Unum 2022-4

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

FÖRUNDRAN, POTENTIAL OCH UPPÅTBLICKANDE

Vi började jubileumshelgen med en tillbakablick. Tillbakablick passar mig perfekt, eftersom jag har fastnat i 1200-talets franciskanska värld. Ett ord som användes flitigt bland franciskanerna på 1250-talet var förundran ! Det är en attityd som kan användas till allt, att läsa Bibeln med förundran, att förund ras över livet, naturen, skapelsen, människans förmågor, mitt eget liv, mig själv, Kyrkan och framför allt att förundras över Gud, hans trofasthet, försyn. Så kan vi också förundras över Berget och allt som skett under 60 år och alla människor som varit involverade.

Under fredagskvällen fick vi hjälp i denna förundrans tillbakablick av Elsa Mases och tre represen tanter från Stiftsgården i Rättvik: föreståndaren Pontus Gunnarsson, Margareta ”Detan” Barkewall och Jan-Olov Risberg.

Under ledning av biskop Anders Arborelius OCD och biskop Mi kael Mogren ägnades lördagen åt de ekumeniska imperativen som kan beskrivas som en sorts för hållningsregler som bör gälla mel lan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan.

• Första imperativet: Katoliker och lutheraner bör alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, för att stärka det gemensamma även om det är lättare att se och erfara skillnaderna.

• Andra imperativet: Lutheraner och katoliker bör ständigt låta sig själva förändras genom mötet med den andre och genom det ömsesidiga trosvittnes bördet.

• Tredje imperativet: Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och att oupp hörligt sträva mot detta mål.

• Fjärde imperativet: Lutheraner och katoliker bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.

• Femte imperativet: Katoliker och lutheraner bör vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkun na och att tjäna världen.

Lördagskvällen ägnades åt ett framåtblickande med hjälp av medlemmar från Focolarerörelsen och kommuniteten Den Heliga Treenigheten på Berget. Söndagen fokuserade på riktningen uppåt, mot de himmelska tingen, med hjälp av jungfru Marias lovsång.

SVENSKA KYRKAN OCH KATOLSKA KYRKAN MÖTS I MARIA

Fader Peder Bergqvist, Bergets föreståndare.

Det är svårt att göra rättvisa åt Luthers kommentar över Ma rias lovsång, eftersom den innehåller så mycket. Luther vänder upp och ned på inledning och avslutning när han avslu tar hela kommentaren över Luk 1:46-55 med en bön om att kun na förstå denna lovsång, att den inte bara ska lysa och tala utan också ska brinna och leva hos oss i kropp och själ. Inledningen

handlar om Maria som går i den helige Andes skola. Hon talar av egen erfarenhet såsom hon blivit upplyst och undervisad av den helige Ande. ”I denna erfarenhet undervisar den helige Ande lik som i sin egen skola. Utan den lär man sig ingenting annat än tom ma ord och prat”.

Luther skriver denna text som en textutläggning. Mening för mening och ibland ord för ord

broderar han ut texten. Som den skicklige översättare och teolog han var bjuder han på många textanmärkningar på grekiska, latin och hebreiska.

Denna kommentar skrivs i en väldigt speciell situation, Luther har blivit bannlyst och fått hjälp av hertig Johann Friedrich av Sachsen undan det som hotade hans liv. Så denna magnificat kommentar är skriven som ett ”tack för hjälpen” till Johann Friedrich. Alltså något ytterst mänskligt och situationsbestämt! Luther sänder först tre tryck ar som Johann Friedrich mottar på påskdagen den 31 mars 1521, sedan kommer resten under juni månad samma år. Luther var nämligen upptagen med riksda gen i Worms, och den andra de len blev därför mer kortfattad och koncentrerad än den mer utförli ga och mångordiga första delen av denna kommentar. Luthers magnificatkommentar är alltså: ett mänskligt tack som Luther länkar till Marias lovsång, som förvandlas till hans egen lovsång till Gud.

Varför är denna kommentar vik tig i dag? För det första tror jag att det här finns en öppning för en mariansk ekumenik mellan

Svenska kyrkan och Katolska kyrkan. Luthers kommentar har lästs med intresse i Katolska kyrkan till den grad att den samtida påven Leo X sa om denna text: ”Saliga är de händer som har skrivit detta”, men då visste han inte vem författaren var. Påven Leo X levde i varje fall fram till december 1521, alltså samma år som Luthers text kom ut.

För det andra har jungfru Ma ria stegvis fått större plats i Ber gets liv. Ända från början, fanns Maria med när Marias lovsång sjöngs vid vesper. Sedan har Ma ria allt eftersom vunnit mark, fått större plats. På 70-80-talet, så gjorde den grekisk ortodoxe prästmunken Eusebios Vittis, en stor klistrad Mariaikon. Hade flytt från jun tans Grekland, vaktmästare på Berget 1968-80.

1983 kom dominikansystrarna och en rosenkransstig skapades, som slingrar sig runt Berget, delvis på grund av dominikanernas vördnad för rosenkransen.

1993 kom Mariatriptyken av ikonmålaren Erland Forsberg till S:t Davids kapell. Runt 1994 började vi sjunga ma riantifonen som avslutningen på completoriet, först på söndagar na, när vi inte hade några gäster

och sedan stegvis infördes den vid varje completorium. I samband med firandet av millenieskiftet 2000 gjordes en utställ ning i samarbete med Dalarnas länsmuseum där jungfru Maria fick plats och samtidigt tillverka des 20 vägkors där också jungfru Maria finns med. Statyetten av Maria och jesusbar net gjord av Jesu små systrar, som finns i S:t Davidsgårdens brasrum, fick Grethel Olsson som gåva nå gon gång på 1990-talet. 2004 kom Bebådelseikonen till S:t Dominicus kapell, av ikonmålaren Anne Nordbø. 2016. En större mariastaty som finns utmed rosenkransstigen. 2016 började vi be Angelusbönen vid laudes och middagsbönen. Finns en tradition att be Herrens bön tre gånger om dagen. Som ett komplement till Herrens bön ber vi Angelusbönen eftersom den in nheåller en daglig påminnelse om inkarnationen, Ordet som född av Fadern före allt tid, vart kött i jungfru Maria, här i tiden. 2022 installerades en mariastaty i S:t Dominicus kapell, som gåva från Jesu hjärtas kapell i Sörforsa.

Maria har alltså fått mer och mer plats på Berget och jag är överty gad om att hon är vägen till enhe ten. Det råder redan enhet mellan

katoliker och de ortodoxa angående Maria, och hon är dessutom en nyckel i dialogen med många muslimer. Men det kan vara svå rare i dialogen med de frikyrkliga, och det vet jag eftersom min egen familj är pingstvänner. Just därför tror jag att Berget, och just relationen mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan, är en nyckel för att släppa in Ma ria helt och utan förbehåll! Hela krist-enheten behöver ta till sig ängelns ord till Josef: ”Var inte rädd för att föra hem Maria” (Matt 1:20).

