KROPPSSPRÅK INFÖR GUDS ANSIKTE

Pater Fredrik Heiding S.J.

Är det möjligt att erfara

Gud? Helgonen förutsätter att en sådan erfarenhet är inom räckhåll i bönelivet, samtidigt medvetna om att Gud är ett outsägligt mysterium. En linje i den långa kristna traditionen ser bönen som verbal kommunikation, ett hjärtats samtal, men det finns också en tradition som bygger på bön som kroppsspråk. Ett exempel är den helige Dominikus nio sätt att be. Eftersom människosynen, kyrkans liv och även samhället i stort under de senaste århundradena har förändrats i riktning mot kroppslöshet behöver den fysiska dimensionen av bönelivet återupptäckas.

Bön som verbal kommunikation

Vad är bön? Ett förtroligt samtal vänner emellan, så beskriver flera andliga gestalter bönelivet. Katarina av Siena (1347–1380), Teresa av Ávila (1515–1582), Ignatius av Loyola (1491–1556) med flera utgår från en nära relation i vilken människan och Gud för en personlig dialog. Det finns också många exempel i den heliga Skrift på bön som konversation. Profeterna återger vad de har hört Gud säga och Jesus själv samtalar med Gud Fader. Villkoren i vanlig mänsklig kommunikation kan verkligen fungera som en modell för dialogen mellan Gud och människa. Många i vår tid vittnar om ett ömsesidigt utbyte i konversationen, även om det nog oftast är den bedjande människan som tilltalar Gud än att man tydligt lyckas höra Guds bönesvar.

Men tänk på att verbal konversation i mänskliga möten vanligtvis överskattas, trots att minst hälften av kommunikation människor emellan består av kroppsspråk. Det borde påverka kontakten med Gud i bönelivet vid enskild andakt eller gemensamt i kyrkan. Man kan med gester tala till och lyssna på Gud, medveten om att Guds respons skiljer sig från en vanlig människas. Naturligtvis kan man sitta stel som en glasspinne (om jag nu får raljera) och därigenom tillbe den Helige, men vördnaden kan uttryckas tydligare genom att faktiskt buga sig, falla på knä eller till och med lägga sig raklång på golvet.

Kroppsfixering och kroppslöshet i vår samtid

Livsstilen allmänt sett i vår samtid har blivit alltmer stillasittande och i många kristna sammanhang är knappast några kroppsdelar under halsen involverade i religiös praxis. Det är därför värt att lyfta fram kroppslighetens betydelse i det andliga livet, vilket kan beskrivas som kroppsspråk inför Guds ansikte i vår tidsanda som faktiskt inte bara präglas av kroppsfixering utan även av brist på fysiska uttryckssätt i vad som kan kallas kroppslöshet. Det tyngsta argumentet för att rättfärdiga framhävandet av kroppslighet i kristen spiritualitet är inkarnationen, att Gud har blivit människa. Ordet har antagit kött, Gud har blivit kroppslig. Ett svalt intresse eller rentav ett förakt för kroppen medför på sitt sätt ett förnekande av inkarnationen.

Dominikanernas bönetradition och teologiska reflektion kan här vara till hjälp. Grundaren av Predikarorden, den helige Dominikus (ca 1170–1221), bad gärna i olika kroppspositioner och samma ordens främste teolog

Thomas av Aquino (ca 1225–1274) bidrog med en systematisk framställning av människan som själslig och kroppslig. Dominikus visar i praktiken vad Thomas förklarar teoretiskt.

I sin recension i tidskriften Pilgrim av min bok Låt kroppen tala: Dominikus nio sätt att be (Artos, 2022) instämmer Alva Dahl i min iakttagelse att införandet av kyrkbänkar efter reformationen är en bov i dramat. Stillasittandet förstärker rollen som åhörare och åskådare och därmed främjas en intellektualiserande tendens av trons praxis. Dessutom skilde redan medeltidens stora andliga traditioner mellan det aktiva och det kontemplativa livet, där det förra dåförtiden ofta var fysiskt betungande med konsekvensen att bönen (kontemplationen) gärna fick kännetecknas av vila, innefattande fysisk återhämtning. Alva Dahl kommenterar saken träffande:

”När man arbetar med sin kropp är det på ett annat sätt naturligt att bönen sker sittande. Men i vår tid arbetar de flesta sittande i stolar. Att då sitta ännu mer när vi ska be, det är kanske inte vad våra kroppar längtar efter. Kanske borde jag ha större förståelse för dem som väljer fotbollsträning med barnen på söndagsförmiddagarna?”

