OL 09/10 #5

OL musik

i hj채rtat, tekniken och samh채llet

OSQLEDAREN I NUMMER 5 2009/2010

Lunchmöten om utLandsstudier

Internationella kansliet anordnar under vårterminen 2010 lunchmöten om utlandsstudier. De äger rum i Info Center, Drottning Kristinas väg 4, kl. 12.00 – 13.00. Lunchsmörgås och dryck serveras, anmälan obligatorisk!

Studenter som tidigare varit utomlands berättar om sina erfarenheter. Koordinatorer från skolorna medverkar.

Onsdag 17 februari Vad innebär studier och praktik/examensarbete utomlands? Vilka möjligheter finns inom EU? Onsdag 24 mars Vad innebär utlandsstudier? Vilka alternativ finns utanför Europa?

Onsdag 14 april Finns det andra möjligheter? Vad gäller för projekt i utvecklingsländer (Minor Field Studies, MFS)?

Onsdag 12 maj Utlandsstudier - en sammanfattning av alla mötens innehåll.

Mer information och anmälan: www.kth.se/student/utlandsstudier

20

Innehåll OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010 06 KLIMATHOTET ÄR EN MYT

08 FRÅN BLIP TILL MUSIK 10 FINAL FANTASY I STOCKHOLM 12 EXPERTSPALTEN 14 22 29 30

SYNTEVOLUTION MUSIK FÖR HJÄRNAN MIKROVÅGSBRIST I NYMBLE THS ÄNDRAR STADGA

31 VARFÖR KTH SAKNAR PEDAGOGER 32 OL GÖR: LAPPIS

23

18

CHEFREDAKTÖR & ANSVARIG UTGIVARE GRAFISK FORMGIVNING & LAYOUT OMSLAG MEDVERKANDE I DETTA NUMMER REPRO OCH TRYCK PAPPER ANNONS KONTAKT VILL DU ARBETA MED OSQLEDAREN?

816

30

Marina Rantanen Marina Rantanen Johanna Andersson Erik Wetter, Christian Rydberg Åkesson, Johanna Andersson, Kim Dahlgren Strååt, Katja Rantala, Matilda Kaba-Liljeberg, Anna Wahlberg, Axel Hammarbäck, Eva Olsson Alexander Biledt, Johannes Koch, Ingrid Kjellström, David Ringqvist, Hanna Pettersson Erik Hellsing, Alexander Busnyuk, David Beijner, Calle Finnström, Mikael Juntti Dixa Inlaga: Mondi offset 100 g, Omslag: Multidesign Original white 240 g Tomat Annons & Reklambyrå, www.tomat.se eller info@tomat.se 08/070-790 98 70, osqledaren@ths.kth.se, www.osqledaren.se Postadress: Osqledaren, THS, 100 44 Stockholm Skicka din ansökan och arbetsprover till osqledaren@ths.kth.se

Ledare

Jag kan segla förutan vind. Du då?

”Alla vill äta kakan och ha den kvar, men problemet med sådana som du och jag är att vi faktiskt gång på gång försöker göra det, trots att vi, precis som alla andra, vet att det är omöjligt.” Så sa en vän till mig här om veckan efter att ha lyssnat på min långa utläggning om hur jag regelbundet verkar springa på svåra val jag egentligen inte tycker mig behöva göra.

Jag försökte förklara för honom varför jag inte borde behöva välja mellan alla erbjudanden i vardagen, utan hur det är fel på alla andra som förväntar sig att jag ska göra det - de flesta av alla dessa valmöjligheter är i praktiken förenliga och alltså borde det ena inte behöva utesluta det andra. Jag vill ju inte välja bort något, jag vill göra allt - och jag ville ha hans bekräftlese. Åtminstone ville jag ha något klartecken för att detta är morliskt okej. Istället fick jag en observation jag inte kunde instämma i - vadå ”omöjligt”? Det är själva problemkärnan. Alla andra tycker att det är omöjligt och att jag tycker att det är möjligt.

Att ta ställning är å andra sidan något jag värderar mycket högt. Jag tycker att man alltid ska ta ställning (givetvis efter att verkligen tänka igenom vad man tycker), i allt från små vardagliga problem till politiska, moraliska och etiska frågor. Folk tar alldeles för sällan en tydlig ståndpunkt. Antagligen beror det på att de är för lata eller inkompetenta för att reflektera eller rädda för att andra ska reagera negativt på deras val. Många av civilisationens största problem grundar sig i att människorna i den helt enkelt inte vet vad de tycker. Ta ett regeringsskifte till exempel, ett styrande parti (eller en regeringskoallision) arbetar med förändringar som tar många år att implementera och verkligen få att fungera, fler år än en fyraårig mandatperiod räcker. Om man byter regerande parti vart fjärde år kommer inga förändringar att någonsin bli ordenligt verkställda. Som röstande medborgare bör man känna till sina prioriteringar och rösta där

efter. Ett annat exempel är förorenandet och det systematiska lidandet och dödandet som kött- och pälsindustrierna innebär. Det finns många som säger att de själva aldrig skulle kunna döda ett djur, men ändå äter kött till nästan varje måltid. Vad betyder ens orden inte kunna döda då? Det spelar ingen roll vem som dödar, liksom det inte spelar någon roll vem som stjäl din bil eller bränner ner ditt hem - ett brott är ett brott.

Det är viktigt att kunna och också få chansen att ändra sig dock. Man har inte alltid rätt i sitt första resonemang och man måste tillåtas svängrum, men reflekterar man ofta och mycket, minimerar man antalet gånger man kommer behöva ändra sig. Vet man vad man tycker kommer man alltid välja rätt och då behöver man inte titta tillbaka och ångra sig.

Det svåra är om man måste ta hänsyn till vad någon annan tycker. Hur vet man när det är nödvändigt?

Det är alltid viktigt att lyssna på andra och bekräfta att man har hört vad de har sagt, men sedan göra det man själv anser vara bra, annars blir det svårt att i efterhand motivera ett val eller agerande, både för sig själv och andra. För att vara nöjd med sin tillvaro, behöver man följa sina egna regler och för att kunna göra det måste man veta vad man tycker och alltså ta ställning. Att hela tiden göra vad någon annan vill (eller det man tror att någon annan vill) skapar ofta förvirring eller frustration hos en själv och människor runt omkring.

Jag vet att jag kommer forsätta att äta på min kaka och förvänta mig att ha den kvar. Jag vill inte välja för jag vet att jag kan förena flera element andra anser vara omöjliga - jag kan inte sova och vara vaken samtidigt, men jag kan skratta och gråta på en och samma gång.

Marina Rantanen, chefredaktör 09/10

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

Klimathotet A är en myt

llt fler människor rapporteras vara skeptiska till huruvida det pågår en global uppvärmning - och om så, huruvida människan bär ansvaret för denna.1 Detta är en klar trend i många länder, däribland Sverige, där debatten kring den påstådda globala uppvärmningen åtminstone på internet - blir allt häftigare.2 Kanske är detta inget mer än en naturlig reaktion till en av de kallaste vintrarna i mannaminne, men troligare är att svensken snappat upp ett och annat i den allt livligare debatten som idag förs och som grundar sig i den växande insikten i hur FN:s klimatpanel IPCC och mycket av tidigare klimatforskning inte bygger på vetenskap - utan politik.

Det måste anses som uppseendeväckande att utgångspunkterna redan från första

6

TEXT: ERIK WETTER

erik.wetter@osqledaren.se

1 Se bl.a. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/ content/article/2009/11/24/AR2009112402989.html, http://news.bbc.co.uk/2/hi/8500443.stm 2 Se http://v-a.se/blogg/2009/05/klimatdebatten-forspa-internet/

början i klimatfrågan inte har varit att försöka finna de smarta, enkla lösningarna.

Perspektivet har istället varit raka motsatsen: att verka för att finna stöd åt de Stora Samhällsomvälvande Lösningarna – annars kan det kvitta. Att Rajendra Kumar Pachauri, chef över IPCC, deklarerat att “[T]oday we have reached the point where consumption and people’s desire to consume has grown out of proportion… the reality is that our lifestyles are unsustainable.”3 är illustrativt för hur frågeställningen omdanats till ett politiskt slagträ.

Dessbättre har allt fler människor börjat värja sig mot den ensidiga, dogmatiska propagandan vi alltför länge blivit tvångsmatade med. Inte minst har kritik i allt högre tongångar börjat riktas mot just IPCC efter ”Climate Gate”skandalen och de efterföljande upptäckterna att många av tidigare publicerade (alarmistiska) forskningsresultat avslöjats 3 Se http://www.guardian.co.uk/environment/2009/ nov/29/rajendra-pachauri-climate-warning-copenhagen

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

Debatt varit direkt felaktiga, manipulerade eller rentav fabricerade för att kunna väcka största möjliga bestörtning bland allmänheten.4 Många är de forskare som nu i ett annat debattklimat - om uttrycket tillåts - vågar ta bladet från munnen och presentera en mer nyanserad bild av frågan.5 Detta är en klar kontrast mot den tidigare diskussionen där allt från ökad självmordsstatistik i Italien till bakgrunden till ”Black Hawk Down”incidenten i Somalia 1993 bundits till just den globala uppvärmningen.6 Det finns med andra ord goda förhoppningar att vi äntligen kan få bevittna en kritisk debatt som kan söka svaren på de verkligt viktiga frågorna som förblivit obesvarade.

Ty det står inte klart att det överhuvudtaget pågår en global uppvärmning. Faktum är att ingen forskare med respekt för definitionen av vetenskaplig verksamhet och teori kan hävda något sådant.7 Vi vet helt enkelt för lite om hur vårt klimat fungerar. Klimatforskning visar i mångt och mycket stora likheter med nationalekonomin: väldigt bra på att förklara varför något har hänt, men väldigt dålig på att förutse vad som ska hända (som alla som

”Ty det står inte klart att det överhuvudtaget pågår en global uppvärmning. Faktum är att ingen forskare med respekt för definitionen av vetenskaplig verksamhet och teori kan hävda något sådant.” någonsin försökt planera helgen efter SMHI bistert känner till). Det enda vi faktiskt kan säga med säkerhet är att jordens klimat genom tiderna varit allt annat än stabilt och att den enda konstanta variabeln tycks vara just föränderlighet. Under de två miljoner år då människan gick från apa till dagens homo sapiens hann jorden genomlida hela sextio istider; under de hundratjugotusen år vi levt som moderna människor har vi hunnit 4 Se http://online.wsj.com/article/SB10001424052748 703630404575053781465774008.html 5 Se http://www.dt.se/opinion/debatt/article350924. ece

uppleva inte mindre än tjugo plötsliga globala uppvärmningar där medeltemperaturen i vissa fall stigit hela 8 grader under en tjugoårig tidsperiod.8 Utöver detta saknar vi tillräckligt precisa data för att kunna göra vettiga förutsägelser; det är för många okända variabler med i leken. Det faktum att jordens medeltemperatur inte har ökat de senaste 10 åren (de allra senaste åren har den t.o.m. minskat) säger en hel del om vår okunskap.

Men om vi nu låter oss förbise denna punkt och helt sonika antar att det existerar klara bevis för att vi har en global uppvärmning att handskas med: går det att härleda denna till människan? Det talas mycket om att människans utsläpp av koldioxid skulle ligga bakom en förestående klimatkatastrof.

Men det mänskliga bidraget till halten av koldioxid är bara två procent. 9 Och av alla växthusgaser är det vattenånga som är den stora ”boven i dramat”, hela 95 % mot koldioxidens bidrag om ca 1-2 %. Trots vår dominans på jorden är vårt bidrag till klimatets förändringar perifert.

Men om vi nu antar att det faktiskt äger rum en global uppvärmning och att det obestridligt är mänskliga aktiviteter som ligger bakom denna utveckling - bör vi ens oroa oss? Inte heller här är svaret entydigt.

Ett varmare klimat skulle faktiskt vara fördelaktigt för en rad platser på jorden. En ökning av temperaturerna leder främst till kortare och mildare vintrar, vilket skulle förlänga odlingssäsongerna på en rad platser.10 Betraktar man människans historia ur ett klimatperspektiv visar data att den mänskliga populationen växt snabbast under tider av varmare klimat.11 Kyla dödar långt mer än värme. Fördelarna med en varmare jord är långt fler än vad vi blivit programmerade till att tro.

Låt oss nu ta det djärva steget att anta att en global uppvärmning äger rum, att människan ligger bakom denna samt att konsekvenserna kommer vara lika hemska som Aftonbladets löpsedlar vill påvisa: bör vi agera? Inte heller denna fråga är enkel att besvara. Faktum är att man på goda moraliska grunder kan hävda att vi, för att lyfta den 8 Se http://online.wsj.com/article/SB10001424052748 704541004574599981936018834.html

6 Se http://online.wsj.com/article/SB10001424052748 703558004574581673107794380.html

9 Se http://www.dt.se/opinion/debatt/article350924. ece 10 Se boken Cool it av Björn Lomborg.

7 Se http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/tro-intepa-klimatprofeten-gore_1876503.svd

11 Se http://www.stanford.edu/~moore/Boon_To_ Man.html

miljard människor som idag lever i extrem fattigdom ur denna, inte har något annat val än att fortsätta elda på våra ekonomier och skapa mer välstånd hänsyn till vare sig miljö eller klimat. Konsekvenserna skulle då, med ovanstående antaganden, bli gigantiska klimateffekter som drabbar jorden om ca femtio till hundra år (inte ens Al Gore vill flytta fram problemen tidigare än så). Det är ofta här det alarmistiska lägret begår ett av historiens klassiska misstag: man antar att vi kommer bemöta framtidens problem med dagens verktyg. Om vi antar att

”Att vi i framtiden skulle stå nödfallna inför hypotetiska klimatförändringar är med andra ord inget annat än en ren myt. ” världsekonomins tillväxt kommer ligga kring blygsamma två procent årligen - detta är ett mycket försiktigt antagande då världens ekonomi växt 50 % snabbare de senaste 15 åren - kommer världs-BNP år 2110 vara 19 gånger större än dagens. 19 gånger! En ynka 2-procentig tillväxt innebär att vi har resurser till förfogande som motsvarar 19 stycken jordar á 2010. Att vi i framtiden skulle stå nödfallna inför hypotetiska klimatförändringar är med andra ord inget annat än en ren myt. Och inte ens Al Gore tror att dessa konsekvensers kostnader uppgår till 19 gånger världs-BNP idag.

Vi kan således konkludera att frågan huruvida det pågår en global uppvärmning, om i så fall människan bör ligga till svars för denna, om vi i så fall bör bekymra oss eller om vi ens bör bry oss om att vidta åtgärder är långt ifrån avgjord. Det är glädjande att se hur debatten förs betydligt öppnare, rikare och mer saklig idag än för bara ett halvår sedan. Den går kanske ännu inte att finna i de klassiska medierna, inte heller på kvällspressens löpsedlar där hypotetiska tragedier säljer bättre än logiska, rationella resonemang, men likväl finns den där. Man kan bara hoppas att fler människor törs kritisera och utmana de tröttsamma domedagsscenarion som florerar. För med lite tur klimatfrågan snart läggas på samma samhälleliga skräphög som fågelinfluensalarmet, svininfluensapaniken och alla andra pseudokriser som enbart ägt rum i människors hjärnor och tv-soffor. Det är i så fall sannerligen på tiden.

7

FOKUS

TEXT: DAVID RINGQVIST

david.ringquist@osqledaren.se

ILLUSTRATION: AXEL HAMMARBÄCK axel.hammarback@osqledaren.se

Från blip till Den som någon gång har spelat Space Invaders eller Asteroids vet - en gång i tiden var spelljud inte mer än ett par pip.

