Från Bergets 60-årsjubileum

Greger Hatt, vän till Berget och volontärsamordnare på Caritas med mera.

Mässa enligt Svenska kyrkans ordning, Philip Widell som gårdspräst.

På väg att stiga av tåget vid Rättviks station får biskop Anders Arborelius och jag syn på varandra. Eftersom vi sågs även helgen innan på Caritas Sveriges jubileum känns det bra att ha en förklaring till att vara även här, så när vi hälsar säger jag: ”Det var på Berget jag blev from.” ”Jaha, och hur är det nuförtiden då?” Ler han. Som tur var får vi båda syn på Peder och Marie Bergqvist som väntar med bilar innan jag behöver svara. Vi är båda på väg till Bergets 60-årsjubileum, han som en huvudaktör som ska komma att hålla i mässor, föredrag, medverka till samtal, men också delta i varje tidebön och även de mässor som firas enligt Svenska kyrkans ordning. Han går under helgen, som andra katoliker som är närvarande, fram till nattvardsringen med höger hand på vänster axel under kommunionsutdelningen.

Berget är en plats av stark gemenskap och öppna sår.

I samma ögonblick får man uppleva kyrkans enhet och kyrkans splittring – tillsammans i tideböner, samtal, orimligt god mat, brasvärme och nattvardskö, men åtskilda i själva kommunionsögonblicket. Mätt i linjär tid är det inte många promille av dygnet som katoliker och lutheraner inte kan tillbe Gud på samma sätt, men i kairos är det en avgrund att inte kunna samlas kring samma nattvardsbord och uppfylla uppmaningen att ”göra detta till åminnelse av mig.”

Att jag är på Berget är biskop Jonas Jonssons förtjänst. Förutom legendarisk stiftsgårdsföreståndare var han också engagerad i Förbundet för Kristen Humanism och samhällssyn. På ett sommarmöte på Sigtunastiftelsen 1984 såg en likblek tjugoåring hålla ett föredrag och sa efteråt att: ”du är på väg att bli utmattad, följ med upp till stiftsgården!” ”Men jag har inga kläder med mig,” försökte jag. ”Vi kör förbi din lägenhet i Uppsala på vägen,” sa han lugnt. Vi hade aldrig pratat förut.

Efter att ha sovit ut några dygn på Stiftsgården började jag vandra runt i omgivningarna. I ett härbre vid vattnet en bit bort bodde en kvinna som arbetade i köket på något som hette Berget och jag följde med henne dit av ren nyfikenhet. När jag sjönk ner i det märkliga träbåset i kapellet och

Biskop Anders gick direkt fram till biskop Mikaels ungdomsrågivare: ”då är vi kollegor, jag är också rådgivare till en biskop, han i Rom.” I förgrunden föreståndare Peder Bergqvist.

såg rubriken ”vesper” på en agenda var det som att komma hem till mig själv.

Här fanns den, möjligheten att be tideböner tillsammans med andra, även utan att själv gå i kloster. Här oasen, mitt i det vanliga livet. Sedan dess har jag anat, om än avlägset, den himlakör som morgon, middag kväll sjunger Guds lov tillsammans; änglar, munkar, nunnor, ensamma präster på landsbygden, ”fromma damer,” och någon enstaka förtvivlad tonåring. Och som enskild troende i världen kan jag när som helst falla inåt i den och omslutas av evigheten genom att ansluta till en av stämmorna. Biskop Mikael Mogren hade under helgen konfirmander på stiftsgården och kunde bara komma förbi under sitt eget pass. Hans vältaliga ungdomsrådgivare sänkte inte bara medelåldern utan gav en fläkt av framtiden. Under frågestunden efteråt nuddades också en infekterad nervtråd när biskop Mikael svarade på om inte stiftet kunde lägga fler retreater här med motfrågan om stiftet var välkommet med hela sin övertygelse.

Jag kan inte se hur Berget är mer katolskt nu är det var lutherskt före kommunitetens upptagning i katolska kyrkan. Men som katolik i Sverige är man kanske mer van att vara beroende av Svenska kyrkans gästfrihet; en minoritetskyrka är inte van att dominera i något

Biskop Mikael från Västerås stift, Svenska kyrkan, och Biskop Anders OCD från Katolska stiftet i Sverige möttes under Bergets 60-årsjubileum.

annat sammanhang än i sina egna. De som vill måla upp en bild av att allt var enkelt före 2015 gör ekumeniken en otjänst. Redan när jag kom till stiftsgården på 80-talet blev jag varnad för att besöka ”kvinnoprästmotståndarna på Berget.” Det var en plats inga progressiva människor borde besöka. Det katolska på Berget kan inte vara större skäl att undvika det än att undvika att åka till Rom eller Assisi.

