24 timmar med PQ

TEXT ROBIN KAMMERLANDER FOTO SOFIA BLOMGREN

Följ med på en crashcourse i det studentikosa! PromenadorQuestern och Baletten Paletten bildar tillsammans KTH:s officiella studentorkester, PQ. Tidigare i år blev Osqledaren medbjudna för att delta i den årliga Studentorkesterfestivalen, detta år i Linköping. Håll i valfritt blåsinstrument, nu kör vi!

“Sjätte varvet! Sjätte varvet!”

Den gul-svarta tigerrandiga turnébussen, även kallad PQ-bussen, slirar hastigt runt i rondellen. Alla medresenärer pressas ut mot högersidan.

“Sjunde varvet! Sjunde varvet!”

Alla i den 13 ton tunga metallbesten skriker taktfast. I högtalaren får vi höra att Linköping planerar att riva Vallarondellen. Vi får passa på att njuta av denna traditionella cirkulering.

“Åttonde varvet! Åttonde varvet!”

De centrifugala krafterna som bussen utsätts för har i vissa fall lett till bränslestopp då dieseln pressats åt fel håll. “Vi ska köra HUNDRA varv!” skriker Nürgen.

“Nionde varvet! Nionde varvet!”

Jag försöker att inte spilla drinken jag köpt i den hemmasnickrade baren längre bak i bussen.

“Tionde varvet! Tionde varvet!”

“Bussen kommer fan välta!” utbrister Sofia nervöst.

“Elfte varvet! Elfte varvet!”

Hennes nervositet är inte helt ogrundad då PQ-bussen och dess tre tidigare inkarnationer har en del olyckor under bältet. Allt från att backa över en refug som spräckt trycktanken till att få punktering mitt på E4:an.

“Tolfte varvet! Tolfte varvet!”

Vi svänger till slut ur rondellen oskadda. Alla på bussen jublar. Det blir inte 100 varv men vem bryr sig? Vi är äntligen framme i Linköping! Resan mot Linköping började sex timmar tidigare. Framför Nymble står PQ-bussen parkerad. Majoriteten av orkestern är redan på plats och det packas för fullt. Sovsäckar, blåsinstrument och lådor fyllda med sprit lastas på. Bredvid står en man och plinkar på en banjo, iklädd ett hajhuvud.

Under min tid på KTH har jag med jämna mellanrum sett bussen stå parkerad vid Maskinparken. Med sin utmärkande gula färg är den svår att ignorera. Att plötsligt stiga på den är en närmast religiös upplevelse.

Den första jag stöter på är Nürgen. En man med välskött mustasch och som de andra i PQ uppklädd enbart i gult och svart. Som titulerad Busshusse är det hans jobb att se till att turnébussen är i acceptabelt skick. I ett vänligt erbjudande drar han plötsligt fram ett träskrin fyllt av snuff, ett sorts luktsnus. Likt en rutinerad dealer erbjuer han ett smakprov, “the first one’s free”, sen är det Swish som gäller.

För att dokumentera allt har jag med mig den trogna OL-fotografen Sofia. Jag märker plötsligt att hon pekar mot förarsätets dryckeshållare. En Mariestad blänker i solen. När chauffören märker våra nervösa skratt utbrister han snabbt att “den är faktiskt alkoholfri…” och lyfter demonstrativt upp ölen. “Nähä, det var den fan inte...den är inte min!” (Det var inte hans). Och med det drar vi iväg mot Linköping!

Knappt en timme har passerat och vi har redan svängt av för ett nödstopp på Systemet. Medan några ur sällskapet sticker och handlar tar resterande PQ:are tillfället i akt och klättrar upp på busstaket för en kort jamsession. Jazzmusik fyller den öde parkeringen.

När vi senare far fram på motorvägen fortsätter spelandet längst bak i bussen. Som soundtracket till en film musiksätter de vår roadtrip mot Linköping. Under färden möter vi många entusiastiska medresenärer som glatt delar med sig av livet i orkester. På bussen liftar även Blåslaget och Kårsdraget med, orkestrar från Karolinska Institutet samt Stockholms Universitet.

Vi träffar Koriander, en tidigare dansare från Blåslaget som numera rör sig i periferin av föreningen då han gått vidare in i arbetslivet. Jag ber om hans perspektiv på PQ som utomstående. Det första han tar upp är den väletablerade gamlingkulturen som existerar. “Det är många i PQ som fortsätter sitt engagemang post-examen, till skillnad från på KI där många släpper det helt och hållet.” En bra gamlingkultur är alltid en indikator på bra sammanhållning. Något jag tror många andra föreningar kan lära sig av.

Vi möter även en före detta Balettfröken i Baletten Paletten. Hon berättar om hur hon under sin tid med PQ gått från väldigt blyg och tillbakadragen till en mer social person som kan leda andra. Hon nämner även att PQ tidigare ryktats som väldigt sunkiga och röjiga. Från hennes perspektiv är det dock dessa till synes stökiga orkestrar som bakom kulisserna är de mer uppstyrda föreningarna i studentlivet. Jag låter citatet sjunka in medan jag bevittnar en PQ:are försöka pricka en ölburk i soppåsen från andra sidan bussen.