Idag blandas prat med symfonimusik. David Ringqvist har tittat närmre på utvecklingen som tagit oss från blip till musik.

Dagens musikskapare är bortskämda. Annat var det på 80-talet när en ung Nobuo Uematsu skulle komponera musik till det enkla ljudchippet som satt i Nintendos 8-bitars spelkonsol. Kanske föddes något unikt i de begränsade möjligheter som Uematsu-san och hans gelikar tvingades anpassa sig till. Har detta karaktäristiska ljud överlevt till dagens HiFi-konsoler?

Har musik i spel blivit särskiljd från annan musik just för att den finns i en interaktiv miljö? Kort sagt; finns spelmusik?

8

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

FOKUS

musik

Spelmusiken har en kort men händelserik historia som börjar på sjuttiotalet. För att ge bättre feedback till spelarna ville man tidigt använda ljudeffekter som blippet när bollen träffar racketen i Pong. För att skapa en ännu tätare stämning ville man ha musik i spelen. Detta gjordes i början med hjälp av kassettbandspelare eller grammofonskivor inbyggda i arkadspelskabinetten. När Atari började massproducera spelmaskiner för hemmabruk (det vi nu kallar tv-spel) var man tvungen att hitta en billigare metod och byggde helt sonika in ett superenkelt ljudchip i konsolen. Chippet kunde endast spela två notkanaler parallellt och lät ungefär lika bra som sådana här nallebjörnar eller gratulationskort som man kan trycka på för att höra en trudelutt; tänk brandvarnare med melodi.

Oftast hade spelföretagen ingen musiker utan en programmerare fick koda in varje not för sig vilket ytterligare förvärrade musikens kvalitet.

Det stora genombrottet för spelmusiken kom då ljudchippen förbättrades.

Speldatorn Commodore 64 som släpptes 1982 med det revolutionerande SIDchippet som fortfarande används av många artister som Machinae Supremacy, Pay TV och Timbaland. Spelmusiken gjordes nu av riktiga musiker och nu formades det klassiska retrospelssoundet men musikerna hade på intet sätt fria händer. Visserligen kunde SID-chippet spela fler sorters vågformer i högre kvalitet men det hade ändå bara dubbelt så många notkanaler som Atarikonsolen, fyra alltså. Chipmakarna tänkte kanske att kanalerna skulle motsvara ett band med fyra medlemmar; ett piano, en bas, en gitarr och en trumma. Men eftersom en av kanalerna ofta reserverades för ljudeffekter måste ett instrument strykas.

Om pianisten dessutom vill använda två fingrar samtidigt måste ytterligare en medlem sparkas från bandet. Eftersom man inte kunde spela upp inspelat ljud användes brus som trumljud och det var nog egentligen bara musikerna som identifierade det som trummor. Den nu legendariske spelmusikern Chris Hülsbeck hittade ett kreativt sätt att kringgå SIDchippets oförmåga att spela riktigt inspelat ljud (även kallat PCM-ljud) genom att utnyttja ett produktionsfel. Varje gång man ändrade chippets ljudvolymsnivå skapades ett klickljud. Genom att ändra volymen tusentals gånger per sekund kunde Chris skapa PCM-ljud vilket alltså kan användas till vad som helst. Dessvärre kunde man inte utnyttja möjligheten eftersom kassetterna spelen lagrades på hade allt för lite lagringsutrymme.

Samtidigt som den västerländska spelmusiken blommade upp på C64 så skapades några av vår tids mest ikoniska melodier i Japan till Nintendos 8-bitarskonsol NES. Chippet hade även det fyra kanaler men ljudet hade en annan karaktär; mysigare och lite mindre edgy.

De flesta spelföretag hade nu anställda

musiker. De behövde folk som förutom att kunna komponera musik också förstod chippets begränsningar. Utöver kompositören programmerade flera ljudtekniker in musiken på kassetterna.

Musikern Nobuo Uematsu fick jobb på det kända japanska spelföretaget Squaresoft.

Tidigare hade han faktiskt komponerat musik till porrfilmer men blev sparkad då hans musik var för glad. Den upplyftande musiken passade däremot utmärkt till Final Fantasy-spelen. Uematsu-san har sagt att hans största inspiration var Elton John. Trots att musiken för de flesta låter elektronisk är det i Uematsu-sans huvud en pianosolist eller en hel orkester som spelar på de fyra ljudkanalerna. Kanske låter Uematsu-sans spelmusik så annorlunda från annan elektronisk musik just för att den egentligen var tänkt att vara akustik. Till en känslomässig scen i det sjätte Final Fantasyspelet hade Uematsu-san till och med gjort ett operastycke. Spelaren fick välja vilken text som skulle sjungas under låtens gång. Texten artikulerades egentligen inte överhuvudtaget och mezzosopranrösten reducerades till en enkel ljudvåg från ljudchippet – men kreativt var det onekligen. Koji Kondo anställdes som kompositör av Nintendo 1983 och gjorde musiken till både Mario- och The Legend of Zelda-spelen. Huvudtemat till Super Mario Brothers är bland världens mest igenkända musikstycken. Kondosan började även nosa på de möjligheter interaktiviteten gav. När spelaren fick lite tid på sig att klara av banan i Mariospelen ökade musikens hastighet för att skapa mer spänning. Kondo-san kämpade också med att uttrycka sina musikaliska idéer på det begränsade chippet. Mariomusiken har starka latinamerikanska influenser men med en väldigt glad ton. Både Kondosans Zeldamusik och Uematsu-sans Final Fantasy-musik har väldigt melankoliska drag som är typiskt för klassisk japansk musik.

Det unika ljudet har fått stor bekräftelse.

Uematsu-sans musik säljer ut konserthus världen över där den framförs av stora orkestrar och på Koji Kondos lista på fans finns bland annat Paul McCartney.

Alla spelkompositörer ville inte efterlikna akustiskt ljud. Ljudet i Metroidspelet skapade en robotisk, kall känsla som passade perfekt i det öde rymdlandskapet som spelet utspelade sig i. Musiken i Capcoms spel Mega Man omfamnade NESchippets blipbloppiga ljud fullständigt och anses ensamt ha grundat bitpoppen. Något som alla spelkompositörer var tvungna att tänka på var att musiken skulle kunna upprepas gång på gång utan att lyssnaren skulle tröttna. Det är stor bedrift att de flesta spel hade mycket säregna melodier som tålde repeatlyssning. Nästa generations spelkonsoler hade stöd för fler ljudkanaler och bättre ljud men kompositionerna ändrades inte mycket eftersom spelen fortfarande lagrades på kassetter. Mer realistiskt ljud fick inte plats. Konsoler såsom den japanska TurboGrafx-CD löste problemet genom att stödja CD och därigenom få CD-kvalitetsljud. Konsolen slog inte igenom i väst utan det var istället på datorfronten som nästa teknikrevolution ägde rum.

Hemdatorer började nu ha ljudkort som standard. Synttillverkaren Roland försåg ljudkorten med stöd för så kallat MIDI-ljud från 1987. Sparat på ljudkorten fanns olika ljudsnuttar med inspelade noter från riktiga instrument. Kompositörerna behövde bara åberopa säg ett A från en trumpet så spelades det upp. Då behövdes endast notinstruktionerna sparas på spelmediet men man fick ändå inspelad ljudkvalitet.

MIDI var länge standard för att skapa musik och användes långt in på 90-talet i spel som Age of Empires och i Nintendo 64. Problemet med MIDI var egentligen att musikens noter spelades upp rakt av utan möjlighet att använda effekter eller den dynamik som krävs för en känsla av realism. Företaget Creative släppte 1992 ljudkortet SoundBlaster 16 som hade stöd för riktigt inspelat ljud i CD-kvalitet. När CD-läsare blev standard i datorer och i spelkonsolen Playstation fanns inte längre några begränsningar för musiken. Förlorade spelmusiken då sin karaktär?

Resultatet var att musiken i spel blev mer varierad och spände fler genrer.

Eftersom man kunde använda inspelad musik behövdes inte längre någon teknisk kunskap om hårdvaran från musikerns sida. Alltså kunde man låta vanliga artister spela soundtracket. Trent Reznor från Nine Inch Nails gjorde 1996 en mörk industriell ljudmatta till skjutspelet Quake.

Akira Yamaoka satsade även han på ett industriellt ljudande soundtrack när han komponerade till skräckspelet Silent Hill. Det har hyllats som en milstolpe i spelmusiken. Soundtracket till Wipeout var inte gjort specifikt för spelet utan bestod av en samling låtar från bland annat The Prodigy, Chemical Brothers och Daft Punk som passade in i spelets cyberpunktema. Det har nu blivit standard att använda musikspår från vanliga artister i sportspel, racingspel och gangsterspel.

Spelmusiker som Nobou Uematsu gladdes över att äntligen kunna göra den musik de velat. Nu använder de riktiga orkestrar och instrument. På senare dagar låter spelmusik som filmmusik. Det kanske inte är så konstigt. Moderna spel satsar mer på handlingen som liknar Hollywoodmodellen.

Musik i spel har kanske tappat lite av sin karaktär som en egen genre men tilltalar säkert fler målgrupper nu. När spelarna spenderar åtskilliga timmar med ett uppmuntrande, skrämmande eller medryckande soundtrack uppkommer ändå vissa känslor till det, oavsett genre. Det manifesterar sig i nostalgikonserter med bara spelmusik eller det engagemang som moderna artister uppvisar när de försöker utveckla den klassiska musiken från retrospel.

Bitpopsmusik har upplevt något av en renässans i och med artister som Slagmålsklubben, Rymdkraft och Nullsleep.

Artisterna lockar fram otroligt energetiska melodier ur sitt gamla ljudchip. Det är som om chippet vill säga något med sin melankoliska vågrörelse. Kanske vill den tacka för att ha fått hoppa runt i en spelvärld med mark, himmel och hav. För även om den bara var tvådimensionell och i 8-bitar så måste det vara ett bättre öde än att få sitta i en brandvarnare.

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

9

FOKUS

TEXT: MARINA RANTANEN

Vinn biljetter

marina.rantanen@osqledaren.se

FOTO: ERIK HELLSING

erik.hellsing@osqledaren.se

Osqledaren ger dig chansen att se Distant Worlds II på konserthuset i Stockholm den 12:e juni. Svara på frågan: Vad heter kompositören bakom musiken i Final Fantasy-spelen?

Maila ditt svar till tavling@osqledaren.se innan den 16:e maj.

© 2010 SQUARE ENIX

Arnie Roth är gammal i branchen och har erfarenhet av att resa världen över för att repetera med olika symfoniorkestrar inför konserter som kan ligga många månader fram i tiden. Som dirigent och kompositör har han kommit att få arbeta med flertalet olika beställare, i olika syften, på många olika platser på jorden.

Hur ser en vanlig onsdag ut för en dirigent?

-Det finns inga vanliga onsdagar i det här yrket, ingenting är vanligt. Men visst finns det en rutin för konsertrepititioner, som går ut på att öva konsertens stycken intensivt under ett visst antal timmar varje dag. Här har vi arbetat mellan 10 och 15, måndag, tisdag och onsdag. Övrig tid får var och en repetera individuellt. Hur mycket gemensam övning en orkester behöver, beror på den specifika orkesterns kompetens och diciplin. Filharmonikerna i Stockholm har mycket god diciplin.

Final Fantasy är ett av världens mest sålda spel och i början av mars släpptes det 13:e spelet i serien. I juni kommer konserten Distant Worlds II till konserthuset i Stockholm med musik från alla spel i serien. Osqledaren träffade dirigenten Arnie Roth när han repeterade med filharmonikerna i januari.

Vad gör egentligen en dirigent och hur dirigerar man? Hur mycket påverkar du de stycken du leder?

-Hur viktig eller oviktig en dirigent är kan diskuteras i all oändlighet, men man kan ofta enas om att dirigentens betydlese ökar med orkesterns storlek. En 130 personer stor ensemble som denna behöver hjälp att börja samtidigt och att inte tappa tempo genom exempelvis en central styrenhet, så som en dirigent. Dirigeringstekniken är individuell, men det finns en grundmodell att utgå ifrån som man får lära sig i skolan: tänk dig en ruta om ungefär 30x30cm i luften framför dig i brösthöjd - taktpinnen ska hela tiden befinna sig innanför

Antingen spelar man datorspel, eller så spelar man TV-spel. Är man en Final Fantasyanhängare spelar man TV-spel. Tidigare i våras fick spelserien sin trettonde uppföljare och bolaget Square Enix har redan visat upp den fjortonde i serien - Final Fantasy är en oändlig historia tack vare en mycket trogen anhängarskara. Framgångssagans rot ligger i en speciell spelupplevelse med noga genomarbetad berättelse, grafik och inte minst musik. Den 12:e juni kommer konserten ”Distant World II” till konserthuset i stockholm där musik från det det allra första ända till det absolut senaste Final Fantasy-spelet kommer att framföras av Stockholms kungliga filharmoniker. Den amerikanske dirigenten och kompositören Arnie Roth kommer att leda den enorma ensemblen bestående av en 80-mannaorkester och en 50 personer stor kör.

Grammybelönade dirigenten Arnie Roth kommer till konserthuset i juni för att leda Final Fantasy-konserten ”Distant Worlds II”

Final Fantasy kommer till Stockholm

10

På Arnie Roths loge i konserthuset finns en blank flygel, en soffgrupp och stora mängder notblad. Den här eftemiddagen i slutet av januari har har varit i Sverige tre dagar för att repetera Distant Worlds II med filharmonikerna och kommer precis från sin medverkan i framtagningen av marknadsföringsmaterialet för konserten, när han möter oss. Roth är helt klädd i svart och har en tunn, men lång hästsvans i nacken och hälsar hjärtligt. Han har tidigare turnerat med konsertens förlaga ”Distant Worlds” och konsertuppsättningen ”Play!”, där musik från flertalet olika TV-spel framförts.

Distant Worlds hade världspremiär just i Stockholm i december 2007 och var en jättesuccé, därför följs den nu upp med en andra omgång med ett nytt urval musikstycken.

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

FOKUS

TEXT: ALEX ”NICK CARTER” BUSNYUK nick4-ever@osqledaren.se

© 1999 BACKSTREETBOYS/JIVE RECORDS

den här rutan, oavsett vilket ”taktmönster” man väljer att arbeta med. Odiciplinerade dirigenter låter pinnen flyga utanför och vevar yvigt med armarna. Det finns en rad saker dirigenten kan göra för att påverka ett stycke, så som tempo, volym och andra variationer.

Arnie Roth berättar att han driver ett nära samarbete med de kompositörer som ligger bakom TV-spelsverken och värdesätter deras åsikter och vilja högt. Det är viktigt att förmedla vad upphovsmakaren ämnat för åhöraren. Han använder sig också till orginalspelet för att lyssna in sig på musiken och försöka sätta sig in i den miljö och situation som stycket är tonsatt för. Då musiken komprimeras försvinner de viktiga skillnaderna mellan mjuka och starka toner, som tonsättaren bakat in i sitt verk och Roth vill återskapa detta i sina framföranden. För att få uppleva dessa måste man alltså höra musiken i verkliga livet.

Nobuo Uematsu har tonsatt musiken till alla tretton Final Fantasy-spel. Han och Roth har regelbundet telefon och mailkonversationer för att bestämma hur de olika låtarna ska framföras. Han blir också alltid inbjuden till konserterna och kommer ofta för att lyssna.