När kroppsligheten i kristen spiritualitet betonas är syftet i slutändan att bli mindre självcentrerad och mer inriktad på den treenige Guden. Det gäller därför att undvika två osunda ytterligheter. Vår samtid präglas dels av kroppsfixering, ett slags besatthet av människans fysiska dimension. Det märks i ouppnåeliga skönhetsideal och överdriven motionskultur där fitness och välmående nästan blivit en religion. Att vara lagom mån om sitt yttre och motionera regelbundet är naturligtvis påbjudet. Med kroppsfixering avses här ett närmast fanatiskt intresse som kantrar i fåfänga och självupptagenhet. Få människor skäms över att de har fördomar i huvudet, men däremot för att de är överviktiga eller på annat sätt fysiskt imperfekta. Kroppsligheten är en känslig historia.

Den andra extremen är att vara kroppslös, något som kanske uttrycks bättre i engelskans disembodied, och som möjligen är ett större problem än att vara besatt av det kroppsliga. Kroppslösheten manifesteras i den redan nämnda stillasittande livsstilen. Digitaliseringen går åt samma håll, den fysiska upplevelsen går förlorad. Mycket skärmtid och ständig uppkoppling till mobilen engagerar begränsade och mestadels primitiva delar av hjärnan, men inte speciellt många andra kroppsdelar. Idéhistoriskt måste också den franske filosofen René Descartes (1596–1650) dualistiska tendens nämnas, som har präglat människosynen i väst. I hans filosofi identifierades människan med intellektet, den medvetna världen (latin: res cogitans), som uppfattades som skild från den egna kroppen och från den övriga världen, de utsträckta tingen (res extensa). Det immateriella intellektet kopplades bort från allt utanför, i synnerhet från den fysiska världen, med följden att tingen i världen blev av människan oberoende objekt. Till och med den egna kroppen blev ett objekt som tänkandet kunde ta ställning till.

Går vi ännu längre tillbaka i historien kan vi hävda att övergången från muntlig till skriftlig kultur i och för sig medförde en ny typ av civilisation, något som Joel Halldorf förtjänstfullt redogör för i sitt senaste verk, Bokens folk (Fri Tanke 2023). Även om Halldorf där uttrycker en preferens för skriftlig kultur inleder han framställningen med att peka på den muntliga kulturens fördelar som bland annat inbegriper ett mer direkt och konkret tilltal. Till detta kan läggas att människans hela väsen som själs-kroppslig varelse mer kommer till sin rätt i en muntlig kultur.

Till sist finns ett annat och kanske enklare skäl till att den fysiska dimensionen hamnat i skymundan i kristna sammanhang. Kroppen ställer helt enkelt till besvär i form av sjukdomar, krämpor och besvär.

Dominikus nio sätt att be

De modo orandi (”Om sättet att be”) heter en liten skrift med färglagda illustrationer från andra halvan av 1200-talet. Den beskriver hur den helige Dominikus bad i konventets kapell liksom utomhus när han vandrade. Han står ödmjukt böjd framför altaret (det första sättet att be); han ligger raklång med ansiktet mot marken (2:a); han tuktar sin kropp med ett pinoredskap (3:e); han gör upprepade knäböjningar med blicken fäst på krucifixet (4:e); han lyfter upp händerna på olika sätt (5:e); han står med armarna utsträckta i form av ett kors (6:e); han sträcker sig i hela sin längd mot himlen likt en pil som en väl spänd båge skjuter upp i skyn (7:e); han gör korstecken, diskuterar och gestikulerar i samband med att han läser andliga texter (8:e); han vandrar omkring under det att han kontemplerar (9:e). I texten, Dominikus nio sätt att be, av den anonyme författaren kan man till exempel läsa om det femte sättet:

De Modo Orandi, c. 1260/88, Vatican City, Biblioteca Apostolica

Vaticana, Codex Rossianus 3.

Ibland ställde sig den helige fader

Dominikus rak framför altaret, när han befann sig i ett konvent.

