Vägbeskrivningar för människans livsvandring

Fader Peder Bergqvist, Bergets föreståndare.

Detalj från en romersk vägbeskrivning, ett itinerarium (Tabula Peutingeriana). Som sedan utvecklades vidare för att hjälpa kristna pilgrimer att nå sina mål.

Kartografi och itinerarier

Bonaventura (1217-1274) ville som ledare för franciskanorden översätta det som Franciskus av Assisi på ett ytterst enkelt sätt hade erfarit och levt till tankar och texter. 1259 skriver han ett Itinerarium - en resebeskrivning för hur människans väg till Gud och i Gud kan se ut, alltså som en karta men i form av en text. Här finns en insikt om att vi behöver vägbeskrivningar, kartor, som skildrar vårt andliga liv, som står i relation till allt annat: materien, skapelsen, det mänskliga mentala, psykiska och det historiska. Itinerarier betyder här antika eller medeltida resehandböcker med färdvägsbeskrivningar eller kartskisser över färdvägar. Detta är något att återupptäcka för Kyrkan i vår tid!

När Bonaventura skriver sitt itinerarium så anknyter han till detta begrepps romerska och kristna bakgrund. Itinerarier finns bevarade från kejsar Augustus tid och framåt, ändå förekommer själva begreppet itinerarium först hos Flavius Vegetius Renatus, i De re militari som skrevs efter år 383. Itinerarier har varit avgörande för utvecklingen av geografiska kartor och sjökort. Itinerarier användes också av pilgrimer, vilket bland andra Ambrosius skriver om i Expositio in psalmum 118 (5.2). Pilgrimsfärder till kristna helgedomar skapade en ny användning för itinerarier och man kan tydligt se hur det officiella erkännandet av kyrkan år 313 påverkade kartografin.

Bonaventuras itinerarium

Det finns en specifik resekontext i Itinerarium Mentis in Deum som rör sig runt Bonaventura som en resande medeltidsmänniska, hans uppdrag som generalminister samt hans längtan efter att komma nära Franciskus, allt hålls samman av denna kontext som rör kartor, resande och vägbeskrivningar. I sitt itinerarium visar Bonaventura att det finns flera vägar som leder till Gud: naturen, människan och kontemplationen av Gud själv. Hela livet är en vandring, och Bibeln och alla heliga texter, mystik, helgon, är som vägbeskrivningar eller kartor. Så kan man i antika och medeltida kartor se en inbjudan till att vandra enligt kartan, inte endast till en jordisk plats utan också som en andlig och didaktisk väg. Bonaventura skapar genom sitt Itinerarium ett inre rum i sina medbröder genom att ge dem en vägbeskrivning, och för att ta dem med sig på resan som leder till föreningen med Gud, som Franciskus visat.

Isidors T- och O-karta

Isidor av Sevillas (560-636) T- och O-karta över världen blev som ett mönster för medeltidens kartografer. Här är världen en cirkelformat O (orbis) där floderna Don och Nilen löper horisontellt från höger till vänster och Medelhavet från centrum till botten och formar ett T (terrarum) inuti ett O (orbis terrarum). Asien fyller ut den övre delen av kartan, Afrika den högra nedre delen och Europa den vänstra nedre delen. Varje världsdel är uppkallad efter en av Noas söner: Sem (Asien), Ham (Afrika) och Jafet (Europa). Runt världsdelarna finns Mare oceanum

Isidoriansk T-O karta i dess enklaste version.

Mappamundi från katedralen i Hereford med ett tydligt T-O-mönster.

(Oceanen) och utanför Oceanen återfinns kompasspunkterna med Oriens (öster) högst upp, som en sorts huvudinriktning, Septentrio (norr) till vänster, Occidens (väst) underst och Meridies (syd) till höger (betecknar solens position vid dess meridian, mitt på dagen).