Här är Luthers magnificatkom mentar ett viktigt dokument! På vens hovpredikant, vilket pater Raniero Cantalamessa tog upp när han besökte Berget för några år sedan.

Luthersk mystik På Berget odlar vi den kristna mystiken, alltså erfarenheten av Gud och reflektionen om denna erfarenhet. Här finns en berö ringspunkt med Luthers kommentar, som också har tydliga mystika drag. Luther var influerad av den lärde dominikan prästen Mäster Eckhart. Luther översatte gärna ordet ödmjukhet med intighet. Gud har sett till Marias intighet, på samma sätt

som Mäster Eckhart menar att den enda sanna fattigdomen be tyder att bli så tom och fattig att vi till och med ger upp vår egen vilja: ”Den fattige är en som inte önskar någonting, inte vet nå gonting och inte äger någonting. Till och med viljan måste avklä das den fattige, viljan att ha nå got överhuvudtaget. Endast den som varken vill eller önskar nå got är fattig”. Det är en form av avsägelse av sitt eget varande, då vi ger allt tillbaka till Gud. Luther skildrar i mitten av den na kommentar en berättelse om tre kvinnor som sitter i en kyrka. Under mässan kommer en pojke springande från altaret och kom mer fram till dessa kvinnor. Han behandlar dessa tre på tre helt olika sätt. Den första omfamna de han och mötte med vänlighet och en kärleksfull blick. Den an dra kvinnan behandlade han inte lika vänligt, omfamnade henne inte men han log vänligt mot henne. Den tredje gav han inte ens en vänlig blick utan uppträd de ovänligt mot henne och slog henne i ansiktet. Luther menar att Maria är som den tredje kvinnan, den som inte söker sitt eget, inte söker egna förmåner, inte behöver tröstas hela tiden och få gåvor utan som nöjer sig med vissheten att Gud är god, även

om hon aldrig skulle få erfara det. Så skriver Luther att Maria ”älskar och prisar Guds godhet lika mycket när den är märkbar som när den inte är märkbar. Hon klamrar sig inte fast vid saker och ting när hon har dem, och hon blir inte uppro risk när de tas ifrån henne. Det är den rätta bruden, hon som säger till Kristus: ”Jag vill inte ha det som är ditt, jag vill ha dig själv. Du är mig inte mer kär om det går mig väl, och inte inte mindre kär om det går mig illa.” Genom att prisa just henne salig ger vi Gud äran helt och fullt. Gud har så nådigt och rikt sett till jungfru Maria i hennes förnedring och gjort så stora ting i henne att hon kan kallas Guds Moder. ”Sa lig är du Maria för Guds rika och översvinnliga nåd i dig”.

Detta berör den ekumeniska smärtan, att vara med den över givne Jesus, att vara hans sårade kropp. Här står vi liksom med Maria vid korset och lider med Jesus. Den danske teologen och fi losofen Sören Kierkegaard menar att vi ofta utelämnar detta centrala när det gäller Maria, hennes nöd, ångest och paradox. Ingen kunde förstå henne. Maria behöver ingen världslig beundran för hon var ing en hjältinna. Men hon blev större än hjältarna, inte genom att vara

befriade från nöden och kvalen och paradoxen, utan hon blev det genom dem, liksom Abraham”. De är modeller för den kristne, genom sitt sätt att leva. Luther skriver vidare att Maria var utan synd men att hon ändå inte kallas Guds Moder för sin synd frihet utan endast på grund av Guds överväldigande nåd i henne. Så beskriver Luther Maria som en förebild och mönster för alla kristna att vara helt inriktade på den nåd som Gud ger och att ald rig låta något eget stå i vägen för Guds eget verk och hans godhet.

Här finns alltså en form av ma riansk mystik. Marias ödmjukhet består i hennes intighet, detta att människan inför Gud endast är mottagande, allt är nåd och gåva. Luther reflekterar över om något som är centralt i katolsk mystik, nämligen frågan om huruvida vi söker Gud, för hans gåvor, eller för honom själv? Där står Maria som mönsterbilden över en person som inte söker Guds gåvor, utan endast Gud själv. Det hindrar inte Luther från att ge Maria all vördnad och all hyllning, hon är den högtlovade jungfrun, den saliga Kristi moder, ja även Guds moder. Hon var också, för Luther, ”himladrottningen”, även om han menar att man ska vara

försiktig med denna beteckning så att man inte börjar avguda henne. Men hanskriver ändå: att ”man må anropa henne om att Gud för hen nes skull skall giva och göra vad vi ber om, på samma sätt som man också anropar alla andra helgon.”

I denna magnificatkommentar flödar en varm ström av kärlek och vördnad för Maria fram, hen nes utvaldhet, hennes särställning bland människor. Därför kan Katolska kyrkan med kärlek omfamna sann luthersk fromhet, det får så att säga plats i Katolska kyrkan. För Luther bi drar med något till Katolska kyr kan som visserligen redan finns där men som aldrig kan betonas för mycket, nämligen att ingenting får stå i vägen för Guds nåd och barm härtighet. Maria ska inte prisas sa lig av något annat skäl än att Gud har vänt sin blick till henne och att det är just Maria som visar hur vi genom att prisa just henne salig ger Gud äran helt och fullt. Det är inte Maria som prisas salig utan Guds nåd i henne. ”Salig är du Maria för Guds rika och översvinnliga nåd i dig”, ingenting ska få stå i vägen för Guds nåd och godhet.

För ett antal år sedan besökte jag Gammelstads gamla medeltida kyrka i Luleå, och begrundade det

makalösa altarskåpet som finns där. Där i Svenska kyrkan i Lu leå avbildas den allra saligaste jungfrun Maria, både som sör jande under korset och triumferande ovanför, som Himladrott ningen. Jag hade just läst Luthers kommentar över Marias lovsång och slogs över hur det katolska och det lutherska möts överallt i kyrkorummen runt om i vårt avlånga land. Men inte bara i kyrkorummen utan också i de troendes hjärtan möts vi i en ma riafromhet som vi kan dela, eller åtminstone borde kunna dela. dessutom verkar det bland vanli ga troende svenskar idag finnas en öppenhet för en sådan eku meniska mariafromhet. Märker det också som fängelsepräst, alla vill ha en rosenkrans, alla vill ha den moderliga omsorg som finns i jungfru Maria

Det är så lite som skiljer Luth ers mariafromhet från den traditionellt katolska att man skulle kunna se Luthers magnificatkommentar som en ingång till en mariansk ekumenik mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan. När Luther säger att ”man må anropa henne om att Gud för hennes skull skall giva och göra vad vi ber om, på samma sätt som man också anropar alla andra helgon,” tillägger han något som

är självklart för en lutheran men som i någon mån också är viktigt för oss katoliker, nämligen att vi ska be om jungfru Marias och alla helgons förbön: ”men så att verket alltid skall vara helt och hål let Guds. Ingenting får skymma att verket helt och hållet är Guds”. Luthers grundtanke, att endast Gud skall ha äran, understryks av att alla katolska helgon perso nifierar detta att allt ska ske ”Till Guds allt större ära”. Tänk om det ändå inte är så att jungfru Maria är den som ska ena alla kristna? I bildkonsten ser vi skyddsman telmadonnan, jungfru Maria som beskyddar alla under sin mantel. På ett mirakulöst sätt har mari afromheten bevarats under ytan i vår kultur och det finns en otrolig kärlek och öppenhet för henne hos det svenska folket.

