Handbok i målning från 1957 by Peter Sörensen

HANDBOK I MÅLNING Hjälpreda för den som själv vill utföra sin målning och tapetsering AV

A. S Ö D E R B E R G

Å t t o n d e til l ök ade u p p la g a n

STOCKHOLM SAXON & LINDSTRÖM S FÖRLAG

I NNEHÅLLS F ÖRTECKNI NG

F ö ro rd .....................................................................................................

A llm än na rå d vid m åln in g .............................................

M ålning sarb etet i e n ny u p p fö rd träv illa ......................... Pappspänning. S p änning av ta k .........................................

S pän ning av väggar ....................................

H elspänning ........................................................

U tk listrin g

......................................................................................

U tk listrin g av h ö rn ......................................................................

U n derbeh and ling av ta k list fö r lim färgsstrykning ..........

S pän ning av v ä v .....................................................................

M aku lerin g av m u ry to r .....................................

O ljefärg p å n y tt tr ä .......................................................................... Schellackering. G run dn in g. Spackling

..............................

Ispackling ...........................................................................

& Lindströms

1957

Förlags

Tryckeri

23 25

B redspackling. S lip stry k n in g ..................................................

26 28

.........................................

S try k n in g av lim färg p å papp ......................................................

T ap etu p p sä ttn in g ................................................................................

L im k an t m ot ta k list ..................................................................

T ap etk lister

Saxon

F in sp acklin g

S andspackling ........................

Stockholm

....................................................................................

H u r m an k o k a r k liste r ..............................................................

U pp sättning av b å rd ...............................................................

U p psättning av b ag ettlist .......................

S ä ttn in g av ta p e t stu m t m ot tav ellist e lle r snörslagning

O ljefärg p å n y tt tr ä (forts.) ..........................................................

M ellanstrykning. K an tu pp läg gning F ärd ig stry k n in g

........................

......................................

40 41

4 O ljefärg p å p app ..........................................................................

V a tte n flä c k ar p å lim färg. O m tapetsering av väggar -------

M ålning p å M asonite och a n d ra trä fib e rp la tto r ..............

T v ättn in g och om m ålning av oljefärg. T v ättn in g fö r gott

M ålning av v ärm eelem en t och r ö r ......................................

T v ättn in g m ed lu t fö r om m ålning. U ppskrapning ---------P åg ru n d n in g . I - och påspackling. P å b ä ttrin g e lle r slip

M ålningsarbeten i en n y u p p fö rd sten v illa

7Ö 71 72

............................

L im färgsbehandlingar. K rid erin g . Såpning ......................

stry k n in g .......................................................................................

S try k n in g av lim färg p å p u ts ..................................................

O m spänning av papp. V äv i spackelfärg .............................

M akulering av v äggar ......................................................................

U tv än d ig m ålning .................................................................................

O ljefärg på m u r

..............................................................................

O ljefärg ...............................................................................................

F ö rsta bred spack lin g ..................................................................

R ödfärg .......................................................................

A n d ra bredspackling. S lip stry k n in g . V attenslipning . . .

M ålning av b å ta r .................................................................................

F inbredspackling. M ellan stry k n in g ......................................

M ålning av jä rn k o n stru k tio n e r .....................................................

F ä rd igstry knin g. S try k n in g m ed re n lack. M ålarru lle ..

A sfaltsfläck ar p å r ö r och a n n a t .........................................................

D ekorationsm ålning

S treckdragning. R andning. Snörslagning

..........................

K alk färg ..................................................................................................

T eckning och p u n sn in g av en k arto n g .................................

82 87

........................................................................

K a lk la s e r in g ....................................................................................

T ex tn in g och m ålning av sk y lta r .................................................

E m ulsionsfärger ..................................................................................

G lassk y ltar m ed g u ld bo kstäv er .................................................

P la s t- och la te x fä rg e r ......................................................................

E tsn in g av glas

S y n tetisk a lacker

.............................................................................

..............................................................................

F ö rgyllning ...............................................................................................

..................................................................................

F ö rg y lln in g p å glas ....................................................................

M att oljefärg å m u r ..........................................................................

B ro n serin g

......................................................................................

................................................................................................

M attströppling av g lasru to r ......................................................

100

L asering av n y tt tr ä ..................................................................

K allv a tte n fä rg e r L asering

L asering på spacklad och s tru k e n y ta. B lankfernissning M attfernissning

..............................................................................

M att oljefärg p å sn ick eri

......................................................

64 65 65

R ep ara tio n er i h em m et ..................................................................

N ed sk räpn ing av lim färg .....................................................

P a te n te rin g av tak. N ed tv ättn in g av lim färg. L im färg p å p a te n ty ta ............................................................................

M ålning p å ty g .................................................................................... T illv erk n ing av fan o r och sta n d a r

G am la p a p p ta k ..............................................................................

M aku lering av ta k ......................................................................

101

......................................

101

M ålning av gam la m öbler ................................................................

102

S lipgrundning. G run dn in g m ed lack färg ............................

102

R en lu tn in g

........................................................

104

B rä n n in g m ed blåslam pa ................................................ T räim itatio n er ........................................................................................ Ek

96 98

105 108

.................................................................................................

B jö rk .................................................................................................... M ahogny .......................................................................................... M arm orering ................................................................

108 11l 114 115

6 V erk ty g vid m a rm o re rin g

.........

115

V it m a r m o r .........................

116

K olm ård

117

..........................................................................................

S iena ..................................................................................................

113

R ouge ro y al ....................................................................................

119

V agnsm ålning B illackering

...................................................................................... .....................................................

