gråter över det,

Den här texten är en efterreflexion kring min masteruppsats i litteraturvetenskap ”Men i hjärtat fanns ingen annan. Om relationen mellan häst och flicka i Lena Furbergs ’Stallgänget på Tuva’”, och kring andra texter jag skrivit, t.ex. filmmanus och pjäser och dagböcker, på ämnet, och annat som jag tänkt.

1

Omsorger | 47

gråter över att inte kunna vara i vattnet, för alltid, gråter för att jag är rädd att det är ett tecken på att jag blir vuxen, hatar tanken på det, gråter för att uppväxten tar Candy ifrån mig, Candy den enda som älskar mig, gråter för att folk säger att sen när jag blir äldre kommer jag inte ha tid för hästarna längre, då kommer killarna ta deras plats, gråter för att jag hatar alla killar, gråter för att alla är så korkade, gråter för att min kärlek till Candy inte räknas, gråter för att min kärlek till Jackie inte räknas, gråter för att min sorg över Jackie inte räknas (varför fick jag inte vara hemma från skolan, varför fick jag inte följa med, vara med henne i den sista stunden, varför fick jag inte ens säga adjö, ok att jag bara rider på ridskolan en gång i veckan, men jag red alltid alltid alltid Jackie, och vi var närmare varandra än vad jag är dom flesta människor), gråter för att jag hatar människor, gråter för att jag hatar hästar, för att jag hatar Candy, för att jag vill slå henne, för att jag älskar henne, för att hon är den enda jag vill och kan vara med, gråter för att allt är så hopplöst, och jag som inte ens vågar hoppa 50 centimeter. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅååååå ååååååååååååååååååååå Stallet som fysisk och litterär plats är en plats som härbärgerar de starkaste känslor – och som samtidigt ofta underkänns som en intressant och relevant plats för exempelvis litteraturanalys – åtminstone när det handlar om det som oftast menas med genren hästbok – en bok av en kvinnlig författare, för en ung kvinnlig läsare.

Det finns en lukt av lågstatus. Samma sak tycks gälla känslorna i själva stallet – den enorma sorgen och lyckan och rädslan – de ses som övningar, att öva på sorg, att öva på omsorg. Ja, det sker en förändring, tror jag, folk som jag (flickor* som jag) växer upp och börjar skriva litteraturvetenskapsuppsatser, blir forskare och så vidare. Det har hänt under en tid nu, jag är inte den första.

Anne Hedéns, Moa Matthis och Ulrika Milles essäsamling Över alla hinder – en civilisationshistoria (2000) var kanske inte den första texten om hästflickan, men en som inspirerat. Här beskrivs stallet och hästflickan som en plats och en position fylld av motsättningar. Stallet är en frizon, från killar (även om stallet traditionellt sett varit en manlig arena, genom militär och jordbruk, har den under senare delen av nittonhundratalet varit nästan uteslutande kvinnlig/flickig (vilket hör ihop med den här statusgrejen, sänkningen, som oavsett vilken typ av orsak-­verkansamband en väljer att se kan kopplas till det feminiserade). Stallet är en plats där flickan får utöva makt, känna makten över hästen, vara agenten, bestämma. Ofta våldsamt. För hur kan en veta vad hästen vill, orkar och inte orkar. Stallet är en utopi och en hierarki. En frizon och en fostringsanstalt.

Stallet är en plats för kunskap och rationalitet – en gammal militärkultur övertagen av ridlärare och elever. Kunskapen om foderstater, hovens delar, ­skänkelvikningar, 48 | Tydningen

rasernas mankhöjd. Men också kunskap som inte kan sägas. I antologin Kentauren (2010) utforskas samspelet mellan människa och häst, och den tysta kunskap som präglar förhållandet. Praktisk kunskap, situerad i kroppen och inte i talet eller texten, kunskap som måste göras och genomlevas.