Trots det stora intresset för TV-spelsmusik, beskriver sig Arnie Roth inte som en ”gamer”. Han tyker helt enkelt mycket om musiken och mer är det inte med det. Han har även komponerat mycket för film och för det krävs ingen cineastådra.

-Nu kommer du att skratta, men jag har tonsatt musiken till tio Barbiefilmer. Det är väldigt speciellt att tonsätta musik till filmer där inget naturligt bakgrundsljud finns. Det innebär att filmskaparna kommer att lägga på artificiellt bakgrundsljud och som tonsättare måste man hela tiden ha det i bakhuvudet. Att göra filmmusik är ett hårt arbete - beställaren står och ofta bokstavligen hängande över ens axel och efterfrågar ändringar på smådetaljer överallt.

I slutänden kanske bara några sekunder av stycket kommer att spelas upp i filmen och allt jobb med detaljerna är som bortkastat.

Jag har sällan varit nöjd med en film vars soundtrack jag tonsatt.

Finns det någon film där du är nöjd med resultatet?

-Ja, Robert Aldmans ”The Company”. Där har hela musikstycken lagts med helt obesudlade till vackra bilder. Men jag vill aldrig mer göra filmmusik, man blir besviken i nio fall av tio och det är inte värt allt jobb man lägger ned.

Att jobba med musik dagligen och att ha i uppgift att ändra på den på ett eller annat sätt har gjort att Roth inte kan lyssna på musik till vardags. Det beror inte på att han inte tycker om den, det gör han ju bevisligen, utan på att han inte kan låta bli att se på den som arbete och hur han kan arbeta med det stycke han hör. Han säger att hans analytiska syn på musik inte kan stängas av och att han helt enkelt måste engagera sig i det han hör. Musiker behöver tystnad och ”blank canvas time”. Det är ett privilegium att kunna leva på sin musik och han är inte ledsen över att han inte skiljer på jobb och hobby - för Arnie Roth är musik varken hobby eller jobb, det är en nödvändig del av livet.

Vart tog de vägen?

Everybooooodyyeah! Yeeeah! Rock your booodyyeeeah! Yeeeeeah! Everybooodyeeeah! Rock your body right!

Nej, det är varken lyrics från Ushers senaste singel eller en nyligen hittad sångtext av Cornelis Vreesqijk, utan pojkbandsmusik i sin renaste form. En form som tyvärr dog runt mitten av förra decenniumet. Det är svårt att ha missat pojkbandsfenomenet som 90-talist, och i alla fall undertecknad får nostalgitrippar när han hör melodier som As Long As You Love Me, Tearin’ Up My Heart, If Ya Gettin’ Down och självklart Bye Bye Bye. Kanske är det den magiska boyband-formeln som har tappats bort? Om jag inte minns fel krävs det en cooling, en söting, en rolig och en eller två som får resten av bandet att se bättre ut. Låtarna skrivs sällan av sångarna och handlar mestadels om kärlek, fester. Medlemmarna får för övrigt absolut inte spela något instrument. ”Kevin är bara sååå söööt” eller ”Jag är fett Justin” är fraser man skulle kunna snappa upp om man åkte tillbaka i tiden och gick in på en grundskola var som helst i Sverige med till gång till tv/ radio och kanske en skiv/kasettbutik. Grabbarnas identiteter förtrollade flickorna och fick pojkarna att försöka kopiera dem.

Det är inte många som har lyckats med att just få folk att vilja vara sig på en sådan utbredd skala. De enda jag kan komma på på rak hand är Elvis och Michael Jackson som fortfarande har imitatörer jorden runt.

Men detta är sedan länge försvunnet i det internationella musikforumet.

Banden i sig finns kvar till viss del, men även fast medlemmarna är desamma så försvann det typiska 90-tals pojkbandssoundet tillsammans med deras pojkiga image när de lämnade tonåren bakom sig och Justin gjorde sig av med sina blonda toppar. Backstreet Boys släppte till exempel ett album så sent som oktober 09 (big ups för att de är 30-37 bast och fortfarande kallar sig för boys), men det låter inte alls som deras tidigare album utan mer i stil med en kollaboration mellan Ne-Yo, Usher, Chris Brown och Mario. Mycket mer R&B än tidigare med andra ord.

För er som blev sugna på att drömma sig tillbaka till det glada 90/början av 2000-talet har jag satt ihop en spellista med höjdpunkter från musiken i alla fall jag minns: spotify:user:buzhi:playlist:6xdgAVSx1Bh9OzchgiBAJ9 (skriv in länken i en webläsare och tryck enter) Over n out

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

11

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

EXPERTSPALTEN TEXT: STEN TERNSTRÖM

ATT GÖRA SÅ ATT LJUDET LÅTER BRA Bryr du dig om ljudet?

Ljuden omkring oss i allmänhet och musik i synnerhet innehåller en enorm dynamik, som människan är känslig för och uppskattar.

Hur går det med små variationer och nyanser när musik komprimeras och informationsmängden begränsas för att ges en mer lätthanterlig omfattning? Professor Sten Ternström skriver i detta nummer av Osqledaren om modern musikhantering.

Du sitter på tunnelbanan, och hårdrock läcker ut från lurarna på grabben på sätet bredvid. Eller i alla fall en del av trumljuden. Du vet att hans upplevelse är en helt annan än din, och just nu har du kanske ingen lust att dela den. Men ljud är svåra att värja sig mot. Du tar på din egen spelare, och anlägger motljud. Så vad spelar ljudet för roll, när man lyssnar på musik?

Vi lyssnar på musik av många olika anledningar. En del använder den för att stänga in sig i en egen privat bubbla, eller lyssnar passivt med musiken som sällskap

12

när de gör något annat. Andra kan inte ha musik i bakgrunden, utan vill lyssna aktivt och koncentrerat. Olika preferenser leder till olika krav på ljudet. Dagens ljudteknik är väldigt bra på vissa saker – och faktiskt fortfarande inte särskilt bra på andra. Just nu råder en stark trend mot tillgänglighet – man ska kunna lyssna på vilken musik som helst, när som helst och var som helst: i alla rum hemma, på bussen, i sängen, på flyget osv. På TMH har vi t ex ett forskningsprojekt som heter SAME, Sound And Music Everywhere, om nya mobila musiktillämpningar. Det innehåller

bland annat exjobbet Musikkompositör i mobilen, som just nu är ett av de ledande studentprojekten i ”KTH på insidan”.

Dagens musikkonsumenter väljer ofta tillgänglighet framför ljudkvalitet, och det påverkar utbudet och utformningen av ljudet.

Ljud i naturen, av akustiska musikinstrument och av röster har en otroligt stor dynamik, dvs den akustiska effekten (som anges i Watt) varierar över många tiopotenser. Därför använder vi decibelskalan för att ange ljudnivåer.

En ökning med tio dB motsvarar ett tiofaldigande av intensiteten (W/m2).

Men om man vill höra musik som en lagom stark bakgrund, t ex i bilen eller i köket, då fungerar det inte att återge sång och instrument med den ursprungliga dynamiken. De svagaste partierna, kanske 90% eller mer av materialet, skulle drunkna i bruset. Därför processas så gott som all kommersiellt distribuerad musik med så

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

Sten Ternström är professor i musikakustik vid avdelningen för Tal, Musik och Hörsel (TMH) på CSC-skolan på KTH. Han har arbetat med Stockholms Musikakustiska Forskningsgrupp sedan 1980 och har sedan länge fokuserat sin forskning på akustiken kring körsång.

kallad dynamikkompression. Det betyder att de svaga partierna förstärks, men inte de starka, och medelnivån blir högre. Musikens nyanser (piano-forte) störs inte så mycket av detta som man skulle kunna tro. Även om vi skruvar ned volymen på radion, så kan vi höra att en operasångare sjunger starkt! Energin i framförandet är mycket viktig, men den förmedlas inte främst av ljudets absoluta styrka, utan av ljudets spektrum, dvs fördelningen mellan diskant och bas. En grundlag inom musikakustiken säger att ju mer man tar i, när man spelar eller sjunger, desto större andel högfrekvent energi ska det finnas i ljudet.

Radiostationerna upptäckte snart att lyssnarna under kanalsökning tenderar att fastna på kanaler med hög medelnivå.

Ju mer dynamiken komprimeras, desto starkare kan man få det att låta. Det går att komprimera dynamiken selektivt i olika frekvensband för att ytterligare höja den upplevda ljudstyrkan, och det gör man.

Mycket. Under de senaste 20-30 åren har den här trenden blivit nästan absurd, en hel del popmusik idag har nästan ingen nivåvariation alls, och även den klassiska

”För ett tag sedan protesterade Metallicafans mot att musiken lät sämre på skivan än samma låtar i interaktiva spel, där dynamiken inte var lika hårt komprimerad.” musiken är hoptryckt i viss mån. Det låter kraftfullt i början, men blir lätt enahanda och trist i längden. För ett tag sedan protesterade Metallica-fans mot att musiken lät sämre på skivan än samma

låtar i interaktiva spel, där dynamiken inte var lika hårt komprimerad. Tyvärr går det inte särskilt bra att expandera dynamiken på teknisk väg, när den en gång är komprimerad; men det går att lösa om man bara packar med litet mer information i dataströmmen. Det här fenomenet debatteras nu intensivt, och jag tror att en mer levande dynamik kommer att återta terräng så småningom, särskilt om vi som kunder börjar fråga efter den.

Hellre skulle vi vilja ha en extra ratt på den egna spelaren: inte bara volym, utan också dynamikomfång. Den finns nästan, du kanske har upptäckt ”night mode” på hemmabion. Då minskas dynamiken för att man ska kunna spela svagare utan att störa grannarna.

När CD-skivan introducerades för sådär en trettio år sedan var det ett stort genombrott: vi fick ett nytt heldigitalt ljudformat som passar vår hörsel och våra lyssnarvanor mycket bra. En bandbredd på 20 kHz, dynamik på över 90 dB och två kanaler räcker till det mesta. Rätt använd så är CD-standarden alldeles utmärkt för högklassig ljudåtergivning.

Men den använder en datahastighet och lagringsutrymme på ungefär 1,5 megabit per sekund, vilket är litet slösaktigt. För det första är vågformerna i tal och musik ofta delvis förutsägbara. En sinuston som ljuder länge kan ju beskrivas med bara tre tal: amplitud, frekvens och fas. Det gör att en del av informationen i ljudsignalen är redundant. Man kan minska den överförda informationsmängden, och ändå exakt rekonstruera signalen hos mottagaren.

För det andra kan man ta hänsyn till hur hörseln fungerar. Genom att undersöka hörselns sätt att tolka ljudsignaler har man upptäckt att en stor del av informationen är överflödig, till exempel struntar örat ofta i fasläget för toner. Men framför allt är det så att starka ljud maskerar svagare ljud med

”Men framför allt är det så att starka ljud maskerar svagare ljud med närliggande frekvenser. Man kan då ta bort de svaga komponenterna i ljudet utan att det hörs, de svaga ljuden är irrelevanta. ” närliggande frekvenser. Man kan då ta bort de svaga komponenterna i ljudet utan att det hörs, de svaga ljuden är irrelevanta. Hos mottagaren återskapas då bara de relevanta, hörbara komponenterna i ljudsignalen. Det finns idag en mängd olika standarder för datareduktion, och de flesta är skalbara, så att man kan göra en avvägning mellan ljudkvalitet och datahastighet. Med MP3, till exempel, kan man få nästan transparent återgivning i stereo med 128 kilobit per sekund, alltså ungefär tolv gånger mindre än på vanlig CD. De allra flesta lyssnare nöjer sig med denna lite lägre kvalitet, och medieföretagen försöker alltid använda så snåla kanaler som möjligt.

Datareduktion som bygger på redundans och irrelevans i ljudsignalerna kallas också för kompression, men det är alltså något helt annat än dynamikkompression.

Dynamikkompression sparar inte lagringsutrymme, och den sparar inte heller vår hörsel. Vår hörsel är ursprungligen ett redskap för överlevnad. Den är specialiserad på svaga ljud, och den måste försvara sig för att inte skadas av starka ljud. Örat är mycket ömtåligt, och är känsligt både för skarpa impulsljud och för ihållande starka ljud – så var försiktig! Och vill du veta mer om musik, ljud och hörsel så är du välkommen till våra kurser på CSC-skolan och TMH!

13

FOKUS

TEXT: MARINA RANTANEN

marina.rantanen@osqledaren.se

FOTO: PRESSBILD/ TEENAGE ENGINEERING

Syntevolution Du trodde du visste hur en synt ser ut och fungerar.

Teenage Engineering ändrar nu på allt med sin nya produkt OP-1 – en synt att komplettera datorn med när den lanseras mot slutet av 2010.

Osqledaren träffade dem för att prata syntutveckling.

Om man ska tro Wikipedia har synten funnits i nästan 50 år och blivit en mer eller mindre oumbärlig del av modern musikproduktion.

När man hör ordet synt ser man kanske ett pianoliknande instrument i svart och vitt och en tangentrad framför sig. Kanke har den några knappar att byta ljud och komp med, men är den protabel är den definitivt bara en leksak man maximalt kan spela två toner åt gången på. Produkten OP-1 från Teenage Engineering ska nu ändra helt på den traditionella bilden av instrumentet.

Teenage Engineering har sitt kontor i ett garage på Södermalm med vitmålade väggar, en samling sportbilar och en Appledator på varje skrivbord. Företaget bildades 2006 som en design- och teknikstudio för grundarna att tillsammans kunna jobba med och sälja sådant de själva tycker är intressant och roligt.

14

För närvarande utvecklar de koncept även åt andra, men på sikt ska de gå över till att enbart utveckla egna produkter. Tidigare har de bland annat arbetat med uppdrag för Absolut Vodka och Försvarsmakten i olika marknadsföringskampanjer (med i laget finns hjärnan bakom Iprenmannen), men sedan två år tillbaka har de fokuserat på utvecklingen av OP-1.

Varför en ny synt?

-Syntar har inte utvecklats särskilt mycket de senaste decennierna så som exempelvis mobiltelefoner har gjort. Vår produkt är, förutom batteridriven, också mycket kompakt. Dessa egenskaper i kombination med vår unika formfaktor gör att vår produkt skiljer sig mycket från befintliga syntar. Den här ska man kunna ta fram och bara börja lattja med utan vidare och sedan smidigt lägga över låten till dator via USB när man är klar.

Vad har varit viktigt under utvecklingen?

-Det centrala har hela tiden varit att slutprodukten är portabel, men att den är kul, enkel och intuitiv är också viktigt. Vi satte regler för synten i början där vi bland annat sa att den måste vara så lättanvänd att den ska kunna levereras utan manual, att det inte ska finnas någon text på skärmen och att inspelningsfunktionen ska vara som ett kasettband där man bara kan spela in en längdbegränsad, kontinuerlig slinga. Vi har försökt elminiera alla ”katastrofval” också, man ska inte kunna råka trycka på något så att synten dör.

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

Hur bestämmer ni vad projektet ska innefatta?

-I början diskuterade vi nya idéer ganska flitigt, men nu försöker vi fokusera på det vi vet att vi har kvar att göra. Nu börjar alla bitar falla på plats och några nya funktioner kommer väl inte tillkomma längre, men det är klart att man kommer på en massa saker hela tiden. Gör man klart det man måste, får man givetvis utveckla sina egna idéer vid sidan om.

Vi tar alla beslut tilsammans, det finns inte en upphovsman eller en designer av synten.

Vem kommer att köpa synten?

