OL 09/10 #4 by Osqledaren

OSQLEDAREN I NUMMER 4 2009/2010

g책rdagens ARKITEKTUR

FAMILJEN

Vilken Väg Vill du ta?

upptäck Jobbportalen! I Jobbportalen annonserar företag som söker KTH:are med spetskompetens och nischad kunskap. Jobbportalen når du via KTH Alumninätverk – aktivera din profil redan idag! www.kth.se/student/karriar

Innehåll OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010 04 LEDARE

05 08 10 12 14 19 22

FRÅGA FYSIKERN VETENSKAP OCH KONST VAD GÖR EN ARKTIEKTSTIDENT? DE ELEKTRISKA STRÖMMARNA URBAN EXPLORATION SKORSTENARNA PÅ KTH STUDIESOCIALT 09/10 AVGÅR

25 ATT REGISSERA LIL’ WAYNE 28 OL GÖR: SKRAPAN

25 14

CHEFREDAKTÖR & ANSVARIG UTGIVARE GRAFISK FORMGIVNING & LAYOUT OMSLAG MEDVERKANDE I DETTA NUMMER REPRO OCH TRYCK PAPPER ANNONS KONTAKT VILL DU ARBETA MED OSQLEDAREN?

Marina Rantanen Marina Rantanen Marcus Gralde Johanna Andersson, Kim Dahlgren Strååt, Katja Rantala, Matilda Kaba-Liljeberg, Marina Rantanen, Marcus Gralde, Sara Dahlström, Anna Wahlgren David Goldea, Axel Hammarbäck, Alexander Biledt, Ingrid Kjellström, David Ringqvist Swepo Grafiska Inlaga: Mondi offset 100 g, Omslag: Multidesign Original white 240 g Tomat Annons & Reklambyrå, www.tomat.se eller info@tomat.se 08/070-790 98 70, osqledaren@ths.kth.se, www.osqledaren.se Postadress: Osqledaren, THS, 100 44 Stockholm Skicka din ansökan och arbetsprover till osqledaren@ths.kth.se

Ledare

Får jag lov?

Under mer än 20 år har jag haft regelbundna lov; jullov, sportlov, påsklov, sommarlov och höstlov. På dagis, i grundskolan, på gymnasiet och tillsist också på högskolan har årets olika ledigheter varit pålitliga institutioner och symboler för efterlängtad och helt nödvändig rekreation. Varför blir man bestulen på dessa livsviktiga återhämtningstillfällen när man börjar jobba? Det är endast under de år man innebär en belastning för staten och redan har enorma mängder extratid att göra av med som man unnas lugn och ro. När man sedan faktiskt börjar vara till nytta ges man knappt chansen att sova ordentligt. När jag började på KTH 2005 förfasades jag över avsaknaden av höstlov. Hur ska man klara sig utan ett lov i november? undrade jag. Nu förfasas jag över ett helt, långt liv med bara fem veckor semester per år. Total och djup ångest. Att inte ha regelbunda (och långa ledigheter) kommer ta lång tid att acceptera. Jag funderar mycket över min framtid och vad jag har att vänta av livet. Det finns så många val - var och hur jag ska bo, vilka människor jag ska umgås med, vad jag ska laga till middag och så vidare. Så många frågor, men endast en till synes omöjlig att besvara - vad jag ska jobba med. Livet är att jobba. Att utbilda sig till civilingenjör är ingen självklar riktningsvisare för karriären och man kan hamna inom (nästan) vilken branch som helst. När jag listar de olika yrken som intresserar mig visar det sig ganska snart att de är mycket olika och innebär vitt skilda arbetsuppgifter. En sak har de dock

gemensamt - alla utom en kategori ger mig bara 35 dagar semester av årets sammanlagda 365 stycken. Skandal. Det enda alternativet jag har att tjäna pengar och samtidigt behålla den ledighet, som i min mening är en mänsklig rättighet, är att doktorera. Att doktorera är som att plugga, fast avlönat. Och man får behålla loven. Kan man verkligen välja jobb efter hur mycket just det jobbet tillåter att man inte jobbar? Är det moraliskt OK att tänka så? Många vill ha ett jobb som känns meningsfullt, roligt och erbjuder en så pass engagerande uppgift att själva arbetsbeskrivningen är så underbar att det i sig självt kompenserar för all ledighet man inte får. Jag skulle också vilja det om ett sådant jobb överhuvudtaget existerade. Det gör det inte. Jag vill ha ett jobb som är roligt och känns meningsfullt, men jag vet att oavsett vad jobbet innebär kommer jag att bli trött och förr eller senare också få nog av det och vilja vara ledig och ägna mig åt något annat. Som till exempel att skala potatis. Eller sortera alla konserver i skafferiet i färgordning. Vad som helst verkar roligare och viktigare än det man gör till vardags efter ett tag av utslitande ansträngningar. Särskilt om man är en engagerad person som lägger ned sin själv i allt man rör. Till min framtida arbetsgivare: ge mig tre månader ledighet om året, så ska jag jobba nio gånger så effektivt till vardags. Kurvan är exponentiell.

Marina Rantanen, chefredaktör 09/10

Fråga Fysikern

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010

Göran Manneberg är universitetslektor i fysik på KTH. Två gånger har han blivit utsedd till årets lärare. Även detta läsår svarar Göran på dina frågor om stort och smått. Har du en fråga till Göran? Maila den till osqledaren@ths.kth.se

FOTO MARCUS BLOM

FRÅGA

Hej fysikern! Jag och mina vänner återkommer - minst en gång varje år - till en diskussion angående hur länge vi skulle kunna leva om solen slocknade i ett trollslag. Förslagen haglar inom ett väldigt stort spann, från sekunder till år. Det vanligaste argumentet är ”nattargumentet” som menar att vi överlever ju alla nätter som skulle kunna liknas vid att solen slocknade och därför skulle vi kunna fortleva i minst några dygn. Dock är det dag på andra sidan klotet och detta påverkar även nattsidan. Andra argument för att vi skulle kunna vi skulle kunna överleva en längre period är utnyttjandet av kärnkraft samt geoenergi som säkerligen skulle ge oss några dagar till. Någon annan påstår att vi kommer alla dö knall och fall i samma sekund som stjärnan på himlen upphör att existera, så snälla fysikern hjälp oss att bli sams! //John

FRÅGA

Hej! Vad är förklaringen till fenomenet när man slår en ölflaskas botten på öppningen på en annan relativt full ölflaska och det bubblar över? /Kristofer

SVAR

Utgår från att det är en av flaskorna som bubblar över? Den undre? Skulle vilja säga att det blir en tryckvåg in i den undre som frigör kolsyra vilket i sig förstärker tryckvågen. Enligt rykten på min avdelning (cred Ulf Lundström) har man även på discovery channel visat att tryckvågen är tillräckligt stark för att botten ska gå ur den undre flaskan. Det övre föremålet tror jag kan vara vad som helst som är hårt/stelt och som kan sluta någorlunda tätt mot den undres öppning. Men där det finns en ölflaska finns det väl ofte två, så det är väl naturligt att använda en sådan.

SVAR

Frågan liknar väldigt mycket frågan från förra numret om vad som händer om vi plötsligt skulle få två solar. Nu liksom då tror jag mycket beror på hur slockanandet sker. Om solen finns kvar, fast är kall, tror jag följande händer: En avkylning mycket lik en vanlig natt börjar. På ställen med torr luft går den fortare och längre (till lägre temperaturer), men förr eller senare når man 100% relativ luftfuktighet och då blir det molnigt/dimmigt och utstrålningen minskar drastiskt från marken, medan molnen börjar stråla ut i stället. Molnens temeratur sjunker alltså och det börjar regna/snöa/ hagla. Det klarnar upp och temperaturen sjunker genom utstrålning från (istäckt) markyta. Efter bara några dagar upp till kanske en vecka börjar det bli riktigt obehagligt.Ytterligare någon tid kan man säkert överleva med hjälp av exvis kärnkraft och geotermisk energi, men alla önskningar om gott nytt år som just nu haglar runt en känns nog mest ironiska. Någon mekanism som skulle ta död på oss på sekunder kan jag inte se, det skulle möjligen vara chocken..

Arkitekterna flyttar in

Som många kanske har hört (eller missat), så kommer Arkitekterna flytta upp på campus så småningom. Huset de ska flytta in är inte byggt ännu. Ett nytt ståtligt och häftigt hus ska byggas nedanför KTHB och Kårbokhandeln på den stora planen som finns där. Väldigt enkelt beskrivet kommer det vara en hög byggnad i oval form med takterasser, en hel del fönster, en gång genom huset på längden och den kommer vara ihopkopplad med KTHs nya entré (nuvarande Infocenter). Det finns en del att läsa om det nya arkitekthuset i bl.a. en tidigare artikel från 2007 (Osqledaren nr. 1 0708) och annat material men jag kommer berätta lite kort om detta projekt. Det var runt slutet av 2006 (eller eventuellt något tidigare) som man på KTH åter igen började prata om och planera att flytta Arkitekt upp på campus. Samtidigt hade man också börjat titta på KTHs entré. Problemet var och är att KTHs nuvarande huvudentré (den vid Millespottan) används inte längre som huvudentré. KTHs hvudentré är idag när man kommer upp från t-banan mot Infocenter. Man slog ihop dessa projekt och anordnade en arkitekturtävling och fick in förslag på hur man skulle kunna göra om KTHs entré och ett nytt Arkitekthus. Vinnare blev Tham & Videgård Hansson. KTH, Akademiska Hus och den vinnande arkitektfirman inledde arbetet. Studenter från bl.a. Arkitekt har genom THS varit med i bl.a. referensgrupper och bidragit till både arbetet med Arkitekthuset och KTHs nya entré. Man har kommit långt med det förberedande arbetet men vad jag har förstått kommer det dröja en tid innan man sätter första spaden i marken. Detta då det är ett väldigt omfattande projekt med flera andra projekt parallellt löpande. Men om du har tur så får du se det nya Arkitekthuset och KTHs nya entré innan du är klar på KTH eller när du kommer tillbaka på besök. Jag sitter själv med i en referensgrupp och jag våga säga att det kommer helt klart bli en mäktig skillnad.

TEXT: DAVID GOLDEA

david.goldea@osqledaren.se

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010

”J

ag var på NK med min lillasyster när jag kom på det. -”Peka försiktigt på vad du vill ha i födelsedagspresent- subtilt så att du inte ens märker det själv” sa jag åt henne. Så blir presenten både helt rätt och en överraskning. Jag är listig som en räv.

Jag kände mig så listig att jag var tvungen att skriva ner det. Inte tillräckligt subtilt dock. -”Vad gör du?” frågade syster. -”Jag skriver ner vad jag sa, för jag tyckte att jag själv var så bra” svarade jag. Syster suckade oimponerat. På en bokia-reklamlapp fick jag plats med min nya smarthet, där hade jag redan klottat texten ”måla med smink”, vad det nu kan betyda. Men det måsta ha varit smart! Så smart att jag velat minnas det senare och därför skrivit ner det. Det har varit jullov, vilket innebär gott om tid. Tid till mina två stora passioner- att skriva ner allt jag ska minnas, och att tvinga mig själv att sluta skriva ner allt jag ska minnas.

