SPÅR I SNÖN

Vintertid, då skogarna är täckta av snö, är det fint att ge sig ut på skogsvandring. Om man rör sig tyst, har tålamod och står riktigt stilla kan man kanske få se en älg. Naturen är nära i Lovisa.

Jägaren Kenneth Avonius känner traktens skogar. På sina utfärder har han sett hjort, rådjur, älg, dovhjort, lokatter och allt flera vildsvin.

Kenneth Avonius är en jägare som tycker om djur. Han spårar också skadade djur med sina wachtelhundar, nästan alltid har djuren blivit skadade i trafiken. – Man söker tills man hittar. Det är hemskt att se djur plågas. Man vill göra sitt bästa, säger Kenneth.

Det hör förstås till jakten att döda djur, men i själva verket är det en väldigt liten del av hobbyn. Att skjuta är en procent av jakten och det minst roliga. Det som är roligt är allt det andra, berättar Avonius. Att vara med hundarna ute i skogen, observera djur och följa dem.

Det vimlar av djur i skogarna i Lovisa. Man kan se rådjur på de stora åkrarna mot Valkom och det finns älgar i skogarna runt motionsspåren. På åsen i Lovisa kan man se fältharar och rävar.

– I skogarna vid Skärgårdsvägen finns det allt möjligt, till och med lokatter, säger Kenneth.

På vintern är skogen lugnare, speciellt om det finns mycket snö. Det är tungt för djuren att ta sig fram i snön och de rör sig på mindre områden där det finns mat, för att spara energi. På vintern är det lättare att hitta platserna där djuren betar. Spåren i snön är tydliga och lätta att följa.

De spår man oftast upptäcker i snön är klövspår. Spår av älg, hjort och rådjur. – Om spåret är större än handen är det älg, om det är stort som en tobaksask är det hjort, om klövavtrycket ryms i en tändsticksask är det rådjur, förklarar Kenneth.

Om man ser ett djur i vinterskogen ska man vara stilla. – Man kan komma väldigt nära djuren. Till exempel älgarna har dålig syn, om du står riktigt stilla kan de inte se dig.

Men djuren har ett otroligt luktsinne och de reagerar genast på rörelse. Trygg i skogen Skogens djur är inte farliga, de stora rovdjuren är väldigt skygga. Man behöver inte vara rädd, djuren går nog undan. Det är mycket större risk att tappa bort sig, och på vintern kan kölden vara farlig. Speciellt om man är oerfaren och dåligt föreberedd.

Chansen, eller risken, att råka på ett stort rovdjur som en björn är minimal.

Viltkameror fångar årligen in någon enstaka björn, men björnarna är inte många och de är nog bara på genomresa. De rör sig över stora områden då de söker en partner. Man kan inte säga att vi har björn i våra skogar, säger Avonius.

Man behöver inte vara rädd för vargar heller. Enstaka vargobservationer inkommer nästan årligen, men det handlar om unga vargar som rör sig genom skogarna och söker sin plats i flocken. Vi har inte varg i Lovisa.

Det mest unika Kenneth Avonius sett i de östnyländska skogarna är en järv – eller egentligen har han inte sett en järv. Det var en viltkamera som fångade järven.

Jag skulle aldrig ha trott att vi har järvar här. Det är större chans att vinna på Euro jackpot än att få se en järv i naturen. Jag skulle aldrig ha trott det, säger han.

Innan man ger sig ut på skogsutflykt på vintern är det bra att berätta för någon vart man är på väg och ta med en liten matsäck. Det finns kart– och nödapplikationer till mobilen som det kan vara bra att ladda ner – man måste också öva för att kunna använda dem. Det viktigaste är att undvika onödiga risker, man behöver inte ge sig långt ut i skogarna för att uppleva naturen. Det vimlar Skärgårdens vildmark av djur Kenneth Avonius älskar den östnyländska naturen. Vi har fina skogar, men å andra sidan i skogarna finns inga riktigt stora skogar kvar och ingenting är riki Lovisa. tigt gammalt. Man kan inte tala om urskog. – Det gör ont i hjärtat att se kalhyggen där allt är upprivet, men jag förstår att man måste ta nyttan ur skogen, säger han. I skärgården finns det däremot mycket orörd natur kvar. Man kan jämföra skärgården med Lappland. Det är samma upplevelse. Vår skärgård är en stor vildmark. Det finns så många fina obebyggda holmar, helt utan stugor. Och vintertid kan man se örnar över havet. Örnarna äter fisk som fiskare lämnar kvar på isen. Det är en så mäktig fågel, säger Kenneth. Det är inspirerande att höra Kenneth berätta om djuren. Man kan föreställa sig de majestätiska örnarna på den stålblå vinterhimlen och se älgarna plumsa genom den djupa snön i de gröna barrskogarna. Och Kenneth Avonius har många djurberättelser. Han berättar om hur han spårade ett skadat vildsvin i ett främmande område och råkade på en slaktgrop med skinn och ben av älg – plötsligt lyfte två örnar ur slaktgropen rakt framför honom. – Då såg jag hur mäktig örnen är. Det är sällan man kommer så nära dem, säger han. En gång hittade han en liten älgkalv som låg alldeles stilla i gräset. Mamman hade gått någonstans för att äta. Kalven låg där alldeles tyst. Djurens ungar är otroligt söta. På frågan om vilket är hans favoritdjur funderar han en stund. – Jag tycker nog att rådjuren är de nättaste klövdjuren, de är så otroligt fina. Att möta djur i naturen är alltid fint. Därför lönar det sig att packa ryggsäcken och ge sig ut till skogs och följa spåren i snön.