Franciskansk kartografi

När det gäller T-O-kartan kan man också se en franciskansk anknytning. T-O-kartan är formad som en symbol för Kristi lidande där T i T-O-schemat är ett kors, men inte vilket kors som helst utan just den korssymbol som S:t Franciskus började använda: tau-korset (crux commissa). När Påven Innocentius III 1215 sammankallade IV Laterankonciliet så öppnade han konciliet med att påminna om det som står i Hes 9:4 ”rita ett tecken i pannan”, den hebreiska bokstaven Tav, grekiska bokstaven Tau, ”et signa thau” (Vulgata). Detta tog S:t Franciskus till sitt hjärta. Tautecknet, som är format som bokstavet T i det grekiska alfabetet, kunde snabbt identifieras med Kristi kors och därför använde Franciskus från denna

stund Tautecknet som sin egen signatur, och det levde kvar bland hans efterföljare. I ett avsnitt i Bonaventuras stora franciskusbiografi, Legenda Major (4.9.9), vilken han skrev året efter ItinerariumMentis in Deum och som handlar om muslimernas omvändelse, uppmanar Franciskus bröderna att teckna de som omvänt sig med taukorset på pannan. Bonaventura uppmanar alla sina medbröder att, liksom S:t Franciskus, tecknas med Tau, ett tecken som han menade kom genom den sanna fattigdomen. Franciskus av Assisis vördnad för skapelsen grundlade, i franciskanorden, ett stort intresse för och förundran över den naturliga världen vilket bland annat resulterade i att franciskaner som Roger Bacon (1214/1220–1292), Johannes Duns Scotus (1265/66–1308) och William av Ockham (~1287-1347) ägnade sig åt att utveckla kartografi och vetenskap. Franciskanorden fostrade många framstående vetenskapsmän och resenärer vars intressen ofta vände sig till kosmografi och geografi, inklusive sammanställningar av mappaemundi. Redan en följeslagare och lärjunge till S:t Franciskus, Johannes av Plano Carpini (~1180-1252), företog en missionsresa till Asien (124547) för att upptäcka mongolernas historia och seder. En annan franciskanbroder, Vilhelm av Rubrouck (~1210-1270) sändes på samma uppdrag och den detaljerade rapporten om hans observationer användes senare av Roger Bacon. En mallorcansk franciskan, Ramon Lull (ca 1233-1315), skrev om navigeringens vetenskap utifrån sin egen direkta erfarenhet till sjöss, han var också den förste som beskrev sjökortet. Men det var i Roger Bacons bidrag som franciskanernas intresse för kartografin var mest uppenbar, som vi ser i hans Opus majus (1268).

Bonaventura och Luther

De texter som Bonaventura skrev mellan 1259-1260 var starkt påverkade av att han valts till generalminister år 1257, vilket innebar att han var på ständigt resande fot genom Europa. Det finns en rumslig aspekt i dessa texter som har att göra med medeltida kartor och vägbeskrivningar som exempelvis gör att Luther inte kunde förstå Bonaventura. Under medeltiden inbjöd kartor och vägbeskrivningar till att fostra en deltagande interaktion medan de från 1500-talet, och fram till vår egen tid, istället för-

stås som abstrakta kartografiska koordinater utan att personen berörs andligt eller känslomässigt av dem. Under hela medeltiden tog läsare ivrigt till sig Bonaventuras nedskrivna pilgrimsresande emedan senare läsare, som Martin Luther, fann denna litterära stil frustrerande och rent av kontraproduktiv. Luther tvivlade inte på äktheten av Bonaventuras andliga erfarenhet, men den kontemplativa resplanen i Bonaventuras kartor på 1200-talet var knappt begriplig på 1500-talet på grund av den förändrade uppfattningen av det rumsliga som återspeglas i många områden av europeisk intellektuell verksamhet, inklusive kartografin. Kartor och resor har gått hand i hand åtminstone sedan antikens gryning; ändå har samspelet mellan symbolisk och bokstavlig representation och deltagande varierat genom århundradena, vilket framgår när en medeltida mappamundi ställs bredvid en modern karta. Moderna kartor har ett utifrånperspektiv, som utgår från en betraktare som vill kontrollera rummet, medan den äldre kartografin antyder en diskurs med ett engagerat och vandrande deltagande. Medeltida kartografer, som gynnades enormt av inflödet av geografisk och kulturell information från otaliga pilgrimer och korsfarare, avsåg att både informera och stimulera resenärer och på så sätt främja ett affektivt deltagande i de andliga och timliga verkligheter som representerades i deras kartor. Utan att förneka deras materiella betydelse representerade dessa kartor ofta en inre, andlig resa. Bonaventura, den erfarne och aktive vägfararen, var något av en andlig kartograf, som i dessa texter skapade en deltagande resa genom spåren, bilderna och liknelserna som representerar det gudomliga i denna värld. Luther, som upplevde den växande sprickan mellan immanens och transcendens på tröskeln till moderniteten, fann Bonaventuras teologi alltmer problematisk. Under denna övergångsperiod förlorade resvägar sin närhet till det muntliga berättandet, och därför talade texter om en inre resa inte längre till läsaren, utan lästes istället som försök till en form av andlig kontroll. Läsbarheten ifrågasattes och man uppfattade inte längre att Bonaventura kartlade en inre pilgrimsfärd, istället sågs hans kontemplativa hermeneutik mer som en sofistisk intellektuell stege, eller