TEXT: MATILDA KABA-LILJEBERG

matilda.kaba.liljeberg@osqledaren.se

FOTO: PAULA LILJEBERG

I mina riktigt nedgångna perioder är händer och armar sönderklottrade som motsvarigheten till en tatuerare på L.A. ink. Mina naglar är målade i färger som ska symbolisera saker. På datorn är tre olika kalendrar oläsliga pågrund av alla små inlägg. För att bringa klarhet sätter jag upp post-its med det viktigaste på bord, fönster, speglar och inuti de skåp jag kommer att använda. Datorskärmen är så full att man knappt kan se igenom lapparna för att göra vad de säger åt mig att ”Jag berättar högt för alla vad göra. På bakgrundsbilden står i ostadiga paint-bokstäver det allra jag ska göra, i punktform. Att viktigaste av allt jag ska göra. Jag sammanfatta alla listor och mumlar för mig själv och måste samla dem i kategorier och skriva listor på allt skrivbart material jag kommer åt. Jag berättar överliggande mål och tidshögt för alla vad jag ska göra, i planering, från timmar under punktform. Att sammanfatta alla listor och samla dem i kategodagar i veckan, till livsmål, blir rier och överliggande mål och ett brinnande och fruktansvärt tidsplanering, från timmar under viktigt projekt.” dagar i veckan, till livsmål, blir ett brinnande och fruktansvärt viktigt projekt. Från detaljer och lösryckta sammanfattningar och fragment kan det ibland skönjas ett mönster av livsmål och prioriteringar. En mening som är ömsom klar, ömsom oklar. Mer oklar dessvärre. Lite som den tid vi lever i. Från information, källor och åsikter från olika håll skapar vi sammanhang och mönster ur vår samtid. Klar tycks den ibland. Och sen oklar igen! Desto klarare, och definitivt mer okomplicerat, läses de bokstäver som skrivits ner på en bokia-reklamlapp. Och ännu klarare ändå lyste systerns ögon då hon fick den present hon glömt att hon själv pekat på.

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010

”L

ycka är att lyckas med det man själv vill lyckas med”. Adam Bhala Loughs sista ord till mig under min intervju med honom ekar fortfarande i mitt huvud. Hans blick blev så förbrylla då vi talade om hur många han träffar inom sin bransch som har fel drivkrafter bakom sitt arbete. De som kämpar för att dra in pengar och vinna status, men som när de hivat in miljoner och rubriker ändå saknar något. Lycka. Lyckan som den regissör som gjort en liten, okänd kortfilm funnit. Han fick kanske berätta om det han länge haft på hjärtat och utfört ett arbete som han fann roligast i hela världen. I ett sådant sammanhang är pengar och massans beundran väldigt lite värt.

TEXT: INGRID KJELLSTRÖM

ingrid.kjellstrom@osqledaren.se

FOTO: CLAES KJELLSTRÖM

En sommar fick jag ett jobb på ett tjusigt kontor. Till förmånerna som anställd tillhörde eget skrivbord och dator samt fester varje månad med fri tillgång på alkohol. Mina vänner var avundsjuka på mig och den första veckan kände jag mig mäkta nöjd där jag satt och gungade med benen på min alldeles egna skrivbordsstol. Därefter gick det utför. Koffeinberoende, telefonrädsla och en svärm myror under huden var några av de men jag drog på mig under sommaren. Jag var fruktansvärt understimulerad av allt stillasittande och av att höra min egen röst gå på autopilot i telefonluren. Jag gick inte ens på någon av företagets hajpade fester. Umgänge med kontorsråttor fick jag i tillräcklig dos på dagtid, jag hade dödat någon om jag dessutom festat med dem.

Förra hösten vallfärdade jag till Norge och en fabrik uppe bland fjordarna. Jag mönstrade på som syltkokare och hivade säckar med bär och socker hela dagarna. Första gången jag tillagat fyra ton lingonsylt var jag stolt över min bedrift - kanske hade jag funnit mitt framtida yrkesval? Syltproffs. Tanken var söt som sylt ett tag, speciellt eftersom jag inkasserade en oförtjänt hög ”Tanken var söt som sylt ett månadsslön, tills jag tröttnade på de monotona sysslorna och fingrar konstant blåa av blåbär. tag, speciellt eftersom jag Efter ett år i fabriken kunde man klättra upp inkasserade en oförtjänt hög i syltkokarkarriären och få testa Ph-värdet på färdiga varan, men några större utmaningmånadsslön, tills jag tröttna- den ar än så fanns inte på arbetsplatsen. Jag lever de på de monotona sysslorna hellre fattig som en kyrkråtta och är student på och fingrar konstant blåa av KTH än är uttråkad och rik i Norge.

blåbär... Jag lever hellre fattig som en kyrkråtta och är student på KTH än är uttråkad och rik i Norge. ”

Under gymnasiet tjatade jag till mig ett knäck på en tidning. Jag fick i åtagande att skriva ett par texter i månaden och var i eld och lågor över detta. Sista året på gymnasiet prioriterade jag att sitta uppe halva nätterna och skriva artiklar framför att plugga. Första gången jag skulle bli publicerad kunde jag inte sova natten innan. Mitt hjärta pickade för hårt innanför bröstkorgen. Ett pickande drivet av glädje. Äntligen hade jag presterat något som jag verkligen brann för. Att jag inte tjänade en krona och att ingen nämnde något om min text i tidningen dagen därpå spelade ingen roll. Senast jag upplevde samma lyckoskutt inom mig var då jag lyckades klara av min första kontroll skrivning. En simpel KS tänker ni, men då ska ni ska veta att jag inte räknat matte på flera år och de kunskaper jag eventuellt haft en gång har min hjärna förskingrat. Jag har slitit mitt hår och viljat göra slut med KTH dagligen sen min första mattekurs började. Men det lilla beviset på att jag lärt mig något under vägen var värd all möda. Jag har fem år kvar, men om varje avklarad KS får mig att sväva på moln kommer det bli ett par underhållande år. Att lyckas med vad du vill lyckas med. Keep it in mind och jag tror att vi alla kommer bli gladare.

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010

TEXT: KIM DAHLGREN STRÅÅT

kim.dahlgren.straat@osqledaren.se

ILLUSTRATION: AXEL HAMMARBÄCK

FOKUS

axel.hammarback@osqledaren.se

Vetenskap och konst Efter många turer, från att ha velat vara en egen skola, en planerad flytt till glashuset vid Slussen, bli granne med Konstfack på Telefonplan och tillsammans bilda ett designdistrikt i Stockholm till att få sina lokaler renoverade, ska nu Arkitekturskolan integreras med övriga campus på Valhallavägen. Arkitekturskolans framtid har varit under diskussion sedan ett par år tillbaka. De nuvarande lokalerna på andra sidan Valhallavägen, i ett av Stockholms mest kontroviersiella hus, skräddarsytt för blivande arkitekter, är i behov av renovering. Otillräcklig ventilation och regnvatten som läcker in är exempel på arbetsmiljöproblemen i huset. Något som orsakat frustration och irritation bland studenterna, tillsammans med bristfällig administration. Utan ett beslut om framtiden har alla åtgärder legat på is tills nu . Tidigt 2007 blev det dock bestämt att skolan skulle flytta upp till campus. Medan arkitekturskolans oro har varit att bli mindre självständiga i och med en flytt, så ses det förhoppningsvis som en ljusning för studenterna på programmet. Flytten från Östermalmsgatan ska också underlätta samarbete med övriga program. Inflyttningen på Osqars Backe mellan biblioteket och Infocenter beräknas till 2011. En arkitekttävling om nybyggnation mellan fyra kontor har pågått sedan 2007.

Michael Dobry utbildare, författare och designer höll föredrag om den här typen av samarbetsformerr över gränserna på BioInpired Forum på Alba Nova 2009. Med en bakgrund i fysik och film, som undervisare på ett flertal arkitekturprogram och som chef för Design Transfer- programmet mellan Caltech och Art Center College of Design, har han mycket stor erfarenhet inom sammanslagning av konst och vetenskap. Inom programmet underlättades den fysiska emulgeringen av ett kombinerat studio/lab. De använde sig av en intensiv arbetsmetod, ”the charette”, där man arbetar igenom alla faser av ett projekt under en begränsad tid och nyttjade metaforer som prototypsystemet. Detta skulle överbygga de initiala hinder, språkmässiga eller andra, sätta igång skapande processen och hjälpa studenterna att hitta ett sätt att samarbeta.

Ryktena säger, helt frånsett fakta och officiella uttalanden, att arkitekterna inte vill tillhöra den mer tekniskt orienterade skolan och teknikerna verkar inte alltid tycka att arkitekterna hör dit. Men faktum är att det finns en stor potential hos en sådan integrering. Skillnaderna i tanke- och arbetssätt, öppnar för nya, friska idéer. Lika barn leker inte alltid bäst. Jag menar inte att lika barn leker dåligt, men precis som man ska utnyttja sin egna fulla potential i allt man gör, måste man även se potentialen som finns omkring en. Som vid allt samarbete mellan olika discipliner krävs ett första steg för ett gemensamt språk. Designers har oftast en instinktiv förmåga att se den skapande och den analyserande processen som två skilda, vilket gör att de kan skapa idéer snabbare än forskare. En forskare däremot tänker igenom, analyserar och väger för eller emot för varje idé som dyker upp, vilket gör processen längre. Även om tillvägagångssätten är olika, kan resultaten blir precis lika bra.

Så förhoppningsvis kommer flytten att underlätta ett samarbete programmen emellan och kanske blir skolans signum ”vetenskap och konst” inom kort en mer verklighetsförankrad beskrivning av studietiden för studenterna, vare sig teknologer eller arkitekter, på Kungliga Tekniska Högskolan, Valhallavägen.

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010

Arkitektur

det eviga okända

En osynlig mur leder rekt genom campus Valhallavägen och arkitekterna har ensamma hamnat på andra sidan. Osqledaren mötte arkitektstudenten Emma Jarlhäll för att få reda på mer om hennes utbildning. Långt bort i fjärran, på andra sidan Valhallavägen finns det en främmande värld. En värld bestående av modeller och kreativitet inrymt i en grå betongklump. En värld som är en del av vår bekanta KTHverklighet men ack så avlägsen. Vi pratar naturligtvis om Arkitektur - det program som skiljer sig mest från alla andra program på KTH.

TEXT: SARA DAHLSTRÖM

sara.dahlstrom@osqledaren.se

FOTO: MARCUS GRALDE

FOKUS

marcus.gralde@osqledaren.se

som att komma in i vilken konstnärsstudio som helst, modeller av alla dess storlek och form hänger och ligger lite här och var. Emma fortsätter: Sedan har jag antingen föreläsning eller så har vi morgonmöte med våra lärare. Man har två huvudlärare i en grupp på ungefär 20 personer, man byter läslag varje år så man går inte med samma klass i fem år. Efter mötet så går man till sin plats igen och jobbar resten av dagen och ofta även till sent på kvällen med det aktuella projektet. Det kan innebära att man sitter och skissar på en ritning eller bygger tredimensionella modeller. I slutet av dagen scannar man in dagens arbete i datorn så att ingenting går förlorat.” Projekten ja, vad är det ni egentligen gör?

Emma Jarlhäll studerar arkitektur vid KTH

-Projekten kan vara väldigt olika, ibland är det fråga om att planera bostadshus och ibland är det större kommunala byggnationer. Det senaste var ett projekt tillsammans med Tullinge kommun där vi fick i uppdrag att planera och rita ett kulturhus. Detta inkluderade även studiebesök och research om kommunen. Annars har vi även gjort små projekt som busshållplatser och kapell. Arbetet är väldigt fritt och man väljer själv inriktning.

är bara arkitektur. Å andra sidan så är det inte konstigt i jämförelse med allt annat som pågår på KTH under den perioden. Vidare så har arkitektur inte alls lika väl förankrade traditioner som resten av KTH, förutom två fester per år och onsdagspubar så är arkitektur i princip traditionsfritt. Schmecken och overallen lyser även de med sin frånvaro.