-Alla som vill ha ett roligt och bra komplement till sin dator. Vi kommer inte att lägga en krona på marknadsföring av synten, utan överlåter det arbetet på bloggarna och musiktidningarna. När vi visade upp en demo av produkten på en musikmässa för ett tag sedan väcktes ett enormt intresse och folk undrade om de kunde köpa den där och då. Vi har faktiskt redan fått in försäljningserbjudanden från typ alla retailers i världen, men planerad lansering är inte förrän mot slutet av det här året.

Förutom synten utvecklar Teenage Engineering en del andra produkter, som legat på is sedan de började ta tag i OP-1 på allvar.

Den som letar examensarbete kan nog hitta något här. Surfa in på www.teenageengineering.com och maila biz@teenageengineering.com.

TEXT: CALLE FINNSTRÖM

calle.finnstrom@osqledaren.se

FOKUS

FOTO: PRESSBILD/ MOOG

Ett av historiens första elektroniska instrument är tereminen som uppfanns i 1920-talets Ryssland som en del i ett led demonstrationer av den Sovjetiska teknologins briljans. Trots sin självklara plats i musikinstrumentens historia, stöter man sällan på det. Läs här om hur det egentligen fungerar.

S P E L A

Historien har gett upphov till en mängd märkliga instrument, men frågan är om något är märkligare än tereminen. Efter att ha uppfunnits år 1920 av den ryske vetenskapsmannen Lev Sergeivich Termen, fascinerade instrumentet männsikor i Europa och USA under mitten av förra seklet. På uppdrag av Sovjetunionens ledning hade Termen själv skickats på en promotionsresa för att demonstrera den sovjetiska teknologins framgångar. Det som skådades var nämligen det första, renodlat elektroniska instrumentet. Som om detta inte var anmärkningsvärt nog, häpnades åskådare över det faktum att tereminen spelades utan att vidröras.

M E N

Termen slog sig under ett antal år ned i USA där han tog patent på sin skapelse. Han började även att undervisa i användandet av, och skrev musik för, tereminen och för en tid framöver utvecklade han instrumentet och experimenterade med idéer runt andra elektroniska instrument. Hans hastiga återvändande till Sovjet 1938 lämnade de flesta av hans idéer oförverkligade och tereminen försvann sakta men säkert ur rampljuset.

I N T E R Ö R A

Med sin enkla design bestående av två antenner, en rak och en ringformad, fastsatta i var sin ända av en låda gör tereminen ett relativt lågmält intryck.

Tereministen skapar ljud genom att röra händerna i närheten av antennerna.

Vanligtvis kontrollerar vänsterhanden frekvens (det vill säga tonen) via den raka antennen medan högerhanden bestämmer ljudnivån genom sitt avstånd från den ringformade antennen.

Tonen bestäms av frekvensskillnaden mellan två oscillatorer, en som håller en konstant frekvens och en som bestäms av handens avstånd till antennen. I praktiken fungerar tekniken så att frekvenserna multipliceras och således ger upphov till två nya frekvenser, där den ena är summan och den andra är differensen mellan de ursprungliga frekvenserna. I tereminens fall svänger oscillatorerna med frekvenser i storleksordningen 500kHz, vilket leder till att det är differensen snarare än summan som hamnar i det hörbara intervallet.

Denna frekvens behålls således och tonen den ger upphov till förstärks, medan den andra filtreras bort.

Ljudnivån styrs likt tonen med hjälp av två oscillatorer, som i detta fall svänger med en frekvens på ca 200kHz. Handrörelser nära antennen verkar som en störning.

Den erhållna frekvensen förs sedan genom en krets som producerar en signal. Denna signals styrka minskar ju större avvikelsen är från referensfrekvensen 200kHz. Slutligen konverteras signalen för att reglera ljudnivån.

Att skapa ljud med en termin är enkelt.

Däremot är det avsevärt svårare att skickligt spela melodier. Likt en violin eller en trombon kan en teremin producera alla toner inom sitt register, vilket kräver en uppmärksam och van utövare för att skapa ett rent ljud. Men medan violinen har en greppbräda och strängar, som båda underlättar vid valet av ton, har tereminen enbart magnetfält som störs av handens rörelser. Avsaknaden av fysisk kontakt med instrumentet betyder att tereministens enda tillgängliga hjälpmedel är örat.

Som med alla instrument finns avancerade speltekniker även för tereminen. Tonbyte sker alltid genom ett glissando om tereministen inte motverkar det, med till exempel snabba handrörelser vid volymantennen. Vibrato och tremolo uppnås genom snabba hand- eller fingerrörelser nära tonantennen.

Inte förrän i slutet av 1950-talet upplevde tereminen något av en pånyttfödelse genom Robert Moog, som senare skulle bli en pionjär inom syntkonstruktion. Då mindre komplicerade elektroniska instrument dök upp under 1900-talets andra hälft tappade allmänheten intresse för tereminen, men instrumenten behöll ändå en hängiven skara anhängare.

Dess distinkta, ”kusliga” ljud gjorde den populär i samband med tidiga Science Fiction-filmer, The Day the Earth Stood Still och The Thing för att nämna två. Vissa musikartister experimenterade även med teremin, bland andra Led Zeppelin i samband med liveframträdanden.

Dessa experiment syftade dock oftare till att skapa ljudeffekter än att använda tereminen på det sätt den ursprungligen var tänkt för. Således kvarstår ett faktum.

Medan det är lätt skapa ljud med en teremin är den ytterst svår att bemästra.

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

15

FOKUS

E A N I H C A

M Blanda metal med chipmusik och du får luleåbandet Machinae Supremacys unika ljudbild. Bandet lägger upp låtar gratis på sin hemsida och vill sprida sin musik, men tvingas också ha andra jobb vid sidan om musiken. Läs här om musikens samhällsroll, livet som musiker och hur det är att göra TV-spelsmusik

TEXT: DAVID RINGQVIST

david.ringqvist@osqledaren.se

Luleåbandet Machinae Supremacy har gjort sig populära över hela världen med sin unika blandning av medryckande metal och spellika chipljud från retrodatorn Commodore 64. Bandet formades efter millennieskiftet och lade då upp några låtar på sin hemsida.

Spelare över hela världen drogs till deras hårdrockscovers på åttiotalsspelmusik.

Vi ska komma ihåg att det här var på modemtiden innan både MySpace och YouTube så det var ganska unheard-of med nya band som fick stor publik utan ett skivbolag i ryggen. För bandet var fildelningen, som drog igång i och med Napster, bara ett sätt att snabbare få fler lyssnare och de stödjer det fortfarande.

Deras gamla låtar finns fortfarande gratis på hemsidan och laddas ner 100 000 gånger per månad! Osqledaren kontaktade sångaren Robert Stjärnström för att få veta lite mer om bandet och deras filosofi.

Hur gamla var ni när bandet startades?

Kände ni varandra sedan innan?

Vi var väl drygt 20 i snitt. Jag och Kahl kände varandra från skolan och tidigare musikprojekt, och vi träffade Jonne på en

midsommarfest via gemensamma bekanta, och därifrån spann det vidare.

När bestämde ni er för att skaffa ett skivbolag? Vilka fördelar har ni av dem?

Vi bestämde oss aldrig riktigt för det. Vi försökte inte ens. Jag tror inte det låg i vår vy att vi skulle bli ett ”riktigt” band med en massa fans och spelningar i andra länder. Ett av världens ledande metalbolag - Spinefarm Records - hörde av sig till oss och undrade om vi gav ut vårt material själva av principsak eller om vi var öppna för att diskutera skivkontrakt, så var vi positivt inställda. Här kom bolaget vars roster innehöll flera av de band vi själva lyssnade på och var intresserade av oss. Det var häftigt.

En Label Manager från Spinefarm och en kille från Universal Music kom till nästa gig vi hade, och sedan skrev vi under. Vi valde att göra det främst av en anledning: Street cred - att börja bli tagna på allvar.

Som självutgivna fick vi alltid frågan vilket skivbolag vi tillhörde, och när vi sa att vi gav ut våra egna grejer så vidarebefordrades vi till ”demo-bokningen” om det gällde t.ex. en festival. Det är jävligt surt när man vet att man levererar på samma nivå som

Ni har gjort musik till ett antal spel. Hur fick ni jobben?

Vi blev tillfrågade. Vår nisch har gjort oss extra attraktiva för just den speltillverkande industrin, tror jag, i alla fall de som försöker bevara en känsla av spel i sin spelmusik.

Under 2006-2007 drev några av oss i bandet även ett bolag och livnärde oss på just detta. Den största skillnaden med att jobba mot en speltillverkare var att de för det mesta hade minst ett fåtal riktlinjer som man måste följa, och ju fler dessa blev, speciellt om de var något diffust som köparen bara kände igen när han eller hon hörde det, men inte kunde beskriva, så var det kämpigt.

Vad tjänar musik för syfte i dagens samhälle?

Det mest uppenbara är väl musikens enande kraft, där känslor och tankar som uttrycks i musik kan ena och lyfta upp de människor och grupper som känner att just det berör dem. I extremfall kan musik till och med vara den där extra styrkan som får en självmordsbenägen människa att orka fortsätta tills saker blir bättre. Vi har fått ett antal brev om hur vår musik räddat någons liv, och vissa av dem är verkligen seriöst och detaljerat skrivna - man köper det, helt enkelt. Det är sanning. Utöver det tycker jag det är värt att komma ihåg dess värde som ungdomsaktivitet. Det är bra att det finns ett fritidsalternativ som inte involverar en boll eller en puck. I de flesta fall, för de flesta människor, kanske det inte handlar om något så dramatiskt som liv och död, men kanske om glädje och något att göra gentemot en vardaglig meningslöshet.

MACY

SUPRE

många signerade akter, men hamnar man bland andrasorteringarna direkt.

Som jag uppfattat det handlar många av era texter om att inte förpassa sig till samhällsnormer utan tänka och handla logiskt, fritt och efter eget huvud. Ligger det inte risker i att lita på sin egna begränsade uppfattning?

Det underliggande syftet med varför jag skriver dessa saker är att försöka motivera folk att inte bara tro på vad de hör, läser eller ser på tv. Att vara kritiskt inställd till även de mest trovärdiga källor är nyttigt. Även din bästa kompis, som du liksom måste lita på för han är ju så juste, kan vara starkt övertygad om någonting som är felaktigt. Det samma gäller för poliser, journalister och till och med lärare. De mest osannolika individer, kanske den som gått minst skola eller läser minst böcker, kan vara de som är klokast och bäst informerade i din närvaro, och till och med, ibland, är det verkligen den som är mest högljudd och pratar mest som också vet mest.

Innan vi slutar vill jag bara tacka och fråga vad ni gör nu. Planerar ni något speciellt inför bandets tioårsjubileum?

Tack själv. Vi jobbar på nästa skiva just nu, sakta men säkert. Vi har faktiskt inga planer för 10-årsjubileumet ännu, men vi borde definitivt uppmärksamma det på något sätt. Om inte annat får vi återskapa midsommarfesten där bandet bildades.

Artikeln är förkortad. Läs hela intervjun på www.osqledaren.se

Har ni jobb vid sidan om?

Vi jobbar allihopa med olika saker. Vi lever inte på detta, men bandet och allt som hör till (t.ex. turnébuss, replokal, prylar, förbrukningsvaror) betalar sig självt, vilket är fint.

Vad tycker ni om att blanda musik och politik och vilka samhällsfrågor brinner ni för?

En given grej för oss är att hålla internet och kultur fritt. Vi hoppas och hoppas innerligen att det övervakningssamhälle som sakta men säkert bildas över våra huvuden återkallas eller åtminstone inte går längre än det redan gått. Musik är ett sätt att utrycka sig och ett sätt att hålla samman, och en bra folkrörelse behöver sina kampsånger. Sedan får man acceptera att den andra sidan också har sina kampsånger, även om de känns som en nagel i ögat. Vi gillar nog tanken på att vissa av våra låtar, t.ex. fildelningshitten Stand, kan fungera som kampsånger för de som tyr sig till samma uppfattning. © 2010 MACHINAE SUPREMACY

FOKUS

TEXT: INGRID KJELLSTRÖM

ingrid.kjellstrom@osqledaren.se

FOTO: AXEL HAMMARBÄCK

axel.hammarback@osqledaren.se

Andreas Grega om att balansera musik Förra året började Andreas Grega synas på den svenska musikhimlen. Han var förband åt Lars Winnerbäck, gästspelade på Promoes senaste skiva och släppte en EP. Tidigt i år debuterade han med sin soloskiva ”En sak i taget”. Osqledaren träffade honom för att diskutera hur han får sina jobb som snickare och artist att gå ihop, hur datorer stressar människan och om vikten av att leva i nuet.

Det är sällan ett förband får mig att lyfta blicken under väntan inför en konsert. Lars Winnerbäcks förband under turnén 2009 var ett undantag. Plötsligt hade Andreas Grega, ett då ännu okänt namn för mig, iförd flanellskjorta, ett brett leende och med en termos i handen intagit scenen.

När han började sjunga vaknade jag ur min väntan och kunde inte undgå att ryckas med av hans sprudlande energi.

18

Två månader senare sitter Andreas Grega framför mig med en kaffekopp i handen.

Han är inte lika energisk som senast jag såg honom, ett par hektiska veckor av intervjuer och spelningar ligger bakom honom. Debutskivan “En sak i taget” har just släppts och han har inte riktigt hunnit med sitt arbete som snickare. Men han är glad och han berättar om skivsläppet:

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

- Det är skönt att ha släppt fågeln fri, nu finns det ingen återvändo. Det viktigaste för mig är att skriva ut mina känslor men det är roligt nu när skivan är ute och att folk kan får lyssna på den, jag hoppas att de gillar den.

Vi spolar tillbaka bandet. Andreas föddes för 29 år sedan och växte upp med mamma i Hässleby Gård och pappa på Rhodos. Under skoltiden fördrev han lektionerna med att rita och skissa i sina anteckningsböcker istället för att studera. Den estetiska ådran utvecklade han senare genom att gå en Möbel- och inredningssnickeriutbildning i tre år. Numer driver han ett snickarkollektiv i Hammarby.

Utöver sitt snickrande har Andreas alltid haft ett annat behov - musiken.

- För mig handlar det om att uttrycka

FOKUS betydelsefull för Andreas av inlevelsen i hans röst att döma när han talar om den.

Samma glädje som på scenen, men nu utspridd bland orden. Andreas poängterar flera gånger under intervjun vikten av att lyssna till sitt hjärta genom allt man gör.

Det är något han själv alltid gjort och är stolt över. Han vill inte att det ska finnas en prototyp av ett “Grega-fan”, utan att ett typfan ska vara en korsning av “ett litet barn och en gammal tant” - det vill säga alla möjliga människor.

- Man måste kämpa för det man tror på och brinner för. Inom musiken är det viktigt att ha inlevelse så att det också låter som om att det man gör kommer från hjärtat.

Då blir det på riktigt. Cornelius Wreesvijk och Allan Edwall är exempel på svenska musiker som lyckats med det. Även om alla recensenter inte rosat skivan har responsen från överväldigade lyssnare varit stor. Hans Facebook sida svämmar över av beröm, något som Andreas gläds över. Han vill svara sina fans, men är inte en flitig användare av nya medier.

- Jag är emot att man förväntas kolla mailen varje dag och alltid kunna bli nådd. Det skapar förväntningar på människan och vi luras tro att vi vinner tid. Jag använder min mobil som en hemtelefon och lämnar den hemma när jag går därifrån. Även om jag tagit mitt beslut förväntas jag att bli nådd och det blir jag stressad av. Det är viktigt att ta det i sin egen takt.

med snickeri känslor och till det behöver jag absolut musiken. Men snickrandet och musiken är som ying och yang för mig, jag behöver balansen mellan dem. Efter att arbetat med musiken, som är svår att ta på, är det extremt skönt att komma tillbaka till snickrandet. Att snickra är som att bygga lego, men jag vill inte heller bygga lego hela dagarna.

