Existensiell kris? Snarare existensiell cringe

Existentiell kris? Snarare existentiell cringe.

TEXT ADAm SÄRNELL ILLUSTRATION ELLEN BÄCk

Jag har konsumerat ohälsosamma mängder av en viss amerikansk sjukhusserie på sistone. Efter sju säsonger av skottskador, adrenalinsprutor och emotionellt otillgängliga kirurger har jag byggt upp en form av mental barriär som skyddar mig när ännu en öppen fraktur med spretande benpipor dyker upp på skärmen. Om ett par avsnitt är jag redo att svära läkareden (även om den avskaffades i Sverige 1886) och bege mig raka vägen in i operationssalen för att rädda liv – om det inte vore för den namnlösa känslan som återkommande lämnat mig lamslagen under seriens gång.

När en av seriens huvudkaraktärer dör i slutet av säsong fem tvingas hans närstående att besluta vilka organ som ska doneras till framtida transplantationer. För varje organ som läkaren markerar i listan blir jag motvilligt påmind om att jag själv besitter dessa organ, och den insikten sprider en känsla i mig som tidigare saknat en motsvarighet i det svenska språket. Det att ryckas ur den kognitiva autopiloten och ställas inför det faktum att man egentligen bara är en vandrande påse mjuka, blodfyllda organ – tillsammans med den fysiska och melodramatiska reaktionen som följer. Låt mig introducera uttrycket: existentiell cringe.

När känslan av existentiell cringe sköljer över en kryper man ihop till en boll för att skydda sig. Inte för att man är rädd, utan av den enkla anledningen att tarmarna inte ska rinna ut mellan soffkuddarna. Ögonen som vanligtvis arbetar troget i det dolda gör sig påminda om att de består av 50 gram hornhinnor, irisar och en rad andra geléer jag är glad att jag inte kan namnet på. Denna plötsliga, kroppsliga medvetenhet löper ut i varenda kroppsdel och lämnar en eländig och svag med domnande fingrar i väntan på att det ska gå över. Parallellt växer det fram ett äckel över kroppens förgänglighet och att behöva vara fast i denna köttsliga tillvaro.

Personligen hanterar jag dessa stunder av lätt panik i tv-soffan genom att skrattande jämra “nej, nej, nej!” samtidigt som jag skyddar den del av kroppen där seriens kirurger precis gått loss med skalpellerna. ”Det är inte på riktigt”, tänker jag, men inser så småningom att det ju är precis tvärtom: min kropp reagerar cringeartat eftersom den stirrar på en blottat version av sig själv. Precis som att man upplever det pinsamt att se andra göra bort sig – en slags påminnelse om ens egna misslyckanden – så utlöser den öppna kroppen på operationsbordet en skoningslös sekundärskam i den egna.

När känslan har lagt sig sneglar jag vid min sida där den häpna blicken från sambon ännu en gång bekräftar det jag redan är väl medveten om: det är dags att göra något åt detta. En första tanke är att helt enkelt sluta kolla på serien – det finns trots allt gott om andra serier där ute – men efter en kort överläggning står det klart att maratonet måste fortsätta. Förslaget som följde var att genom exponering övervinna den existentiella cringen, men vad kan jag möjligen genomlida som skulle både framkalla känslan och dessutom göra det tillräckligt starkt för att serien skall blekna i jämförelse?

Att anmäla mig som organdonator till det svenska donationsregistret lämnade mig i fosterställning i ca fem minuter. Det var en kort process där en liknande checklista med organ som i serien behövde fyllas i. Till en början betraktade jag listan bistert: “Ska ni ha allt det här av mig?!”, följt av ett försök till förhandling: “Visst, ta ena njuren, men ge då fan i levern!”. Långsamt uppenbarades dock insikten att det egentligen inte spelar någon roll, att om det osannolika sker och det är just min kropp som ska skördas på organ så har jag inte längre någon nytta av den andra njuren. Då kändes det istället som rätt sak att göra och jag gick därmed all in.

Även om denna resa till stor del varit ganska obehaglig så finner jag trots allt en tröst i något känslan av existentiell cringe har lärt mig. I en tid där så många är villiga att göra så mycket för att upprätthålla en overklig bild av sig själva så ser jag bortom fasaderna klarare än någonsin: jag ser deras tarmar, jag ser deras gegga – jag ser alltihop.

Donation och transplantation räddar liv

Varje år i Sverige får tusentals personer hjälp på olika sätt tack vare donationer. Här är tre exempel på hur du kan hjälpa till.

Donationsregistret Tobiasregistret Bloddonation

www.socialstyrelsen.se/ donationsregistret

Trots att en majoritet av Sveriges befolkning är positivt inställda till organ- och vävnadsdonation så är endast 1 av 5 registrerade i donationsregistret. Den 1 januari 2021 väntade 884 personer på en organtransplantation, behovet är alltså större än tillgången just nu. www.tobiasregistret.se

I Sverige insjuknar 1 - 2 personer varje dag i en allvarlig blodsjukdom där en blodstamcellstransplantation är den enda chansen att överleva. För att en sådan transplantation ska kunna genomföras måste HLA-typen stämma överens mellan donator och patient – Tobiasregistret hjälper till att finna kompatibla matchningar. Idag är nästan 200 000 personer med i registret. www.geblod.nu

Varje år får ungefär 100 000 personer blodtransfusioner i Sverige vilket kräver kontinuerliga donationer från frivilliga medmänniskor. År 2019 var det 2% av befolkningen som gav blod minst en gång.