Nu undrar vi såklart hur det är med tentor och betyg och allt annat som hör en KTHares vardag till.

Vad gör de? Hur blir man egentligen arkitekt? Och hur mycket har de gemensamt med släktingen Samhällsbyggnad? En kall vinterdag strax för jul träffade jag Emma Jarlhäll, Arkitektur-08, för att försöka skapa oss en bild av livet som arkitektstudent. För att börja någonstans med att fylla ut det svarta hål som för närvarande utgör vår kunskap om arkitektur får Emma börja med att beskriva en typisk dag på andra sidan Valhallavägen: Dagen börjar med att jag köper en kaffe på Staffans café då jag kommer till skolan och går till min ritsal och mitt skrivbord. Alla arkitektstudenter har ett eget skrivbord som för det mesta dignar av modeller och olika projekt. Att komma in på arkitektur är

”Vi har inga tentor, ingen kurslitteratur och inga betyg, däremot kan man få liten eller stor komplettering men det innebär bara att man får göra om delar av projektet. Ibland ingår det en uppsats i inlämningen. Förutom att jobba i olika projekt så ingår kurser i utbildningen så som Arkitekturhistoria, Hållbarhetsteknik och även kurser i hur man använder sig av vissa arkitektanpassade datorprogram. För att skruva tillbaka tiden till själva begynnelsen av utbildningen så är vi ju självklart intresserade om hur nollningen går till och ifall det finns lika starka KTHtraditioner som på många av de andra programmen. -Nollning? Nej, det har vi inte överhuvudtaget. Däremot så var det första projektet som en slags introduktionsprocess. Vi fick i uppdrag att gå ut på stan och samla ihop skräp som vi sedan skulle bygga ett litet hus av. Bygget skedde i Lill-Jansskogen och sedan sov vi i dem en natt, det var som en liten indianby av skräp. Det är alltså inga uteliggare eller någon ny sekt som samlas i Lill-Jansskogen i augusti, det

Om vi då skulle försöka dra någon sorts parallell med Samhällsbyggnad så beskrivs programmet som en kombination av naturvetenskap och samhällsbyggnadsteknik med samhällsvetenskap. Liksom alla program på KTH så läser man mycket matte men även byggteknik, ekonomi och etik och mekanik. En snabb blick på utbildningsbeskrivningen ger en intrycket av en typisk KTH-utbildning med mer matematik och mindre ritningar. När jag frågar Emma ifall det sker några samarbeten med Samhällsbyggnad så får jag svaret att arkitekterna aldrig är på stora campus och det är egentligen lite lustigt att det inte finns några samarbeten eftersom att ingenjörer från dessa båda utbildningar mycket väl kan komma att jobba ihop i framtiden. Överhuvudtaget så finns det ingen större uppmuntran för arkitekterna att läsa kurser på stora campus. Det intryck jag har fått efter intervjun och efter mitt besök på arkitektur är att det är en konstnärlig utbildning som kanske skulle passa bättre på Telefonplan tillsammans med Konstfack. Som Emma uttrycker det: man lär sig inte att bli arkitekt, man lär sig om arkitektur. Den stora frågan är vad som kommer att ske i framtiden då KTH Arkitektur förflyttas in på stora Campus. Måhända att Arkitektur och resten av KTH blir mer integrerat, eller så fortsätter det att vara en konstnärlig klick i det stora havet av teknologer. Only future will know.

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010

FOKUS

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010

TEXT: ANNA WAHLBERG

anna.whalberg@osqledaren.se

FOTO: MARINA RANTANEN

FOKUS

marina.rantanen@osqledaren.se

De elektriska strömmarna I Törnemanssalen, mer känd som E1, finns takmålningen De Elektriska Strömmarna, skapad under 1910-talet av konstnären Axel Törneman. Anna Wahlberg berättar i detta nummer av Osqledaren mer om denna KTHs stolthet. Under de första åren på KTH genomlids många tråkiga föreläsningar. En räddning är att ha föreläsningen i Törnemansalen på Lindstedtsvägen 3. I just den salen kan det vara lite klurigt att titta ut genom fönstret eftersom att den är byggd i etapper och är ganska stor, den rymmer drygt 200 personer. Men det finns något att fördriva tiden med. Om man sneglar upp mot taket ses den magnifika ”De elektriska strömmarna”. Jag har själv många gånger suttit i just denna sal och fördrivit tiden med att njuta av den vackra takmålningen. Vilken sal är då Törnemansalen? Jo, i studentmun kallas den för E1 och alla som har varit där vet hur maffig takmålningen är. Målningen heter ”De elektriska strömmarna” och målades under 1910-talet av målaren Axel Törneman. Axel Törneman föddes i Värmland och var son till en industriman. Han blev anställd av Erik Lallerstedt,

arkitekten bakom KTH:s huvudbyggnader, för att utsmycka hörsalen i Fackskolan för elektroteknik. Axel Törneman började skissa 1917 och pressvisningen av den färdiga målningen skedde 1918. Han tolkade ”de elektriska strömmarna” som manliga och kvinnliga väsen, svävande i motsatt riktning i var sin ring runt solen. Efter pressvisningen fick Törneblad genomgående positiv kritik av bland annat Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. ”De elektriska strömmarna” ansågs som Törnemans mest fulländade verk av Aftonbladet 1925. Samma år dog Axel Törneman av blödande magsår, bara 45 år gammal. Törneman har inte bara dekorerat KTH utan även Stadshuset och Riksdagshuset. Finns det intresse att se på tavlor av Törneman kan man gå till Thielska galleriet där en version av ”Nattkaféet” finns. Annars finns ”Bretagne” på Modern Museet.

Historien om ”De elektriska strömmarna” slutar inte med hyllandet i media 1918, utan takmålningen försvann någon gång under 1950-talet. Det är oklart exakt när eller hur den försvann, men det hände antagligen i samband med ombyggnader av hörsalen för elektroteknik. Att målningen fanns kvar på KTH var känt, men var någonstans var oklart. När huvudbyggnaderna restaurerades på 90-talet upptäcktes målningen i ett kupolutrymme som användes för ventilationskanaler. Det bestämdes att takmålningen skulle flyttas. Det fanns en nyrenoverad hörsal, E1 som är ungefär lika stor och har liknande storlek som den ursprungliga salen där ”de elektriska strömmarna” målades. Den 216 m2 stora takmålningen flyttades genom att det 0,5 mm tjocka färgskiktet skalades av och limmades fast i det nya taket. Arbetet tog ungefär ett år och takmålningen invigdes 1994 för en andra gång. Det är otroligt att ett sådant konstverk kan försvinna. Många studenter är nog tacksamma att takmålningen flyttades, för många av oss drömmer sig hellre bort bland nakna män och kvinnor än att lyssna på matteföreläsningen.

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010

FOKUS

TEXT & FOTO: DAVID RINGQVIST david.ringqvist@osqledaren.se

urban exploration Att besöka och utforska övergivna byggnader är en konst. Urban exploration har utvecklats parallellt i många länder och är den moderna tidens arkeologi. David Ringqvist, Ingrid Kjellström och Johanna Andersson har besökt några av Stockholmstraktens ödelagda byggnader. Sidorna 14-17

På flera ställen i hela Melbournes underjordiska dagvattenssystem finns Alf Sadliers namn uppskrivet på betongväggarna. Varje dag, år efter år, strömmar vatten i de långa mörka tunnlarna för att ledas bort från vägar och tak. Som så många andra ingenjörsframtagna infrasystem är det nödvändigt för att staden ska fungera men det syns inte, märks inte, av den gemene melbourneinvånaren. Men under sommaren 1985 började tre tonåringar lyfta på stadens brunnslock för att klättra ner och utforska systemen i Alf Sadliers fotspår. De utövade UE, urban exploring, en form av äventyrande som går ut på att utforska underjordiska tunnlar, övergiva byggnader eller förbjudna områden. De grundade the Cave Clan: en australiensisk grupp som praktiserar organiserad UE. Med hjälp erfarenheten de skaffade sig under nittiotalet delar de på internet med sig av tips om hur man bäst och säkrast tar sig till de platser i staden som inte ska vara åtkomliga. De säger sig ha inspirerats av Alf Sadlier som har klottrat sitt namn i massor av förbjudna tunnlar innan dem men inte ens han var först. Under Paris ligger ett 280 km långt nät av katakomber och gruvtunnlar. Philibert Aspairt älskade att utforska dem men tappade bort sig. Hans döda kropp återfanns 1804 - 11 år efter hans försvinnande. De övergivna tunnlarna är fortfarande populära bland de parisare som vill upptäcka den underjordiska delen av staden.

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010

I före detta Östberlin, Grekland och Italien är det vanligt att se övergivna lägenheter eller ”spökhus” i städerna men i Sverige får UE:are söka sig till andra folktomma platser. Jan Jörnmark som är docent i ekonomisk historia har skrivit två böcker om övergivna platser och om hur de uppkom. Under högkonjunktur på 50- och 60-talet gjordes stora investeringar i Sverige. Industrier och motell byggdes men när konjunkturen vände neråt gick många bolag i konkurs och byggnaderna lämnades övergivna. Jan förklarar detta med begreppet Skapande Förstörelse; marknadsekonomin innebär att gamla system oundvikligen dör då nya ersätter dem. Under 70-talet och framåt tar globaliseringen fart och många nya industrier byggs i t.ex. Asien. Dessa industrier ”ersätter” de äldre industrierna i Sverige som blir utkonkurrerade och ibland helt övergivna. Förutom industrier är de nedlagda mentalsjukhusen och militära byggnader från andra världskriget och tunnelbane- och dagvattentunnlar ställen som UE:are infiltrerar i Sverige. Gemensamt för alla UE:are är att de dras till en viss estetik. Förfallna, övergivna byggnader har ju en speciell skönhet som är värd att fota. Underjordiska, odekorerade cementtunnlar kan föra tankarna till det moderna samhällets undergång. Apokalyptiska drömmar kittlar fram en skräckblandad förtjusning hos många. Det verkar vara samstämmighet inom UE-communityt att man vill synas i media så lite som möjligt. Om förbjudna platser blir allmänt kända låser kanske en säkerhetsvakt ingången. Uppmärksamheten lockar även dit klottrare och vandaler som förstör den övergivna känslan. Kodakhuset i Järfälla utanför Stockholm är ett typiskt exempel på vad som kan hända en alltför välkänd övergiven byggnad. När slutet för analogkameran närmade sig på sena 90-talet stängdes Kodaks svenska huvudkontor i

Järfälla men den gigantiska byggnaden lämnades. Den fotades flitigt av UE:are men ser inte längre orörd ut. Byggnaden har sprejats av graffitimålare, fått sina fönster krossade av sabotörer och blivit tillfälligt ockuperad av anarkister. Lindgården utanför Gröna Lund är den sista kvarvarande byggnaden från den visionära Stockholmsutställningen år 1930, då det nya svenska arkitekturidealet presenterades. Man sköt upp byggnadens renovering och nu är byggnaden så pass saboterad att den ska rivas, till arkitekternas förtret. Precis som de flesta former av äventyrande är UE endast säkert för de som vet hur man ska göra. Det finns risk att ramla, falla ner i hål och vissa tunnlar är fyllda med gas. I förfallna byggnader kan väggar och golv rasa. De UE:are som går runt i dagvattenssystemen under häftigt regnfall riskerar att drunkna eller bli fångade i ett fyllt vattenmagasin med begränsad tillgång av syre. Under jord kan mobilerna även sakna täckning och om en utforskare fastnar bakom en självlåsande dörr som slår igen är det omöjligt att skaffa hjälp. Farorna för den ouppmärksamma och oförberedda utforskaren är alltså stora och det är en av

orsakerna till att det är olagligt att vara på de flesta platser som UE:are utforskar. Samhället tycker inte att vi ska vara på farliga platser, skulle förbudet kunna tolkas som. Det stämmer inte helt. Att vara ute på isen är helt accepterat av samhället trots att den ouppmärksamma och oförberedda personen utsätts för större fara än i exempelvis en övergiven byggnad. Skillnaden ligger istället i att isen omfattas av allemansrätten och att öde byggnader ägs av företag. Förbudet finns för att respektera äganderätten och för att förhindra sabotage. Den UE:are som inte lämnar några spår och själv tar ansvar för riskerna försöker i alla fall göra så rätt för sig som möjligt. En som definitivt inte bröt några lagar var legenden Alf Sadlier. Vem är då den mystiska Alf, förebilden till Cave Clan? Efter att Alfs syster läste om Cave Clan i Melbournes The Herald Sun skickade hon ett brev till dem. Där förklarade hon att Alf inte alls hade äventyrat i dagvattenssystemet. Han var helt enkelt en av dem som byggde det. Varje gång en sektion blev klar skrev han sin ”namntag” på tunnelväggen.

