Den heliga Angela av Foligno

Fader Peder Bergqvist, Bergets föreståndare.

Den heliga Angela av Foligno, född 1248 i Foligno, död där den 4 januari 1309, var en italiensk mystiker och franciskantertiar. Hon helgonförklarades av påven Franciskus 2013, saligförklarad 1701. Hennes minnesdag firas den 4 januari. Angela räknas bland den västerländska mystikens främsta representanter. Hennes visioner och andliga erfarenheter upptecknades av hennes biktfader. Hon inspirerade många under sin levnad och efteråt. S:ta Elisabeth av Treenigheten citerar S:ta Angelas instruktion 34 och bland annat ömma ord som den döende Angela hörde från Jesu läppar, ”Det är ”jag” som kommer, och jag ger dig okänd glädje... Jag kommer att gå in i djupet av ditt väsen. ”

Angela var en umbrisk botgörare och mystiker. Gift i tidig ålder älskade hon världen och dess nöjen och, ännu värre, glömsk sin värdighet och plikter som hustru och moder, föll i synd och levde ett oordnat liv. Hon genomgick en radikal omvändelse 1285 och förlorade hela hennes familj, man, barn och mamma, under några efterföljande år. Under denna tid sålde hon också alla sina ägodelar. I början av 1291 gick hon in i den helige Franciskus tredje orden och pilgrimsvandrade till Assisi. Under vandringen erfor hon kraftfulla mystika erfarenheter, hörde den Helige Andes röst och samta-

lade med honom nästan hela vägen. Under sin vistelse i Assisi, när hon var i franciskusbasilikan, erfor hon att den gudomliga närvaron drog sig tillbaka från hennes själ. Det var så smärtsamt att hon skrek rakt ut och orsakade en skandal. En släkting till henne var där, franciskanerbrodern Arnold. Han reagerade först med upprördhet och förbjöd henne att någonsin återvända till Assisi, men sedan, efter att ha kommit tillbaka till Foligno, försökte han förstå vad som hade hänt i basilikan. När han började lära sig mer om Angelas andliga liv blev han hennes sekreterare och arbetade tillsammans med henne på det som senare skulle bli Memoriale. De skrifter som finns efter S:ta Angela är Memoriale och hennes Instruktioner. Allt eftersom åren gick blev Angela inte bara en andlig moder till broder Arnold, utan också till en krets av franciskaner. Hon dog omgiven av dem den 4 januari 1309 i Foligno och eftersom hon påverkade så många människors liv med sin andliga vägledning ledde det så småningom fram till hennes saligförklaring (utan en formell process) 1701 av påven Clement IX och slutligen till hennes helgonförklaring (igen, utan en process) 2013 av påven Franciskus.

Guds närvaro

Det som först av allt utmärker hennes mystik är erfarenheten av Guds närvaro: ”I en syn såg jag Guds fullhet i vilken jag såg och fattade hela skapelsen, det vill säga vad som finns på denna sida och vad som är bortom havet, avgrunden, havet självt och allt annat. Och i allt som jag såg kunde jag inte förnimma något annat än närvaron av Guds kraft, och på ett sätt som är helt obeskrivligt. Och min själ i överflöd av förundran ropade: ”Den här världen är gravid med Gud!” Därför förstod jag hur liten hela skapelsen är, det vill säga vad som finns på den här sidan och vad som är bortom havet, avgrunden, själva havet och allt annat, och att Guds kraft överträffar och fyller allt.” Hon bar med sig en övertygelse om att hon alltid var i Gud: ”Mitt hjärta drogs ur alla världsliga angelägenheter och placerades i Gud på ett sådant sätt att jag varken kunde tänka på eller se något utom Gud. Oavsett om jag talade eller åt, eller vad jag än gjorde, hindrade det inte mitt hjärta från att alltid vara i Gud.”

Guds frånvaro

Den skandal hon orsakar i Assisi, när hon skrikande förs ut ur franciskusbasilikan, blir sedan utgångspunkten för hennes insikt i att Gud drar henne till sig både genom sin närvaro och sin frånva-

