OL GRÄVER
Hur en 217 kvm stor takmålning gick upp i rök
Hur en 217 kvm stor takmålning gick upp i rök TEXT & FOTO LAURA NILSSON ILLUSTRATION FILIP ZAWADKA
Under en morgonföreläsning i E1 lutar jag tillbaka huvudet medan examinatorn pratar om ortogonal projektion. De nakna kropparna svävar runt på en molnbädd och täcker fridfullt salens tak medan morgonljuset fyller salen. I övergångsfasen mellan två konstepoker, 1800-talets vackra nationalromantik till tidiga 1900-talets experimentella modernism, verkade Axel Törneman. Han var son till en industriman i Värmland, men levde ett bohemiskt liv. Resor till Frankrike skildras i hans konstnärsliv. Flertalet av hans tavlor är färggranna och mystiska. Det har varit utmanande att placera in honom i en specifik konstnärlig period och trots att hans hans tid i rampljuset blev kort lämnade han sitt avtryck i form av monumentalmåleri i Stockholms kanske viktigaste platser – stadshuset, riksdagshuset och Kungliga Tekniska högskolan. Den pompösa tegelprydda huvudbyggnaden, som idag kännetecknar campus, byggdes under första världskriget. Erik Lallerstedt, arkitekten bakom den, var mån om den konstnärliga utsmyckningen och ville därför sätta färg på taket i hörsalen på Fackskolan för elektroteknik. Redan 1916 – ett helt år innan lokalen stod klar – hade Lallerstedt kontaktat Törneman för att låta konstnärens fantasi flöda på ämnet “elektricitet”. Det var instruktionerna för takmålningen. Lallerstedt försökte säkerställa donationer från el-industrin för den 127 kvadratmeter stora målningen som skulle kosta åtminstone 10 000 kr, vilket idag motsvarar ungefär 200 000. Samtidigt friskade Törneman upp sina
kunskaper inom elektricitet genom att införskaffa sig en dyr bok. När hans far fick reda på temat skriver han “Så värst mycket elektricitetslära behöfver du väl ändå ej studera för det ska väl tagas mer ur fantasien och urkällan, kanske allegoriskt”. Törneman fastnade för det allegoriska. Hans tolkning kommer ifrån en naturfilosofisk uppfattning av att elektricitet och
Takmålningen fick mig att tänka på allt annat än linjär algebra.
energi uppstår ur attraktion och repulsion av positiva och negativa partiklar. Dessa krafter skulle representeras av kvinnor och män. Han gjorde skisser, men kunde inte sätta igång direkt med al secco-målningen på grund av blödande magsår. 1918 påbörjas det nio månader långa arbetet. På en
OSQLEDAREN #0
16
hög ställning överförde han skisserna i kol till taket och sedan började det utmanande måleriet av “De elektriska strömmarna”. Ventilationstrumman i takets mitt blev en gyllene sol som kvinnorna och männen i motsatt riktning rör sig runt bland himlakroppar i den molntäckta ljusa rymden. I september samma år invigdes monumentalmålningen med andra konstverk på högskolan och responsen var positiv. Recensionerna i Dagens Nyheter och Stockholms Tidningen likaså. I Svenska Dagbladet hade någon däremot skojat om hur de ”kraftiga solbrynta manskropparna” mest föreföll som elektriska arbetare, och att kvinnorna var ”utomordentligt välgödda”. Törneman reagerade illa på detta. I ett brev till konstkritikern och författaren August Brunius, med urklipp av recensionen, ska Törneman ha skrivit att recensenten måste vara en person “som tydligen saknar hvarje begrepp om konst”. Trots att målningen blev hyllad, försvann den mystiskt någon gång under 50-talet. Det tros bero på att salen då var för stor för en årskurs, men för liten som aula och delades därför på höjden vilket KTH tjänade 700 kvadratmeter kontorsyta på. Törnemans al secco förstördes genom att en dörr togs ut ur den och den hamnade i ett ventilationsutrymme under ett in-