När Andreas slutade gymnasiet 1997 var han med och bildade bandet Kungers som spelade folkpunk, han beskriver själv deras stil som Mano Chao på svenska.

Bandet gjorde sig främst kända runtom på landets festivaler då de gav underhållande spelningar med mycket publikkontakt. Efter Kungers senaste skivinspelning 2008 var Andreas planer att snickra och mata katten, men de fick läggas på is när han under ett snickeriarbete mötte producenten Tobias Jimson, även kallad “Astma”. Andreas lyser upp när han minns mötet, som fick oanade konsekvenser.

- Mötet med Astma gav mig gnistan igen, en gnista som resulterade i min solodebut.

Det var som att våra två världar möttes och korsades spontant. Vi är bägge två öppna för nya intryck, Tobias har erfarenheter av hiphop och jag från folkpunk. Vi startade en resa som betytt väldigt mycket för mig.

Envar gjorde det den var bäst på och tycker är roligast och kompletterade på så vis varandra.

Produktionen av skivan tog ungefär ett år. Det nya radarparet arbetade dygnet runt - ofta kunde en dag börja klockan 10 och avslutas 06 morgonen därpå. Musiken gav dem en enorm inspiration, de blev så uppslukade att de behövde påminnelse för att komma ihåg att äta.

- I texterna hittade jag ett nytt och mer personligt uttryck som var så känslosamt för mig att jag ibland tvingades avsluta mitt i en text för att det blev för starkt. Musik är ett resande och ett äventyr för mig, med “En sak i taget” känns det som om att jag rest runt hela universum. Det är kul, att bli inspirerad av olika kulturer och korsa dem, berättar Andreas.

Det är svårt att sätta en etikett på “En sak i taget”. Precis så som Andreas vill ha det, han tar ett andetag och förklarar.

- Jag skulle aldrig kunna göra musik anpassad till en viss genre. Musiken ska vara fri, jag vill hellre sammanföra folk än att dela upp dem. Folk söker redan tillhörighet hela tiden. Det kan förstöra och sätta upp gränser och regler som inte borde finnas.

Det är lätt att förstå att skivan är

Andreas menar att han inte alls är emot utvecklingen av kommunikation för att vi just ska kunna bli nådda oftare, snabbare och enklare. Han har bara aldrig haft något intresse för datorer och stryker än en gång under att det är viktigt att syssla med det man vill.

- Med utvecklingen görs bra grejer, den räddar liv men förstör också samtidigt. Jag tycker att det är synd att de som verkligen behöver den nya tekniken, till exempel pensionärer i behov av umgänge eller mat, har svårt för att använda den.

I motsats till många andra artister tycker Andreas att kändisskapet snarare är en baksida av artisteriet än en fördel. Det privata är viktig att bevara, speciellt när man lämnar ut så mycket av sig själv genom musiken, förklarar han och nämner också att han aldrig varit driven av att tjäna pengar. Han tycker det är synd att många unga musiker ofta fokuserar på framtiden istället för att njuta av vad de har just nu.

- När man som band repar finns det en stämning och lust i nuet. Magin finns där och det behövs ingen arena för att nå den känslan! Många människor lever i mer framtiden än i nuet, det är inte ofta vi sätter oss ner och njuter av det som finns här och nu eller reflekterar över hur roligt man har haft det. Det är viktigt att göra det, annars kommer man på det för sent.

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

19

FOKUS

TEXT & FOTO: MIKAEL JUNTTI mikael.juntti@osqledaren.se

Hur ser de tekniska stegen ut i en musikproduktion? Vad är en preamp och vad innebär mastring? Att göra musik är inte bara att sjunga och spela, de tekniska mellanstegen från pianoplink till inspelad musik är många. Osqledarens egen ljudtekniker Mikael Juntti beskriver vägen från låtidé till färdig produktion.

Grattis! Du har just skrivit din första hitlåt och bestämt dig för att föreviga den för kommande generationer. Om det hade varit för 15 år sedan hade de flesta antagligen sökt sig till en professionell studio för att spela in sin musik. Idag kan vem som helst med en hyffsad dator i kombination med ett ljudkort förvandla sitt sovrum till en fullfjädrad inspelningsstudio. I takt med att teknikutvecklingen rasat framåt har ljudutrustning blivit billigare och mer tillgänglig för oss vanliga dödliga människor.

Kreativitetens centrum har flyttat sig från studiokomplex till vardagsrum och det har aldrig varit lättare att producera musik.

Inspelningsmomentet kan sägas vara den första tekniska biten i produktionskedjan.

20

Här gäller det att välja rätt typ av mikrofon till rätt instrument, placera den på ett optimalt sätt samt se till att man har en lagom stark insignal på sitt ljudkort.

Signalen från själva mikrofonen är oftast väldigt svag och måste förstärkas innan den spelas in. Detta gör man med hjälp av en så kallad ”preamp” (pre-amplifier, eller förförstärkare på svenska). Det är viktigt att förstärka signalen lagom är den för låg får man brus, är den för hög får man distortion. Den ideala signalen ligger så nära distortionsgränsen utan att gå över den. Ju bättre (och dyrare) preamp, desto mindre påverkar förstärkningen ursprungsljudets karaktär. Mikrofoner finns i olika typer och kan låta väldigt olika så det gäller att hitta en som fungerar bra till ändamålet i fråga. En mikrofon som fungerar bra till en viss sångröst behöver nödvändigtvis inte låta bra till en annan röst. Ett ledord under både inspelning och mixning är att experimentera tills man får fram ett sound som man känner sig nöjd med. Till slut får man en känsla för vad som fungerar och inte.

När alla instrument är inspelade och klara är det dags att börja mixa. Vad gör man när man mixar kanske du undrar? Jo, man blandar ihop (mixar) alla spåren som spelats in för att skapa en angenäm ljudbild.

Man ställer ljudnivåer, panorerar och lägger på effekter på de olika spåren. Det finns hundratals olika effekter men de absolut vanligaste och mest förekommande är equalizer, kompressor och reverb. Equalizer,

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

eller tonkontroll som den heter på svenska, är en volymkontroll som arbetar vid olika frekvenser. Om till exempel sången låter lite basig och mumlig så kan man med hjälp av equalizern sänka volymen i basområdet utan att resten av ljudet påverkas.

Kompressorn påverkar dynamiken i ljudet, dvs nivåskillnaden mellan de låga och höga ljuden. Om vi återigen tar sången som exempel så varierar den ofta mycket i dynamik. Ibland viskar man, ibland skriker man, ibland står man nära mikrofonen och ibland längre ifrån. Detta ger vanligtvis upphov till stora nivåskillnader i sången.

För att sången ska låta mer jämnstark komprimerar man den, vilket innebär att man trycker ner de höga nivåerna så att de blir mer jämnstarka med de lägre. Man kan tänka sig ett rum med några långa samt några korta personer. Om man sänker taket i rummet (läs komprimerar) måste de långa personerna huka på sig medan de korta kan stå kvar precis som vanligt. På samma sätt fungerar kompressorn.

Reverbet tillför ljudet rumsklang. När man spelar in så vill man ofta att ljudet ska vara så rent och opåverkat av omgivningen som möjligt, då har man som störst möjlighet att forma ljudet i mixprocessen. Har man spelat in sången i ett väldigt stort rum och fått med väldigt mycket av klangen i den inspelade signalen så kommer det vara omöjligt att avlägsna klangen i efterhand.

Det är för det mesta klokare att spela in sången i ett väldigt klangfattigt rum

FOKUS

Från replokal till radio

en guide i musikproduktion (till exempel ett sångbås i en studio) och sedan använda sig av digitalt reverb för att simulera rumsklang. Det är förstås helt okej att spela in i klangrika lokaler men då bör man vara säker på att man verkligen vill ha just den lokalens klang.

När man mixat klart och känner sig nöjd med sin ljudbild är det dags för mastring – en näst intill magisk process där många låtar går från att låta demoinspelning till färdigproducerad radiohit. Om man i mixprocessen behandlade individuella spår så arbetar man nu med låten som helhet. De som ska släppa sin musik kommersiellt väljer ofta att skicka sina låtar till en dedikerad mastringstudio där de förutom kunskap och erfarenhet ofta har tillgång till väldigt dyra monitorsystem som i kombination med ett akustiskt perfekt anpassat kontrollrum avslöjar alla svagheter i mixen. Etablerade mastringshus har även tillgång till väldigt exklusiv analog processutrustning som kan ge låten en behaglig karaktär som är svår att efterlikna i den digitala domänen.

Mastringsteknikern använder sin fina verktygslåda för att plocka fram det bästa ur mixen, ge låten tryck, lyfta upp den upplevda ljudnivån till kommersiella höjder samt se till att det låter optimalt i alla tänkbara miljöer (hemmastereon, bilen, iPoden etc). Om man mastrar en hel skiva så försöker man dessutom att ge de olika låtarna ett så enhetligt sound som möjligt.

När mastringen är klar så går det förhoppningsvis inte att få det att låta bättre vilket betyder att produktionen är fulländad och klar för distribution! Lätt som en plätt. Right...?

Det går att skriva oändligt mycket om teknisk musikproduktion då både inspelning, mixning och mastring är stora områden som alla kräver år av erfarenhet för att behärska. För den som vill lära sig mer finns det mängder av litteratur inom samtliga områden och på nätet kan jag varmt rekommendera forumen studio. forum.se och www.gearslutz.com där det hänger mycket kompetens.

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

21

FOKUS

TEXT: ERICA EDFELDT & MATILDA KABA-LILJEBERG

erica.edfeldt@osqledaren.se, matilda.kaba.liljeberg@osqledaren.se

ILLUSTRATION: ARON LIND aron.lind@osqledaren.se

Musik för hjärnan Musik har ofta en väldigt speciell betydelse för männsikor och kan väcka djupt begravda känslor. Musik kan vara en slunga tillbaka i tiden eller skapa nya miljöer. Hur fungerar det egentligen? Erica Edfeldt och Matilda Kaba-Liljeberg har undersökt hur och varför vi reagerar på musik.

Vad händer i godtycklig individ när denne lyssnar på musik?

Vissa problem uppstår då vedertagen definition av begreppet musik saknas, men det stoppar inte oss! Ni kanske tror er veta vad musik är, men försök att förklara det. Wikipedia definierar det så här ”Musik är en form av konstnärligt, emotionellt och kulturellt uttryck, framför allt i följder av ljud och toner med hjälp av särskilda instrument eller den mänskliga rösten.” (Tack Wikipedia för att ni redde ut det hela!)

22

Vi kontaktade pianisten och hjärnforskaren Fredrik Ullén för att få den förklaring vi längtade efter. Han hade hört att musik var ett slags ”organiserat ljud”, en definition som han själv inte tyckte höll då gränserna mot andra konstformer suddas ut alltför mycket. Han förklarade även att det finns en slags ursprunglig urmusik för alla kulturer, med många gemensamma drag. De gemensamma dragen för denna urmusik var rytm och puls, toner och sammanhang, ur vilket det vi idag kallar musik har utvecklats. Att detta är svårgreppat är Fredrik den första att hålla med om.

-Jag tror det är omöjligt att hitta en definition som gör att man kan sortera ljud i musik och icke-musik, för det beror ju också på hur man lyssnar; om man lyssnar på det som musik, eller som något annat. När man försöker definiera vilka ljud som är musik brukar man hamna i så vida definitioner att det nästan blir meningslöst.

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

Okej, nog om detta. Vad gör då detta odefinierbara med vår hjärna? Den kritiske läsaren kanske nu undrar om vi även ska definiera hjärnan, men vi har lärt oss av våra misstag och tänker nöja oss med den kunskap vi har fått oss serverad; hjärnan består av tre delar - den första kallas reptilhjärnan, senare kom den yngre känslohjärnan (som bara är 100 miljoner år) och sist kom nytillskottet, neocortex, som med sitt avancerade tänkande gör oss till människor. Denna konstellation påverkas alltså av de ljudvibrationer som omöjligt går att definiera och vi kallar musik.

När vi lyssnar på musik aktiveras föga överraskande hörselcentrum. Dessutom sätts delar av motoriksystemet igång så att vi vill röra på oss. Om man gillar musiken slås även system för känslor och belöning på. Eftersom musik påverkar olika centra i vår hjärna kan den användas till att bygga upp olika sinnesstämningar, något som ofta används i kommersiella syften så som reklamfilmer; man kan väcka positiva associationer och kommunicera sitt budskap. För att övertyga sig om att musik har stor inverkan på känsloupplevelse prova att stänga av ljudet i en film och se skillnaden! Vad som bestämmer vår musiksmak är, som allt annat, en blandning av arv och miljö. Även om generella drag är möjliga att bestämma kan individer reagera väldigt olika på samma ljud. Visst kan det då tyckas suspekt att många har så lika musiksmak? Ja och det är som vi alla misstänker: man gillar i stor utsträckning vad man bestämt sig för att gilla. Även Fredrik anser att musiklyssning är ”väldigt starkt kopplat till ett helt ”paket” av klädsel, intressen, social identitet etcetera”.

Den sista frågan som vi såklart var tvungna att ställa var: När man skapar musik, hur nyskapande kan man egentligen vara? Är det ett fritt kreativt flöde eller är det mera som en hopsättning av tidigare erfarenheter?

-Både och är jag rätt säker på; det är ett fritt kreativt flöde där hjärnan mer eller mindre slumpmässigt provar att sätta ihop tidigare erfarenheter, och sedan väljer de kombinationer som funkar bra :).

Spännande grejer! Särskilt intressant blir denna text om ni lyssnat på musik medan ni läste den. Nu. Slut.

OBS! Denna artikel skrevs till musik. ABBA kan ha påverkat resultatet.

TEXT: KATJA RANTALA

katja.rantala@osqledaren.se

FOTO: DAVID BEIJNER

FOKUS

david.beijner@osqledaren.se

Från fonografen till Spotify Vi behöver inte sjunga och spela själva för att få lyssna på musik, vi behöver bara internet och Spotify. Hur gick det till? Musik och teknikutveckling har starkare band emellan sig än man tror vid första anblicken.

Tänk att det har funnits en tid då musik inte kunde lagras. Att det fanns en tid då den enda möjligheten till att få höra lite musik var om någon satte sig ner och spelade något instrument.

Nu behövs, som vi alla vet, inte det längre. Men hur har vi gått från att musiken bara var en liveföreteelse, som inte kunde lagras, till att vi idag bara kan logga in på Spotify och söka efter den låt vi har på huvudet?

Det verkar som om idén om att kunna bevara tal och musik varit aktuell länge, i alla fall konstruerades det flitigt under 1800- talet olika slags maskiner som kunde spela in ljud. Men inte förrän i slutet av sagda århundrade blev det möjligt att spela in och spela upp musik. 1877 uppfann Thomas Edison (han som uppfann glödlampan) den så kallade fonografen.