Han stod på tå, med stadiga fötter, utan att stödja sig på eller hålla sig i något, ibland med uträckta händer, likt en öppen bok. Han uppträdde som om han stod inför

Gud, läsande något med största vördnad och andakt. Han tycktes då med munnen begrunda Guds ord och liksom berätta något underbart för sig själv. […] Ibland knäppte han händerna och höll dem hårt knutna framför sig och behärskade sig. Ibland lyfte han händerna till axlarna, som prästen brukar göra när han firar mässan, eller som om han ville spetsa öronen för att bättre uppfatta vad någon säger.

Jag ska återkomma till en tolkning och återge erfarenheter av bön med just händerna, men först en bakgrund. Originaltexten är skriven på latin och det gjordes också mycket tidigt en spansk översättning som finns bevarad hos dominikansystrarna i Madrid. Texten och illustrationerna har tills helt nyligen varit svårtillgängliga för en svensk läsekrets. Både den engelska och den moderna spanska översättningen är svåra att få tag på, de tycks inte ens finnas till salu längre förutom enstaka häften som man kan stöta på. Dominikanerna själva gör inte heller något större väsen av saken. Syster Veronicas lättillgängliga presentation i En bok om Dominikus från 2022 utgör ett sent undantag.

Först översatte jag hela texten från den högmedeltida spanska versionen till svenska, bara för att sedan bli milt övertalad av både nestorn på området, den brittiske dominikanbrodern Simon Tugwell, och dominikanbroder Anders

Piltz, att det egentligen bara finns en originaltext, den i latinsk språkdräkt. Jag är därför Piltz ett tack skyldig att han översatte från latin och att den svenska texten kunde inkluderas i boken Låt kroppen tala.

Mitt bidrag i sammanhanget är att kreativt ange hur dessa böneformer kan tillämpas med vår tids förutsättningar, ett slags modern version av dessa minst 800 år gamla böneställningar – några böneställningar går tillbaka till gammaltestamentlig tid. Återupptäckten av fysiskt orienterad bön behöver också förankras i en robust teologi; Gud måste vara i centrum för att undvika kroppsfixering och därmed indirekt själv- upptagenhet. Jag försöker också bidra med en idéhistorisk orientering som förklarar hur dualismen mellan kropp och själ har tilltagit sedan 1500-talet. ”Nu förstår jag varför vi har blivit huvudfotingar”, sade en svenskkyrklig kursdeltagare efter att jag hade redogjort för ämnet.

Kroppen kan verkligen vara en mötesplats mellan människan och Gud treenig, men att lära känna Jesus Kristus genom vår kropp, genom kroppsbaserad bön, kan kräva både tid, övning och samtal med andra som gör liknande försök. Ungefär som man lär sig ett främmande språk eller att spela ett musikinstrument så finns det även här olika steg. Ett steg kan vara att utföra bönesätten rutinmässigt utan särskilt mycket eftertanke. Ett annat steg kan vara att notera vilka tankar och känslor kroppspositionen väcker, vilket är mer avancerat. Ett tredje kan vara att vara inriktad på Gud i en tvåvägskommunikation, något som för många innebär ett stort steg. I samband med korta reträtter och föredrag med praktisk tillämpning har deltagare övat sig i att lyssna såväl till den egna kroppen som till Guds tilltal. Flera vittnar om att den fysiska bönemetoden är oväntat kraftfull och landar mycket djupt, men den är också lekfull och befriande.

Upp med händerna

Den fornkyrklige teologen

Origenes av Alexandria (cirka 185–254) hade en särskild preferens för händernas kroppsspråk i bön. I sin bok Om bönen från omkring år 230 efter Kristus skriver han:

Antalet kroppsställningar är oräkneligt, men att lyfta händerna och ögonen mot himlen är säkert att föredra framför alla andra, så att vi med kroppen ger uttryck åt själens hållning under bönen. Jag menar att man bör göra så när det inte finns några hinder för det.

Att medvetet använda sina händer i bön kan vara ett enkelt sätt att förnimma Guds närvaro.