Maria går i den helige Andes skola. Så kan det också vara den enhetens väg, som endast är möjligt genom den helige Ande, han ensam kan ena, han som förenade gudomligt och mänskligt i Maria. Per Mases avslutar Bergets vision med orden: ”Den heliga jungfrun Maria frågade inför det oförlik neliga uppdraget: Hur skall detta ske? Och svaret från ängeln var: Helig Ande… och kraft från höj den…! Hon är alla troendes mor. Hon visar vägen!

Från Bergets 60-årsjubileum

Greger Hatt, vän till Berget och volontärsamordnare på Caritas med mera.

Mässa enligt Svenska kyrkans ordning, Philip Widell som gårdspräst.

På väg att stiga av tåget vid Rättviks station får biskop Anders Arborelius och jag syn på varandra. Eftersom vi sågs även helgen innan på Caritas Sveriges jubileum känns det bra att ha en förklaring till att vara även här, så när vi hälsar säger jag: ”Det var på Berget jag blev from.” ”Jaha, och hur är det nuförtiden då?” Ler han. Som tur var får vi båda syn på Peder och Marie Bergqvist som väntar med bilar innan jag behöver svara.

Vi är båda på väg till Bergets 60-årsjubileum, han som en hu vudaktör som ska komma att hålla i mässor, föredrag, medverka till samtal, men också delta i varje tidebön och även de mässor som firas enligt Svenska kyrkans ordning. Han går under helgen, som andra katoliker som är närvarande, fram till nattvardsringen med höger hand på vänster axel under kommunionsutdelningen.

Berget är en plats av stark gemen skap och öppna sår.

I samma ögonblick får man uppleva kyrkans enhet och kyrkans splittring – tillsammans i tideböner, samtal, orimligt god mat, brasvärme och nattvardskö, men åtskilda i själva kommunions ögonblicket. Mätt i linjär tid är det inte många promille av dygnet som katoliker och lutheraner inte kan tillbe Gud på samma sätt, men i kairos är det en avgrund att inte kunna samlas kring sam ma nattvardsbord och uppfylla uppmaningen att ”göra detta till åminnelse av mig.”

Att jag är på Berget är biskop Jonas Jonssons förtjänst. Förutom legendarisk stiftsgårdsförestån dare var han också engagerad i Förbundet för Kristen Humanism

och samhällssyn . På ett sommarmöte på Sigtunastiftelsen 1984 såg en likblek tjugoåring hålla ett föredrag och sa efteråt att: ”du är på väg att bli utmattad, följ med upp till stiftsgården!” ”Men jag har inga kläder med mig,” försökte jag. ”Vi kör förbi din lägenhet i Upp sala på vägen,” sa han lugnt. Vi hade aldrig pratat förut.

Efter att ha sovit ut några dygn på Stiftsgården började jag vandra runt i omgivningarna. I ett härbre vid vattnet en bit bort bodde en kvinna som arbetade i köket på något som hette Berget och jag följde med henne dit av ren ny fikenhet. När jag sjönk ner i det märkliga träbåset i kapellet och

Biskop Anders gick direkt fram till biskop Mikaels ungdomsrågivare: ”då är vi kollegor, jag är också rådgivare till en biskop, han i Rom.”

I förgrunden föreståndare Peder Bergqvist.

såg rubriken ”vesper” på en agenda var det som att komma hem till mig själv.

Här fanns den, möjligheten att be tideböner tillsammans med andra, även utan att själv gå i kloster. Här oasen, mitt i det vanliga li vet. Sedan dess har jag anat, om än avlägset, den himlakör som morgon, middag kväll sjunger Guds lov tillsammans; änglar, munkar, nunnor, ensamma präster på landsbygden, ”fromma damer,” och någon enstaka förtvivlad ton åring. Och som enskild troende i världen kan jag när som helst falla inåt i den och omslutas av evigheten genom att ansluta till en av stämmorna.

Biskop Mikael Mogren hade under helgen konfirmander på stiftsgården och kunde bara komma förbi under sitt eget pass. Hans vältaliga ungdomsrådgivare sänkte inte bara medelåldern utan gav en fläkt av framtiden. Under frå gestunden efteråt nuddades också en infekterad nervtråd när biskop Mikael svarade på om inte stiftet kunde lägga fler retreater här med motfrågan om stiftet var välkom met med hela sin övertygelse.

Jag kan inte se hur Berget är mer katolskt nu är det var lutherskt före kommunitetens upptagning i katolska kyrkan. Men som katolik i Sverige är man kanske mer van att vara beroende av Svenska kyr kans gästfrihet; en minoritetskyr ka är inte van att dominera i något

Biskop Mikael från Västerås stift, Svenska kyrkan, och Biskop Anders OCD från Katolska stiftet i Sverige möttes under Bergets 60-årsjubileum.

annat sammanhang än i sina egna. De som vill måla upp en bild av att allt var enkelt före 2015 gör ekumeniken en otjänst. Redan när jag kom till stiftsgården på 80-talet blev jag varnad för att besöka ”kvinnoprästmotståndarna på Berget.” Det var en plats inga progressiva människor borde be söka. Det katolska på Berget kan inte vara större skäl att undvika det än att undvika att åka till Rom eller Assisi.

Förhoppningsvis blir det tvärtom lättare för de två kyrkotraditio nerna att existera bredvid varan dra, också nu när det finns två tydliga kyrkorum. Där fortfaran de Svenska kyrkans är det största och där alla tideböner firas. För mig som katolik spelar det ingen roll om prästen i Svenska kyrkan är en kvinna eller en man, enligt kyrkolagen får jag i alla fall inte ta emot nattvarden av denne. Förhoppningsvis går också tiden. Sedan dramatiken 2016 har påven och ärkebiskop Antje Jackelén omfamnat varandra i en fridshälsning i Lunds Domkyrka. Och otaliga reträtter på Berget har letts av präster i Svenska kyrkan, såväl män som kvinnor.