ro. ”På grund av kärleken, och i den, blir själen först öm, sedan sörjer den och blir svag och finner sedan styrka... Sålunda söker själen i början gudomlig tröst, men om den dras tillbaka, blir den öm och till och med gråter ut mot Gud och klagar till honom: ”Du gör mig illa! Varför gör du det här?” och så vidare. Försäkran om Guds närvaro föder ömhet i själen. I detta tillstånd är den nöjd med tröst och andra liknande gåvor. Men i avsaknad av dessa växer kärleken och börjar söka den älskade. Om den inte hittar honom, sörjer själen. Den nöjer sig då inte längre med tröst, ty den söker endast den Älskade. Ju mer själen får tröst och känner Gud, desto mer växer dess kärlek, men desto mer sörjer den likaså i den Älskades frånvaro. Men när själen väl är fullkomligt förenad med Gud, placeras den i sanningens säte, ty sanningen är själens säte... Den äger Gud till sin fulla förmåga. Och Gud utvidgar till och med själen så att den kan rymma allt som han önskar placera i den... I detta ljus ser den så väl att Gud gör allt med ordning och reda att den inte ens i hans frånvaro sörjer. Likaså blir själen så samstämmig med Guds vilja att den även i hans frånvaro nöjer sig med allt han gör och anförtror sig helt åt honom.”

Guds närvaro i allt

Den kanske svåraste insikten, när det gäller Guds ankomst i våra liv, gäller det som vi inte anser hör samman med Gud, nämligen synden och det onda. Gud är allsmäktig och god, ingen synd och ingenting ont finns i honom och han orsakar varken synd eller ondska. Samtidigt kan Gud verka i och genom allt oavsett om det är synd eller ondska inblandad, annars skulle han inte ens ha kunnat bli människa och dela människans villkor och nå fram till den av synden nedbrutna människan. Apropå detta säger S:ta Angela: ”Gud presenterar sig själv i min själs innersta djup. Jag förstår inte bara att han är närvarande, utan också hur han är närvarande i varje varelse och i allt som finns, i en ond och en god ängel, i himlen och helvetet, i goda gärningar och i äktenskapsbrott och mord, i alla goda verk och i allt som existerar eller har någon grad av vara, vare sig de är vackra eller fula. I denna enhet jublar min själ i Gud lika mycket när jag ser en demon eller ond handling som när jag ser en god ängel eller handling: och på detta sätt är han oftast närvarande för min själ. Och när Gud presenterar sig själv på detta sätt blir jag upplyst, med stor sanning och gudomlig nåd. När min själ blir medveten om att Gud redan är närvarande, ödmjukar den sig djupt och mottar också mycket visdom och gudomlig tröst med stor glädje”.

Fattigdomen

Den heliga Agnela beskriver fattigdomen som en väg till korset där hon blir mer och mer avklädd på allt, hon blir lättare och lättare. Det innebär att hon förlåter alla som har gjort henne illa, avklär sig allt som binder henne, människor, ägodelar och till och med henne själv. Och när hon så önskar att vara fattig och förmår vara det börjar hon leva i Kristi passion och finner djup gudomlig tröst. För henne handlar inte Kristi fattigdom och utblottelse om att Gud begränsar sin makt utan om att tvärtom om att Gud manifesterar sig själv, som den han är, fullkomligt, i mänsklig svaghet. Hon ser i Kristus en fattigdom som på en och samma gång är djupen av Guds ödmjukhet och skönheten hos den mänskliga natur som är fullt mottaglig för gudomlig beröring. Hon förstår sedan fattigdomen som en del av vad det är att vara människa. Att det rena varandet endast är Gud och allt annat är varande som gåva, alltså att vi människor inte äger vårt eget liv utan har fått det som en gåva. Så menar hon att fattigdomen hjälper oss att inse vilka brister vi har för att sedan upptäcka vår egen fattigdom och hur sant fattig vi är i vårt varande. Fattigdom är alltså vad det är att vara människa och samtidigt upptäcker vi Guds gränslösa godhet så att alla tvivel tas ifrån oss och vi älskar Gud fullkomligt. Öga mot öga med vårt eget varas fattigdom, vår nästan-icke-existens, kan vi inte annat än tro på och älska Gud som uppehåller/bär denna nästan-icke-varande till varande. Så genom att inse människans väsens djupaste fattigdom som nästan icke-existerande öppnas dörren upp till hennes oändliga avgrund, och hon finner sig själv i själva Treenighetens mitt, där inga ord uttalas. Genom synden börjar människan tro att hon är någonting i sig själv och fattigdomen hjälper henne att avklä sig synden och sedan djupare identifiera sig med den korsfäste. När denna identifikation fördjupas blir människan mer och mer beroende och beredd att ge sig själv, vilket paradoxalt nog fördjupar snarare än förminskar personen. För Angela är det i vårt omfamnande av vårt radikala beroende och existentiella fattigdom som skapade varelser som vi finner oss själva i mitten av Treenigheten, det gudomliga mysteriet av total men oförminskad självgåva, och öppnas därför för vår egen outgrundliga avgrund. Vår fattigdom som skapade varelser, som ”saknar varande” är i sig själv platsen då vi upptäcker vår egen avgrunds djup i gudomlig förening.