Händernas språk väcker olika associationer. Bön med knäppta händerna kan väcka känslan av att vi människor inte klarar oss själva, att vi behöver hjälp, någon att hålla i. Att knäppa händerna kan i bönen bli en påminnelse om att vi är beroende av Gud och av varandra. Vi stannar kvar i den känsla som bönen (Gud) förmedlar och uttrycker den sedan verbalt på något sätt till Gud. Våra formuleringar får komma utan vare sig prestationskrav eller en vilja att styra intrycken. Det gäller att hitta ett slags balans mellan kroppsspråket och förnuftets försök att klä upplevelsen i ord och bild. Risken är annars att vi i våra försök att hitta rätt ord så att säga hamnar i huvudet. Möjligen blir det mest autentiskt när vi lyssnar uppmärksamt och sedan talar utan att tänka på vad vi ska säga, att fånga in upplevelsen utan hämningar.

En näraliggande position är att föra samman handflatorna i brösthöjd eller framför ansiktet. Min erfarenhet är att bön med sammanförda handflator bidrar till samling, lugn och koncentration. Med ett stilla sus framträder enkelheten. Allting är inte så otroligt komplicerat som vi ofta upplever det i livet. Benediktinmunken Anselm Grün (f. 1945) har en fin beskrivning av den flödande energin som präglar denna böneställning och talar om en upplevelse av ”den gudomliga kärlekens kretslopp”.

En variant på detta bönesätt är att stå med uträckta händer som om vi höll i en öppen bok framför oss. Först kan det kännas konstigt att stå så, vi liksom stirrar på handflatorna och känner oss kanske rentav litet dumma. Så småningom kan dock detta ändras. Vi upplever att vi känner oss tilltalade. Den öppna boken talar till den bedjande personen. Någon vittnade på följande sätt om detta: ”När jag har bett med händerna som en öppen bok, nära hjärtat, har det i form av ett kors. Foto: Katarina Josephsson. väckt en känsla av att vara samlad och öppen, mottagande, på samma gång. Att ha hjärtat öppet mot Kristus, så som Han har sitt hjärta öppet för mig. Det har på något sätt stärkt närheten till Honom.”

Ytterligare ett sätt att be med händerna är att hålla fram dem som en skål, med kupade händer som en tiggare. En dominikansyster berättar att systrarna i ett kloster i Frankrike gärna ber med öppna händer intill varandra på det sätt som den som tar emot allmosor gör. Det hade hjälpt en syster att inse sitt beroende av Gud och att vara beredd att ta emot en gåva. Sådana positioner gör starkt intryck. Den som börjar dagen i denna böneställning kan komma till insikt om att vi står med två tomma händer och att all kreativitet är beroende av de resurser Gud skänker oss. Initialt kan vi just uppleva att vi inte har något alls att erbjuda världen, inget att ge. Ett stort behov och en känsla av att verkligen vilja ta emot med två tomma händer kan då infinna sig.

Vi kan också ta med oss problem och konflikter in i bönestunden och bearbeta dessa konkret, ja, fysiskt överlämna allt sådant till Gud. I samband med kvällsbönen brukar jag tacka Gud för dagen som har varit men också överlåta svårigheterna och konflikterna åt honom. Spänningar, problematiska relationer och konflikter är ju en del av livet. Jag brukar hålla fram händerna med öppna handflator som om jag höll i en bricka och på det viset lämna över jobbiga relationer och konflikter till Gud.

I stället för att älta och försöka lösa problemen själv överlåter jag dem rent konkret åt Gud, vilket är avlastande, befriande och otroligt skönt.

Att ta några danssteg

Dominikus har i det nionde bönesättet börjat röra på sig genom att vandra omkring och kontemplera. Därifrån till att i bön dansa kan uppfattas som ett stort steg såväl kulturellt som religiöst i alla fall på våra breddgrader. Dans uppfattas som något helt annat som främst hör till den sekulära världen. Man får associationer till standardfrasen and now for something completely different i det brittiska humorprogrammet ”Not the Nine O’Clock News” (sändes i Sverige som ”Inte Aktuellt”).

Men bland andra Laura Hellsten vid Åbo Akademi har visat att en sådan uppdelning mellan religiöst och världsligt kom först någon gång under upplysningstiden, medan det sakrala och profana var mer sammanflätat i forna tider.