Att katolska och protestantiska ledare känns för mig som för ett skilsmässobarn som för ovan

lighetens skull ser sina trätande föräldrar samtala. Så uppenbart mycket man har gemensamt. Så oumbärliga man är för varandras lycka. Visst finns det konvertiter som huvudskaligen lämnat en kyrka i frustration och protest. Men vi är också många som efter moget övervägande valt en, utan att tacksamheten mot ens gamla samfund för all söndagsskola, körsång, predikningar, mässfi rande på något sätt känns mindre värdefullt. Utan att vilja förlora kontakten, ta spjärn och marke ra. Tvärtom, en skilsmässa fylld av tacksamhet över det som varit och över allt det som lever kvar inom en.

Under en arbetsvecka för Bergets vänner följde min då sexårige son Anton med. En dag vid frukosten hörde han att det var mässa i kyr kan och undrade varför jag inte var med. När jag förklarade att det var den svenskkyrkliga mässan och att jag tidigare varit på den katolska och ville ha lite tid med honom såg han helt frågande ut. ”Pappa, finns det OLIKA kyr kor?”

När jag efter fattig förmåga för sökt förklara så tittade han mig djupt i ögonen: ”Jaha…Och sen finns det förstås Jesus kyrka där alla kan umgås i själen, eller hur?”

För att betraktas som en verkligt ekumenisk plats skulle det hjälpa med en daglig mässa enligt båda ordningarna. Ingen präst – katolsk eller luthersk, som inte respekterar det andra samfundet, och de val som det kommit fram till även när det inte är samma som de egna –verka i en ekumenisk miljö som Berget. Men en tydlig fråga som ställdes under jubiléet om även kvinnliga präster är välkomna att fira Bergets svenskkyrkliga mässa, även när det inte är i en sluten reträtt. Det var inte helt enkelt att uppfatta vad svaret var. Berget är en plats av sår. När såren är mänskliga är de blott missför stånd, misstänksamhet och splitt ring. När såren är himmelska är de en direkt anknytning till Korsets Gud, som Livet kan strömma in i oss genom.

”Vi möts i korsvandringen, med våra behov och sår,” sa biskop Mikael, och att ”man ändrar sig inte genom att prata, utan genom att samarbeta.”

En av höjdpunkterna på sextioårs firandet var när några av de som var med vid invigningen berät tade. Som om det varit igår. Det är lätt att förstå att Berget från början haft en dragningskraft. Vid invigningen gick en procession från stiftsgården. Korset bars, berättade Jan-Olov Risberg av Jonas Jonsson. Senare förstår jag på Jonas att det var en av hans första uppdrag som ministrant åt biskop Silén som två år senare skulle prästviga honom.

Elsa Mases beskrev hur det blivit så livat på stiftsgården att man behövde en plats av stillhet. Kan ske kom ekumeniken på köpet. Tystnad är ju det mest ekumeniska som finns.

Berget är en plats där vi får vara en stund i Jesus kyrka, den där alla umgås i själen genom att gemen samt vända oss mot Gud, ovanför samfundsgränserna. Hur den framtida enhetens kyrka kommer att se ut vet väl ingen. ”Lutheraner och katoliker bör ständigt låta sig själva förändras genom mötet med

Gregers son Anton. En sexårig novis 2016 med starka ekumeniska åsikter.

den andre och genom det ömsesidiga trosvittnesbördet.” Så lyder det ”andra ekumeniska imperativet” som formulerades i Lund.

Ekumenik måste väl, som ett gott äktenskap, innebära att vara nyfiken på varandra, vilja lära av den andre. Det vi säkert vet är att ingen av oss är Gud och redan vet allting.

Föreståndare Peder talade om den franciskanska inställningen att leva i förundran. Tack, Berget, för att du i sextio år hjälpt så många av oss att så sjunka in i Gud att vågar möta världen med förund rade barnaögon! Och glädje vid

tanken på alla som kommer att få upptäcka den himmelsk-jordiska bönerytmen hos dig under de kommande sextio åren!

Mässa enligt Katolska kyrkans ordning i S:t Dominicus kapell.

Samtal om Bergets historia med Stiftsgårdens föreståndare Pontus Gunnarsson, Elsa Mases, Margareta ”Detan” Barkewall och Jan-Olov Risberg.

Vi tackar Gud för en väl signad jubileumshelg och för allt gott som flödat ut från Berget under 60 år och alla människor som här fått vila, återhämtning, andlig fördjupning, hopp, vänskap och glädje.

Just nu väntar vi på en konsultrap port som gäller vilka energibesparande åtgärder vi kan och bör göra under de närmaste åren.

Det mest påtagliga för våra gäster är svårigheten att få varmt i S:t Davidsgården, i kapellet, entren, brasrummet och matsalen. Någon form av isoleringsåtgärd behövs i kapellet samt utbyte av de stora glasfönster som finns runt inn ergården.

Andra viktiga frågor gäller förstås hur vi kan byta ut direktverkande el mot andra lösningar som ex empelvis luftvärmepumpar och solceller.

För oss som bor och arbetar på Berget finns det en annan åter kommande utmaning som är ännu mer avgörande för Bergets framtid och det gäller behovet av

medarbetare.

Lena Eckerdal har varit ett stort stöd under hösten 2022 som kans list och när hon nu snart slutar behöver vi en ersättare, någon som kan sköta administrativa uppgifter på kansliet. Vi tackar samtidigt Lena för hennes ovärderliga och generösa insats och vänskap.

Vi har fortsatt behov av fler volontärer och medarbetare som kan hjälpa till i köken, med vaktmäs teri med mera.

Vi tackar också vår tyska volontär Katharine Pilgrim för hennes tre månader på Berget. Det har skett genom ett utbyte med den tyska organisationen Bonifatiuswerk . Sommarens arbetsdagar kommer att vara 22-26 maj och då hoppas vi att många av Bergets vänner kan delta. Man kan också komma och hjälpa till under i princip hela året, en helg eller vecka när det finns behov.

f. Peder Bergqvist, föreståndare

S:T SIGFRIDS

BOKLÅDETIPS

Youcat Bikt Catholica 2022

Ett sakrament som är ofattbart väl signelsbringande, men ofta svårt att ta emot, är biktens sakrament. Förlaget Catholica har redan gett ut lättillgängliga upplagor av både Katolska kyrkans katekes, samt so ciallära och nu kommer en volym i samma serie; Youcat Bikt. Denna lilla skrift har många förtjänster; dels är den kortfattad, men ändå innehållsrik, saklig och konkret och samtidigt djupt andlig. Den är inte en bok man läser en gång och sedan aldrig mer, utan en bok man ständigt återkommer till i mindre doser, när det behövs. När vårt samvete gör sig påmint kan vi här finna stöd och vägledning.

