3 minute read
Vallfärd i Bangladesh
from Unum 2022-3
Broder Johannes Sandgren, bor i en taizekommunitet i Bangladesh.
Det förekommer en del vallfärder i Bangladesh, ett land med kanske den minsta procentenheten kristna i Asien. Den katolska kyrkan i landet har haft som mål att upprätta en vallfärdsort i vart och ett av de åtta stiftet och detta mål är nu uppnått. Förutom de årliga stiftsvallfärderna, som kan samla flera tusen människor var, finns också andra vallfartsorter dit folk flockas från hela landet, ofta vid ett bestämt datum. Dessa offentliga vallfärder är stora, kostliga arrangemang som också engagerar polisen och den lokala förvaltningen och har en betydande kommersiell aspekt. De är viktiga på många vis, men det finns också andra sätt att vallfärda eller vara pilgrim. Ordet ”vallfärd” betyder egentligen ”vandringsfärd”, alltså att man färdas till fots, och ”pilgrim” kommer från det latinska ”pelegrinus”, resande eller främling. Den som förflyttar sig till fots dit där han är främling är alltså pilgrim och gör ordagrant en vallfärd. Man behöver inte nödvändigtvis ha en bestämd vallfartsort i sikte, det räcker med att vandra ut bland människor man inte känner och be för dem. Att det sker till fots har ursprungligen en historisk förklaring – det var fram till modern tid det enda sättet att förflytta sig för den stora majoriteten människor. I våra tider har det fått en annan betydelse: genom att gå till fots återvänder den jäktade nutidsmänniskan till en äldre rytm som bestäms av avstånd, dagens längd och kroppens styrka. För några år sedan började vi med ett nytt slags vallfärd i Bangladesh, ett som vi tror motsvarar dagens behov. Ett tjugotal ungdomar delar upp sig i fyra eller fem grupper, var och en med en ledare. Ett ganska stort område med många kristna familjer väljs ut och en församlingskyrka görs till mötesplats. Varje grupp får sedan en lista på byar som den ska besöka under tre eller fyra dagars vandring, under vilken inga fordon får användas. Alla grupper sammanstrålar så småningom på mötesplatsen och tillbringar en natt där innan alla reser hem igen. Under vandringen går ungdomarna från hem till hem och håller en kort bön med dem
Advertisement
som är där. Ibland är det bara några gummor, ofta många barn, emellanåt också en del medelålders och yngre vuxna. Ungdomarna är för det mesta i städerna och studerar eller arbetar. Man frågar i varje by om det finns någon som är sjuk och gör ett särskilt uppehåll där. När dagen är slut sover gruppen över i någon familj och efter frukosten är den på väg igen. De kristna i vår del av Bangladesh är nästan uteslutande icke-bengaliska stamfolk som relativt nyligen har kommit till tron. Evangeliseringen kom bara ett par generationer före teven, mobiltelefonen och urbaniseringen. För att tron ska kunna rota sig krävs därför både fantasi och takt. Mest av allt krävs just det som är själva väsendet i vallfärden – att man lämnar sin egen miljö och går ut dit där man är främling. I vårt sammanhang ska detta inte tas alltför bokstavligt. Det är ett litet samhälle. Vi känner många i byarna vi besöker och ungdomarna har släktingar och skolkamrater överallt. Ändå är det vi som kommer till dem och ber i deras hem, ofta stående på gårdsplanen, med två rökelsestickor nedstuckna i jorden framför en pall med ett ljus och ett kors. Eftersom det vanligen är under fastan som vi gör dessa vallfärder lämnar vi ett litet kort med S:t Efraim Syrierns bön och uppmanar till att fortsätta att be tillsammans, om så bara fem minuter. Jag tror att vallfärder av detta slag har en profetisk sida. Kyrkan har i mer än tusen år varit geografiskt förankrad i ett fast centrum – församlingskyrkan – i ett till stora delar orörligt samhälle. Idag är det annorlunda, samhället har luckrats upp, blivit rörligt och oroligt och fokuserat på individen. Den gamla modellen fungerar inte längre. Man kan inte sitta och vänta på att folk ska komma. Då måste man ut och vandra, som apostlarna en gång i tiden, som främlingar med ett glatt budskap.
Berget behöver volontärer!
Om du har möjlighet att hjälpa till, hör av dig till Ingrid: ingrid@berget.se