Svenska kyrkan och Katolska kyrkan möts i Maria

Fader Peder Bergqvist, Bergets föreståndare.

Det är svårt att göra rättvisa åt Luthers kommentar över Marias lovsång, eftersom den innehåller så mycket. Luther vänder upp och ned på inledning och avslutning när han avslutar hela kommentaren över Luk 1:46-55 med en bön om att kunna förstå denna lovsång, att den inte bara ska lysa och tala utan också ska brinna och leva hos oss i kropp och själ. Inledningen handlar om Maria som går i den helige Andes skola. Hon talar av egen erfarenhet såsom hon blivit upplyst och undervisad av den helige Ande. ”I denna erfarenhet undervisar den helige Ande liksom i sin egen skola. Utan den lär man sig ingenting annat än tomma ord och prat”.

Luther skriver denna text som en textutläggning. Mening för mening och ibland ord för ord

broderar han ut texten. Som den skicklige översättare och teolog han var bjuder han på många textanmärkningar på grekiska, latin och hebreiska.

Denna kommentar skrivs i en väldigt speciell situation, Luther har blivit bannlyst och fått hjälp av hertig Johann Friedrich av Sachsen undan det som hotade hans liv. Så denna magnificatkommentar är skriven som ett ”tack för hjälpen” till Johann Friedrich. Alltså något ytterst mänskligt och situationsbestämt! Luther sänder först tre tryckar som Johann Friedrich mottar på påskdagen den 31 mars 1521, sedan kommer resten under juni månad samma år. Luther var nämligen upptagen med riksdagen i Worms, och den andra delen blev därför mer kortfattad och koncentrerad än den mer utförliga och mångordiga första delen av denna kommentar. Luthers magnificatkommentar är alltså: ett mänskligt tack som Luther länkar till Marias lovsång, som förvandlas till hans egen lovsång till Gud.

Varför är denna kommentar viktig i dag? För det första tror jag att det här finns en öppning för en mariansk ekumenik mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan. Luthers kommentar har lästs med intresse i Katolska kyrkan till den grad att den samtida påven Leo X sa om denna text: ”Saliga är de händer som har skrivit detta”, men då visste han inte vem författaren var. Påven Leo X levde i varje fall fram till december 1521, alltså samma år som Luthers text kom ut.

För det andra har jungfru Maria stegvis fått större plats i Bergets liv. Ända från början, fanns Maria med när Marias lovsång sjöngs vid vesper. Sedan har Maria allt eftersom vunnit mark, fått större plats. På 70-80-talet, så gjorde den grekisk ortodoxe prästmunken Eusebios Vittis, en stor klistrad Mariaikon. Hade flytt från juntans Grekland, vaktmästare på Berget 1968-80. 1983 kom dominikansystrarna och en rosenkransstig skapades, som slingrar sig runt Berget, delvis på grund av dominikanernas vördnad för rosenkransen. 1993 kom Mariatriptyken av ikonmålaren Erland Forsberg till S:t Davids kapell. Runt 1994 började vi sjunga mariantifonen som avslutningen på completoriet, först på söndagarna, när vi inte hade några gäster

och sedan stegvis infördes den vid varje completorium. I samband med firandet av millenieskiftet 2000 gjordes en utställning i samarbete med Dalarnas länsmuseum där jungfru Maria fick plats och samtidigt tillverkades 20 vägkors där också jungfru Maria finns med. Statyetten av Maria och jesusbarnet gjord av Jesu små systrar, som finns i S:t Davidsgårdens brasrum, fick Grethel Olsson som gåva någon gång på 1990-talet. 2004 kom Bebådelseikonen till S:t Dominicus kapell, av ikonmålaren Anne Nordbø. 2016. En större mariastaty som finns utmed rosenkransstigen. 2016 började vi be Angelusbönen vid laudes och middagsbönen. Finns en tradition att be Herrens bön tre gånger om dagen. Som ett komplement till Herrens bön ber vi Angelusbönen eftersom den innheåller en daglig påminnelse om inkarnationen, Ordet som född av Fadern före allt tid, vart kött i jungfru Maria, här i tiden. 2022 installerades en mariastaty i S:t Dominicus kapell, som gåva från Jesu hjärtas kapell i Sörforsa.