Det har diskuterats om det verkligen var Edison som uppfann apparaten, troligtvis var det en fransman som inte hade resurser nog att bygga sin s.k. paléophone vilken var av exakt samma princip som fonografen. Fonografen bestod av en nål fäst vid ett membran som vibrerade i takt med ljudvågorna, nålen ristade sedan in vågorna på en roterande cylinder. Byttes nålen ut mot en trubbigare kunde vad som nu var inristat på cylindern spelas upp. Ljudet kunde sedan förstärkas med en tratt. Under åren då fonografen var populär hann det vara ekonomisk depression, men det ledde bara till att folk ville ha lite förströelse så den publika fonografen som introducerades blev en dundersuccé. Är man trött på alla reklamavbrott på Spotify kanske man kan finna tröst i att det även på fonografens tid var vanligt med reklaminslag. Under fonografens år av framgång utvecklades den kanske mer kända grammofonen. 1893 tog uppfinnaren Emile Berliner patent på sin grammofon, till vilken man använde platta skivor istället för cylindrar att lagra ljudet på. Skivorna som både var billiga och lätta att massproducera, vilket vi vet är ett framgångsrecept, kunde ganska lätt

konkurrera ut fonografen. Att sångare kunde göra sig kända med denna nya apparat hjälpte även grammofonen på traven.

Allt eftersom ersattes fonografen av grammofonen och 1918 producerades den sista fonografen. Grammofonens tid var kommen. Skivorna gjordes först av shellack, men på 1940- talet utvecklades vinylskivan som var gjord av vinyllack och mer hållbar än de gamla ”stenkakorna”. Det var först nu, tillsammans med vinylskivorna, som de olika hastigheterna introducerades. Tidigare fanns bara den s.k. 78-varvaren men 1948 kom 45 vinylskivor med 45 och 33 varv/minut. Skillnaden mellan dem var att skivor med 45 varv/min hade bättre ljudkvalitet medan de med 33 varv/min hade längre speltid. Det är skivan med 33 varv som kallas LP, de med 45 varv kallas maxisingel.

Under 50 och 60- talet regerade vinylskivorna, men under 70-talet drog kassettbanden in över världen. Den platta lilla plastboxen, som innehåller ett magnetiskt band lindat kring två spolar, kom att finnas i vart och vartannat hushåll. Kassettbanden lyckades inte konkurrera ut vinylskivorna och under åren fram till Cd:ns intåg släppte artister sina album ofta på både kassett och vinyl. CD:n introducerades för första gången i början av 80-talet. I de små plastiga skivorna är informationen lagrad i ojämnheter som avläses med en laser. Ojämnheterna omvandlas till en digital signal som avkodas till data. I slutet av 90 och början av 00-talet hade CD skivan nästan helt konkurrerat ut kassettbanden och vinylskivorna. Musiken som lagras på CD:n är digital och på senare 00-talet fick CD skivan allt mer lämna plats åt den digitala musiken som kunde lagras och spridas med de allt kraftfullare datorer och internet som hela tiden utvecklades. Ett av de vanligaste digitala musik formaten är mp3-formatet. Alla har nog hört om mp3-spelaren som gjort att man kan springa omkring med sin favoritmusik i fickan. För att kunna lyssna på mp3 filerna krävs att det finns någonstans som man kan lagra dem digitalt, det krävs permanent minne.

Det krävs inte av Spotify som kom 2006. Det svenska företaget som utvecklar programvaran, vilken tillåter fritt lyssnande på en otrolig mängd artister och band, streamar musiken direkt till dig. Allt som krävs är ett användarkonto och internetuppkoppling.

I drygt hundra år har alltså musiken varit möjlig att lagras. Det har varit hundra år av utveckling och som vi alla vet, att när någon uppfinnare väl kommit på något bra vet man aldrig var det hela kommer sluta. Troligtvis inte vid Spotify i alla fall.

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

23

kim.dahlgren.straat@osqledaren.se

”H

MUSIKENS UNDER

TEXT: KIM DAHLGREN STRÅÅT

MUSIKENS UNDER aft en jobbig dag och redo att få utlopp på träningen? Nervös inför stundande tentor eller laddar inför tentapuben? I stort sätt allt blir lättare att hantera, eller förstärks till något ännu bättre, med musik.

Det finns musik till alla tillfällen. Snyftlåtar man inte fullt ut förstår förrän man fått hjärtat brustet och som skänker tröst i ensamheten. Takter som får höfterna att rulla och drar en upp på dansgolvet. Eller tonerna som håller sällskap i bilen på väg hem från fjällen genom snöbelagt landskap.

Vad är det som gör ljudvågor till det perfekta sällskapet och den ovärderliga terapeuten?

Vad är det som händer i vår kropp och främst vår hjärna när vi lyssnar på musik? Jag bara undrar.

Jag är inte tondöv och har inga problem med att hålla takten, men jag skulle inte kallas musikalisk, inte i det avseendet att jag spelar eller skapar musik i alla fall. Fast det finns inget som får mig att må så bra eller får stressen att släppa så totalt som att sjunga med för fulla muggar till favoritlåten. Det känns befriande. Spelar ingen roll att jag inte kan texten ordagrant och hittar på egna ord (som en annan 3-åring) när jag inte riktigt hör versen.

När jag gick i grundskolan längtade jag varje höst till när man gick i kyrkan kring advent och fick sjunga. Inte för att jag är speciellt religiös eller så, utan då var det som om alla kunde sjunga och ingen sjöng på fel sätt eller i fel tonart. Det var stämningsfullt och stärkande för kropp och själ inför en mörk vinter.

Jag har inte varit i kyrkan särskilt ofta sen dess att gymnasiet började, ett bröllop, en begravning och några dop bara. Under det senaste besöket, som var min kusins dop, skulle vi sjunga för att välkomna den nyfödda. Alla tog upp psalmboken och bläddrade till rätt nummer. Sen tog prästen ton och alla började sjunga. Åter igen fick jag samma känsla som under skoltiden. Jag tog i från tårna, fyllde lungorna med luft och stormtrivdes. När sångstunden var över, satte sig alla ner och slog igen psalmboken. Då vände sig min faster om mot mig och säger med skrattet i halsen; ”fan Kim, du sjöng till och med högre än prästen, och hon har t.o.m. mikrofon”. Det är vad musik gör med mig.

Vår musikaliska utveckling börjar redan i magen med mammas och omgivningens tal och sånger. Fram tills vi lär oss tala och förstå orden som sägs, så är det bara ljud som förmedlar en känsla. Det spelar ingen roll vad som sägs, för vi förstår i alla fall inte vad det betyder, utan hur det sägs.

Förutom att lugna och trösta ett oroligt barn, skapar musik en koppling i hjärnan som följer oss genom hela livet. Denna koppling, som tack vare att den formas så tidigt i våra liv och sker i princip omedvetet, utnyttjas den inom rehabilitering av olika slag. Bland annat har patienter som drabbats av stroke och tappat talförmågan, fortfarande kunnat sjunga och har genom musikterapi kunnat återfå talet igen.

Musik påverka även vår uthållighet. Löpbandet i labbet med och utan ljuva toner, har visat att skillnaden är stor. Något händer alltså i vår hjärna som får oss orka hela vägen.

Så det är inte bara en känsla i kyrkan eller ett sällskap på tunnelbanan, det är vårt första sätt att uttrycka oss med början i jollrandet i vaggan, ett sätt att återfå något som varit förlorat för alltid och ger energi att orka mer och ge allt.

Tips! På Kunskapskanalen finns ”vår musikaliska hjärna” och även vetenskapsmagasinet har gjort en serie om musikens påverkan på våra liv och kropp.”

24

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

En grupp mediaettor blev kidnappade under en räknestuga för att testa vilken musik som är mest lämplig till studier av algebra och geometri.

Deltagarna var Jimmie Paloranta, Marit Aldén, Jussi Svensson, Niklas Berg och Niklas Fyrwald.

De fick order om att fortsätta räkna på de tal de befann sig och inte tänka för mycket på musiken som spelades i bakgruden.

FOKUS TEXT: INGRID KJELLSTRÖM

ingrid.kjellstrom@osqledaren.se

FOTO: JOHANNA ANDERSSON

johanna.andersson@osqledaren.se

Musik för bästa betyg

Klassisk: Claude Debussy- Claire de lune, Leitz-Love dreams n.3 - Jag tycker att det här är avkopplande, säger Marit och fortsätter arbeta fokuserat med matematiken. Hon får medhåll från de andra i gruppen.

-Det här är inte distraherande, jag kan plugga på, säger Jimmie.

Jussi hävdar dock att han har svårt att koncentrera sig och ser bitter ut.

- Det här är nog det enda jag kan plugga riktigt bra till. Den andra musiken lyssnar jag på för mycket och tankarna flyger iväg till annat än studierna, säger Niklas F eftertänksamt.

Hip-hop:Gang Starr-Work, Blackstreet, Dr.Dre -No Diggity - Men det här är helt okej. Får inte vara för bra eller för störande. Är det för bra, då börjar jag digga musiken istället för att fokusera på studierna.

Jimmie håller med.

-Musiken är bra och jämn, man kommer in i ett skönt flow.

- Jag gillar inte hiphop, då går det inte alls, säger Niklas B och rynkar på näsan.

Rock: Lillasyster-Andreas, Mötley Crüe-Dr.Feelgood Jussi lämnar rummet i protest mot rockmusiken. Niklas B ser ut som att han vill följa med.

- Det här funkar inte, det är för jobbigt med sång och skrik samtidigt.

- Ja det är för tunga instrument, det märks för mycket och är ryckigt, håller Niklas F med.

Jimmie däremot tycker att musiken inte är tillräckligt hård än.

- Ta något mer brutalt! I like it that way.

Indie pop: Band of Horses-The Funeral, The end is not near, The Kooks-Naive.

Jimmie ser misstänksam ut och säger: - Det är svårt när man inte gillar musiken.

- Jag gillar det förra bättre, det är bättre med musikaliskt än med sång, säger Niklas F. - Tempoväxlingen i refrängen stör. Det är bättre med jämn musik än med för mycket variation, menar Marit.

- Det här är nog väldigt bra, jag blir så fokuserad att jag inte tänkte på musiken, säger Jussi och ser nöjd ut.

Resultat: Även om det kan kännas omotiverat att slå fram klassisk musik på Spotify, är det nog det klokaste valet om man vill försöka trimma sina studier med hjälp av musiken.

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

25

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

Herta Müller, Doris Lessing, John Steinbeck och Albert Camus har alla belönats med nobelpriset för sina litterära prestationer. Att läsa deras verk kräver ibland förkunskaper och extra ansträngningar, men är en del av en förväntad allmänbildning. Christian Rydberg Åkesson visar vägen.

HJÄRTDJUR

DET FEMTE BARNET

Doris Lessing (Nobelpriset 2007)

DE HIMMELSKA ÄNGDERNA

Herta Müller (Nobelpriset 2009) Ganska snabbt känner jag att mycket går mig obemärkt förbi. Jag greppar helt enkelt inte sammanhanget i historien. Det beror inte på koncentrationsproblem utan på bristande kunskaper om Rumänien; landet där berättelsen utspelas, tillika det land där Müller föddes. Således råder jag er att kort läsa på. En snabb titt på wikipedia räcker långt. Förstå nationens moderna historia - tvärkastet från nazism till kommunism och diktatorn Ceausescus fall 1989.

Jag vill inleda med en varning.

För låt er inte luras av den första hälftens relativa lugn och harmoni. Förbered er istället på en omvälvande historia där förväntningar och drömmar vänds upp och ner.

Lika bra att ha det sagt.

Steinbeck är nog inte i första hand känd som Nobelpristagare utan som far till ett gäng klassiker. Jag tror inte heller att kommittén hade just denna roman främst i sin motivering, utan då snarare engelskundervisningens ständiga Mice and Men och depressionseposet Vredens duvor. Den är helt enkelt en personlig favorit – ett anonymare mästerverk som förtjänar att höjas i rang. En liten smäktande antites till USA:s påstått tunna historia, där de mest bedårande berättelserna trycks in i några få generationer av invånare i denna blomstrande dal i mellersta Kalifornien.

Bokens berättarjag (aldrig namngiven) är en ung kvinna som lämnat landsbygden för studier i staden. Hon tillhör en tysktalande minoritet som om möjligt är ännu mer utsatt för regimens förtryck än andra. Hon och hennes tre vänner följs åt så gått det går i rädsla, förakt och längtan. ”Alla levde med flykttankar. De ville simma över Donau tills vattnet blev utlandet. Springa ikapp i majsen tills majsen blev utlandet”. För att kommunicera gömmer de en anteckningsbok i en öde stuga där de håller varandra uppdaterade. ”En mening med ordet nagelsax för förhör/…/för skuggning en med förkyld/…/vid dödshot ett komma.”

Det är såklart skrämmande att historian kan ha utspelat sig så sent som på 80-talet. Än mer hårresande är att samma intolerans för oliktänkande och regimkritik är vardag på otaliga platser i världen än idag.

Symboliken är påtaglig i allt från mullbärsträd till frisörer, men det känns omöjligt att förstå allt. Stundtals blir raderna till en tankemässig och språklig röra, men med nämnda förkunskap och lite engagemang hoppas jag i alla fall ha förstått hälften. Jag känner mig trots allt berikad till sist.

26

Harriet och David träffas på en firmafest och tycks vara som gjorda för varandra. Aningen för konservativa för sin generation, avvikande från 60-talets anda och lättsinniga ideal, men fast övertygade om att de kommer bli lyckliga och att det stora familjelivet är rätt sätt att uppnå sina drömmar på. De köper en enorm villa i en lugn förstad till London, perfekt för deras ambitioner. Inkomsterna räcker egentligen inte till, men släkten finns med dem och snart blir hemmet en gemensam knytpunkt för veckolånga högtidsfiranden och överdådiga middagar för både nära och kära. Den hastigt växande barnaskaran ifrågasätts förvisso, men mest i skämtsam ton och accepteras ändå som deras dröm och ensak. Sen föds Ben, det femte barnet och livet i huset blir sig aldrig likt igen. En storm tränger genom familjens trygga väggar – moderskänslor byts mot misstro där det genetiskt avvikande inte ses som en slump utan en bestraffning för högmod och glupska visioner.

Lessings historia är en chockerande berättelse om hur det oplanerade kan få förödande följder, om hur ett annorlunda och i detta fall hyperaktivt barn tas emot av sin omgivning och beskrivs med iskalla ögon - i ständig alienation. Vi får en kort men fasansfull bild av institutionernas metoder eller kanske snarare oförmåga att ta hand om det abnorma. Kan rädslan för det avvikande vara befogad men ändå inte rättfärdigad?

Jag är lättad när boken är slut, men delar är värda att begrunda och lägga på minnet.

Boken är välkomponerad både språkligt och stämningsmässigt och fyller säkert sitt syfte.

Var beredd på en dos av obehag, filtrera om så behövs, men ta tragiken för vad den är.

John Steinbeck (Nobelpriset 1962)

Steinbeck bjuder på finsnickeri – fantastiska person- och miljöskildringar, grubbel över livets gåtor, våndor och drömmar i nybyggarnas liv. I varje kapitel kliver vi in genom grinden till en av traktens gårdar – till en ny familj eller ensam pionjär. Vi möter bland andra paret Wicks som vakar över sin bedårande dotter som om hon vore gjord av glas, de föräldralösa systrarna Lopez som driver ut fattigdomen genom att sälja deliciösa Tortillas, gräddade efter moderns recept, kryddade med sorgligt mycket av sig själva och hopp om Madonnans förlåtelse. Fröken Molly visar att man kan finna äventyr också i stillheten och Tularecito, pojken som hittas övergiven bland buskagen, växer upp med de mest storslagna begåvningar blir aldrig som andra och tror sig höra sitt eget släkte i sagorna.

Sjuklige Junius flyttar in från San Fransisco för den rena luftens skull, men faller snabbt offer för lättjan och den stora litteraturen lever lycklig i sin misär tills han blir varse om att hans sätt inte är rätt i andras ögon.

Kapitlen vävs samman likt avsnitten och familjerna i en såpopera, men utan den solariebruna smaklösheten. Ute i den obildade amerikanske västern gror historierna ur sin egen mystik, oberoende av den stora världen.