Men stallet är också en plats för dessa känslor, den djupaste lyckan, den smärt­ sammaste sorgen, och erfarenheterna av de vidrigaste kränkningar (hör Kalle P viska i ditt öra i skolmatsalen: ”Det är hästkött, du vet att det är hästkött va” när du ska lägga köttbullarna på tallriken, hör gänget som säger: ”Fy fan vad det luktar stall” när du går genom korridoren, vet att detta är en förolämpning, hur mycket du än älskar doften av Candys man, luften som fyller lungorna när du kliver in i stallet, ja, du tycker till och med att hästbajs luktar gott – tänk på det, tänk att du tycker att bajs luktar gott, tänk på hur du gillar avföring, tänk på smutsen, vet att du är oren, vet att avföringen måste hållas undan civilisationen, annars riskerar människan att bli djur, tänk på att djuriskheten för människan närmare döden, tänk att du gärna vill bli en häst, tänk att du gärna vill dö).

Hästboken är en plats, liksom stallet, som rymmer allt detta. Hästboken som genom sin blotta existens visar att häst-flicka-relationen är en ömsesidig relation, men definitivt inte en jämlik (skrivandet, där människans röst är den enda som hörs, den enda som kan berätta, där hästen inte kan tala). Under perioder läser jag två till tre hästböcker om dagen och begraver mig fullständigt i dem, det är som knark, jag känner så mycket och böckerna är det enda som hjälper mig göra mina känslor begripliga.

I min litteraturvetenskapsuppsats ”Men i hjärtat fanns ingen annan” skriver jag om Lena Furbergs serieföljetong ”Stallgänget på Tuva” som publicerades i Min Häst mellan 1996 och 2008. Jag måste skriva om den serien, jag kan inte skriva om något annat, för den har format mig så mycket. Min Häst uppfostrar sina läsare, liksom stallet gör det, till goda hästmänniskor, till hästens vän, till stallvett. Men texterna gör också något radikalt med mig. De får mig att alliera mig ­närmare med hästarna än med min egen art, med människan.

Inom forskningsinriktningar som posthumanism, nymaterialism, human-­animalstudies och ibland även queerteori och kritiska vithetsstudier sätts gränsen mellan människa och icke-människa på spel, blir ett gränsland och en överlappning och något väldigt ostabilt. Som präglas av starka hierarkier och vissa kroppars ständiga risk att förlora sin mänsklighet, av under- och överordning och konstanta övergrepp och exploateringar. Men som också öppnar upp möjligheter för radikala ­allianser. Inom litteraturvetenskapen blir djur i texter ofta metaforer – vilket är ett sätt att använda djuret som verktyg för att skada en människa (oftast en som inte är en vit, västerländsk, heterosexuell, medelålders man). Djuret i d ­ jurmetaforen Omsorger | 49

finns inte, osynliggörs, liksom dödas. I hästboken blir djuret istället materialiserat.

Det är faktiska hästar, och faktiska relationer mellan flickor och hästar, där såväl hästar som flickor tillåts bli subjekt (så är det i alla fall oftast, jag kan inte tala för alla böcker i en hel genre, men om jag generaliserar). Och häri ligger möjligheten till agens och till normöverskridande relationer.

Samtidigt, beskriver hästboken, liksom hästflicksdrömmen, ett ägande. Häst­ flickan drömmer om att äga, och i bästa fall äger hon faktiskt, hästen. Ekonomiskt och på massa andra sätt äger hon den. Hon måste ta ansvar för den. Hästen är i hennes vård. Hästen är i hennes våld. Omsorgen om hästen, att ta hand om den, på rätt sätt, kan vara både en motståndshandling (mot den elaka ägaren som vill köra slut hästen på travbanan för att sedan skicka till slakt och få ut lite pengar på det, ett motstånd mot kapitalism och patriarkat) och ett förtryck. Förtryck för att det är flickan som har makten (för att en del av stallets lockelse ligger i att för en gångs skull få makten). Om hon skulle vilja slakta hästen kan hon det. Hästen är utelämnad till hennes goda vilja.