Ett exempel på hur kartorna kunde sammanfoga tid och rum, världsligt och andligt, och visa människor vägen på ett flerdimensionellt sätt.

en galen labyrint, som inte ledde någonstans.

Mappaemundi

Mellan omkring 400-1400-talet utvecklades en genre av världskartor med ursprung i den klassiska traditionen som anammades av kyrkan. När man sammanställde dessa mappaemundi, som de kallas, utgick man ofta från gamla itinerarier av pilgrims- och handelsvägar. Det primära syftet med dessa mappaemundi var att instruera de troende om de betydande händelserna i frälsningshistorien snarare än att registrera exakta platser. En mappamundi stod som en representation av hela tillvaron, för det jordiska livets förgänglighet, gudomlig visdom, Kristi kropp eller till och med Gud själv. Exempelvis utgår den Ebstorfska världskartan från Kristi kropp som omsluter hela världen. På många illustrationer hålls jordklotet i vänster hand av antingen Kristus (Salvator mundi) eller Gud Fadern. Ibland återfinns jordklotet under Kristi fötter i framställningar av den yttersta domen. Den medeltida funktionen av mappaemundi var till stor del exegetisk, där symbolik och allegorisk skrifttolkning hade stor betydelse. Symboler hade en grafisk form, medan nutida beskrivningar av medeltidshistoria och litteratur tenderar att referera till symboliskt bildspråk i en strikt verbal snarare än en grafisk mening. Idag kan vi förstå korset som en symbol för lidandet men har svårare att förstå den medeltida rumsliga symboliken som re-

laterar till korsets form utifrån talsymboliskt perspektiv, korsarmarna som förkunnar talet fyra, de fyra väderstrecken där Gud verkar i höjden, på djupet, längden och bredden. I mappaemundi återfinns ett mycket konkret rumsligt sätt att se på de bibliska symbolerna, ibland är hela kartan som en scen för Guds handlande i historiska händelser från världens skapelse, genom dess frälsning i Jesus Kristus, till den yttersta domen. Kartorna var lika mycket historiska krönikor som geografiska inventeringar, de hade både med rum och tid att göra. Mappaemundi kunde också spegla hur individen på medeltiden ansågs vara relaterad till universum. I det mikrokosmiska perspektivet sågs människokroppen som en symbol för universum, där kroppens element, vätskor och organ (mikrokosmos) var direkt relaterade till och kontrollerades av universum (makrokosmos). Detta är något som är uppenbart i Bonaventuras itinerarium där hela världen är som ett harmoniskt ordnat kosmos där också människan är en harmoni, ett mikrokosmos i samklang med makrokosmos: ”Det bör noteras att denna värld, som kallas makrokosmos, når vår själ, som kallas ”den mindre världen”, genom de fem sinnenas portar, när vi varseblir förnimbara ting, åtnjuter dem och fattar beslut angående dem” (II-2).

Andlig vägbeskrivning i dag

Kanske kan vi återvinna det muntliga berättandet, där texter inbjuder till en deltagande interaktion och vägleder oss på vår inre resa. Vi kan läsa Bibeln och andliga texter som en kartläggning eller vägbeskrivning, en inre pilgrimsfärd, som leder till Gud själv, på ett mångfafldigt sätt. Bonaventuras framgångsrika integrering av medeltida kartografis deltagande och representativa element i hans andliga resplaner förutsätter en enhet som, kanske har försvunnit i vår tid. Bonaventuras itinerarier är kroppsliga, deltagande texter som förblir öppna för en samtida omläsning i den mån vi låter dem vara kroppsliga och engagerande. Vi behöver återupptäcka texternas kroppslighet och affektivitet. Texter är i grunden itinerarier som inbjuder läsarna till personligt engagemang, en vandring, en kroppslig inre vandring, där deras vilja efterfrågas och utmanas.