Förhoppningsvis blir det tvärtom lättare för de två kyrkotraditionerna att existera bredvid varandra, också nu när det finns två tydliga kyrkorum. Där fortfarande Svenska kyrkans är det största och där alla tideböner firas. För mig som katolik spelar det ingen roll om prästen i Svenska kyrkan är en kvinna eller en man, enligt kyrkolagen får jag i alla fall inte ta emot nattvarden av denne. Förhoppningsvis går också tiden. Sedan dramatiken 2016 har påven och ärkebiskop Antje Jackelén omfamnat varandra i en fridshälsning i Lunds Domkyrka. Och otaliga reträtter på Berget har letts av präster i Svenska kyrkan, såväl män som kvinnor.

Att katolska och protestantiska ledare känns för mig som för ett skilsmässobarn som för ovanlighetens skull ser sina trätande föräldrar samtala. Så uppenbart mycket man har gemensamt. Så oumbärliga man är för varandras lycka. Visst finns det konvertiter som huvudskaligen lämnat en kyrka i frustration och protest. Men vi är också många som efter moget övervägande valt en, utan att tacksamheten mot ens gamla samfund för all söndagsskola, körsång, predikningar, mässfirande på något sätt känns mindre värdefullt. Utan att vilja förlora kontakten, ta spjärn och markera. Tvärtom, en skilsmässa fylld av tacksamhet över det som varit och över allt det som lever kvar inom en.

Under en arbetsvecka för Bergets vänner följde min då sexårige son Anton med. En dag vid frukosten hörde han att det var mässa i kyrkan och undrade varför jag inte var med. När jag förklarade att det var den svenskkyrkliga mässan och att jag tidigare varit på den katolska och ville ha lite tid med honom såg han helt frågande ut. ”Pappa, finns det OLIKA kyrkor?” När jag efter fattig förmåga försökt förklara så tittade han mig djupt i ögonen: ”Jaha…Och sen finns det förstås Jesus kyrka där alla kan umgås i själen, eller hur?”

Gregers son Anton. En sexårig novis 2016 med starka ekumeniska åsikter.

För att betraktas som en verkligt ekumenisk plats skulle det hjälpa med en daglig mässa enligt båda ordningarna. Ingen präst – katolsk eller luthersk, som inte respekterar det andra samfundet, och de val som det kommit fram till även när det inte är samma som de egna – verka i en ekumenisk miljö som Berget. Men en tydlig fråga som ställdes under jubiléet om även kvinnliga präster är välkomna att fira Bergets svenskkyrkliga mässa, även när det inte är i en sluten reträtt. Det var inte helt enkelt att uppfatta vad svaret var.

Berget är en plats av sår. När såren är mänskliga är de blott missförstånd, misstänksamhet och splittring. När såren är himmelska är de en direkt anknytning till Korsets Gud, som Livet kan strömma in i oss genom. ”Vi möts i korsvandringen, med våra behov och sår,” sa biskop Mikael, och att ”man ändrar sig inte genom att prata, utan genom att samarbeta.”

En av höjdpunkterna på sextioårsfirandet var när några av de som var med vid invigningen berättade. Som om det varit igår. Det är lätt att förstå att Berget från början haft en dragningskraft. Vid invigningen gick en procession från stiftsgården. Korset bars, berättade Jan-Olov Risberg av Jonas Jonsson. Senare förstår jag på Jonas att det var en av hans första uppdrag som ministrant åt biskop Silén som två år senare skulle prästviga honom.

Elsa Mases beskrev hur det blivit så livat på stiftsgården att man behövde en plats av stillhet. Kanske kom ekumeniken på köpet. Tystnad är ju det mest ekumeniska som finns.

Berget är en plats där vi får vara en stund i Jesus kyrka, den där alla umgås i själen genom att gemensamt vända oss mot Gud, ovanför samfundsgränserna. Hur den framtida enhetens kyrka kommer att se ut vet väl ingen. ”Lutheraner och katoliker bör ständigt låta sig själva förändras genom mötet med

den andre och genom det ömsesidiga trosvittnesbördet.” Så lyder det ”andra ekumeniska imperativet” som formulerades i Lund.

Ekumenik måste väl, som ett gott äktenskap, innebära att vara nyfiken på varandra, vilja lära av den andre. Det vi säkert vet är att ingen av oss är Gud och redan vet allting.

Föreståndare Peder talade om den franciskanska inställningen att leva i förundran. Tack, Berget, för att du i sextio år hjälpt så många av oss att så sjunka in i Gud att vågar möta världen med förundrade barnaögon! Och glädje vid tanken på alla som kommer att få upptäcka den himmelsk-jordiska bönerytmen hos dig under de kommande sextio åren!

Mässa enligt Katolska kyrkans ordning i S:t Dominicus kapell.

Samtal om Bergets historia med Stiftsgårdens föreståndare Pontus Gunnarsson, Elsa Mases, Margareta ”Detan” Barkewall och Jan-Olov Risberg.