Jag tänker på ansvar. Jag tänker på ansvaret i stallet och ansvaret i samhället och ansvaret i talet. Om en kan tänka att ansvaret i stallet, flickans ansvar över hästen, hennes omsorg och ägande, också är ett sätt att utöva våld mot hästen. Jag tänker att det går att tänka så – att det är nödvändigt att tänka så. Om en tänker så,menar jag att det går att utvidga tänkandet, till att handla om ansvar i mer allmänna termer. Jag tänker på vuxnas ansvar över barn, till exempel, jag tänker på ansvaret för utsatta grupper, tanken om att rätta till, ordna upp situationen. Och jag tänker att ja, någon måste ta ansvar, men, jag hoppas att den som gör det också minns, att ansvar typ alltid är våld, är lite våld, att ansvar tas på någons premisser. Jag tänker att det alltid är en dubbel riktning.

Dubbelheten. Stallet liksom hästboken, är en plats för dubbelheten. Själv var jag mer av en teoretisk hästflicka, som aldrig riktigt klarade hierarkin och hårdheten utan pluggade in Stora Hippobokens alla fakta istället. Jag tänker att min dröm gör ingen skada. Jag tänker att min dröm gör skada. Att drömmen gör hästen till ett objekt, och att det är dumt. Men att kärleken till drömmen, till texten, till ­Furbergs bilder som är mer verkliga än verkliga hästar, också är en kärlek att ta på allvar, som gör något, för en kan också älska icke-levande saker, jag kan fortfarande älska Jackie.

Jag skriver till Jenny, som också gillar hästar, så som jag: minns du Milton? Hon: Självklart minns jag Milton! Jag: Vet du att hans ryttare kallades stenansiktet eftersom han aldrig log när han vann? Hon: Haha. Jag: Det är lite Paradise Lost alltså.

Hon: Mm. Haha. Eller ett paradis som aldrig funnits. Jag: Ja.

50 | Tydningen

Jag gråter i Candys man, hon är den enda som förstår, sorgen och smärtan och jag hatar att hata henne och hatar att älska henne och älskar att hata henne och älskar att älska henne, och jag vill vara med Candy alltid, jag vill vara Candy, jag vill vara ett med henne, vara så nära, jag vill att alla människor ska vara hästar, jag vill känna mitt hjärta och Candys hjärta, bulta, jag vill dö, vara nära döden, jag vill leva, vara nära livet, jag gråter i Candys man för att ingen fattar, allra minst jag, jag borrar in fingrarna i taglet, jag smeker henne, hon tittar på mig, hon rör lite på sig, hon ställer sig på min tå, jag gråter, av smärta, jag älskar smärtan, när den känns, det fysiska, min kropp och Candys.

Omsorger | 51

LITT LYST TIL Å PULE, LITT LYST TIL Å DØ Ingvild Lothe

å være voksen plager meg. jeg skulle helst bare være full hele tiden. ja, det er behagelig å ruse seg avgårde, alene eller sammen med andre. det spiller ingen rolle. jeg vil ikke kalle det et problem, selv om jeg ofte oppfører meg problematisk. jeg har ved flere anledninger blitt fortalt at jeg ser ut som en bitch. alt folk innbiller seg at de vet. merkelig. når jeg tenker på damien echols1 begynner jeg å gråte. jeg gråter når jeg ser hester falle om på film. øynene mine flyter over på oslo city, ikea, 11-trikken midt i rush-tida, men jeg ble ikke noe særlig lei meg da bestefaren min døde. hjertet hører alle og ingen til. jeg besøker tante olivia hver fredag. jeg har ingen glede av dette, men gjør det fordi hun er ensom og full og jeg er ensom og full (av omsorg). det gir meg en fornemmelse av å være en ok sympatisk person. tante olivia er ikke min egentlige tante, men min mors tante, en sånn gammel tante, hvis du skjønner hva jeg mener. jeg føler meg ofte misforstått i situasjoner. vi drikker vin og whisky, tante olivia og jeg, og noen ganger drikker vi kaffe, liksom for å kunne drikke videre, og vi spiser sjelden, nesten aldri, men jeg er heldigvis ikke sulten fordi jeg røyker mye. før var jeg tynnere. mor sier det har noe med alderen å gjøre, at jeg har fått en voksen kropp nå, at det er helt naturlig at en voksen kropp veier mer enn en liten kropp. jeg roper at

