Pilgrim

Artikeln är skriven, Sankt Olofs festdag 29 juli 2022, av Elisabeth Andersson i Sörforsa utanför Hudiksvall i Hälsingland, där Stråsjöleden och Helgonleden gör det möjligt att ta sig till Trondheim. www.pilgrimstid.nu

Pilgrim idag – nutida bakgrund

Att vandra pilgrimslederna genom Spanien eller Italien, eller här i Norden, har blivit mycket populärt de senaste decennierna. Före 1980-talet och till och med under 1990-talet var det ännu ganska ovanligt, lite äventyrligt och spännande. Den långväge pilgrimen sågs med respekt och förundran. Nu är det många som vandrar, både i Sverige och till olika pilgrimsmål i hela världen. Vid slutet av 1990-talet började intresset vakna, inte minst genom pilgrimsprästen Hans-Erik Lindström, i Vadstena. Han sågs tidigt, redan under tiden i Stockholm på 1970-talet, när jag först träffade på honom, som en föregångare. Då var han aktiv i ”Ny Gemenskap” för hemlösa och missbrukare i storstaden. Skillnaden mellan den hemlöse missbrukaren och den utbrände läka-

ren är kanske inte så stor. Båda behöver hitta ny balans och mening i sina liv. Pilgrimsvandring kan då bidraga till att man finner både balans och mening. Det är inte enda vägen dit, men en väg som är lätt för många att förstå och använda.

Hans-Erik Lindström har satt stark prägel på pilgrimsrörelsen i hela Norden genom ”pilgrimens nyckelord”: Frihet, Enkelhet, Tystnad, Bekymmerslöshet, Långsamhet, Andlighet, Delande. Nyckelord, som har lite av ”stororden” i sig, tål att tänka på, fundera över under långvandringen, samtala om när kvällen kommer, omsätta i det dagliga livet.

Ungefär samtidigt i slutet av förra årtusendet, började man söka och återställa de gamla vägarna, pilgrimslederna, både genom södra Europa (till exempel till Santiago de Compostela, Rom, Canterbury), och hos oss i Norden framför allt till Trondheim, Nidaros, den helige Olav av Norges stad, men också till Vadstena och andra pilgrimsmål.

Det blev så småningom närmast en folkrörelse att forska, bygga och märka ut pilgrimslederna. Inom Svenska kyrkan finns nu knappast en församling utan pilgrimsled, eller åtminstone aktiviteter kopplade till pilgrimstemat. Man kunde tro att det inom kyrkan redan från början skulle ha funnits ett starkt engagemang, men så var det långt ifrån alltid. Till en början var många präster skepiska, rent av avoga till detta. Pilgrimsvandring hade ju trots allt förbjudits i samband med reformationen! Hembygdsföreningar och eldsjälar med intresse för kulturhistoria var minst lika engagerade som församlingarna och tillsammans lade man grunden till de större pilgrimslederna som finns idag. Så ser ursprunget ut, åtminstone i Södra Norrland, som jag bäst känner till.

Kort pilgrimshistorik

Under kristenhetens historia har pilgrimsvandring uppmuntrats, mer eller mindre, under olika tider och av olika kyrkoledare. Bland de kyrkofäderna fanns röster både för och emot pilgrimsvandring. Gregorius av Nyssa och Basileios den Store hade helt olika uppfattningar. Basileios skrev att pilgrimsfärd var till gagn för den kristne, medan Gregorius var klart skeptisk och menade att om man inte redan hade Kristus i sitt hjärta, så hjälpte det inte om man vandrade hela vägen till Je-

rusalem. Inom Katolska kyrkan räknas för övrigt pilgrimsvandring/pilgrimsfärder till ”folkfromheten”.

Om man blickar tillbaka till medeltiden hos oss i Norden, så var Nidaros/Trondheim med Sankt Olof ett av de första pilgrimsmålen. Heliga Landet, Rom och Santiago de Compostela var givetvis de stora målen, men nu fanns ett mål för pilgrimer även här i Norden. Olav Haraldsson, som förlorade slaget om Norges krona vid Stiklestad, kastade ifrån sig sina vapen, anbefallde sin själ åt Gud och vann helgonkronan.

Även runt om i Sverige uppstod efterhand det ena pilgrimsmålet efter det andra. Några av helgonen som drog pilgrimer till sig var Elin i Skövde, Botvid i Botkyrka, David i Munktorp och Sven i Arboga, Sigfrid i Växjö, Karlung i Roslagen, Erik i Uppsala – och naturligtvis vårt största pilgrimsmål här i Sverige – Birgitta i Vadstena. ”Helga Lösen” i Stockholm hade i dominikanklostret i Gamla Stan en undergörande bild, föreställande Kristus som tas ner från korset. Om det inte var möjligt att göra en längre pilgrimsfärd kunde man vandra runt kyrkan och be för de döda på kyrkogården. Allt detta förbjöds och bestraffades efter reformationen och pilgrimsvandringarna dog så småningom ut.