Uppenbarelser Heliga Birgitta

Svenska Akademien Som synes är detta ett tips på en rejält gammal bok, från 1300-talet närmare bestämt. Inte heller är Svenska Akademiens utgåva ny, men nu finns den i S:t Sigfrids boklåda och vi vill varmt rekom mendera denna utgåva till dem som önskar ta del av helgonets skrifter. Boken är inbunden, har tydlig stil och ett gott upplägg. Den är ideal isk för att på bästa sätt kunna ta del av dessa uppenbarelser.

S:T SIGFRIDS

BOKLÅDA

Vi har böcker, skivor och ikoner som speglar vår ekumeniska inriktning.

Öppettider: tisdag, fredag, lördag kl. 14-16 onsdag och söndag till kl. 14-15

Kontakt: bokladan@berget.se

de buskar och pelargonlådor där bina surrar. Fåglar som av glädje eller förvirring flyger mot fönstret och efter en stunds vila, far mot

väster.

Sedan smyger sig hösten på, gula löv, blåbär och lingon runt knuten, sommarbadet i Siljan

vid kyrkan tar slut och lampan tänds på kansliet. Nyhetsblad skickas per mail, Unum läggs i kuvert och sedan i de välkända blå postlådorna, och för sista gången går bilen till PostNords service i Rättvik för vidare transport till Bergets Vänner. Programmet för våren 2023 trycks och när det når mottagarna börjar telefonen ringa och anmälningar droppar in. Pärmarna, viktiga för logistiken, används flitigt. Några kurser får många anmälningar medan andra får färre. På varje sida i pärmen finns plats för 10 gäster och det är en glädje att få vända över till nästa sida med plats att fylla i tio nya. Nästa alltid är det plats för fler gäster och kursdeltagare så, från kansliets fönster till andras fönster, ett välkommen hit. Så faller resten av löven, det är krispigt i luften, blommorna borta och det lilla rönnträdet utanför fönstret står kalt och ensamt där. Innanför fönstret lyser lampan, telefonen ringer och många fina samtal utväxlas. Gäster kommer och går, glada, nöjda, fyllda med ny energi och ny kraft för livet utanför fönstret.

Och så kommer snön och lägger sig vit och ren på tak och gren. En gråvitsvart färgpalett breder ut sig och det är tyst utanför fönstret. Innanför tickar klockan sin gilla gång. Det är stilla idag efter går dagens julmarknad med julgröt och skinksmörgåsar. Tysta tassar medarbetarna runt och ställer iordning tills klockan kallar till bön. Tidebönernas regelbunden het ger stadga åt dagarna här. Snart är min tid bakom kans lifönstret slut och någon annan behöver ta vid för att svara i tele fon, svara på mail, skriva fakturor, och ja, lite mer som så småningom blir rutin för den som blir nästa kanslist. Och som kanske ser andra saker från kanslifönstret, andra vyer. Och det blir sommar igen.

Berget behöver volontärer!

Om du har möjlighet att hjälpa till, hör av dig till Ingrid: ingrid@berget.se

Sextio år

Samtal mellan kommuniteten på Berget och några representanter för Focolarerörelsen i Sverige.

Dsäger traditionen då? det gällde hur. I sådana situa

tioner får man helt enkelt resonera om saken, vilket gjorde att Stiftelsen Bergets styrelse bestämde att 60-årsjubiléet skulle firas första helgen i november och att Västerås biskop Mikael Mogren, samt Stockholms ka tolske biskop Kardinal Arboreli us skulle inbjudas.

Nu vet väl alla att just biskopar kan vara ganska upptagna och datum blir beslagtagna av åtag anden långt i förväg, men efter som man inte kan få mer än ett nej om man frågar, så bestäm des det att Bergets föreståndare skulle fråga. Med detta i åtan ke blev vi alla förbluffade när det visade sig att båda tackat ja till att delta i jubileet och med denna glada visshet i hågen gick Berget vidare i livet, utan att fundera närmare på hur jubileet i detalj skulle utformas, eftersom både vårens och sommarens aktiviteter måste prioriteras. Men, så kom dagen då vi oåterkalleligt insåg att snart är det november.

Det allra märkligaste med detta 60-årsfirande är hur pusselbitarna föll på plats alldeles i slutet av planeringstiden, bara dagarna innan. Samtidigt, hur skulle vi i kommuniteten ha kunnat veta i förväg att flera medlemmar ur

Focolarerörelsen skulle anmäla sig? När det stod klart föddes tanken på att gemensamt samtala kring och berätta om hur det är att leva i kommunitet i Sverige i dag. Det stod inte heller klart förrän sent att Elsa Mases, hustru till förre föreståndaren Per Mases, skulle vara i stånd att delta i 60-årsjubileet. Sent fick vi också veta att Pontus Gun narsson, nuvarande stiftgårds föreståndaren hade möjlighet att närvara. Till vår glädje kom han tillsammans med två perso ner som haft mycket med Berget att göra under dess tidigaste år, vilket gjorde att vi redan första kvällen fick en fantastisk histo rielektion.

Kanske är det så att det för ett lyckat firande behövs både god framförhållning och en öppen het för de möjligheter som med kort varsel dyker upp för att sann, helig dynamik ska få fritt spelrum. Sådan var atmosfären under denna helg; alla gav och tog emot, inte okritiskt, men inte heller dömande, utan i in tresserad, tacksam öppenhet. Intresserad av att leva kommunitetsliv?

Kontakta: peder@berget.se

Den heliga Ang ela av Foligno, född 1248 i Foligno, död där den 4 janu ari 1309, var en italiensk mysti ker och franciskantertiar. Hon helgonförklarades av påven Fran ciskus 2013, saligförklarad 1701. Hennes minnesdag firas den 4 januari. Angela räknas bland den västerländska mystikens främsta representanter. Hennes visioner och andliga erfarenheter upp tecknades av hennes biktfader. Hon inspirerade många under sin levnad och efteråt. S:ta Eli sabeth av Treenigheten citerar S:ta Angelas instruktion 34 och bland annat ömma ord som den döende Angela hörde från Jesu läppar, ”Det är ”jag” som kom mer, och jag ger dig okänd gläd

Den heliga Angela av Foligno

Fader Peder Bergqvist, Bergets

je... Jag kommer att gå in i dju pet av ditt väsen. ”