1

Google it

52 | Tydningen

jeg hater voksne kropper og at jeg har full forståelse for pedofili. jeg vil at gud skal like meg som noe mer enn en venn. en gang sa legen min at jeg hadde perfekte fødehofter. jeg vet ikke hva han mente med det, men gjorde det klart at jeg ikke ville gi ham noe barn. jeg går sjelden til legen nå om dagen. hvis jeg får kreft vil jeg ikke merke det før jeg dør og da vil jeg glemme det fordi jeg er dø og hvem bryr seg egentlig. døden har bestandig fascinert meg. tante olivia har perfekte bryster og er kanskje nitti eller hundre år. det er ikke så viktig, poenget er at hun er jævlig gammel og mye nærmere døden enn meg. håret hennes er langt og hvitt og hun har ingen selvinnsikt og mange moralske skrupler. en gang bodde jeg i en leilighet tvers over grünerløkka sykehjem. jeg kunne se rett inn i tredje etasje. der bodde en eldre mann. jeg døpte ham gottbald blüter, fullstendig klar over at han sikkert het noe annet, noe vanligere. vi fikk god kontakt, gottbalt og jeg, og ved flere anledninger kledde jeg meg naken for ham, åpnet vinduet og ropte at jeg elsket ham, selv om jeg ikke gjorde det. han ble glad og jeg ble glad. å glede en olding; det er det viktigste for meg. også eldre mennesker har sex. dette vet jeg godt, for tante olivia ligger med jummilac. det er høyst merkverdig, men også litt koselig. jumillac, han er vel fra polen eller noe, snakker i alle fall gebrokkent og har sånn tynt pistrete hår man ofte ser i dokumentarer om østeuropeiske gatebarn. jeg har et talent for generalisering. selv foretrekker jeg skallede menn fremfor tynnhårete. jumillac er egentlig ansatt av kommunen for å passe på at tante olivia spiser godt og legger seg til minnelig tid. jeg tror han har misforstått stillingsbeskrivelsen. jeg kunne ha anmeldt ham for dette, men velger å la være, da jeg kan merke at relasjonen gir tante olivia glede. jeg spør tante olivia hvordan sex lar seg kombinere med benkjørhet. hun forteller meg at hun noen ganger knuser et ribbein men at det er verdt det, at nærheten er verdt det. dessuten er hun så vant til at ingenting i kroppen fungerer som det skal uansett og attpåtil er hun bestandig så sløv av mangel på søvn og store mengder alkohol. så levende du er, sier jeg. jeg er en overlegen mannebedårer, sier tante olivia. jeg er uenig, men prøver å være snill fordi jeg liker en utfording. jeg er en forlegen naken kvinne, foretrekker en langsom penetrering bakfra, det minner meg om omsorg2

2

<3

Omsorger | 53

OMSORGSSPRÅK Johan Jönson

i drömmen genomgripande omsorg och kärlek som förbereder och besvaras med koncentrerad odöd

Jag minns, mycket tydligt, minneshallucinatoriskt och rytmiskt återkommande tydligt, de paralyserade kroppar som befann sig i ett permanent tillstånd av språklöshet. De kunde inte säga nej och inte uttrycka ord eller satser.

Emellanåt lät dem, en sorts stönanden eller ljudet av sväljande; läten som man då försökte tolka, i regel som ja eller nej.