Det förekommer liturgisk dans inne i kyrkorummet i olika kristna samfund, i Sverige kanske främst i vad som kallas ”helig dans” i svenskkyrkliga sammanhang. Men också i katolska församlingar under offertoriet i mässan, särskilt bland orientaler och katoliker från länder som Burundi, Uganda och Eritrea. Dans under gudstjänsten inne i kyrkorummet är en känslig historia, och behöver helst födas fram organiskt och vara en integrerad del av både liturgin och lokala sedvänjor kulturellt.

Såväl under en reträtt för katolska diakoner som en dag med svenskkyrkliga präster och diakoner visade det sig vara fruktbart att åtminstone ta några små danssteg i bönen. Flera deltagare märkte hur en rörlighet kom in i bilden. Något hände. Bibliska hänvisningar saknas inte. Till exempel säger Jesus i Bergspredikan: ”Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen” (Luk 6:22–23).

Utblick

Till sist vill jag ställa dig, som vill prova på att be som Dominikus gjorde, en fråga: ”Var i kroppen sitter tron?” Tänk inte efter alltför mycket utan lyssna bara efter det som instinktivt kommer till dig. För någon är svaret kanske hjärtat alternativt själen. För andra i händerna, i öronen som lyssnar, i ögonen som ser, i fötterna som går eller dansar. Kanske tänker någon av er att tron sitter i hela kroppen. Man ska givetvis inte behöva välja mellan uteslutande alternativ eftersom tron för många av oss sitter såväl i förnuftet som i känslorna, i tankarna som i kroppens olika delar. Det kan vara värt att göra detta tankeexperiment, förlåt kroppsexperiment. Tron sitter väl i hela människan och i hela kyrkans gemenskap?

Denna artikel kommer med viss anpassning att publiceras i tidskriften Signum.

Litteratur

Sveriges Radio P1, Gudstjänsten, ”Kroppsspråk inför Guds ansikte”, 21 maj 2023. Samtalsgudstjänst med Laura Hellsten och Fredrik Heiding i S:t Dominicus kapell, Berget. Möjlighet att lyssna till programmet i efterhand: https://sverigesradio.se/avsnitt/ kroppsprak-infor-guds-ansikte

Fredrik Heiding, Låt kroppen tala. Dominikus nio sätt att be, Artos, Skellefteå, 2022.

Alva Dahl, ”Kroppen talar med Gud”, Pilgrim, nr 1/2023, s. 58–59.

Laura Hellsten, ”När kroppen ber”, Signum, nr 5/2022, s. 54–56.

Laura Hellsten, Through the Bone and Marrow. Re-examining Theological Encounters with Dance in Medieval Europe, Studia Traditionis Theologiae, Brepols, Turnhout, 2021.

Syster Veronica, En bok om Dominikus, Artos, Skellefteå, 2022.

Välkomna till arbetsdagar och årsmöteshelg.

Arbetsdagar 22-26 maj f. Peder Bergqvist, föreståndare

26 maj kl. 19.00 : årsmöte för S:t Sigfrids Boklåda.

27 maj kl. 10-12: seminarium för Bergets huvudmän, styrelse och kommunitet.

27 maj kl. 12.00: årsmöte för Stiftelsen Berget .

27 maj kl. 14.30: årsmötesföredrag då Ulf Ekman talar om evangelisation.

Vi ser just nu ett stort behov av volontärer över sommaren.

Tag kontakt med Ingrid Eriksson om du har möjlighet att hjälpa till : ingrid@berget.se.

Vi börjar nu ta itu med de förslag som vår energikonsult kommit med. Det första steget är att vi nu byter ut de ursprungliga glasfönstrena runt S:t Davidsgårdens innergård. Det kommer att kosta runt 400 000:- och vi vädjar därför om stöd för denna satsning.

Vi lever i ett ekonomiskt dilemma då vi lider oerhört mycket av de höga elpriserna. För att få ned kostnaderna för el måste vi göra stora investeringar som kortsiktigt påverkar likviditeten. Detta innebär att vi hela tiden ligger på gränsen till vad vi klarar av. Ska vi klara nästa månad, och en månad till? Hur ska det lösa sig?

Med Guds och våra vänners hjälp!

HJÄLP!

Just nu är vi i extra stort behov av gåvor.

Dels på grund av de höga elpriserna och dels för de investeringar vi måste göra för att få ned elkostnaderna.

Gåvor tas tacksamt emot till vårt:

Bankgiro: 574-3323

Swish-nr: 1233372075