FOTO: JOHANNA ANDERSSON

För det är just vad UE handlar om: att gå runt i de platser i staden som inte är menade att allmänheten ska finnas på. Vanligtvis bor vi i hus eller lägenheter som är ritade av en arkitekt på det sättet som arkitekten tycker att en bostad ska se ut. Vi åker eller går till högskolan eller jobbet på vägar ritade av en stadsplanerare. Skolan eller arbetsplatsen är i sin tur placerad på en plats som ansågs lämplig av någon chef eller utredare. Till och med platser för friluftsliv är bestämda av någon högre instans; parker byggs och utvalda ängar och skogsområden bevaras. Att allt detta är noga kalkylerat låter för de flesta av oss vettigt men vissa vill inte låta någon annan bestämma var man ska leva sitt liv. För dem är UE ett sätt att gå emot dessa bestämda ”platsnormer”. De kan uppleva en glädje av att befinna sig där de själva vill vara. Platsen är varken självklar eller given av samhället. Men de flesta UE:are har inget emot samhället utan uppskattar kanske bara att få utlopp för den nyfikenhet och utforskarglädje som finns ”hårdkodat” i våra gener eller att se det enorma jobb som människor lagt ner på konstruktionen av platserna.

FOKUS

TEXT: DAVID RINGQVIST

david.ringqvist@osqledaren.se

FOTO: JOHANNA ANDERSSON johanna.andersson@osqledaren.se

Inte bara Kodaks huvudkontor och Lindgården står tomma; i Beckomberga, strax utanför Stockholm, finns också ett nedlagt mentalsjukhus vars enorma lokaler varit utrymda utan att tas i nytt bruk sedan 90-talet. Varför har det blivit på det viset? I skogen bor monster, häxor och galningar, trodde man på medeltiden. De fattiga och mentalsjuka förpassades till skogen och där levde de under svåra förhållanden, isolerade från samhället. I en medeltidsballad, som Ingmar Bergmans film ”Jungfrukällan” baseras på, rider dottern till en förmögen familj ensam ut i skogen. Där blir hon våldtagen och mördad av två mentalsjuka fattiglappar. Efter ett initiativ från kyrkans håll lagfästes år 1734 att varje socken skulle bygga och uppehålla en fattigstuga för fattiga och ”idioter”. Man började förutom fattigstugorna bygga flera mindre vårdinstitutioner: lasarett som rymde kring

20 personer. De var ofta trånga och inte speciellt hygieniska. På 1800-talet växte den offentliga administrationen i Sverige och samhället såg ett ansvar att ta hand om de svaga. Enligt det nya idealet skulle vården centraliseras i stora, hygieniska och ljusa sjukhus. Under andra hälften av 1800-talet och 1900-talet uppfördes över hela Sverige monumentala mentalsjukhus. Staten ville att arkitekturen skulle utstråla samhällets kraft och styrka. Man ville visa sin godhet - att man tog ansvar för sina svaga. Tiden då man lämnade de mentalsjuka isolerade ute i skogen var förbi. Nu tog samhället sitt ansvar genom att samla dem i väldiga slottslika byggnader. Idén och syftet kunde verka nobelt men kritiken mot ”anstalterna” kom att växa under 1900-talet och till slut leda till deras stängning. När de byggdes var de ofta lika stora som samtidens städer och rymde hundratals patienter. Beckomberga mentalsjukhus i Bromma utanför Stockholm blev ett av de genom tiderna största i Europa med upp till 2000 patienter. Patienterna delades in i grupper efter kön, sjukdom och vildhet. Patientgrupperna bodde i separata byggnader, symmetriskt placerade på mentalsjukhusets tomt. På tomten fanns också en välskött park som kunde användas för rehabilitering, men ofta var det för

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010

Fakta

Mentalsjukhuset Bethlem i London var länge ökänt för sin grymma behandling av patienterna. Allmänheten kunde betala en penning för att få komma in och se på de galna patienternas upptåg. Varje år kom tiotusentals londonbor för att få lite underhållning. Besökarna fick t.o.m. ta med sig långa pinnar att peta med för att provocera galningarna till ännu våldsammare utspel.

svårt att ta ut hela patientgruppen på ett kontrollerat sätt. På Säters mentalsjukhus fick patienterna trava omkring i en inhägnad asfaltsruta. De flesta mentalsjukhus hade en speciell avdelning som kallades Stormen där de allra vildaste ”förvarades”. På Säters mentalsjukhus byggdes även den rymningssäkra fasta paviljongen. Här spärrades helt okontrollerbara patienter och mentalsjuka brottslingar in. Väggarna var tjocka och hela rastgården omgärdades av en mur. Mentalsjukhusen fungerade som egna samhällen där den ”allsmäktiga” överläkaren satt högst upp i hierarkin med läkare, avdelningsföreståndare och vårdare under sig. De nya behandlingsmetoderna lobotomering, elektrochockterapi och effektiv psykofarmaka användes flitigt från 40-talet, trots allvarliga biverkningar. Metoderna gjorde dock patienterna lugnare och lättare att kontrollera. Stormavdelningarna kunde stängas. Patienterna på mentalsjukhusen levde väldigt enkla liv. De duschades, matades och ”rastades”. I brist på material hindrades ofta utövning av egna intressen, exempelvis målning. Blev då livet bättre för ”galningarna” som behandlades på mentalsjukhus än för dem som hade lämnats ensamma i skogen?

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010 Hur som helst blev de mentalsjuka minst lika isolerade på institutionerna som i skogen. Mentalsjukhusen framstod mer som fängelser, ställen att förvara människor som var jobbiga för allmänheten, än som ställen där patienterna botades och skickades tillbaka till samhället. De mentalsjuka blev institutionaliserade och klarade inte att komma tillbaka till ett vanligt vardagsliv. Sjukhusledningarna tog åt sig av kritiken och byggde då små kiosker på sjukhusområdet. Tanken var att patienterna skulle handla i dessa ”fejkbutiker” och simulera vardagsliv. Det hjälpte inte mycket. Livet var fortfarande väldigt isolerat och kritiken ökade. Politikerna lyssnade på opinionen, samtidigt som de såg en chans att spara pengar och stängde under 90-talet alla mentalsjukhus under parollen: ”Det finns inga mentalsjukhus i Sverige”. Tusentals mentalt sjuka slussades rakt ut i samhället till sina ursprungliga hem, äldreboenden eller härbergen. Alla klarade inte av det. Många tog livet av sig. Många hamnade på gatan. Många åkte rakt in på kriminalvårdsanstalt. Isolering byttes mot ensamhet.

Vad är det för speciellt med byggnader som står tomma mitt i bebyggelsen?

Under den större delen av mentalvårdens historia har man knappt vetat någonting om de sjukdomar man försökt behandla. De flesta behandlingsmetoderna uppfanns av ren slump eller genom experiment på de mentalsjuka. Vad sägs om att sitta fastspänd i en roterande stol tills du spyr av ren utmattning eller lobotomering som går ut på att skrapa bort en bit av hjärnan? I många fall har det mest handlat om att få patienterna att bli lugnare, vilket gav mindre jobb för den hårt ansatta personalen, snarare än att ge patienterna ett lyckligt eller ”värdigt” liv. Kanske var det mentalsjukhusens organisation som gjorde att de misslyckades? Överläkarna var kanske för fokuserade på effektivitet och ordinerade därför ”mirakelmetoderna” som på pappret botade många men enligt många bröt ner patienterna till ”levande döda”? Och varför anställdes outbildade, extraknäckande vårdare som troligen var mer intresserade av att tjäna pengar än att ge varje patient den omsorg och behandling som den behövde? Var inte den monumentala och enformiga arkitekturen på mentalsjukhusen för olik den i vanlig hemmiljö? Som mest fanns det 31 fristående mentalsjukhus i Sverige. Efter nerläggningen stod många övergivna en lång tid. Konradsbergs hospital på Kungsholmen har byggts om och inhyser numera Stockholms Universitets lärarutbildningar. Däremot står Beckomberga sjukhus fortfarande övergivet och lämnat åt sitt förfall. De stora psykvårdsinstitutionerna är döda men folk behöver fortfarande psykvård. Att bygga in de mentalsjuka i isolerade mentalsjukhus var fel. Hur ska organisationen och miljöerna se ut där mentalsjuka kan vårdas utan att exkluderas från resten av samhället? Förhoppningsvis tar politikerna tag i frågan.

Jag visste inte var Beckomberga låg på kartan innan jag steg av bussen vid Bromma sjukhus, ändå vet jag att jag hittat rätt innan jag läst på några skyltar. En armé av stora, ståtliga tegelbyggnader som reser sig högre än de andra låghusen i samhället. De var säkert tjusiga då det fanns liv innanför dess väggar och rörelse på gårdsplanen. Grattis Sverige, för att ni lyckades bedriva ett mäktigt psykhem, både till antalet patienter och utseende. Numer utstrålar Beckomberga enbart övergivenhet, renoveringsbehov och kyla. Ett monument som står och förfaller, precis som psykvården i landet föll sönder. -Hörde du det där skriket? frågar jag nervöst min vän när vi står mitt inne på gårdsplanen och betraktar byggnaderna. Klockan är tre en strålande vacker midvinterdag. Solens strålar speglas mot de fönster som lyser av tomhet och mörker från insidan. Det enda som hörs är snön som knarrar under våra skor och en tant som rastar sin tax. Min vän skakar på huvudet och intygar att hon inte hörde något skrik. Mitt på dagen råder fullständig icke-ryslig stämning, ändå känner jag mig paranoid och håller mig nära min vän.

TEXT: INGRID KJELLSTRÖM

ingrid.kjellstrom@osqledaren.se

FOTO: JOHANNA ANDERSSON johanna.andersson@osqledaren.se

Jag tar mod till mig och frågar tanten med taxen om hon möjligtvis känner till vilka hus som hyst de mest sjuka patienterna alternativt vart flest övergivna pinaler kan finnas. Hon ger mig en frågande blick och börjar snabbt prata om hur en upprustning av området snart ska ske, studentlägenheter ska byggas och här finns minsann inga rester från mentalsjukhuset. Tanten skyndar vidare, nyfikna wannabe UE-are som mig är nog inte populära i området. Hoppfullt rycker jag i en dörr, tänk om jag kunde komma in i en sal där elchocker utdelats eller hitta en femtonårig, rostig kanyl på ett golv! Jag har läst på internet om folk som gjort liknande fynd i byggnaderna tidigare, men givetvis är alla dörrar ordentligt igenbommade och larmade. Innanför fönstren syns inte mycket mer än långa, tomma korridorer och smuts. Jag lämnar Beckomberga utan souvenirer, men med en kuslig känsla i magropen.