Angela var en umbrisk botgöra re och mystiker. Gift i tidig ål der älskade hon världen och dess nöjen och, ännu värre, glömsk sin värdighet och plikter som hustru och moder, föll i synd och levde ett oordnat liv. Hon ge nomgick en radikal omvändelse 1285 och förlorade hela hennes familj, man, barn och mamma, under några efterföljande år. Under denna tid sålde hon ock så alla sina ägodelar. I början av 1291 gick hon in i den helige Franciskus tredje orden och pil grimsvandrade till Assisi. Under vandringen erfor hon kraftfulla mystika erfarenheter, hörde den Helige Andes röst och samta

lade med honom nästan hela vägen. Under sin vistelse i Assisi, när hon var i franciskusbasilikan, erfor hon att den gudomliga när varon drog sig tillbaka från hennes själ. Det var så smärtsamt att hon skrek rakt ut och orsakade en skandal. En släkting till henne var där, franciskanerbrodern Ar nold. Han reagerade först med upprördhet och förbjöd henne att någonsin återvända till Assisi, men sedan, efter att ha kommit tillbaka till Foligno, försökte han förstå vad som hade hänt i basili kan. När han började lära sig mer om Angelas andliga liv blev han hennes sekreterare och arbetade tillsammans med henne på det som senare skulle bli Memoriale. De skrifter som finns efter S:ta Angela är Memoriale och hennes Instruktioner. Allt eftersom åren gick blev Ang ela inte bara en andlig moder till broder Arnold, utan också till en krets av franciskaner. Hon dog omgiven av dem den 4 januari 1309 i Foligno och eftersom hon på verkade så många människors liv med sin andliga vägledning ledde det så småningom fram till hennes saligförklaring (utan en formell process) 1701 av påven Clement IX och slutligen till hennes helgon förklaring (igen, utan en process) 2013 av påven Franciskus.

Guds närvaro

Det som först av allt utmärker hen nes mystik är erfarenheten av Guds närvaro: ”I en syn såg jag Guds fullhet i vilken jag såg och fattade hela skapelsen, det vill säga vad som finns på denna sida och vad som är bort om havet, avgrunden, havet självt och allt annat. Och i allt som jag såg kunde jag inte förnimma något an nat än närvaron av Guds kraft, och på ett sätt som är helt obeskrivligt. Och min själ i överflöd av förundran ropade: ”Den här världen är gravid med Gud!” Därför förstod jag hur li ten hela skapelsen är, det vill säga vad som finns på den här sidan och vad som är bortom havet, avgrunden, själva havet och allt annat, och att Guds kraft överträffar och fyller allt.” Hon bar med sig en övertygelse om att hon alltid var i Gud: ”Mitt hjär ta drogs ur alla världsliga angelägen heter och placerades i Gud på ett så dant sätt att jag varken kunde tänka på eller se något utom Gud. Oavsett om jag talade eller åt, eller vad jag än gjorde, hindrade det inte mitt hjärta från att alltid vara i Gud .”

Guds frånvaro

Den skandal hon orsakar i Assisi, när hon skrikande förs ut ur franciskusbasilikan, blir sedan ut gångspunkten för hennes insikt i att Gud drar henne till sig både genom sin närvaro och sin frånva

ro. ”På grund av kärleken, och i den, blir själen först öm, sedan sörjer den och blir svag och finner sedan styrka... Sålunda söker själen i början gudomlig tröst, men om den dras tillbaka, blir den öm och till och med gråter ut mot Gud och klagar till honom: ”Du gör mig illa! Varför gör du det här?” och så vidare. Försäkran om Guds närvaro föder ömhet i själen. I detta tillstånd är den nöjd med tröst och an dra liknande gåvor. Men i avsaknad av dessa växer kärleken och börjar söka den älskade. Om den inte hittar honom, sörjer själen. Den nöjer sig då inte längre med tröst, ty den söker endast den Älskade. Ju mer själen får tröst och känner Gud, desto mer växer dess kärlek, men desto mer sörjer den likaså i den Älskades frånvaro. Men när själen väl är fullkomligt förenad med Gud, placeras den i sanningens säte, ty sanningen är själens säte... Den äger Gud till sin fulla förmåga. Och Gud utvidgar till och med själen så att den kan rymma allt som han önskar placera i den... I detta ljus ser den så väl att Gud gör allt med ord ning och reda att den inte ens i hans frånvaro sörjer. Likaså blir själen så samstämmig med Guds vilja att den även i hans frånvaro nöjer sig med allt han gör och anförtror sig helt åt honom .”

Guds närvaro

i allt

Den kanske svåraste insikten, när

det gäller Guds ankomst i våra liv, gäller det som vi inte anser hör samman med Gud, nämligen synden och det onda. Gud är alls mäktig och god, ingen synd och ingenting ont finns i honom och han orsakar varken synd eller ond ska. Samtidigt kan Gud verka i och genom allt oavsett om det är synd eller ondska inblandad, an nars skulle han inte ens ha kunnat bli människa och dela människans villkor och nå fram till den av syn den nedbrutna människan. Apropå detta säger S:ta Angela: ”Gud pre senterar sig själv i min själs innersta djup. Jag förstår inte bara att han är närvarande, utan också hur han är närvarande i varje varelse och i allt som finns, i en ond och en god ängel, i himlen och helvetet, i goda gärningar och i äktenskapsbrott och mord, i alla goda verk och i allt som existerar el ler har någon grad av vara, vare sig de är vackra eller fula. I denna enhet jublar min själ i Gud lika mycket när jag ser en demon eller ond handling som när jag ser en god ängel eller handling: och på detta sätt är han oftast närvarande för min själ. Och när Gud presenterar sig själv på detta sätt blir jag upplyst, med stor sanning och gudomlig nåd. När min själ blir medveten om att Gud redan är när varande, ödmjukar den sig djupt och mottar också mycket visdom och gu domlig tröst med stor glädje ”.

Fattigdomen

Den heliga Agnela beskriver fat tigdomen som en väg till korset där hon blir mer och mer avklädd på allt, hon blir lättare och lättare. Det innebär att hon förlåter alla som har gjort henne illa, avklär sig allt som binder henne, människor, ägo delar och till och med henne själv. Och när hon så önskar att vara fat tig och förmår vara det börjar hon leva i Kristi passion och finner djup gudomlig tröst. För henne handlar inte Kristi fattigdom och utblottel se om att Gud begränsar sin makt utan om att tvärtom om att Gud manifesterar sig själv, som den han är, fullkomligt, i mänsklig svaghet. Hon ser i Kristus en fattigdom som på en och samma gång är djupen av Guds ödmjukhet och skönheten hos den mänskliga natur som är fullt mottaglig för gudomlig beröring. Hon förstår sedan fattigdomen som en del av vad det är att vara männ iska. Att det rena varandet endast är Gud och allt annat är varande som gåva, alltså att vi människor inte äger vårt eget liv utan har fått det som en gåva. Så menar hon att fattigdomen hjäl per oss att inse vilka brister vi har för att sedan upptäcka vår egen fat tigdom och hur sant fattig vi är i vårt varande. Fattigdom är alltså vad det är att vara människa och samtidigt upptäcker vi Guds gränslösa godhet

så att alla tvivel tas ifrån oss och vi älskar Gud fullkomligt. Öga mot öga med vårt eget varas fattigdom, vår nästan-icke-existens, kan vi inte annat än tro på och älska Gud som uppehåller/bär denna nästan-icke-varande till varande. Så genom att inse människans vä sens djupaste fattigdom som nästan icke-existerande öppnas dörren upp till hennes oändliga avgrund, och hon finner sig själv i själva Treen ighetens mitt, där inga ord uttalas. Genom synden börjar människan tro att hon är någonting i sig själv och fattigdomen hjälper henne att avklä sig synden och sedan djupare identifiera sig med den korsfäste. När denna identifikation fördjupas blir människan mer och mer bero ende och beredd att ge sig själv, vil ket paradoxalt nog fördjupar snara re än förminskar personen.