54 | Tydningen

De här kropparna var föremål för omfattande och statligt institutionaliserad omsorg och under hela deras levnad, i regel avsevärt kortare än genomsnittets, riktades olika typer av språk mot dem – frågor, imperativ, bekännelser, emotionella och affektiva låneord, dialog – utan att dessa mer eller mindre fragmenterade satser någon gång omvandlades till returnerat tal, motfrågor eller tyst, implosiv skrift. Dessa kroppar liksom ackumulerade språk, från födelse till död; så uttryckte vi det i fikarummet.

Vi vet inte vad alla dessa stumt svalda ord och satser gjorde i och med de där kropparna. (Eller om liknelsen kanske ska vara att allt det där språket studsade undan från huden...) Det gick inte att erfara någon signifikant förändring av deras paralytiska tillstånd,

Omsorger | 55

förutom att de åldrades och blev än svagare, skörare, än mer i behov av fysisk, taktil omsorg; händer, armar, och rörliga kroppar som blev deras partiellt protetiska händer, armar, ben, kroppar. De, vi, som ändå, mot månads- och timlön, talade till de här tysta kropparna utan att få ett enda svar, uppfattade inte sina korta och uppbrutna monologer som meningslösa eller förslösade, som man kanske skulle kunna tro.

Det var, uppenbarligen, inte möjligt att inte tala, att inte upprepa, att sen inte skriva (dagboksanteckningar, rapporter, diagnoser, budgetar). De paralyserade kropparna kunde inte göra något av detta, i alla fall inte så att någon annan kunde känna igen det (det som brukar utgöra en primär definition av språk). I fikarummet diskuterade vi den här skillnaden, som vi var så konstituerade

56 | Tydningen

och beroende av, som något man skulle vilja beskriva som en absolut skillnad, som de mot djur-, insekts-, eller växtriket. Men som man samtidigt, i uttalsögonblicket, inser är dialektiskt oupplösliga.

Jag minns att vi, utan att det någon gång behövde uttalas, ändå erfor en självklar likhet och identifikation med de stumma och paralyserade kroppar vi var satta att hålla vid liv.

Och så försökte vi också agera, dagligen, återkommande, i varje moment, varje sekvens. Som om det inte var utan mening. Som om dessa kroppar var del av den egna kroppen. Alltså då också som en språklig operation, eller i enlighet med en tänkt eller föreställd sådan. Om

Omsorger | 57

och om igen. Utan att veta vad det blir av dem. Eller om det alls blir något. Eller ens kan bli. Ja. Jag minns alla dessa försvunna verbformer med min nu alltmer statiska kropp.

* om sorg, språk. det kommer till mig, som en sjuk jävla skitsjukdom. jag vet inte. jag har fan inte en jävla aning. jag skiter i det. kan fan inte göra annat. det för­svinner bort från minnet. namnen försvinner fan. språksjok blankar hjärnpartier. sorg jag aldrig haft objekt för. all omsorg om det kvar. inte heller jag hade levt utan den förslösade omsorg som praktiserats mot min hjälplösa och radikalt beroende lekam­ lighet. att ­finnas är att vara oavvisligt och radikalt beroende. det finns en gräns för om­ sorgen och kärleken. den tar någon gång och någonstans slut. slut. måste någon gång upphöra och ensamhet och död måste ta vid, ta över, inkludera helt och fullt, också via minnesoperationerna, dess grafer och rytmier, associationer och cesurer. också omsorg om sig tar slut. det blir uppenbart att kamp inte längre gör någon skillnad. det är inte lönt. krafterna är över. man räknar ner. det blir bara det kvar. ett döende djur, utan varje omsorg, utan varje kärlek. värdelös skit. ursprunget. dess kropp bort, bort; in. in.