FOKUS

Trähusen på SU

Under mina första år på KTH var jag borta på Stockholm Universitets (SU) campus (Frescati på Norra Djurgården) en del av olika anledningar. Jag upptäckte att det finns trähus och andra villor bland alla universitetsbyggnader. Lite charmigt tänkte jag men också konstigt och har undrat lite varför. Nu har jag frågat och fått svar och så här ligger det till. Under nära 150 år var området centrum för det svenska jordbrukets utveckling. Lantbruksakademien, föregångare till Sveriges Lantbruksuniversitet, med sitt s.k. Experimentalfält som var under lång tid landets kanske förnämligaste trädgårdsodlingar var kvar fram till 1960-talet. Sen flyttade SU in.

Kvar på området lämnades ett antal byggnader som man valde att behålla, villorna, som användes för bl.a. bostäder för proffessorer och för arbetare då Exprimentalfältet byggdes, kontor och museum. Under åren har användningsområdena ändrats och de senaste åren har det varit bl.a. studentföreningar, tidningsredaktion, bokhandel, näringslivsverksamhet och restaurang som nyttjat lokalerna. Några av de byggnader som finns kvar är bl.a. Bloms hus (efter arkitekten Fredrik Blom), Skära villan, Villa Bellona, Gula villan och Lantis. Lantis var Lantbruksakademiens museum men är idag restaurangen ”Lantis”. Gula villan uppfördes 1886 som bostad för proffersorer. Villa Belona är ett rött hus som också byggdes för proffesorer. Skära Villan byggdes 1817 och är den äldst byggnaden på SUs campus. Det var först arbetarbostad men när Exprimentalfältet var klart blev det bostad för fältets förman. Villan (som jag gissar flera av dem blivit) är blåmärkt.

TEXT & FOTO: DAVID GOLDEA

david.goldea@osqledaren.se

SSIF

OBS! Missa inte vår

GRATISDAG den 13/3!

Stockholms Studenters Idrottsförening

• DANSKURSER många stilar!

• MODERNT GYM

med ny utrustning!

Om du ska besöka SU så rekommenderar jag en lite promenad på området, det är ganska kul att titta på de gamla villorna.

UT C R Y I T A I L H I B I NA A T S U S

59 %

• BOLLSPORTER

olika varianter!

• SIMKURSER

alla nivåer!

• FÄKTNING

stort intresse!

• AKROBATIK succé!

•GRUPPTRÄNING

i specialutrustad hall! Nya fräscha omklädningsrum!

• RACKETSPORTER

även uthyrning av tider!

• KAMPSPORTER

skickliga tränare!

• INSTRUKTÖRSUTBILDNINGAR mycket omtyckta!

www.ssif.su.se Alltid kraftiga studentrabatter hos oss i FRESCATIHALLEN

Enriching project #28 352 of 31 000.

SUSTAINABLE HAIRCUTS Förra året genomförde våra 5 200 ingenjörer, arkitekter och miljöexperter 31 000 hållbara projekt över hela världen. I projekt #28 352 räknade vi på hur olika frisyrer bidrar till utvecklingen av ett hållbart samhälle. Läs mer och testa din egen frisyr på sweco.se

TEXT: KATJA RANTALA

katja.rantala@osqledaren.se

FOTO: ERIK HELLSING

FOKUS

erik.hellsing@osqledaren.se

Huset med skorstenarna På KTH-området finns många byggnader som känns mer eller mindre hemliga - vad är det stora, grå, rätblocksformade huset mitt emot Nymble, vad finns i salarna ovanför Fylke och vad används alla skorstenar till? Katja Rantala har undersökt saken närmre. De flesta har sett dem, de två höga tegelskorstenarna som står bakom KTH biblioteket och kanske har de flesta någon gång undrat vad de är till för. Är det någon slags fabrik, eller har vi två skorstenar på KTH som spyr ut koldioxid i mängder? Huset, som idag är KTH biblioteket, byggdes år 1917 av arkitekten Eric Lallerstedt (som även ritat ett flertal andra byggnader på campus). Byggnaden kallas i vardagligt tal för byxbenet, efter dess form, men hette ursprungligen Maskinlaboratoriet. Det är en trekantig byggnad med två vinkelställda längor och en, från början, öppen gård. I byggnaden fanns laboratorium, hörsalar och lärarrum. Experimenten som utfördes där var bland annat försök med turbiner, förbränningsmotorer och

kylteknik. Fasaderna är av tegel och Lallerstedt har utformat dem till att likna en fabrik eller hytta. Sedan byggnaden uppfördes har den genomgått flera ombyggnader, även fast den redan 1935 blev ett byggnadsminne. 1957 fylldes stora delar av den öppna gården med en tillbyggnad som användes för vattenförsök. Det var ett två våningar högt hus som byggdes då gården inte behövdes på samma sätt som tidigare. I början av 2000-talet byggdes byggnaden om till vad den är idag, KTH:s huvudbibliotek med ett femton meter högt tak som täcker hela gården. Några som aldrig tagits bort eller förändrats är de två tegelskorstenarna. De är de enda vittnena om vad som tidigare försiggick längst bak i biblioteksbyggnaden. Skorstenarna leder ner till det som idag är en stor läsesal i två våningar med ett valvliknande tak. Förut kallades salen Ångdomen efter de två ångpannor som fanns där. Den ena pannan var till för att värma KTH och den andra var till för forskning. En av ångpannorna kan möjligtvis även stått i ett utrymme bakom ångdomen, kal�lat panncentral, men man vet inte helt säkert. Alltså var de två skorstenarna pannskorstenar som finns kvar än idag och får inte rivas då de är statligt byggnadsminne.

OSQLEDAREN NUMMER 3 2009/2010

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010

...eller entlediga dig själv Studiesocialt ansvarig 09/10 avgår

Tidigare studiesocialt ansvarig, vald för läsåret 09/10, har entledigats från sin post i enlighet med beslut taget vid ett extrainsatt kårstyrelsemöte den 8:e december 2009. Vakansen har nu tillsatts efter ett fyllnadsval genomfört av styrelsen den 30:e december. Efter att det under kårens dag i höstas inkommit klagomål på den dåvarande studiesocialt ansvarige, diskuterade man i kårstyrelsen dennes arbete och ansvar vid THS. Att denna diskussion försiggick säger sig studiesocialt ha varit omedveten om och blev veteligen inte informerad om något sådant. Klagomålen ska enligt uppgift från styrelsen ha rört det sätt studiesocialt kommunicerat med berörda parter, vilka uppges ha varit antingen mycket upprörda eller rädda. Efter detta bad studiesocialt personligen om ursäkt för sitt uppträdande till dem denne kände var berättigade, något som både uppskattades och berömdes. Studiesocialt upplevde inte att styrelsen vid något tillfälle talat om varifrån klagomålen kommit och ursäkten gjordes helt på stu-

diesocialts eget initiativ och på de grunder denne själv formulerat. De till styrelsen inkomna klagomålen har denne inte kunnat bemöta då dessa upplevs ha hemlighållits av styrelsen. När det senare uppstod en konflikt mellan Armada och studiesocialt, uppkommen ur en bristande förståelse för varandras arbete, ville denne på nytt försöka lösa problemen med enskilda diskussioner. Då dessa inte tycktes leda till någon konstruktiv lösning, önskade studiesocialt möta Armadas projektledare tillsammans med THS ordförande för att få hjälp att hantera en allt svårare konflikt. Något sådant möte blev aldrig till stånd, trots en stark vädjan från studiesocialt. Att det uteblev

berodde enligt THS ordförande på situationens komplicerade karaktär och Armadaprojektledarens inställning. Istället skulle ordföranden ta över och lösa de uppkomna problemen på egen hand med studiesocialt. De två möttes alltså enskilt efter detta och lämnade således konflikten därhän. På detta novembermöte diskuterade de två hur studiesocialt skulle gå vidare med sitt arbete och kom överrens om att denne behövde skära bort delar av sitt mycket omfattande verksamhetsområde. Lösningen skulle vara att under en tid arbeta med fokus på färre arbetspunkter. Detta önskade man skulle bidra till mer kvalitet i arbetets resultat och en bättre prioriteringsordning av arbetsuppgifterna. Tillfälligt skulle detta rent praktiskt ske genom att studiesocialt skulle lista ”roliga och tråkiga” arbetsuppgifter och fokusera uteslutande på de roliga återstoden av veckan, för att sedan utvärdera metodens effektivitet på ett uppföljningsmöte. Inte heller detta möte blev av. Därefter dröjde det veckor innan de båda hade ett sammanträde igen och den 3:e

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010 TEXT & FOTO: MARINA RANTANEN marina.rantanen@osqledaren.se

december kallades studiesocialt till ett möte där denne fick veta att styrelsen beslutat att en särskild handlingsplan måste utarbetas innan den 8:e december för att denne skulle få stanna kvar på sin post. Handlingsplanen skulle beskriva hur framtida arbete skulle genomföras för att möta de krav styrelsen formulerat. Dessutom var det, enligt studiesocialt själv, först vid detta möte i december som man nämnde de klagomål som inkommit månader dessförinnan. Styrelsen vidhåller trots detta att information om de inkomna klagomålen framförts löpande under terminens gång. Det faktum att styrelsen är mycket förtegen om klagomålens innehåll, antyder dock det motsatta och vare sig innehåll eller karaktär har beskrivits för den anklagade själv eller för Osqledaren. Orsaken uppges av styrelsen vara en strävan efter integritetsskydd, som skulle rubbas om informationen kom ut. Studiesocialt vidhåller dock alltså ännu att klagomålens innehåll undanhållits. Studiesocialt blev denna dag, den 3:e december, också kallad till det extrainsatta styrelsemöte den 8:e december, där ovan nämnda handlingsplan skulle presenteras och dennes framtid på THS beslutas om. Samma vecka, det vill säga flertalet dagar innan det officiella mötet rörande studiesocialts kvarvarande vid sin post, hade en bakgrundsbeskrivning med två alternativa yrkanden om dennes framtid på THS skrivits, något som studiesocialt läst igenom. Situationen var vid det här laget mycket infekterad och yrkandeutkastet bidrog till en känsla av att allt redan var förlorat från studiesocialts sida, vilken kände sig uppgiven och chanslös. Närvaron på det kommande mötet vore då endast förnedrande eftersom ett informellt beslut om uppsägning redan tycktes hänga i luften, kände studiesocialt ansvarige, och valde således att inte närvara den 8:e december. Genom ombud framfördes dock en skriftlig arbetsbeskrivning på mötet där studiesocialt på en och en halv A4 ska ha skrivit sin tolkning av den efterfrågade handlingsplanen. Denna ogillades dock av styrelsen och yrkandets bakgrundsbeskrivning säger i skrivande stund att ”Presidiet har försökt att förmå [avgående studiesocialt ansvarig] att inkomma med handlingsplan, något som har uteblivit”. Enligt dem ska det inkomna dokumentet ej formulerats enligt kraven och ordföranden beskriver det som ett förslag till hur den studiesociala posten kan omformuleras snarare än den handlingsplan man efterfrågat. Alltså togs beslutet att låta säga upp studiesocialt ansvarig 09/10 och man höll ett fyllnadsval för posten den 30:e december, där en av två sökande valdes.