Maria har alltså fått mer och mer plats på Berget och jag är övertygad om att hon är vägen till enheten. Det råder redan enhet mellan katoliker och de ortodoxa angående Maria, och hon är dessutom en nyckel i dialogen med många muslimer. Men det kan vara svårare i dialogen med de frikyrkliga, och det vet jag eftersom min egen familj är pingstvänner. Just därför tror jag att Berget, och just relationen mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan, är en nyckel för att släppa in Maria helt och utan förbehåll! Hela krist-enheten behöver ta till sig ängelns ord till Josef: ”Var inte rädd för att föra hem Maria” (Matt 1:20).

Här är Luthers magnificatkommentar ett viktigt dokument! Påvens hovpredikant, vilket pater Raniero Cantalamessa tog upp när han besökte Berget för några år sedan.

Luthersk mystik

På Berget odlar vi den kristna mystiken, alltså erfarenheten av Gud och reflektionen om denna erfarenhet. Här finns en beröringspunkt med Luthers kommentar, som också har tydliga mystika drag. Luther var influerad av den lärde dominikanprästen Mäster Eckhart. Luther översatte gärna ordet ödmjukhet med intighet. Gud har sett till Marias intighet, på samma sätt

som Mäster Eckhart menar att den enda sanna fattigdomen betyder att bli så tom och fattig att vi till och med ger upp vår egen vilja: ”Den fattige är en som inte önskar någonting, inte vet någonting och inte äger någonting. Till och med viljan måste avklädas den fattige, viljan att ha något överhuvudtaget. Endast den som varken vill eller önskar något är fattig”. Det är en form av avsägelse av sitt eget varande, då vi ger allt tillbaka till Gud. Luther skildrar i mitten av denna kommentar en berättelse om tre kvinnor som sitter i en kyrka. Under mässan kommer en pojke springande från altaret och kommer fram till dessa kvinnor. Han behandlar dessa tre på tre helt olika sätt. Den första omfamnade han och mötte med vänlighet och en kärleksfull blick. Den andra kvinnan behandlade han inte lika vänligt, omfamnade henne inte men han log vänligt mot henne. Den tredje gav han inte ens en vänlig blick utan uppträdde ovänligt mot henne och slog henne i ansiktet. Luther menar att Maria är som den tredje kvinnan, den som inte söker sitt eget, inte söker egna förmåner, inte behöver tröstas hela tiden och få gåvor utan som nöjer sig med vissheten att Gud är god, även om hon aldrig skulle få erfara det. Så skriver Luther att Maria ”älskar och prisar Guds godhet lika mycket när den är märkbar som när den inte är märkbar. Hon klamrar sig inte fast vid saker och ting när hon har dem, och hon blir inte upprorisk när de tas ifrån henne. Det är den rätta bruden, hon som säger till Kristus: ”Jag vill inte ha det som är ditt, jag vill ha dig själv. Du är mig inte mer kär om det går mig väl, och inte inte mindre kär om det går mig illa.” Genom att prisa just henne salig ger vi Gud äran helt och fullt. Gud har så nådigt och rikt sett till jungfru Maria i hennes förnedring och gjort så stora ting i henne att hon kan kallas Guds Moder. ”Salig är du Maria för Guds rika och översvinnliga nåd i dig”.

Detta berör den ekumeniska smärtan, att vara med den övergivne Jesus, att vara hans sårade kropp. Här står vi liksom med Maria vid korset och lider med Jesus. Den danske teologen och filosofen Sören Kierkegaard menar att vi ofta utelämnar detta centrala när det gäller Maria, hennes nöd, ångest och paradox. Ingen kunde förstå henne. Maria behöver ingen världslig beundran för hon var ingen hjältinna. Men hon blev större än hjältarna, inte genom att vara

befriade från nöden och kvalen och paradoxen, utan hon blev det genom dem, liksom Abraham”. De är modeller för den kristne, genom sitt sätt att leva. Luther skriver vidare att Maria var utan synd men att hon ändå inte kallas Guds Moder för sin syndfrihet utan endast på grund av Guds överväldigande nåd i henne. Så beskriver Luther Maria som en förebild och mönster för alla kristna att vara helt inriktade på den nåd som Gud ger och att aldrig låta något eget stå i vägen för Guds eget verk och hans godhet.

