Vetenskapens katedral KULTUR
Vetenskapens katedral
TEXT ALEXANDRA ANDERSSON FOTO CARL HOUSTEN, AMANDA ANDRÉN ILLUSTRATION CORNELIA THANE
Det råder överraskande akustik i den gamla reaktorhallen 25 meter under KTH. I väggarna ekar historien, viskandes om Sveriges intåg i atomåldern. Idag är R1 inte längre scen för banbrytande forskning, men uppfyller istället KTH:s motto med briljans, vilket skapar upplevelser utöver det vanliga. Jag tog hissen ned till KTH R1 för att få höra historien om Sveriges första kärnreaktor; det både vetenskapliga och kulturella arvet som ofta har glömts bort. Väl där fann jag att R1:s historia inte tog slut när reaktorn stängdes av. I själva verket var det bara början. Efter att ha bidragit med värdefulla forskningsresultat och radioaktiva preparat som användes inom sjukvården i 16 år, stängdes R1 av för gott år 1970. Under det kommande årtiondet växte kärnkraftsmotståndet, och under 80-talet revs därför reaktorn och resterna av den stoppades i slutförvaret för lågaktivt avfall i Forsmark. Därefter följde ett par år då denna unika plats föll i glömska. Ett tag fanns det idéer om att uppföra en datacentral här, eller kanske ett höglager för biblioteket på KTH, men det dröjde till år 1998 innan någonting hände. Det var då KTH Medieteknik kom in i bilden, och en av initiativtagarna var Leif Handberg, lektor i medieteknik och idag föreståndare för R1. Han berättar om hur allt började: - Det hade kommit en utlysning från dåvarande Högskoleverket om att man kunde söka pengar för att samarbeta med konstnärer, från universitet och
högskolor. Under 90-talet hade vi inom medieteknikområdet sett denna supernova av nya kommunikationsmöjligheter som dök upp med internet. En av idéerna vi kom upp med var att vi skulle vilja inrätta en experimentell scen, en kreativ mötesplats där vi skulle kunna träffas mellan olika discipliner. Och då visste jag att den här platsen fanns. I maj 1998 gjorde KTH Medieteknik sin första installation i R1. "Det var vetenskap och konst på många sätt" I samma veva drog de också ner internet till reaktorhallen, vilket möjliggjorde genomförandet av alltifrån videokonferenser och digital teater till livemusik där nere. Under åren som följde ordnades åtminstone ett evenemang per år, och det blev alltmer uppenbart vilken potential som fanns i denna en gång bortglömda plats. Det är Akademiska hus som äger KTH R1, men sedan 2007 är KTH formell hyresgäst här, med Leif Handberg som projektledare. Sedan juli 2020 är reaktorhallen en del av Gemensamma verksamhetsstödet (GVS), där Leif numera också jobbar en viss del av sin tid, för att se till att R1 kommer till sin rätt och bidrar med något positivt för KTH. Någon brist på kreativitet finns det sannerligen inte: - Vi har haft teater, opera, dans, sem-
inarier, presentationer om forskning inom teknik: inte minst inom energi och reaktorfysik. Ibland har vi haft konferensmiddagar, som representation för KTH. Många evenemang är interna, men det finns också de som är öppna för allmänheten. I oktober 2021 satte man exempelvis upp “Kafkas arkiv”, en teaterföreställning. – Nu kör vi det som ett slags blandning mellan museum, kulturhus, seminarielokal, studio, labb, mässhall med mera, säger Leif och ringar in den enorma bredd som den unika platsen har idag. När Leif lite kryptiskt säger att han ska förbereda någonting som han gärna vill visa för mig och fotograferna passar vi på att klättra uppför trapporna i kontorsdelen av hallen. Där uppe är vi så nära det himmelsblå taket att det känns som att vi nästan kan ta på det, och vi har utsikt över hela reaktorhallen. När vi tar trapporna ner igen är vi alla spända på vad vi ska få se. - Jag har lärt känna några av de som jobbade här när reaktorn var igång. Nu börjar de försvinna av åldersskäl, tyvärr. Professorn Karl-Erik Larsson gick bort för fem år sedan, 94 år gammal. Vi firade hans 90-årskalas här nere – det var fantastiskt! Han höll ett föredrag: “Mitt liv med neutroner”, men sedan kom han till mig efteråt och sa: “Det här var nog min sista föreläsning”, berättar Leif. Karl-Erik Larsson kom till AB Atomenergi i slutet av 40-talet, som ung forskare. Så småningom blev han professor i reaktorfysik på KTH, och sedan även programansvarig för fysikprogrammet.