Ordföranden beklagar att bakgrundsbeskrivningen som senare omformulerades till yrkande utkommit i förväg och understryker att den ännu inte var officiell. -Ett yrkande är inte ett yrkande förrän det framläggs och beslutats om på ett möte. Det dokument som cirkulerat är endast ett utkast och borde ha hållits inom styrelsen. Att det utkommit kan endast härledas till misstag från styrelsens sida. Yrkandet presenterade de två alternativ som enligt ordföranden framlagts och förklarats för studiesocialt: antingen framförs en acceptabel handlingsplan den 8:e december eller så kommer ett beslut tas där studiesocialt tvingas avgå eller entlediga sig själv. Studiesocialt säger dock själv att man aldrig vid detta möte sagt att denne blir av med jobbet om en handlingsplan inte inkommer, utan enbart att den är av ”yttersta vikt”. Enligt styrelsen är avgångsbeslutet grundat i studiesocialts problem med det sociala samspelet, förvägran mot arbetsledning, bristande arbetsrutiner och att denne inte följt det arbetsdokument som finns formulerat för ledningsgruppen och sammanställts av styrelsen. Studiesocialt själv har efter sitt möte med ordföranden personligen fått uppfattningen att beslutet grundat sig på de klagomål, som denne säger ännu inte blivit beskrivna. Den nu avgående studiesocialt ansvarige meddelades styrelsens beslut om avgång via telefon samma kväll som beslutet togs och har sedan dess ej haft personlig kontakt med THS styrelse på grund av den svåra situation som uppstått. Viss telefonkontakt har dock hållits via ombud och denne har på detta sätt fått information om gångna och pågående händelser Den avgående studiesocialt ansvarige är mycket frustrerad över situationen och oroas över den stora makt styrelsen har att, som synes, utan vidare sparka någon utan att närmre beskriva orsaken eller bakgrunden till ett sådant beslut. Denne säger sig vara mycket ledsen och att perioden sedan uppsägningen har varit och är ännu mycket svår och sorglig. Hela livssituationen har påverkats negativt och denne har behandlats med bristande hänsyn. Någon skriftlig förklaring eller annat meddelande har inte delgivits och denne känner sig ensamlämnad och elakt behandlad. Beslutet kom enligt denne ”som en blixt från klar himmel”, något som bekräftas av flera personer ur ledningsgruppen. -Vi har förståelse för att beskedet kom som en överraskning för övriga arvoderade. Om styrelsens förtroende för en enskild arvoderad är skadat så diskuterar vi det med

denna och ingen annan. Vi anser inte att det är rimligt att agera på något annat vis, bland annat med hänsyn till personlig integritet, säger styrelsen. De tillägger också att de haft kontinuerliga samtal med berörda parter, där man belyst de problem som funnits och haft för avsikt att hitta en lösning för dem. Dessa samtal uppges av studiesocialt endast berört dennes höga arbetsbelastning, snarare än de klagomål som inkommit och således inte verkat syfta till att lösa problem kring ”det sociala samspelet” som styrelsen hävdar. Den avgående studiesocialt ansvarige kommenterar situationen: -Om styrelsen hade skött det hela snyggare, skulle jag kunna ha övervägt att genomföra en ordentlig överlämning till min efterträdare och att hjälpa denne komma igång med arbetet. Som det är nu försvinner flera månaders arbete och THS går miste om värdefull kompetens. Detta styrks av den nytillsatte studiesocialt ansvarige som påpekar att utebliven överlämning är ett ordentligt handikapp och att det antagligen kommer dröja innan denne kan börja arbeta effektivt med uppgifterna. -Rent allmänt är det nog vanskligt att ersätta en person halvvägs genom verksamhetsperioden, det kan bara ses som en absolut sista åtgärd när allt annat har misslyckats. Nu har dessutom sådant här skett två gånger på två år, det kommer krävas motåtgärder för att det inte ska bli en vana, tilllägger den nytillträdde studiesocialt ansvarige. Styrelsen arbetar ännu med situationen. -Efterspelet har varit mycket obehagligt. Jag vill understryka att [tidigare studiesocialt ansvarig] gjort mycket bra under sin tid på THS, men de brister som funnits växte sig till slut för stora. Att jobba på THS innebär ett förtroendeuppdrag och när förtroendet försvinner, försvinner också arvoderingen. Säger THS ordförande. Den avgående studiesocialt ansvarige känner att denne inte delgivits all nödvändig information och att styrelsen aktivt undanhållit viktiga detaljer utan godtagbar orsak. Styrelsen å andra sidan tycker sig ha framfört allt den är skyldig att göra. Ord står mot ord.

Läs THS ordförandes svar på sidan 22.

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010

KÅRSTYRELSEN SVARAR: Vi vill börja med att beklaga att situationen har blivit som den nu är. Att fatta ett beslut som innebär att någon måste sluta på sin post, är och kommer alltid att vara, den absolut sista utvägen då det får tråkiga följder både för den som måste sluta och för organisationen. Vi är också ledsna över att den nu avgångne studiesocialt ansvariga uppfattat processen på ett helt annorlunda sätt än vad vi har gjort. Vi vill här klargöra orsakerna till vårt och speciellt THS ordförandes handlande. Det är en långvarig och växande problematik kring studiesocialt ansvarigs arbetsområden som har lett fram till beslutet. Problemen kan i stort sammanfattas i tre områden. Dels har Studiesocialt ansvarig inte kunnat prioritera sina arbetsuppgifter på ett lämpligt sätt. Dels har hon upprepade gånger inte följt överenskommelser med presidiet. Det största problemet har varit brister i det sociala samspelet mellan henne och många av de hon mötte i sitt arbete. Studiesocialt ansvarigs agerande gentemot andra har många gånger varit alltför aggressivt vilket försvårat samarbete. Uppgifter till detta kommer från flertalet personer inom och utanför THS, som är upprörda över och i vissa fall rädda för henne. THS ordförande har under hela hösten haft möten med den nu avsatte studiesalt ansvarige där dessa problem och olika tänkbara lösningar diskuterats. Den nu avsatte studiesocialt ansvarige har dock konsekvent inte gjort som man kommit överens om och ignorerat ordförandes direktiv. Den 3:e december hade de återigen ett möte där dessa problem diskuterades. Detta möte föregicks av flera inplanerade möten då studiesocialt ansvarig uteblev utan förvarning. Vid mötet hade problemen vuxit sig så stora att THS ordförande krävde en skriftlig handlingsplan för hur hon skulle undvika dessa tre problem i framtiden. Under mötet kom de överens om att hon skulle presentera sin plan skriftligen och muntligen för styrelsen senast 8:e december. Den studiesocialt ansvarige inkom aldrig med en sådan plan och hon närvarade inte på mötet. Hon skickade ett brev som enbart bemötte problemen kring hennes prioriteringar. Vid denna tidpunkt hade hon, med hot om polisanmälan, deklarerat att THS ordförande aldrig fick kontakta henne igen. Hon krävde att all kommunikation mellan henne och styrelsen skulle gå igenom vice ordförande Jana Emmerich. Styrelsen hade på mötet inget annat val än att befria studiesocialt ansvarig från sina arbetsuppgifter. Efter detta beslut har den nu avsatte studiesocialt ansvarige vägrat att ha någon kontakt med styrelsen och all kommunikation har tvingats gå genom ombud. Detta har naturligtvis försvårat en effektiv kommunikation och gjort det mycket svårt för styrelsen att hjälpa eller stödja henne. I artikeln kan man läsa att styrelsen har varit förtegen om anklagelsernas innehåll. Detta stämmer till viss del. När människor lämnar uppgifter i förtroende så respekterar styrelsen självklart detta. Men naturligtvis har styrelsen redogjort för klagomålens natur till både den nu avsatte studiesocialt ansvarige och till Osqledaren. Vi hoppas att detta bringar klarhet i styrelsens agerande i denna tråkiga situation. Vi är övertygade om att de beslut vi har tagit har varit bra för THS och för medlemmarna. Vi svarar gärna på frågor som skickas till styrelsen@ths.kth.se. Alternativ kan ni kontakta THS ordförande på 08-709 98 84.

THS Ordförande Tobias Porserud Styrelseledamot Per Stånge Styrelseledamot Måns Östberg

Kårstyrelsen har läst artikeln i Osqledaren nummer 3 09/10 om avsaknaden av protokoll på webbsidan. Vi vill här besvara några av funderingarna i artikeln. Först och främst instämmer vi i att det är viktigt att publicera handlingar och protokoll på webben. THS verksamhet ska präglas av öppenhet gentemot medlemmarna. Vi har misslyckats med detta under hösten och för detta finns inga ursäkter. Styrelsemöten har annonserats i god tid på hemsidan, men handlingar och protokoll har saknats fram till slutet av november. När artikeln publicerades var dock kårstyrelsens protokoll äntligen publicerade. Den svårskötta hemsidan har varit en av anledningarna till att protokollen inte har lagts upp i tid. Just nu är en mer lättarbetad hemsida under utveckling. Kårfullmäktiges protokoll kommer läggas upp i samband med lanseringen av den nya hemsidan 20 januari. Ambitionen är att den nya hemsidan ska möjliggöra ett bättre flöde av information till THS medlemmar. Dessutom är den snygg! Kårstyrelsen genom Måns Östberg

Var med i BEST Stockholm Local Engineering Competition 1. Bilda ett lag Lag om fyra kommer att tävla i LEC Stockholm.

2. Ansök Fyll i din ansöka på BESTStockholm.se/LEC2010

3. Tävla Tävla! Vinnaren går vidare till Köpenhamn i rond två!

Ansök senast 14/2! BESTstockholm.se/LEC2010

STOCKHOLM

2010

STUDIESOCIALT ANSVARIG 09/10 AVGÅR

DÅLIG INSYN BAKOM VITA FUNKISVÄGGAR

Are you the BEST engineer?

...ELLER ENTLEDIGA DIG SJÄLV

LEC STOCKHOLM

Raising your game at every opportunity. Just another day at the office for a high performer.

Bygg en julstjärna

Choose Accenture for a technology consulting career where you can make a difference every day. A place where you can work with the brightest people in business and technology to identify new opportunities and solve the toughest IT challenges faced by our our clients. The best place to expand your skills and progress your career fast. And the only place where you can leverage our unrivalled experience and ground-breaking research, while helping our global clients achieve high performance. If this is your idea of a typical working day, then Accenture is the place to be.

Consulting opportunities for IT & Technology graduates Accenture is looking for talented and analytical graduates who want to jump-start their career. At Accenture you will work with the best people to solve the toughest challenges and do what hasn’t been done before.

Our outstanding experience and resources will give you unmatched opportunities to move your career to the highest level. Accenture has been named “Best Large Workplace 2009” by the Great Place to Work Institute and “IT Consultant of the Year 2008” by Veckans Affärer.

Don’t miss your moment. Visit our website and apply today.

Visit accenture.se/apply

Shakespeares livsverk på 97 minuter William Shakespeares samlade verk Boulevardteatern Att vara eller inte vara fan av Shakespeare - det är frågan. Som den Shakespearefantast man är så kunde jag inte låta bli att köpa biljetter till den Komprimerade Dramatiska Teaterns uppsättning av Shakespeare då jag läste att de påstod sig kunna utföra alla 37 verk på 97 minuter - omöjligt, tänkte jag. Efter de första 40 minuterna då de bara hunnit igenom Romeo och Julia så kunde jag inte annat än tvivla. Otroligt nog så måste jag erkänna att efter 97 minuter så hade de tre skådespelarna faktiskt lyckats med det omöjliga och genomfört en show som beskrivits som en blandning av Monthy Python, bröderna Marx och Snurre Sprätt. Då bör även nämnas att skådespelarna rappat sig igenom Othello, kört en sammanfattande version av alla komedier, gjort ett blodig matlagningsprogram av Titus Andronicus och slutligen glömt bort att göra Hamlet. Självklart så avslutades showen så småningom med Hamlet i en version där hela publiken involverades genom att få i uppdrag att göra en Freudiansk tolkning av Ophelia. Under resans gång fick publiken utså spyor såväl som vissa utpekningar, men mest av allt så vred jag mig av skratt genom hela föreställningen. Jag kan inte annat än berömma skådespelarnas förmåga att underhålla publiken samtidigt som de lyckades fånga essensen och budskapet i Shakespeares verk, om än på ett inte så traditionellt sätt. Pricken över i var avslutet då Hamlet först spelades som vanligt, sedan i fast forwardversion två gånger och slutligen baklänges.