För Angela är det i vårt omfam nande av vårt radikala beroende och existentiella fattigdom som skapade varelser som vi finner oss själva i mitten av Treenigheten, det gudomliga mysteriet av total men oförminskad självgåva, och öppnas därför för vår egen outgrundliga avgrund.

Vår fattigdom som skapade varel ser, som ”saknar varande” är i sig själv platsen då vi upptäcker vår egen avgrunds djup i gudomlig för ening.

Förhållningssätt till tankar

Fader Peder Bergqvist, Bergets föreståndare.

Under jubileet tändes 60 ljus för alla år som gått och alla vänner som under alla dessa år burit upp och format Berget.

Den spanske fran ciskanbrodern S:t Francesco av Osuna (1497-1541) skrev sex olika andliga alfabeten och det tredje alfabetet skrev han år 1527. Tio år senare råkar Teresa av Je sus/Avila få tag på en kopia och läser den med stor behållning. Osuna menar att människan be höver vara samlad i sig själv, hela människa måste vandra tillsam mans, kropp och själ, som en

samlad enhet. Ett tecken på att vi inte är samlade är något han kallar ”kringflackande tankar”, tankar som vandrar omkring utan riktning. Tankarna vandrar så att vi inte kan styra dem, vän da dem till Gud, och berätta om vår svaghet för honom och i tro be om hans hjälp. Så beskriver Osuna sex förhållningssätt som kan vara till hjälp för den som upplever det svårt att hantera sina tankar.

1. Vårt hjärta behöver skydd, försvar

Osuna skriver att liksom det i makrokosmos finns fyra rikt ningar (öst, väst, norr och syd), så finns också dessa riktningar i mikrokosmos, i den lilla männ iskan. Från mikrokosmos kom mer liksom från makrokosmos fyra vindar eller rörelser som rör den lilla världen. Det är de fyra kardinal- eller huvudlidel ser (starka känslor) som finns i människan: glädje och sorg, hopp och fruktan. Orsaken till att det lilla människohjärtat är så oro ligt och splittrat mellan så många begär, tankar, känslor, omsorger och önskningar beror på dessa li delser som liksom drar eller blå ser runt inne i människan.

Från det soliga öst kommer gläd jen, från det mörka väst kommer sorgen, från syd kommer hoppet och fruktan från norr. Hjärtat finns i mitten och är utsatt för attacker från alla sidor, och försöker därför tillfredsställa alla li delser och blir så i sina ansträngningar splittrat mellan dessa krafter.

Dessa lidelser menar Osuna att vi delar med de vilda djuren och att vi därför måste tämja dessa kraf ter. För att hjälpa oss med det ta stödjer Gud oss med sin nåd,

mildrar dessa krafter och befäster oss gentemot dem med de fyra kardinal- eller huvuddygderna som nåden väcker i oss. Rättvi san vakar över glädjen, klokheten motsätter sig sorgsenheten/be drövelsen, måttfullheten vakar över hoppet och modet reglerar fruktan. På det sättet fångar lik som dygderna in lidelserna och hjärtat är inte längre oroligt och splittrat. Människan blir samlad från de fyra väderstrecken och kan leva i frid, fred mellan kropp och själ, och liksom den första stenen i det andliga husbygget, den förnyade människan.

2. Att vara närvarande, hemma i sig själv

Vi måste förbli i vårt eget hjärta i vår väntan på Guds ankomst, alltså stanna kvar i oss själva, inte vara frånvarande, gå bort i från oss själva.

Osuna ser denna gudomliga bib liska pedagogik i att Abraham var hemma i sitt tält när de tre äng larna kom på besök (1 Mos 18:1), och hur mycket mer borde inte vi vara hemma i oss själva, förbli i vårt hjärta, vara närvarande i vårt eget liv, i väntan på att välkomne själens främste gäst, Gud själv. ”Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma

till honom och stanna hos honom” (Joh 14:23). Fadern, Sonen och den helige Ande kommer för att bo och stanna kvar i den som älskar Gud, i människans själ, vilken är Guds boningsplats. Men människan måste vara vara där för att ta emot honom, kan inte vara borta, från varande.

Så står Herren alltid vid vårt hjär tats port och bultar: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig” (Upp 3:20). När någon inte är samlad i sig själv, inte förblir i sitt eget hjärta, är det som att Kristus från stå ute i kylan och inte bli insläppt. Men Herren fortsätter kalla på människan, kalla henne tillbaka till sig själv, som Brudgummen i Höga Visan: ”Öpp na för mig, min syster, min älskade, min duva, min fulländade! Mitt hår är fuktigt av dagg, mina lockar våta av nattens droppar ” (HV 5:2). Han vädjar till själen att öppna själens dörr, men inte för vem eller vad som helst, utan endast för honom, och sedan stänga dörren, och förbli hemma.

När en person drar sig bort från sig själv så drar han sig bort från Gud, som kallar själen sin syster ef tersom den är så nära honom, den

mänsklighet han antog i jungfru Maria, själen är Guds vän, han är vår broder. Varje dag står han där och hoppas på att vi ska öpp na för honom. Om han ser att vi inte är hemma, distraherade av bekymmer och vandrande tan kar, kan han inte möta oss. Som de okloka jungfrurna som inte kunde se och välkomna Brud gummen, eftersom de inte var hemma, närvarande. Vi måste alltså vara närvarande och sam lade för att kunna ta emot Gud, och den nåd han vill ge oss. Osuna menar att vi ska vara som laxar som lämnat hemmet längst uppe i älven och sedan i läng tan efter att få frid simmar mot ströms och återvänder hem.

3. Sträva inte efter förändringar Här varnar Osuna för ombytlig het och flyktighet, den rastlöshet som gör att man ständigt söker förändringar. Det viktigaste är att stanna kvar, att leva i stabilitet.