Steinbecks penna är okomplicerad, tonen lika delar humoristisk och gripande. Få kan bli besvikna.

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

Litteratur

Musik

TEXT: MIKAEL JUNTTI

TEXT: CHRISTIAN RYDBERG ÅKESSON

mikael.juntti@osqledaren.se

christian.rydberg@osqledaren.se

FRÄMLINGEN

HIM - SCREAMWORKS: LOVE IN THEORY AND PRACTICE

För att vara Nobelpristagare vågar jag nästan påstå att Camus bibliografi är jämförelsevis mager till sin omfattning. Med det ifrågasätter jag inte på något sätt hans förtjänst, men prisad med världens finaste utmärkelse i litteratur bör höga förväntningar på de få enskilda verken vara befogade?

I och med Jan Stolpes nyöversättning av Främlingen (2009) kunde man dessutom läsa om dess storhet i stort sett i varenda svensk tidning med lite självaktning. Ja, det var minst sagt med hopp om mycket som jag då gav mig på denna så omtalade roman.

Hårdrock Sire Records & Warner Bros

Albert Camus (Nobelpris 1956)

Vi träffar Mersault, tjänsteman i Algeriets huvudstad och en till synes vanlig ung man som håller sig på avstånd. Inte alls uppseendeväckande. Han finns och rör sig i mängden utan att riktigt märkas. Hans omgivning skulle knappast kalla honom främling, men inte heller bekant. Främlingskapet formas snarare av honom själv. Distanserad och likgiltig släpper han en aldrig riktigt inpå. När hans så försöker sig på det där med vänskap slutar han som mördare. Det är inte underligt att han inte riktigt får ihop meningen med tillvaron.

Själv har jag svårt att avgöra om jag ska se på honom som existentiell hjälte eller bara som sorglig misantrop.

Miljöerna används effektivt och de obekväma situationerna späder på känslan av missanpassning. Solen liksom skär igenom och den tryckande hettan på Algers strand kommer tätt inpå. Det absurda känns stundtals välbekant. Som tryggheten i ensamheten och att ge sig hän åt slumpens makt.

Det finns mycket att läsa om Camus; omhuldad ikon för unga män runt 1900-talets mitt, nära vän (och fiende) till självaste Jean Paul Sartre, en av förra seklets stora existentialister… Han dog i en trafikolycka endast 46 år gammal. Tragiskt men lite ironiskt ändå och kanske talande för hans syn på tillvarons meningslöshet – ett slut han aldrig hann begrunda. Sorgligt nog ligger kanske mer spänning i mystiken kring författarens liv och öde än i verket jag läst.

Det var med stora förväntningar som jag tryckte play på detta senaste alster av ett av vårt grannland Finlands största rockband - HIM. Ett av få band som kan påstå sig vara bildare av en helt egen musikgenre som frontmannen Ville Valo valt att döpa till Love Metal. En genre som får anses passa HIM likt ölburken i järngreppet på en a-lagare då texterna uteslutande behandlar just det knepiga fenomenet kärlek och alla dess sidor.

För den oinvigde kan musiken bäst beskrivas som poppig hårdrock med en touch av goth.

Merparten av skivorna de släppt de senaste åren har hållit hög nivå. Redan efter skivans första låt ”In Venere Veritas” är jag övertygad om att inte heller denna skiva kommer lämna mig besviken, vilket visar sig stämma då den uppsatta ribban snällt och prydligt höll sig kvar under större delen av plattan. Enligt Valo är texterna en slags dagbok över ett förhållande som han befann sig i under en tid, och albumet berör även de teoretiska och praktiska aspekterna hos förhållanden i allmänhet.

Med starka och melodiösa refränger är hitfaktorn hög rakt igenom. För varje skivsläpp har de på något sätt lyckats förnya sitt sound samtidigt som kärnan i musiken hållits intakt.

De senaste skivorna har varit mer progressiva än de tidigare skivorna som får anses som mer minimaliska och raka. På Love in Theory and Practice tar syntarna större plats än tidigare, vilket i mina öron är ett välkommet inslag. I ett par låtar får jag lite subtila vibbar av tvspelsmusik i syntslingorna. Kan det möjligen finnas något hardcore Megaman-fan i HIM? Till skillnad från tidgare plattor så tycker jag mig nu stundtals kunna skönja en mer positiv och livsbejakande ton i några av alstrena, speciellt i ”Scared to Death” som visar upp en ovanligt ljus sida av konstellationen. Till favoritspåren hör förutom öppningsspåret In Venere Veritas även Heartkiller (som även var först ut att släppas som singel) och Like St. Valentine som kanske har det hårdaste gitarriffet på plattan.

Allt som allt en angenäm musikupplevelse som inte lär lämna något HIM-fan besviket.

BETYG: 4/5

27

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010 som inte gör någonting av värde är det ju inte värt att gå upp och göra någonting för.

Detta oengagemang förföljer mig . Som en trött ängel sitter den på min axel och stönar ”orka” åt alla initiativ. Tung och satt sitter den där, trygg i sin förvissning i att den i mig funnit den bästa av värdar. Oengagemang - dig följer jag i döden!

Det börjar bli lite för varmt så jag sträcker ut ena benet från det täcke som tycks trycka ner mig som ett mjukt fängelsegaller. Jag kan inte ens låtsas att det är skönt i längre, men upp ur sängen kommer jag inte. Och jag inser, för jag hinner inse mycket under dessa mina långa ofrivilliga sovmorgnar, hur bra jag faktiskt är. Tänk ändå om alla vore som jag! Hur många oengagerade genom tiderna tror ni har startat krig? Hur många har lurat andra? Stulit? Vandaliserat?

Mördat? Nej ingen med en matt stönande ängel på ena axeln har någonsin gjort någonting värt att väcka ont blod över! Det är sådana som vi som får världen att gå runt! Stöttepelarna mot vilken civilizationen lutar…

Du ser våra trötta ansikten på bussen under sena mornar. Du kallar oss lata och sega. Du tycker inte att det verkar som om vi får något gjort. Och jag säger: EXAKT! Fan vad bra vi är!

”A

hh.. varmt. Och mjukt. Vad vaknade jag av? Det piper. Sträcker långsamt ut handen ut min ombonade kokong och trycker in snooze. Och en gång till. Och igen. Och igen och igen och igen tills den sköna morgonkänslan helt försvunnit och bytts ut mot ett starkt självförakt.

Så blev det såhär igen. Missat halva dagen och jag som hade så mycket att göra. Borde göra. Men egentligen, vad spelar det för roll när jag inte gör någonting av värde. Jobbar jag på Greenpeace kanske? Läkare utan gränser? Är någon eller något beroende av min insats? Förutom jag själv då. Och för någon

28

Om alla var som vi skulle konflikter aldrig uppstå, inget krångel. Världen skulle bli smidigare, godare, vackrare och ha mjuka täcken.

Nästa gång du ser någon som håglöst tittar på dig där du ramlat, ställ dig upp, klappa denna på ryggen och säg: ”Sådana som du gör livet värt att leva!”

Jag förstår nu hur viktig jag är. För er skull ska jag hoppa, läs långsamt kräla, upp ur sängen med min ängel.

Vi ska ut och rädda världen.”

TEXT: MATILDA KABA-LILJEBERG

matilda.kaba.liljeberg@osqledaren.se

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

Mikrovågsbrist i Nymble

Vid lunchtid byggs de snabbt upp - köerna till Nymbles mikrovågsugnar. Varför är ugnarna så få när studenterna är så många? Anna Wahlberg har tittat närmre på saken.

TEXT: ANNA WAHLBERG

anna.wahlberg@osqledaren.se

ILLUSTRATION: AXEL HAMMARBÄCK axel.hammarback@osqledaren.se

Efter att ha suttit på föreläsningar hela morgonen är man riktigt hungrig klockan tolv. Har man otur och föreläsningen drar över några minuter, och man sitter i mitten av en rad i en stor föreläsningssal, så vet man att det är kört. Även om man springer allt vad man kan till Nymble vet man att det dröjer minst 30 min innan matlådan är ljummen och redo att avnjutas. Hur brukar du lösa situationen?

Som de flesta teknologer har märkt, är mikrosvågssituationen i Nymble ohållbar.

Det finns sammanlagt tolv stycken mikrovågsugnar. Av de tolv är minst två stycken trasiga och värmer inte upp maten.

Strax efter klockan tolv ringlar sig kön till de tio mikrosvågsugnarna lång och ibland hela vägen fram till trapphuset. Som exempel kan det antas att 100 studenter

ska värma sina matlådor i kårhuset vid lunchtid. Om alla värmer sin mat i 3 min, får stackaren som står sist i kön vänta i 30 min på sin tur. Det är en lång tid att vänta på bara en timmes lunchrast.

Ofta är väntetiden ännu längre eftersom mikrovågsugnarna är överanvända och man måste testa flera olika mikrovågsugnar bara för att få maten ljummen. Det är THS som står för mikrovågsugnarna i kårhuset.

Frågan är varför inte THS har köpt in flera mikrovågsugnar? Mikrovågsugnar är inte så dyra och att öka antalet till bara det dubbla skulle verkligen förbättra situationen. Det är ett bra exempel på vad kåravgiften ska gå till. Det finns inte så många andra ställen att värma sin mat på. I sektionslokalerna finns ofta mikrovågsugnar, men de får man bara använda om man tillhör sektionen.

Däremot finns det många mikrovågsugnar i V-huset som KTH står för och dessa är alla välkomna att använda.

Nymble, kårhuset på KTH Campus, har varit alltid varit ett populärt lunchställe för studenter och anställda på KTH. Tidigare fanns det där en restaurang som serverade flera olika lunchalternativ, exempelvis hamburgare, thaimat och två dagens rätter.

När kontraktet med THS löpte ut ville restaurangen inte förlänga och efter några månader tog en annan restaurang över.

Denna restaurang var ingen succé och det såldes max 70 luncher per dag. Det stora köket som finns på första våningen, bakom matsalen, har kapacitet för ca 3000 luncher per dag. Under det senaste året har det inte funnits något restaurangalternativ i Nymble och det har gjort att många som arbetar i

området inte äter där längre. Idag är THS Café det enda stället som säljer mat i kårhuset. Där finns det förutom kaffe, bullar och godis även några lättare lunchalternativ.

Men det gäller att inte komma dit för sent under lunchen för då är ofta salladerna slut och det finns bara någon enstaka smörgås kvar. Men oftast finns det gott om soppa över.

Enligt Johan Fagerhem, studiesocialt ansvarig i THS ledningsgrupp kommer det att ske mycket förändringar i kårhuset under den närmaste tiden. Hela bottenvåningen ska rivas ut och byggas om och bland annat ska Mimers Bar flytta dit.

Det stora köket på första våningen som knappt används idag ska byggas om till ett mindre kök. Delar av det gamla köket kommer att byggas om till föreningsrum och dit kommer kårbokhandeln att flytta. Det kommer även att öppnas en bistro i det nya mindre köket. Bistron kommer att drivas av THS, precis som Cafét på bottenplanet. Det ska servas lättare luncher, matigare smörgåsar och sallader. Den bästa förändringen är att THS äntligen ska köpa in flera mikrovågsugnar.

Tydligen har det varit på tapeten att ett stort företag skulle sponsra inköpet av nya mikrovågsugnar, men de drog sig ur. Nu ska THS köpa mikrovågsugnar, men exakt hur många kan Johan Fagerhem inte svara på i nuläget. Ombyggnaden ska vara färdig och mikrovågsugnarna ska vara på plats när höstterminen startar. Så nästa gång du står i den oändligt länga mikrokön, håll då tummarna för att THS köper in riktigt många nya mikrovågsugnar till nästa termin.

29

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

THS FÖRBEREDER SIG FÖR

NY HÖGSKOLEFÖRFATTNING. THS måste under våren anpassa sig till en ny högskoleförfattning för att få kalla sig studentkår. Bland annat måste en ny sektion skapas och det är bråttom. Hanna Petterson har pratat med THS ordförande Tobias Porserud.

Nya tider, nya tag. Mycket förändras detta år i högskolornas och universitetens värld. Dels så avskaffas kårobligatoriet till hösten, vilket kommer göra det möjligt att välja om man som student vill ta del av och stödja THS verksamhet eller ej, och dels så träder en ny högskoleförfattning i kraft i juli. Från och med nu ska THS ansöka vart tredje år om att få förbli studentkår till KTH och nu i mars ska denna ansökan skickas in för de tre kommande åren. Om dess verksamhet då inte bygger på den nya författningen och uppfyller de krav den ställer blir ansökan förmodligen avslagen. Frågan är huruvida THS har förberett sig inför dessa förändringar och om kraven uppfylls.

Den första juli i år börjar den nya högskoleförfattningen att gälla. I högskoleförfattningen står det skrivet hur högskolor och universitet ska fungera. Där finns också nämnt hur studentinflytande ska fungera och hur mycket studenter ska ha rätt att påverka sin utbildning. Detta görs bland annat genom kårverksamhet. I den nya författningen finns det en hel del nyheter som Sveriges studentkårer nu måste anpassa sig efter.

Med andra ord måste THS genomgå en hel del förändringar för att få fortsätta räknas som KTH:s studentkår.

Den 1:a mars i år ansökte THS om att få bli KTH:s kår i tre år framöver och det var upp till KTH att neka eller begära kompletterande handlingar om den nya författningens krav ej uppfylldes. Huruvida dessa uppfyllts är ännu oklart. KTH:s chefsjurist kan själv inte svara på frågan och vill inte spekulera i ämnet utan överlämnar det helt till KTH att besluta. Ärendet kan verka enkelt - uppfylls kraven finns det inga direkta hinder att vara KTH:s studentkår de kommande tre åren, men gör de däremot inte det har KTH heller ingen anledning att godkänna.

30

Enligt den nya författningen ska studentkårens huvudsyfte vara att bevaka och utveckla utbildningen och att arbeta för en förbättrad studiemiljö. Redan förra årets kårstyrelse förberedde detta och nödvändiga stadgeändringar, som börjar gälla den första juli i år, finns färdiga och genomröstade.

Detta gäller då också för sektioner och poängen är att den framtida THS-avgiften ska gå till detta syfte. Att det nu finns skrivet att studentkåren ska vara studenternas röst mot KTH i studiefrågor är en stor förbättring. Studenterna behöver en stark röst gentemot sin högskola och att detta nu förtydligats kommer förhoppningsvis att stärka kårernas inflytande.

Ett stort problem inför ansökan är författningens kapitel om att varje student ska ha rätt att göra sin röst hörd och rösta i högsta beslutande organ, som i detta fall är kårfullmäktige. I dagsläget är studenterna medlemmar i sektioner som i sin tur röstar fram representanter till KF och uppfyller på det sättet kraven. Problem uppkommer då med alla de studenter som inte är medlem i någon sektion. I denna kategori ingår bland annat utbytesstudenter och de som läser lösa kurser. Detta måste THS ta itu med och alltså skapa möjlighet för alla att påverka organisationen. Lösningen ska vara att skapa en ny sektion där dessa grupper ingår. Dessa ändringar hann man dock inte genomföra innan den 1:a mars då de var för sent påkomna för att klubba igenom i KF, men med i ansökningarna kommer förslag till beslut att finnas och förhoppningen är att det skall räcka Om KF skulle sätta sig emot beslutet uppkommer problem, då kommer inte THS att uppfylla kraven för att vara en studentkår och då förmodligen inte heller att bli det de kommande tre åren. Varför någon skulle sätta sig emot detta kan dock ifrågasättas, att varje student ska få en möjlighet att påverka sin utbildning borde ses som en rättighet och att KF skulle rösta ner beslutet är mindre troligt. Större frågetecken kan sättas till varför inte detta har varit ett krav tidigare och att alla studenter förr inte har haft möjligheten att kunna påverka sin egen utbildning är ganska oförklarligt. Att tillsätta en sektion för dessa studenter är något som kan tyckas borde ha blivit gjort för längesedan

TEXT & FOTO: HANNA PETTERSSON

hanna.pettersson@osqledaren.se

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

N E D R E T F AKT E

PÅ J

N E G O G A ED NADE P

SAK

Kan begreppen lärare och pedagog användas synonymt?