TEXT: SARA DAHLSTRÖM

sara.dahlström@osqledaren.se

FOTO: PRESSBILD

TEXT: INGRID KJELLSTRÖM OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010

ingrid.kjellstrom@osqledaren.se

FOTO: JOHANNA ANDERSSON

johanna.andersson@osqledaren.se

ur ett positivt perspektiv, jag började se honom som en person istället för enbart en kändis. Lil Wayne har en komplex personlighet, han har en universitetsexamen, är en pappa som vill vara sin dotter till viljes samtidigt som han turnerar jorden runt och arbetar med sin musik. Li Wayne tycks ständigt befinna sig i en dimma av marijuanarök, inleder varannan mening med ”no homo” och har en kropp täckt av tatueringar - det är svårt att se vem som finns under hans yta. Enligt Adam spelar Lil Wayne ut en artistroll som just gangster på eget bevåg. Wayne Carter är hans andra karaktär, den som få personer får uppleva. - Om du under hela ditt liv spelar en roll inför hela världen, blir du inte också den personen du spelar? Jag ville knäcka hans yta. Men linjen mellan människan han är och karaktären han spelar uppfattar jag som väldigt vag. Adam tycker själv att han stundtals lyckats fånga den verkliga personen Wayne Carter. I filmen får tittaren se hur andra kameramän filmar artisten och han särskilt träder in i rollen som Lil Wayne framför dem. De klippen kan dras som en kontrast till det moment då han kärleksfullt talar om sin dotter.

Att regissera Lil’ Wayne Adam Bhala Lough är filmskapare och har gjort dokumentären The Carter om rapparen Lil’ Wayne

Adam Bhala Lough - så heter regissören som porträtterat Lil’ Wayne på film. Dokumentären The Carter följer artisten mellan mars och september 2008. Ingrid Kjellström träffade regissören då han besökte Sverige i höstas.

Lil Wayne är en karaktär med speciella önskemål. Han bär med sig en flaska hostmedicin, något rökbart samt en portabel studio över hela världen. Och när en dokumentär om honom låg på bordet tog det flera år innan han godkände någon för uppgiften. När Adam Bhala Lough som första regissör fick förfrågan att producera dokumentären, tog han omedelbart chansen. Det berättar han för oss då han är på besök i Sverige i samband med Stockholm filmfestival. Då arbetet med dokumentären började var han inte ett fan av Lil Wayne, men tyckte däremot att artisten verkade vara en intressant karaktär, speciellt efter-

som han extremt nog tatuerat sitt ansikte. Bhala Lough och hans kamera följde Lil Wayne runt hela jorden mellan mars och september 2008, vilket var precis då lanseringen av skivan ”The Carter 3” skedde. - I början var jag bara som vilken kameraman som helst. Jag tror inte att han brydde sig om mitt arbete. Men mot slutet, då vi åkte till Amsterdam blev han mer vänlig, han började lita på mig och ville att jag skulle vara med honom vid vissa tillfällen, som när han spelade Playstation eller gamblade med sin pappa. För att vinna hans förtroende höll jag mig lugn och tyst i bakgrunden, jag störde aldrig hans arbete eller privatliv, berättar han. Någon plan för hur den röda tråden genom filmen skulle löpa existerade aldrig under produktionen. Adam beskriver Lil Waynes historia, vid den tidpunkten, som ett oskrivet blad. När ”The Carter 3” släpptes i juni 2008 och sålde i en miljon exemplar på en vecka tog historien genast fokus på distributionen av plattan och hans framgångar som internationell superstjärna. - Det gick inte en dag utan att Lil Wayne sa eller gjorde något som överraskade mig. Det är

Adam tycker att Lil Wayne är ett geni som blivit missförstådd. Han skyller på musikindustrin i Amerika - när artister når en viss status blir de automatiskt hatade och nedvärderade för sitt arbete. En känd artist antas få vad den vill just för att denne sålt många skivor, inte på grund av erhållen talang eller skicklighet. Adam berättar att Lil Wayne inte steg fram i strålkastarljuset under en natt utan att det låg flera års arbete bakom hans första skivdebut. - Den största konsten som Lil Wayne bedriver hörs inte. Motivationen till att utveckla och experimentera med sitt språk och sin musik har alltid drivit honom framåt. Dagligen vågar han ta stora chanser och risker, vilket enligt Adam är styrkan bakom hans begåvning och konst som gör honom till en av världens främsta musiker. Adams ambition var aldrig att belysa Waynes arbete bakom scenen, ge honom nya fans eller försöka tolka hans personlighet. Målet var att göra ett ärligt porträtt och ge en glimt av hur det är att vara artist och miljonär i dagens Amerika. Som alltid under sitt arbete ville han också locka tittarna till skratt och få dem att sympatisera med huvudpersonen. - Det finns också en sorg i filmen. Lil Wayne är en väldigt ensam och rädd person ibland. Något som unga människor idag ofta missuppfattar, är enligt Adam att den verkliga lyckan inte döljer sig bakom pengar. Som filmmakare till exempel, är den största vinsten att göra film som uttrycker det man själv vill ha sagt. Inte att producera Hollywoodrullar för att bli känd. - Lycka är att lyckas med vad du själv vill lyckas med. Jag måste själv påminna mig om det dagligen. Om unga människor också kunde fatta det hade de varit gladare. Läs recensionen av The Carter på sidan 27

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010

Musik

AMANDA JENSSEN – HAPPYLAND

STEEL PANTHER – FEEL THE STEEL

Pop/rock Sony Music

Hårdrock Universal Republic

Happyland är den andra plattan från den numera stockholmsstationerade skåningen som tog sig ända till semifinal i idol för ett par år sedan. Låtarna är välarrangerade med ett sound som för mina tankar till rökiga nattklubbar i 40-talets amerika. Aristocatsvibbarna är påtagliga! Många instrument inklusive en hel blåssektion har rörts ner i grytan för att skapa ett nästintillt orkestralt sound. Jag blir genast nyfiken på hur allt skulle återges i ett live-sammanhang då hennes band troligen måste bestå av minst 10 musiker för att låtarna ska göras rättvisa.

Steel Panther är inget mindre än ett hårdrocksband som gjort det till sitt livsuppdrag att ta tillbaks hårdrocken som hade sin peak i slutet på 80-talet - en tid som dominerades av giganter som Guns n Roses, Mötley Crüe och Ratt. I själva verket kan man inte ta Steel Panther för något annat än en parodi på allt som heter 80-talsrock.

Vad som bär upp hela paketet är självklart Jenssens karaktäristiska, hesa whiskeypipa. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Amy Whinehouse och Robert Plant i hennes uttryck, vilket sanneligen är en välkommen känsla. Låtmaterialet är till större delen författat av Per Wiksten (känd från The Wannadies) i samarbete med Jenssen själv som sägs ha varit involverad i större utsträckning än någonsin tidigare. Det känns alltid trevligare när artisterna själva skriver låtarna, eller åtminstone bidrar till dem. Jag kan med gott samvete påstå att Amanda Jenssen är bland det bästa som den svenska idolmaskinen spottat ut sedan den drog igång. Happyland är en positiv överraskning i rätt riktning, den känns mer Amanda Jenssen än vad debutskivan gjorde och det kommer utan tvekan att bli spännande att se vad framtiden har att utvisa. 4/5

TEXT: MIKAEL JUNTTI

mikael.juntti@osqledaren.se

” Feel the Steel” är bandets första skivsläpp och således även deras debutplatta. Texterna handlar till 80% om tjejer, sex (med stort s) och allt därtill medan de resterande procenten behandlar hårdrockens överlägsenhet gentemot dagens radiosmörja. Med låttitlar som Eatin aint cheatin, Death to all but metal, Party all day och Eyes of a Panther så kanske man kan ana åt vilket håll paketet lutar. En ”Parental Advisory”-ettikett varnar om att språkbruket inte är av det finaste laget vilket de flesta antagligen skulle skriva under på, många skulle nog rent av kalla det vulgärt. Om det inte vore för att bandet består av grymt skickliga musiker så skulle Steel Panther falla platt. Michael Starr (som sjunger i konstellationen) måste ha en av de bästa rockrösterna på planeten medan gitarristen Satchel stundtals bjuder på rent genialiska gitarrsolon. Slutligen kan jag konstatera att Steel Panther är ett fenomen som folk antingen kommer hata eller älska. De lyckas göra sin egen grej samt ta parodirock till nya nivåer, vilket oavsett vad man tycker om dem får ses som en stor bedrift i dagens breda musikspektra. Steel Panther kan mycket väl bli världens första riktigt stora plojrocksband och jag förutspår att Feel the Steel kommer bli ett givet inslag på hårdrocksfester runtom i världen. 3.5/5

TEXT: MIKAEL JUNTTI

mikael.juntti@osqledaren.se

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010

Film

AVATAR

Science Fiction Manus och regi: James cameron Året är 2154 och platsen är en avlägsen planet vid namn Pandora. Människan har anlänt för att ta tillvara på planetens värdefulla naturresurser vilket inte synkar speciellt bra med den något primitivare ursprungsbefolkningens liv. I ett försök att föra diplomati startar man avatarprogrammet - ett program där man syntetiskt framställer varelser (avatarer) som fysiskt sett är identiska med ursprungsbefolkningen. Dessa kan sedan styras av människor genom att en länk mellan dem skapas, vilket tillfälligt låter människan leva genom avatarens kropp. En förlamad marinsoldat blir tilldelad en avatar. Han får i uppdrag att samla information om ursprungsbefolkningen och deras boplats, som kan användas emot dem ifall diplomatin misslyckas och krig blir oundvikligt. Men ju mer tid han spenderar med befolkningen, desto mer börjar han att identifiera sig själv med dem och deras livsstil. Verkligeheten som människa blir allt svårare att separera från livet som avatar. På vägen till biosalongen visste jag inte riktigt vad som väntade mig, då jag inte hade hört speciellt mycket om filmen sedan tidigare. Jag hade en svag aning om att Avatar var någon typ av actionrulle som jag antog att bara skulle bli en i mängen. Förväntiningarna var alltså inte direkt skyhöga. Föga anade jag att jag skulle lämna salongen med en känsla av att Avatar på ett sätt revolutionerat mitt filmtittande för all framtid. Jag kunde inte sätta fingret på om det i huvudsak var ett animerat mästerverk eller en spelfilm med vanliga skådespelare som jag just skådat. Nu i efterhand kan jag konstatera att det var en perfekt symbios av båda världarna. Avatar var ursprungligen planerad till slutet av 90-talet, men James Cameron (regissör och producent) ansåg att dåtidens teknik inte höll måttet. Kanske inte så konstigt med tanke på att specialeffetkerna verkligen är fantastiska! Samma känsla infann sig som när jag som liten såg Toy Story och kände att det var något nytt och speciellt man beskådade. Cameron lyckas skapa en främmande värld med främmande varelser, konstiga växter och svävande berg som övertygar. För en stund kändes det som att man lämnat biostolen, svävat några ljusår genom universum för att plötsligt befinna sig på Pandora. Magi! 5/5