Här finns alltså en form av mariansk mystik. Marias ödmjukhet består i hennes intighet, detta att människan inför Gud endast är mottagande, allt är nåd och gåva. Luther reflekterar över om något som är centralt i katolsk mystik, nämligen frågan om huruvida vi söker Gud, för hans gåvor, eller för honom själv? Där står Maria som mönsterbilden över en person som inte söker Guds gåvor, utan endast Gud själv. Det hindrar inte Luther från att ge Maria all vördnad och all hyllning, hon är den högtlovade jungfrun, den saliga Kristi moder, ja även Guds moder. Hon var också, för Luther, ”himladrottningen”, även om han menar att man ska vara försiktig med denna beteckning så att man inte börjar avguda henne. Men hanskriver ändå: att ”man må anropa henne om att Gud för hennes skull skall giva och göra vad vi ber om, på samma sätt som man också anropar alla andra helgon.”

I denna magnificatkommentar flödar en varm ström av kärlek och vördnad för Maria fram, hennes utvaldhet, hennes särställning bland människor. Därför kan Katolska kyrkan med kärlek omfamna sann luthersk fromhet, det får så att säga plats i Katolska kyrkan. För Luther bidrar med något till Katolska kyrkan som visserligen redan finns där men som aldrig kan betonas för mycket, nämligen att ingenting får stå i vägen för Guds nåd och barmhärtighet. Maria ska inte prisas salig av något annat skäl än att Gud har vänt sin blick till henne och att det är just Maria som visar hur vi genom att prisa just henne salig ger Gud äran helt och fullt. Det är inte Maria som prisas salig utan Guds nåd i henne. ”Salig är du Maria för Guds rika och översvinnliga nåd i dig”, ingenting ska få stå i vägen för Guds nåd och godhet.

För ett antal år sedan besökte jag Gammelstads gamla medeltida kyrka i Luleå, och begrundade det

makalösa altarskåpet som finns där. Där i Svenska kyrkan i Luleå avbildas den allra saligaste jungfrun Maria, både som sörjande under korset och triumferande ovanför, som Himladrottningen. Jag hade just läst Luthers kommentar över Marias lovsång och slogs över hur det katolska och det lutherska möts överallt i kyrkorummen runt om i vårt avlånga land. Men inte bara i kyrkorummen utan också i de troendes hjärtan möts vi i en mariafromhet som vi kan dela, eller åtminstone borde kunna dela. dessutom verkar det bland vanliga troende svenskar idag finnas en öppenhet för en sådan ekumeniska mariafromhet. Märker det också som fängelsepräst, alla vill ha en rosenkrans, alla vill ha den moderliga omsorg som finns i jungfru Maria Det är så lite som skiljer Luthers mariafromhet från den traditionellt katolska att man skulle kunna se Luthers magnificatkommentar som en ingång till en mariansk ekumenik mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan. När Luther säger att ”man må anropa henne om att Gud för hennes skull skall giva och göra vad vi ber om, på samma sätt som man också anropar alla andra helgon,” tillägger han något som är självklart för en lutheran men som i någon mån också är viktigt för oss katoliker, nämligen att vi ska be om jungfru Marias och alla helgons förbön: ”men så att verket alltid skall vara helt och hållet Guds. Ingenting får skymma att verket helt och hållet är Guds”. Luthers grundtanke, att endast Gud skall ha äran, understryks av att alla katolska helgon personifierar detta att allt ska ske ”Till Guds allt större ära”. Tänk om det ändå inte är så att jungfru Maria är den som ska ena alla kristna? I bildkonsten ser vi skyddsmantelmadonnan, jungfru Maria som beskyddar alla under sin mantel. På ett mirakulöst sätt har mariafromheten bevarats under ytan i vår kultur och det finns en otrolig kärlek och öppenhet för henne hos det svenska folket.

Maria går i den helige Andes skola. Så kan det också vara den enhetens väg, som endast är möjligt genom den helige Ande, han ensam kan ena, han som förenade gudomligt och mänskligt i Maria. Per Mases avslutar Bergets vision med orden: ”Den heliga jungfrun Maria frågade inför det oförlikneliga uppdraget: Hur skall detta ske? Och svaret från ängeln var: Helig Ande… och kraft från höjden…! Hon är alla troendes mor. Hon visar vägen!