58 | Tydningen

Omsorger | 59

UR: oår, aevum Elin Kvicklund

det blå, det blå / i natt

syret/

kom till mig/

jag kommer inte att leva länge

en skräck som sträcker sig längre och längre än du kan minnas kommer du att vara död

jag att vara

men ändå, men ändå

60 | Tydningen

ditt namn finns

finns

det är ensamt /

i

världen

röntgenstrålar den radioaktiva grönskan

GUL

Omsorger | 61

jag förgäves den tid

går jag

går/

62 | Tydningen

utom räckhåll i mörkret /

vi fick

mot en svart

djupt

grönskar bortom /

ogenomtränglig hinna

bladen ansiktet / jag

går av pupill

en sådan här ljummen himmel lavendel kan finnas jag ville jag ville

inte längre

/

men att aldrig säga det högt

att aldrig mer finnas

Omsorger | 63

finns hav ett litet stycke himmel utanfÜr huvudet detta outhärdligt svala sken

64 | Tydningen

förgråter allt den sista solen sluter bilden / sig sin skog

/ det susar så stilla av liv i träden

Omsorger | 65

MEDVERKANDE

MIA AXELSSON (f. 1983),

JOHAN JÖNSON (f. 1966),

jobbar i tunnlar och bibliotek samt är aktiv i förlagskollektivet Dockhaveri.

bosatt i Stockholm, utkom 2014 med mot. vidare. mot.

NILS BYRÉN (f. 1991),

före detta klassisk musiker som nu studerar kandidatprogrammet i retorisk och litterär kommunikation vid Uppsala universitet.

FILIP LINDBERG (f. 1990), litteraturvetare och poet. Skriver masteruppsats om Intet i Bruno K. Öijers debutroman Chivas Regal.

ZARA KJELLNER (f. 1992),

JONATAN BÄCKELIE (f. 1981),

doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet, med ett särskilt intresse för tänkande i skärningspunkten mellan religion och politik.

ADAM EHLERT (f. 1993),

poet och kock.

ELSA GREGERSDOTTER (f. 1993), fotograf. Hemsida: elsagregersdotter.tumblr.com 66 | Tydningen

går Biskops-Arnös ­författarskola och är aktuell med hemliga projekt runt om i världen, bland annat pinkeye.org/asm som lanseras tillsammans med THE NEW LEVEL OF PORNOGRAPHY. Hon skriver samtidigt på manuset tinder me please – let me be your housecat.

ELIN KVICKLUND (f. 1991),

studerar vid Biskops-Arnös ­författarskola. Arbetar med hemliga projekt runt om i världen, som till exempel ­TECHNOPROJEKTET. Utkommer snart med bland annat poesiverket nyktofonier (David Stenbecks Förlag) och skriver just nu på diktmanuset oår, aevum – jag går tills allt jag skyms av blad / jag går dit in där ögat slutar.

ANNA NYGREN (f. 1990), bor på en ö i havet utanför ­Göteborg, skriver teater och film, har en master i litteraturvetenskap och tycker om katter och kaffe.

DAVID ZIMMERMAN (f. 1993),

filosofistudent, musiker, fotograf, skriver essäer och poesi.

ELLINOR ÅSLUND (f. 1991),

skriver magister i estetik.

REBECCA LARSSON (f. 1993),

multikonstnär. Hemsida: www.rebeccalarsson.com INGVILD LOTHE (f. 1990),

norsk babe. Går forfatterstudiet i Bø.

OSCAR MANFRED (f. 1993),

grafisk formgivare, för tillfället i exil.

Omsorger | 67

SKRIVER DU? Vi mottar gärna texter, såväl lyrik och prosa som essäer, krönikor, recensioner, författarintervjuer osv.

Skicka din text till tydning@gmail.com

ILLUSTRATION: REBECCA LARSSON

TYDNINGEN MIA AXELSSON NILS BYRÉN JONATAN BÄCKELIE ADAM EHLERT ELSA GREGERSDOTTER JOHAN JÖNSON ZARA KJELLNER ELIN KVICKLUND REBECCA LARSSON INGVILD LOTHE ANNA NYGREN DAVID ZIMMERMAN

L

IT

A

ELLINOR ÅSLUND

TE

RATE R

N