TEXT: MIKAEL JUNTTI

mikael.juntti@osqledaren.se

THE CARTER

Dokumentär Regi: Adam Bhala Lough Om Lil Wayne fick bli president i USA skulle han införa kokain i Coca Cola, tillåta alla slags anabola steroider inom sport och ta bort alla krav på att ha ansvar för sina egna barn. Han njuter av att folk tar avstånd från honom i hissen och skrattar gott åt minnet av att han sköt sig själv som ung. I sin resväska packar han alltid en fet sedelbunt, en bärbar studio och hostmedicin som han ständigt sörplar på. Det är omöjligt att iaktta den lilla kaxiga rappare och karaktär utan att höja på ögonbrynen, skratta och fascineras. Att göra en dokumentär om Lil Wayne har länge varit flera regissörers dröm, men Adam Bhala Lough är den första som rapparen själv godkänt för uppdraget. Adam filmar Lil Wayne i samband med att skivan The Carter 3 släpps över hela världen. I inspelningsstudion, på hotellrummet, på scen, under intervjuer av journalister - vi får följa honom under många olika situationer. Det faktum att Lil Wayne är en spretig person som är ovillig till att visa vem han är under masken som gangster hiphoppare, resulterar i att själva filmen inte riktigt får någon röd tråd. De fåtal ögonblick då Lil Wayne faktiskt glömmer att han bär diamanttänder och kärleksfullt pratar om sin dotter, inser man dock hur nära Adam lyckats komma Lil Wayne. En bedrift, med tanke på att Lil Wayne vägrar tala överhuvudtaget under intervjuer med andra journalister. ”The Carter” är en underhållande film, som roar för stunden och som inte lämnar någon oberörd. För hur kan en person som sjunger ”Im just a soul whose intensions are good, oh Lord dont let me be misunderstood” orka hålla uppe en sådan hård attityd?

TEXT: INGRID KJELLSTRÖM

ingrid.kjellström@osqledaren.se

OSQLEDAREN NUMMER 3 2009/2010

OL gör:

Skrapan Nu har turen kommit till Stockholms kanske mest monumentala studentbostadskomplex - Skrapan. Denna före detta skatteverkets byggnad huserar nu omkring 600 studenter på sina totalt 26 våningar. Alexander Biledt rapporterar från Stockholms hipsterkvarter.

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010 TEXT & FOTO: ALEXANDER BILEDT alexander.biledt@osqledaren.se

I detta nummer av OL är det Sveriges svar på World Trade Center som har fått nöjet att hamna under förstoringsglaset. Den forna skatteskrapan omvandlades till studentbostäder och en galleria för ynka 1,8 miljarder kronor av Svebo. Som sedan valde att slänga 600 miljoner kronor i sjön genom att sälja byggnaden för 1,2 miljarder kronor (true story). Till att börja med så är Skrapan det första studentbostadskomplexet som officiellt har högre hyra ju högra upp man bor (enligt svensk lag får hyrorna i studentlägenheter inte påverkas av läge). Hela 50kr skiljs det åt per våning, vilket gör att boenden på 21a våningen har strax över 1000kr mer i hyra än de på bottenvåningen. Likt många andra studentbostadskomplex i hufvudstaden ligger hyran för en etta på 21kvm på ca 3500-4500. Vilket inte alls är så dåligt pinkat, om man väljer att bo på bottenvåningen det vill säga. Hur är då området kring Skrapan? Jo, eftersom det ligger beläget på Götgatan finns det mängder med affärer och restauranger i närheten, vilket kanske inte ens är nödvändigt då det finns en galleria i skrapan med allt från OnOff till OneOff. Om man har åldern inne så kan man även passa på att besöka restaurangen/ baren på 26e våningen med utsikt över hela Stockholm. Dessvärre kräver det att man antingen är tjej eller att man är kille över 26 år med fet plånbok. Vilket tyvärr även sänker hemmakänslan aningen då det alltid ringlar en lång kö med fulla personer utanför Skrapan på helgerna.

Det allra bästa med närområdet är att det finns både Willys, ICA och Lidl inte alltför långt bort samt statens alldeles egna pengagris även kallat Systembolaget. Förutom dessa otroligt luxuösa butiker bjuder Södermalm dessutom på fler A-lagare än Dovas, så om du inte har något emot att bli knivhuggen varje gång du kommer hem efter 3 så är skrapan idealt för dig. Om man av någon anledning inte känner sig sugen på att bo i en etta i Skrapan så har de byggt ett gäng tvåor och treor. I sann flyktinglägersanda så är storleken hos dessa större lägenheter inget att hänga i julgranen. Treorna går lös på ca 7000kr i månaden och är 35-40kvm stora. Vilket inte är så pjåkigt, om man bortser från att rummen i snitt är 10kvm stora. Likt alla andra studentbostäder i Stockholm har även Skrapan sjukt oversizade toaletter och ont om förrådsutrymme. Dock så bjuder Skrapan studenterna på aningen små kök med tanke på att det är sjukt högt i tak och att det är ganska mycket döutrymme ovanför köksluckorna. Till skillnad från Södertälje och Sickla Udde så finns det ugnar i alla lägenheter. Annars är köken rätt lika, man har två plattor att utföra sina konster på (det behövs egentligen bara en för att koka nudlar så sluta klaga) och man får plats med precis ett diskställ på köksbänken. Skrapan i sig är byggd i en brutalistisk funkisstil med en av Sveriges första curtain wall-fasader, låter fancy men i praktiken så är det ganska fult. För att vara nytänkande

så är alla lägenheter i Skrapan utrustade med elektroniska lås som låses upp med en liten bricka som har någon sorts RFIDtagg i sig. Detta är en riktigt schysst touch, som kan bli riktigt irriterande om det blir strömavbrott. Men word on the street säger att det finns en extra generator i källaren just in case att hela söder slocknar. Vad gör man då på en bakfyllesöndag i Skrapan? Sjukt mycket faktiskt, har man haft turen att däcka i festlokalen i källaren så kan man spela pingis tills man blir utslängd. Annars finns det ett gäng caféer och affärer i gallerian på basvåningen att kika i, och om man är på tillräckligt gott humör så kan man springa bort alla öl man hävde kvällen innan på Friskis och Svettis som också finns i huset. Skrapan är alltså omgivet av affärer, caféer och barer och är den perfekta studentbostaden om man tycker om söders puls. För att försöka sig på en sammanfattning så kan man säga att närheten till många billiga mataffärer, caféer och kebabhak är ett stort plus. För att inte nämna basketplanen på skolan bredvid, se bara till att va där tidigt för planen blir oftast rätt crowded en varm sommardag. Lägenheterna håller en hög standard om de än är ganska små och har lite för små ”kök”. Skrapan erhåller alltså på en traditionell skala från A till AWESOME ett AWESOM och det är främst för att man som student har möjligheten att bo högra upp än kungen och blicka ut över Stockholm.

OSQLEDAREN NUMMER 4 2009/2010

Vice ordförandekolumnen

Att ha eller att inte ha. Som vilken gamling som helst är Nymble nämligen rätt dyrt och slitet. El, värme, städ- och reparationskostnader, larmsystemet… Kostnaderna är många och höga. THS har mer än en gång ställt sig frågan huruvida det är försvarbart att äga ett kårhus. Detta innebär ett stort ansvar, men även en hel del möjligheter.

”You can do it” sade ordföranden när jag fick veta att ordförandekolumnen skulle handla om Nymble och skrivas av mig den här månaden. En känsla av osäkerhet kom upp. Att skriva om Nymble, det är stort, för Nymble är stort. Men bort med osäkerhetskänslan, Nymble förtjänar faktiskt en hyllning. För Nymble är en äkta ”oldie” på THS. Hela 79 år har Nymble varit där för studenterna, sett dem plugga, äta och festa. Och aldrig har Nymble tröttnat. Spanar man in Nymbles sida på facebook så ser man att Nymble gillar studentlivet. Det går även att läsa kärleksförklaringar där. Men Nymble är inte bara populärt på nätet. KTH:s förvaltningschef som pluggade på Handelshögskolan berättar mer än gärna om att han brukade äta frukostgröt i gröten på Plan 2.

79 år? Dags att gå i pension kanske?

Nymble är hem för kårföreningar, kansliet och THS arvoderade som har sina kontor där. I november varje fylls Nymble med otaliga företag när THS arrangerar ARMADA. Övriga delar av året är huset värd för tentapubar, filmkvällar, sektionssittningar och studieplatser. Nymble är alltså en mötesplats utöver sektionsgränserna och ett centrum för underhållning. Så vad vill du göra? Schysst tycker förhoppningsvis studenterna på campus Valhallavägen, men ortscampi då? Inte bryr sig väl en student i Haninge, Flemingsberg, Kista eller Telge om att det händer något i Nymble? Visst en enstaka tentapub kanske, men annars? Det är bland annat därför Nymble ska vara självfinansierad genom hyres-, fest- och restaurangintäkter samt externa evenemang. Nymble ska vara till nytta för många, men inte en börda för resten. Än är vi dock inte där ännu. Höga underhållskostnader samt att Nymble saknar restaurang och

alkoholtillstånd är huvudorsakerna. I och med att huset är så tillgängligt är inbrott och skadegörelse en alltför vanlig förekommelse, vilket också innebär kostnader.

Att sälja huset är inte heller lika lätt som det kanske kan låta. Marken som Nymble står på ägs av ”kungen” och huset står därmed på ofri grund vilket gör det svårt att värdera huset och komplicerat att sälja. Framtiden då? Det bästa sättet att hålla en gamling pigg är att se till att det händer saker. Målet är alltså att fylla huset med liv. Till exempel genom att Kårbokhandeln flyttar in i huset eller den nya restaurangen, som ska öppna lagom till terminsstarten hösten 2010. Till skillnad från tidigare år är det THS som kommer driva restaurangen vilket innebär många möjligheter men också vissa risker. Detta är förutsättningen för att THS ska kunna få det efterlängtande alkoholtillståndet och anordna rikligt med festaktiviteter i huset. Redan nu förbereder sig Programgruppen för att klara av detta och söker fler intresserade studenter. Så målet är klart och vägen dit är påbörjad. De förändringar som kommer ske i år hoppas vi ska möjliggöra att Nymble finns kvar i minst 79 år till. Vi ses på Nymble,

Jana Emmerich, vice ordförande THS

ETT EGET SKRIVBORD PÅ NYMBLE. DAGS FÖR VAL PÅ THS.

SÖK: CHEFREDAKTÖR OSQLEDAREN, UTBILDNINGSANSVARIG X2, STUDIESOCIALT ANSVARIG, PROGRAMGRUPPSORDFÖRANDE, KÅRORDFÖRANDE, VICE KÅRORDFÖRANDE, NÄRINGSLIVSANSVARIG LÄS MER PÅ WWW.THS.KTH.SE

H I LAN D E R S

B POSTTIDNING Osqledaren, THS, 100 44, Stockholm

Vi är på platser du knappast kan föreställa dig.

Här till exempel!

vi finns där du minst anar det. Sandviks kunnande är på många sätt viktigt för mobiltelefonindustrin. Koncernen bidrar till telefonens skal, vårt material finns också i de små stryktåliga fjädrarna i knappsatsen och specialborrar tillverkade i material från Sandvik har med stor precision gjort de 1000-tals hål som finns i kretskortet. Du hittar också resultatet av vårt kunnande i gruvor, i flygplan, i människors knän och på många andra ställen. Men även om inte du tänker på var Sandvik finns, så gör kunderna det. För våra produkter ökar både deras produktivitet och lönsamhet. Gå in på www.sandvik.se. Där finns mer än du anar!