Inte på KTH. Då den mycket omtyckta föreläsaren Henrik Eriksson skulle tvångspensioneras från skolan, höjde upprörda studenter rösten, men fick ge vika för de regler som finns för anställning vid KTH. Hur ser prioriteringsordningen ut, varför sorteras skickliga pedagoger ut från skolan?

TEXT: EVA OLSSON

eva.olsson@osqledaren.se

ILLUSTRATION: HANNA PETTERSSON hanna.pettersson@osqledaren.se

Har vi inte alla suttit på en föreläsning någon gång på KTH och undrat vad sjutton professorn där framme vid tavlan egentligen pratar om? Det är osammanhängande, ostrukturerat och så långt ifrån pedagogiskt man kan komma.

Hur ligger det egentligen till med pedagogiken på KTH, existerar den överhuvudtaget?

I dagsläget finns det ett krav på att alla nyanställda lektorer och adjunker som börjar på KTH minst ska ha genomgått 15 hp i högskolepedagogik eller liknande. De måste med andra ord ha en formell utbildning inom detta, att bara ha undervisat på något annat universitet räcker alltså inte, vilket är väldigt bra.

Samtidigt ligger problemet med detta i att det inte finns något krav på att professorer ska ha genomgått samma utbildning.

För dem krävs endast pedagogisk och vetenskaplig skicklighet för att bli anställd. Detta betyder att de äldre i fakulteten oftast inte genomgår någon utbildning då det inte anses stå lika högt i rang att vara en bra pedagog som att vara en skicklig forskare. Dessvärre hjälper inte detta oss studenter ett dugg då vi ändå inte kommer förstå vad professorerna forskar på eftersom då de inte kan förmedla detta till oss på ett bra sätt.

Forskningen spelar även roll för hur KTH rankas som universitet på de nationella rankinglistorna världen över. För det som räknas i denna ranking är antalet Nobelpristagare, antalet artiklar i de två tidsskrifterna Nature och Science samt ett mått på universitetets produktivitet. Den sista punkten kan KTH påverka genom antalet forskare som publicerar sina forskningsresultat. Att studenter och deras studieresultat inte ens finns nämnt kan tyckas konstigt. Frågan man naturligt ställer sig blir då, spelar egentligen pedagogiken någon roll för KTH? Som ni som studenter antagligen själva märkt är pedagogiken i dag, tyvärr, väldigt varierande på KTH. Samtidigt som det finns exempel på lärare som planerar kurser och examinationer så att vi studenter lär för livet finns det sorgligt nog lika många som gör raka motsatsen. Många som redan är anställda på KTH vill inte lägga ner flera veckors arbete på att gå en högskolekurs i pedagogik då de kan spendera den tiden på forskning vilket ger KTH högre status.

Det anses vara resursslöseri att låta denne lärare gå en kurs i pedagogik när man ställer detta mot annat inom lärarens arbetsuppgifter. Är det inte resursslöseri från KTH:s och samhällets sida att utexaminera civilingenjörer som inte kunnat tillgodogöra sig innehållet i sin utbildning undrar jag?

Sorgligt att det idag är på detta vis och man kunde ju önskar att KTH:s intresse borde ligga i att utbilda kompetenta studenter som har lärt för livet och kan använda sina kunskaper ute i arbetslivet. Som tur är finns THS som jobbar för detta i dagsläget. De jobbar idag med att få KTH:s ledning att förstå att pedagogik är otroligt viktigt. De vill att KTH ska förstå att god pedagogik leder till bättre studenter som i sin tur leder till att KTH som varumärke höjs i företagens, allmänhetens samt även i politikernas ögon vilket gynnar oss alla.

-Vi arbetar helt enkelt för att förklara för KTH att vi alla vinner på att pedagogisk kompetens prioriteras, säger Daniel Båtsman, utbildningsansvarig på THS. Även KTH som organisation har gjort saker för att förbättra pedagogiken, i höstas beställde KTH en översyn av det pedagogiska utvecklingsarbetet och förhoppningsvis ger rapporten resultat även om vi som studenter antagligen får se resultatet först om några år. Förhoppningsvis är resultatet positivt för oss som bryr oss om vår utbildning och utbildningsmiljö.

Så mitt råd till er studenter som anser att er utbildning är viktig och att bra pedagoger är en rättighet vi studenter på KTH ska ha och en skyldighet från KTH:s sida gentemot oss, fortsätt tyck till, diskutera på länkmöten med lärarna, använd kursutvärderingarna för att göra er röst hörd så kanske vi, en dag faktiskt kommer förstå professorerna framme vid tavlan.

31

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

TEXT: ALEXANDER BILEDT & JOHANNES KOCH

alexander.biledt@osqledaren.se johannes.koch@osqledaren.se

FOTO: ALEXANDER BILEDT

OL GÖR:

LAPPIS Näst på tur i OLs studentbostadstest står Lappkärrsberget - ett av Sveriges största studentbostadsområden. Här har Stockholms studenter trängts sedan 60-talet i rödbruna tegelhus med lägenheter lika mysiga som garderoben hos mamma och pappa. Alex Biledt och Johannes Koch tog sig dit utan att låta sig stoppas av snökaoset, till skillnad från SL.

32

Lappis är med sina 2000 bostäder ett av Sveriges största studentghetton som så vitt vi vet bara finner sin like i Uppsalas Flogsta.

Alla har säkert hört talas om de sunkiga lägenheterna och de vilda korridorsfesterna, dock så är det inte många som har vågat sig dit p.g.a. rädsla att bli bögrånmördad av ett gäng läskiga utbytesstudenter. Men Osqledarens skribenter är som alla vet journalistvärldens svar på Rambo, och därför vågade sig två av dessa ut i snökaoset för att berätta för er vanliga dödliga om livet på Lappis, eller Lappkärrsberget som det egentligen heter.

Området är beläget mindre än en kilometer från närmaste tunnelbanestation, Universitetet, vilket motsvarar en promenad på ungefär fem minuter. Men människan har inte genomgått 200.000 år av evolution för att gå, tycker skribenterna, och bestämmer sig för att vänta på bussen. Detta visar sig vara en totalmiss, då bussen är en halvtimme försenad och sedan tar omvägen via ett trevligt bostadsområde vid namnet Ekhagen, där inte en jävel kliver på eller av bussen. Till sist anländer vi dock till Lappis, som faktiskt sträcker sig över hela tre busshållplatser, bara en mindre än din mamma.

Bland tegelstensbyggnader från 60-talet finner man ett torg med allt som man kan önska sig som student - ett ICA och ett kebabhak. Det är lite oklart hur en liten ICA-affär ska förse flera tusen studenter med mat, men det verkar ju funka, om inte SSSB är riktigt grymma på att röja undan bevismaterial. Enligt rykten finns det även ett gym någonstans på området, som antagligen innehåller upp till tre studenter som halvhjärtat försöker uppfylla sina nyårslöften en vanlig vardag. För den

OSQLEDAREN NUMMER 5 2009/2010

hälsosamma studenten finns det även gott om potentiella våldtäktsplatser (läs elljusspår och cykelvägar) i närheten samt en alldeles utomordentlig badplats där man under sommaren kan hitta en ståplats om man har lite tur.

Lägenheterna finns i två varianter - not so skanky ones, and skanky ones with extra skank. Skämt åsido så har de som vill bo på Lappis (what's wrong with you?) två val: korridorsrum eller lite större lägenheter med eget kök. Korridorsrummen är rätt så lätta att få tag på, liksom klamydia med andra ord, och likheterna slutar inte där. För att bli stolt hyresgäst till en 3:a eller t.o.m. en 4:a krävs det däremot cirkus ett tusen ködagar.

Det finns dock en anledning till att dessa bostäder är så eftertraktade - 6600 riksdaler i månaden för 74 m² är inte illa, trots risken av bli väckt av småbarnsskrik varje morgon.

Japp, det finns även dagis och lekplatser på området för er studenter som inte hann få på kondomen innan det var för sent.

De stora lägenheterna bjuder som redan nämnt på en helt okej månadshyra och relativt fräscha interiörer. Gott om uttryme samt ett riktigt kök! Yes, vi talar alltså inte om 2 rum och kök där vardagsrummet ligger i köket. Utan vi talar om ett riktigt hederligt x rum och kök där köket inte är inräknat i x alltså x+1 rum och kök enligt de nya standarderna. Som ni kanske fattar har undertecknade klarat både Matematik I och II med bravur, men vi gillar inte att skryta med det. Hur som helst så finns det faktiskt ingenting att klaga på hos lägenheterna, men dessa utgör bara cirka en fjärdedel av bostäderna som finns på Lappkärrsberget.

De resterande 75 procent är som ni kanske redan har gissat... korridorsrum! *dramatic chipmunk* Det må ha varit lite av en överdrift att jämföra korridorsrummen med en könssjukdom (så du kan sluta skriva ditt hat-mejl, vi kommer ändå inte att läsa det) men faktumet kvarstår att denna boendeform är lite som poker... det finns en chans att du vinner, men i värsta fall slutar det med att du står där naken. Kanske inte världens bästa analogi, nu när vi tänker efter. Men det stämmer att din korridorsupplevelse påverkas i stor utsträckning av dina grannar. Har du tur lyckas ni etablera några grundläggande regler som alla följer (handfatet i köket är ingen toalett, oavsett hur många Sofiero du har druckit). Men har du riktig otur kommer du vara den som står och diskar varje fredagkväll samtidigt som dina grannar är i full gång med att sno våningen ovanförs spis.

Tvättstugorna på Lappis är tydligen inte heller en plats för barn; för att citera en av våra källor: «tvättstugan är som vilda västern».

Hur är själva rummen då? Just nu genomförs enligt SSSB:s hemsida tämligen genomgående renoveringsarbeten, så förhoppningsvis kommer man i framtiden inte längre att utlösa brandlarmet

om man duschar för varmt eller frysa fingrarna av sig om man sitter nära fönstret.

Korridorsrummen är just det: rum - inte mer och inte mindre, fast de flesta som flyttar dit förväntar sig nog inget fyrstjärnigt hotellrum.

Lappis är alltså ett helt hygglo ställe att bo på om man tycker om lite spänning i vardagen och lyckas få en riktigt lägenhet.

Korridorsrummen duger i nödfall, men bör endast betraktas som en temporär lösning.

Sammanfattningsvis erhåller Lappis, på en skala från A till AWESOME, ett välförtjänt AWE. P.S.: Vill man få utlopp för sina aggressioner över att bo på Lappis kan man delta i det så kallade Ångestvrålet, där man varje tisdag kl 22 öppnar sitt fönster för att sedan vråla tills skallen exploderar.

Lappis bjuder på flera oväntade faciliteter. Här: en studiecell

33

Text: Ingrid Kjellstrรถm & Johanna Andersson, Bild: Johanna Andersson

Ordförandekolumnen

Summan av delarna.

Musik som en naturlig del av vardagen.

Musik som en betydande och positiv del av livet. Musik som ett sound, en rytm, en känsla snarare än en budskapsförmedlare.

Håller du med? Så har i alla fall jag fram till för bara något år sedan upplevt musik.

Som trummis sedan tre års ålder har alltid beatet, rytmen varit det viktiga. För mig kvittade det om texten i låten ville förmedla att Margret Thatcher är en ragata som borde buras in, att ugnsbakad falukorv med makaroner är gott, eller att kärlek är allt vi behöver. Hade rösten känsla och var samspelt med resten av musiken kunde den förmedla i stort sett vad som helst. Jag lyssnade helt enkelt inte på vad som sades.

Förra vintern, bekvämt tillbakalutad i en fåtölj och med ett par enorma Sennheiserhörlurar runt öronen, gjorde jag mig beredd på att lyssna till jazzlegenden Herbie Hancocks Head Hunters. Men istället för galet svängig funkmusik från 1973

strömmandes ut ur lurarna, hördes ett enfaldig och ostämt gittarplink tillsammans med en trött lunkande kontrabas. Innan jag hann byta låt började en fantastiskt rökig och ärlig röst att sjunga. Det var något speciellt med rösten som gjorde att jag lyfte fingret bort från spårbytarknappen och istället fortsatte att lyssna. Lyssna intensivt på vad som sjöngs. Nu är det inte så att jag den kvällen fastnade totalt för vare sig Jonny Cash, ägare till rösten, eller låten ”If I Were A Carpenter”. Nej, det låten gjorde var att få mig att för första gången verkligen lyssna på en sångtext. Jonny Cash öppna en ny del av musikvärlden som jag tidigare inte bryt mig om. Sen dess har jag börjat uppskatta hundratals låtar som jag tidigare bara avfärdat som monotona och händelsefattiga, just för att de har snygga, fräcka eller tänkvärda texter. Att lyssna på vad som sjungs har helt enkelt gett mig en mer komplett musikupplevelse. Det är som att lägga sista biten i ett pussel: man ser helheten och är nöjd över att bitarna är klart snyggare tillsammans än var för sig.

Precis det förhållandet ser jag i THS, organisationen för oss studenter vid KTH. Jag upplever THS som en sammanslutning av massa olika delar, där delarna var för sig onekligen ofta är väldigt bra, men det är först när delarna sätts ihop det syns hur bra det egentligen är eller kan bli. Helheten är mer än summan av delarna. Det här är en stor utmaning vi engagerade i THS olika delar har framför oss. Att visa helheten. Att visa den bredd THS verksamhet har.

Att visa allt det THS olika delar gör för att erbjuda oss KTH-studenter

större möjligheter att få det jobb vi vill ha. THS Näringsliv, Armada, THS sektioners arbetsmarknadsdagar och företagsevent, Malvina, KTH FS, THS Case, destinationsprojekten och Project China arbetar alla i den riktingen. Att visa allt det THS olika delar gör för att kvalitetssäkra vår utbildning. THS arbetar tillsammans med KTH på alla beslutsnivåer, från enskilda kurser till rektor, för att förbättra KTH och värdet på vår examen. Att visa allt det THS olika delar gör för att vi ska få en rolig, trygg, billig, spännande, intressant och utvecklande tid vid sidan av studierna. THS har 17 sektioner och omkring 40 föreningar och andra delar som arbetar för just det.

Förvånad? Kolla in THS nya webbplats ths. kth.se så får du reda på mer.

Min poäng är inte att du ska ta del av allt.

Jag tror inte att alla lockas av allt. Min poäng är: ta dig tid att se vad som lockar just dig och plocka ut godbitarna du gillar.

För det är faktiskt så att vi inte alltid måste ta del av allt för att uppskatta helheten. Jag tycker till exempel fortfarande att Kanye Wests Champion är riktigt bra. Trots att texten är rätt kass.

Tobias Porserud, ordförande THS PS. Apropå musik, visste du att du kan streama THS radio via ths.kth.se? DS.

B POSTTIDNING Osqledaren, THS, 100 44, Stockholm

OSQLEDAREN

SVERIGES STÖRSTA TEKNISKA STUDENTTIDNING

www.osqledaren.se