Men tanken, på att människan här på jorden lever som en pilgrim på väg mot sitt himmelska mål, fanns kvar. Psalmer och sånger speglar detta, inte minst senare i frikyrkorörelsen. Med tiden blev började man göra pilgrimsresor till Det Heliga Landet, för att se platserna som omtalas i Bibeln. Detta var faktiskt något som redan de första kristna började med, t ex Egeria som skrev en sorts resedagbok på 380-talet med skildringar av besök på olika platser som nämns i Bibeln, eller kejsarinnan Helena, som besökte bland annat Betlehem och Jerusalem och hämtade hem reliker, som Jesu Kors. Säkert var dessa båda kvinnor inte de första pilgrimerna dit, men många av de tidiga nordiska helgonen sägs ha vallfärdat både till Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela! Redan vikingakvinnan Gudrid Thorbjarnardóttir färdades på tusentalet, inte bara till Vinland, utan även som kristen till Rom, enligt de isländska sagorna.

Dagens pilgrimer

Pilgrimer är idag en brokig skara. Det var de nog under medeltiden också, åtminstone i 1300-talets England av Geoffery Chaucer’s ”Canterbury Tales” att döma. Äventyrare, fromma sökare, motionärer, helgon och syndare, får försöka samsas på vägen och på pilgrimshärbärgena. Den pilgrimsled som i Sverige dragit till sig flest vandrare i nutid är Sankt Olavsvägen, från Selånger vid Sundsvall, via Östersund, Stiklestad och ner till Trondheim. Leden har väckt starkt intresse hos pilgrimer från hela världen och även om den inte har samma antal pilgrimer som vägarna till Santiago de Compostela, Los Caminos de Santiago, så är det en ansenlig skara som nu tar sig fram, hela vägen eller etappvis.

Men det finns många fler leder som går mot Trondheim, från olika delar av landet. Riksförbundet Pilgrim i Sverige har en karta som visar de flesta av pilgrimslederna. www.pilgrimisverige.se. Romboleden till exempel går från Mälarområdet, Köping, genom Dalarna och Härjedalen in i Norge och fram till Trondheim.

Varför är viktigare än hur

På Berget i Rättvik kan man vandra längs markerade stigar, be och meditera, en slags pilgrimsvandring i miniatyr om man ser på ledernas längd, men med innehåll som kan förvandla, lika väl som en hundramilavandring. Pilgrimens innersta mening är ju inte beroende på hur långt man vandrar, utan på motivationen, att man sätter av tid och kraft för att söka Gud. Inte heller är just vandrandet till fots det avgörande. Metoden är mindre viktig än motivet, hur man tar sig fram är mindre viktigt än varför. För många inom katolska kyrkan, liksom de ortodoxa kyrkorna, är målet mycket viktigt, inom de efterreformatoriska samfunden betonar man istället oftast vägen. För alla kristna är det viktigt med en inre förvandling, en fördjupning av tron, hoppet och kärleken.

Via Ecumenica

Låt mig berätta om en vandring som genomfördes 2019 på Stråsjöleden i Hälsingland. Inom Hudiksvalls Kristna Råd (HKR) var man intresserad av pilgrimsvandring och jag föreslog att HKR tillsammans med föreningen Pilgrimstid skulle kunna göra en vandring tillsammans,

bygdens församlingar. Vi startade vid Stråsjö kapell där Biskop Anders, Katolska kyrkan, inledde och vandrade sen mot Gröntjärn, en mycket speciell plats längs leden. Vid Gladbäcksögat, en naturligt framporlande källa, inledde Baptistkyrkan med bön och sång, på temat Källan. Nästa anhalt var Bratte, ett högt berg med utsikt över hälsingeskogarna. Där höll Missionskyrkan andakten på temat Berget. Vid ett vindskydd nära målet tog Svenska Kyrkan hand om andakten på temat Beskydd. Och vid målet, Gröntjärn, avslutades vandringen med bön och välsignelse av kardinalen, Biskop Anders. Det blev en fin gemensam vandring, ”Via Ecumenica” i praktiken. Det var enkelt, inga märkvärdigheter, alla bidrog med sitt, på lika villkor, ändå - en dag att minnas!

Avslutande fråga

Eftersom jag och min man tidigare vandrat som pilgrimer, men inte längre kan vandra så långt, har vi frågat oss hur man bäst bevarar sin pilgrimssjäl. Att vara pilgrim kan inte bara vara förbehållet den som är i god fysisk form och kan göra långvandringar.

Jag skulle vilja ställa frågan till er som läser detta: Vad tror ni är receptet på att bevara sin pilgrimssjäl? Hur tänker ni för er egen del kring pilgrimsvandring?