Den rastlöse är som småpojkar som jagar fjärillar. Osuna menar att kärleken till förändringar är en huvudorsak till att människan mår dåligt. Lita på Gud och stanna i ditt hus. ”Stå därför fasta och orubb liga”, skriver aposteln Paulus (1 Kor 15:58). Osunas råd är att för

bli där man är, i lugn och frid, då kan Gud lättare ge oss det vi be höver, än om vi är ombytliga, flyttar runt, söker förändringar. Han ger också bilden av att vara som ett palmträd, som står stadigt, med sina rötter. ”Han blir som ett träd planterat nära vatten. Det sträcker sina rötter mot bäcken. Det har inget att frukta av hettan, bladen är alltid gröna. Det ängslas inte under torra år, upphör inte att bära frukt” (Jer 17:8).

Om du söker att vara samlad: gå inte ifrån dig själv, och om du nå gon gång skulle gå ut ur dig själv, så återvänd strax hem, som fisken som frigör sig från kroken och återvänder till vattnet. Osuna menar vidare att man mås te skapa yttre ordningar för att kunna vara samlad i sitt inre. Vi behöver ordna med tider, platser och strukturer om vi ska kunna vara samlade.

Vi behöver tid och plats för att bli stilla, i vår vardag, i vårt hem, i det vanliga livet. Det kan vara en uppgift när man är på Berget, att med eftertänksamhet begrunda hur man kan ordna tid och plats för Gud, för bön, begrundan, still het och tystnad, för inre samling, just för att du om och om igen ska kunna återvända till dig själv och vara samlad.

4. Att se Gud i allt, att återvända till Gud alltid och överallt

Vi kan se den osynlige i allt. På ett andligt sätt kan förstå att den ved erkvickelse vattnet ger oss, är givet av Gud snarare än av vattnet. Det är Gud som värmer oss mer än klä derna vi bär. Han ger oss njutning en av alla dofter mer än det som avsöndras från blommorna, han mättar oss mer än maten vi äter, och så vidare. När vi lever i denna insikt bevarar vi för alltid minnet av Gud, eftersom han samarbetar i allt som vi kan erfara. Gud när oss mer än brödet vi äter, styrker oss mer än vinet vi dricker, ger oss större sötma än vad honungen ger, för utan honom vore honungen inte söt, men han är söt förutan hon ungen. Osuna skriver också om minnet av Gud som en andlig uppståndelse, som gör minnet mer levande. Det är en sorts död från de yttre sinnena. Genom att ständigt erinra sig Gud i allt blir minnet stärkt i honom och upprest från de döda, väcks till livet. Även om det kan vara svårt att behålla minnet av Gud ska vi stän digt söka honom. Detta minne av Gud måste vara nära vårt hjärta, vår intimaste vän, dyrbarare för oss än våra föräldrar och syskon. Gud är närmare oss själva än vi själva

är och därför kan vi alltid minnas Gud, och alltid erinra oss honom i vårt inre, och träda in i hans hus, som är vårt allra innersta. Och ef tersom han redan är allra längst inne i oss, behöver vi inte öppna för honom: vi behöver endast ge vårt samtycke till hans närvaro.

5. Korrigera din själ kärleksfullt och inte i vrede Vi behöver ständig korrigering, eftersom vi ständigt misslyckas och syndar, så låt oss därför stän digt korrigera själen med kärlek och utan ilska. Osuna tar bilden av hur man bäst tämjer ett djur. Att det är bättre att göra det med vänlighet än att vara hård, att locka istället för skräm ma. Så när du erfar att din själ är orolig och upptagen med distrak tioner och kringvandrande tankar, stör inte själen mer och oroa den inte mer utan korrigera den vänligt och med stor kärlek, med någ ra få kärleksfulla ord, som: ”Vart har du flugit min själ?…”

Du skall vara mot dig själv som en lärare som instruerar sin elev, överser med tidigare distraktio ner och erbjuder läkemedel för framtiden, tar bort varje orsak till distraktion, med all möjlig vänlig het, för ingenting sporrar andra att utföra det vi vill som kärleken vi visar dem.

Samlingens praktik genomförs inte med våld utan med vänlighet, kär lek, tröst och uppmuntran. Så det är en övning i att vara varsam med sig själv, se på oss själva som svaga, som själva behöver tröst, och mer locka än hota.

6. Glädjens betydelse, låt allt missmod fara! Många gånger går det bättre att be medan vi är sysselsatta med något. Ja, vi kan till och med be när vi so ver: ”Jag sov, men mitt hjärta var vaket” (HV 5:2). Till och med våra lidanden och sjukdomar är fören liga med vårt böneliv: ”när jag är svag, då är jag stark” (2 Kor 12:10). Kort sagt finns det inga förutsätt ningar som gör att man inte kan be, utan vi behöver lära oss att i allt vara öppna för Gud i vår bön, att alltid be.

Det kan verka som att det finns så många hinder för bön, som våra kringflackande tankar och många distraktioner, sjukdom och allt vi måste göra, men Guds nåd är alltid nära, och hjälper, tröstar och stöttar oss så att vi alltid kan komma tillbaka till oss själva och upplyfta våra hjärtan till Gud. ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud” (1 Thess 5:16-18).

Det är viktigt att behålla gläd jen, att inte vara för hård mot sig

VI SÖKER VOLONTÄR TILL VÅRT KANSLI

Du kommer att svara i telefon, registrera kurs- och retreatdeltagare och sköta andra administrativa uppgifter.

För mer information: ingrid@berget.se peder@berget.se

Vi söker också volontärer till andra uppgifter, som: • vaktmästeri • kök • lättare skogsarbete själv utan låta sig uppfyllas av den helige Andes glädje. Glädjen hjälper oss också att kasta ut all fruktan, för kärleken fördriver all rädsla.

Och Jesus uppmuntrar sina lär jungar med orden: ”Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli full komlig” (Joh 15:11).

Var noga med att undvika allt som oroar dig och stör dig och bevara alltid friden i ditt hjär ta. Medan du bär denna glädje i ditt inre så skydda den från all vrede och allt ont som aposteln nämner: ”Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er.

till sinnes och håll sorgen på av stånd. Att gå och sörja har blivit mångas fördärv, och det gör ing en som helst nytta. Avund och vrede förkortar livet, och bekym mer gör att man åldras i förtid. Den som har ett ljust sinne och är glad i mat förmår uppskatta det han får att äta” (Syr 30:2225).

Jubileumsinsamling

Ge en gåva till Berget Just nu är det extra angeläget att ge en gåva till Berget på grund av en ansträngd ekonomisk situation på grund av att bland annat de höjda elpriserna drabbat oss hårt. Ge en gåva med Swish: 123 337 20 75 Eller via Bankgiro: 574-3323

STIFTELSEN BERGET

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se

Nästa nummer är temat: MÄSTER ECKHART

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad. Medlemsavgift 300 kr. Studerande under 25 år 150 kr. Betalas via Bankgiro: 574-3323 Swish: 123 337 20 75