Efter vår actionfyllda resa parkerar vi äntligen vid Linköpings Universitet. Vi får betala för sex stycken parkeringsplatser för att ha plats. Sekunder efter dyker en festivalfunktionär upp och ber oss flytta bussen. Vår chaufför har dock redan i sann festival-anda en icke-alkoholfri Mariestad i handen (denna gång är den hans). Bussen får stå kvar. Ett temporärt festivalområde har konstruerats mitt på campus. Flera scener, öltält, foodtrucks sträcker sig längs området. Allt för att underhålla de 40 orkestrarna som rest hit. Men festivalen sträcker sig även bortom områdets gränser. Under tre dagar övertas hela Linköping av flera stadsspelninar samt en maffig kortege, likt Quarnevalen hemma i Stockholm.

Det tar inte lång tid för oss att slänga oss in smeten. Att PQ har flera kommande spelningar verkar inte oroa någon. Det blir raka vägen mot ett av öltälten. Det tar inte alls lång tid för mig att känna mig som en del av gänget. Varenda medlem av orkestern är otroligt trevlig och som en fin gest får jag en gul PQ-pin som jag stolt fäster på bröstfickan av min svarta rock. Nu smälter även jag in i den gul-svarta PQ-massan.

Studenter från fjärran glider omkring på området i studentikosa utstyrslar. Täckta i märken och medaljer från topp till tå. De flesta beväpnade med instrument. Det förekommer att de impulsivt jammar med varandra på plats. Alla ivriga att visa upp sina färdigheter. Stämningen är på topp!

Det första PQ har på schemat är en spelning runt midnatt. Fram till nu har vi fortsatt utforska de olika festligheterna. De flesta av oss är måttligt runda om fötterna. Smått orolig iakttar jag dem inta scenen. Det är nu vi får se vad PQ går för!

Med en vift från dirigenten börjar de alla spela i unison. All min nervositet smälter bort. De jag tidigare sett stappla omkring på området spelar nu felfritt. Åtminstone av det mitt omusikaliska öra kan höra. För att vara en jazzorkester har de en väldigt poprock-aktig attityd. Music to my ears, bokstavligt talat. Publiken diggar det. Baletten Paletten ebjuder även välkoreograferad dans som komplement, med en drös klädombyten genom hela

uppträdandet. Under paradnumret “Tiger Rag” rör de sig ut i publiken samtidigt som de fortsätter spela. Ett väldigt effektivt sätt att få igång åskådarna.

Morgondagen börjar i lite långsammare tempo. Gårdagen känns. Föregående kväll slutade med att PQ bjöd med publiken till en efterfest på bussen som transformerats till en rökfylld och färgglatt belyst festlokal. Det är antagligen detta monopol på plats för efterfest som gett PQ det goda rykte bland andra orkestrar.

Vi är på vandring mot Stora Torget mitt i Linköping. PQ förväntas spela där senare under dagen. I mitt sällskap har jag Baxel. En otroligt lång man med propellerkeps på huvudet. Det gör honom väldigt lätt att urskilja från en stor folkskara. Under vistelsen har jag använt honom för att hitta tillbaka till PQ då jag gått vilse. Han är en vandrande mötesplats.

Under den långa promenaden pratar vi bland annat om rekrytering. Det verkar finnas ett spektrum i hur olika orkestrar hanterar det. “I vissa orkestrar får nästan alla vara med. De kan vara mer studentikosa och roliga socialt men kan låta ganska kasst. Sen finns det andra orkestrar som siktar på att rekrytera de bästa instrumentalisterna, dels genom auditions.” PQ verkar vara något mellanting. De har i vissa fall fått förmedla att visa medlemmar inte håller måttet, annars verkar de väldigt öppna. Jag frågar även om PQ:s status i studentorkestervärlden. “Min uppfattning är att vår roll är den orkestern som spelar bra och festar väldigt hårt. Man kan dels mäta orkestrar i hur inövade de är. Där känner jag att vi ligger ganska högt. Sen är scenspråket väldigt viktigt. Attityden. Vi är inte rädda för att höras. Vad är poängen om man spelar bra men ingen hör en?“.

Denna attityd framgår verkligen under spelningen på torget. En stor publik har samlats. Andra orkestrar, studenter och även vardagliga Linköpingsbor dras med av musiken. Tyvärr sätter denna fina stund punkt för vår resa med PQ. Osqledaren har på grund av usel planering bokat hembiljetten två dagar för tidigt. Lika hastigt som vi ryckts med i denna studentikosa psykos slungas vi tillbaka in i vardagen. Allt för tidigt. Jag har enbart fått en smakprov av vad PQ har att erbjuda. Att Stockholm inte har något studentliv är skitsnack. Inte så länge PQ finns. Med dessa tankar sitter jag på SJ-tåget hem. Jag tittar ner på min PQ-pin på bröstfickan. Lusten att vända tillbaka växer sig starkare. Tåget saktar in vid nästkommande station. Dörrarna öppnas. Jag blickar upp mot min väska på hatthyllan och räknar lite snabbt i huvudet på vad en biljett tillbaka skulle kosta.