Var den som ritade Nymble hög?

TEXT celeSTe hOlM ILLUSTRATION eRiK liNDBeRG

Vi har alla känt någon slags “wtf”-känsla de första gångerna vi försökt hitta rätt i Nymble och direkt eller indirekt ställt oss själva frågan om vilka substanser som varit inblandade när denna underliga byggnad ritades. Den upprivande sanningen är att Nymbles arkitektur uppfattas inom arkitekturhistorien på ett helt annat sätt än av förvirrade förstaårsstudenter.

Nymble har förstås inte alltid sett ut som det gjorde och har byggts ut flera gånger. Den ursprungliga byggnaden ritades av Sven Markelius och Uno Åhrén, som hade deltagit i THS tävling om det bästa förslaget på det nya kårhuset. På grund av att de inte hållit sig inom tävlingens ekonomiska ramar vann de inte förstapris, men efter en omarbetning av förslaget fick Markelius och Åhrén ändå uppdraget att rita huset som snart kom att kallas för Nymble. Utöver arkitekterna som ritade Nymble måste alltså även de personer på THS som valt ut bidraget ha varit höga… Nymble är ett av de främsta och första exemplen på funktionalism i Sverige och eftersom det anses ha ett mycket högt värde i olika aspekter, bland annat arkitekturhistoriskt och symboliskt, har det tilldelats en kulturmärkning. Med tanke på att funktionalismen lägger all vikt vid byggnadens funktion snarare än utseende och dekoration, är detta ironiskt på en stratosfärisk nivå. När var senaste gången någon refererade till Nymble som en “funktionell” byggnad?

Att Nymble har en udda planlösning är inte bara de första arkitekterna att klandra för. Den ursprungliga byggnaden var mycket mindre än den som står på Drottning Kristinas väg idag. Det första riktiga misstaget, om man bortser från självaste valet att kårhuset skulle vara ett funkishus, som gjordes var utbyggnaden 1952 (som Markelius visserligen var med och ritade, tillsammans med Bengt Lindroos som inte så långt efter det ritade Kaknästornet). Den gamla byggnaden utökades längre in på Drottning Kristinas väg och det lades till en ingång i den nya delen, något som bidragit till den fundamentala förvirring som uppstår när förstaårsstudenten försöker förstå vilka delar av Nymble man kan nå från vilka ingångar, och vilka trappor som leder vart.

1977 byggdes kårhuset ut ytterligare efter ritningar av Lindroos, bakåt sett från vägen, där bland annat kröken, restaurangen och kårbokhandeln nu ligger. Antalet studerande hade då ökat med ungefär 5000 sedan den senaste utbyggnaden, och det krävdes ytterligare matsalsytor och ett nytt kök. Den sista stora ombyggnaden skedde 1998, då kårhuset renoverades för runt 100 miljoner kronor och bland annat Bastun kom till.

Var gick det egentligen snett i alla ut- och ombyggnader? Det är kanske inte orimligt att dra slutsatsen att Nymble byggdes utan

ökningen av studenter i åtanke. Om Nymble från början byggts med ytan den har idag, hade dess utrymmen möjligtvis kunnat organiseras på ett mer intuitivt sätt för att bespara förstaårsstudenten förvirringen under de första 50 besöken. Om Nymble faktiskt gett intrycket att vara den historiska och speciella byggnaden den egentligen är, hade man säkert kunna uppskatta dess kontraintuitiva disposition. Men problemet är att funkishus inte känns särskilt speciella.

Majoriteten av KTHs byggnader utstrålar prakt, ståt och historia. I jämförelse bleknar Nymble. Funkishus är inte något märkvärdigt - många av oss bor i eller bor granne med ett. Men Markelius och Åhrén var pionjärer i sitt skapande av Nymble, ett av Sveriges första funkishus och ett startskott för funktionalismen i Sverige.

Nymble är alltså anledningen till att vi alla bor i fula hus idag.

Skulle kanske vårt hat-älskade kårhus kunna bli snyggare, modernare och inte labyrint-likt i framtida renoveringar? Sannolikheten för detta är tyvärr mycket lågt. Sedan 2012 är Nymble kulturmärkt och byggnadsminnesförklarad, vilket innebär att byggnaden inte får rivas och att dess yttre inte får ändras på något sätt. Dessutom måste planlösningen bevaras i ett antal specifika rum, bland annat Musikrummet, Radiorummet och TV-rummet. I beslutet för byggnadsminnesförklaringen av kårhuset presenteras en nästan tre sidor lång motivering, som i synnerhet lyfter fram Nymble som en symbol för funktionalismen och för Stockholm som “arkitekturstad”. I motiveringen tillskrivs byggnaden ett högt värde ur en rad olika perspektiv: samhällshistoriskt, identitetsmässigt, samhörighetsmässigt och också som vittnesbörd av KTHs och kårens utveckling.

Sammanfattningsvis ligger

skulden för Nymbles utseende och funktion på en rad arkitekter, och THS, som valde ut det funktionalistiska förslaget. Utöver detta är THS också ansvariga för att Nymble med allra största sannolikhet kommer att fortsätta se ut som det gör långt in i framtiden, då frågan om byggnadsminnesförklaringen väcktes av dem år 1997.

Tips! Om du känner dig manad kan byggnadsminnesförklaringen överklagas hos Förvaltningsrätten i Stockholms län. (Chefredaktören Robin vill tillägga att han älskar Nymble med hela sitt hjärta, red. anm.)