S p ru tb e h an d lin g ............................................................................. N y p l å t ..............................................................................................

120 122 122 124

B etsning .......................

125

B ehandling av n y tt tr ä m ed cellulosalack ..............................

126

Im itation av b ly in fa tta t glas ..........................................................

129

M ålning av te a te rd e k o ra tio n e r ......................................................

132

P la stisk färg ................................................

134

B rok ett, K raftex , Casco, K ro m o p last m. fl............................. M aterialåtg ån g p e r k v a d ra tm e te r

134

..............................................

135

F ö rteck n in g över p e n sla r och a n d ra v erk ty g ........................

136

F ä r g s to f f e r ..............................................................................................

138

V ita

fä rg e r ........................................

G ula

färg er .............................

138 139

R öda

färg e r ............

139

G rö na färg e r ..................

140

B lå

140

FÖRORD

Denna bok är avsedd att vara en hjälpreda för de många, som på lediga stunder vilja utföra enklare målningsarbeten för egen räkning. Följas de råd och an visningar, som här ges, kan envar uppnå ett någorlun da gott resultat, samtidigt m ed att man slipper bråka sin hjärna m ed att söka utfundera det ena ellér andra förfaringssättet, vilket i så fall får sökas genom experi menterande och ofta resulterar i helt eller delvis miss lyckande. Som grund för boken ligger måleriets ståndpunkt av i dag. Alltså inga antikverade och opraktiska metoder. Anm ärkas bör, att i många fall kan ett mindre gott resultat, när det gäller arbeten av detta slag, bero en dast på bristande praktisk erfarenhet — det ”rätta handlaget” saknas. Em ot fullständigt misslyckande är

B ru n a fä rg e r ......................................................

140

emellertid var och en händig och av intresse för saken besjälad person garderad, om denna boks anvisningar

S v a rta fä rg e r .................................

141

följas.

fä rg e r ..................................................................................

O ljor, fernissor, la c k - och em aljfärg er ......................................

142

FÖ RFATTAREN .

ALLMÄNNA RÅD VID MÅLNING

N är m an skall laga till en oljefärg, rö r m an alltid från början färgen tjock. Alltså slå vi ej så m ycket olja i koppen. Något m indre än hälften av vad koppen rym m er ungefär, om vi skola laga den i det närm aste full. Sedan röra vi i to rr färg tills färgen blir lagom stadig. Skall färgen brytas göra vi det därefter. All brytning av färg bör om möjligt göras m ed förut upp rörda färger. De torra färgerna vilja gärna ”stryka upp sig”. M an får akta sig så att m an ej förbryter fär gen. Alltså lägga vi a tt börja m ed i endast en smula brytningsfärg, för a tt se h u r kraftigt den verkar. Sedan öka vi litet i sänder tills vi få fram den rätta nyansen. H ar m an en gång fått färgen för m örk är det sedan ytterst svårt att ta den tillbaka. Sedan vi ha färgen färdigbruten, tunna vi den. Även därvidlag gäller det a tt vara försiktig, så a tt den ej blir för tunn. En för tu n n färg täcker ej, för a tt få den att täcka lägger m an på litet för m ycket och så skinnar sig färgen. D et är ett rä tt vanligt händelseförlopp känne tecknande nybörjaren. K oppar och rörsticka skola alltid hållas rena. Efter slutat dagsarbete ströpplar m an först ner färgen ifrån koppkanterna och rörstickan och sedan to rk ar m an dem rena m ed en m juk trasa. Sedan slår m an vatten på. Det ä r ej lämpligt spola vatten u r en k ran på färgen. Den piskas då sönder och flyter ovanpå vattnet, bildan de en hinna som fäster sig vid koppens kanter.

10 Spacklarna skrapar m an först m ed stålspackeln och to rk ar dem därefter rena med en trasa. Spackelfärgen täcker m an m ed en våt trasa. H ar m an spackelfärg i tunna eller kopp ser m an till att kanterna alltid hållas rena. F ör varje gång m an ta r upp spackelfärg på brä dan så jäm nar m an efteråt u t spackelfärgen i fatet eller koppen samt gör kanterna rena m ed en gummispackel. D ärefter trycker m an en våt trasa stum t emot spackelfärgsytan. P å så sätt hindrar m an spackelfärgen att skinna sig. H ar så skett hjälper ingenting annat än att skala av skinnlagret med ty åtföljande spackelfärg, och så blir en massa m aterial förstört. Penslarna strykas u r och sättas ner i en kopp med ren t vatten. M an får ej ha så trångt i penselkoppen a tt m uddlam a stå trängda och förlora sin form. Fernisspenslar stå i olja eller terpentin. Ströpplare tv ättar m an om edelbart efter varje be gagnande. D et ä r synnerligen noga att de bli ordent ligt rena, även i roten. Oljefärgspenslar tvättas på det sättet, att m an m ed handen grundligt gnider in såpa i borsten och därefter sköljer u r m ed helst varm t vatten. Proceduren upprepas tills m an uppnått fullständigt resultat. Penslar som m an använt i m attfärg sköljas först i terpentin eller bensin. D ärefter kunna de tvättas med såpa. Schellack förvaras bäst i en m indre plåtflaska med penseln infattad i korken. P å så sätt stelnar ej schellacken. M ed lackfärg menas alltid, då det gäller underarbete, en färg som m an rö r upp i fernissa och tu n n ar med terpentin. Den to rk ar i regel på någon timme och ger

11 alltid en m er eller m indre m att yta. Den får ej för växlas m ed den färg, som m an num era ofta benäm ner endast lack, och varm ed menas den för färdigstrykning avsedda färg, som i en mångfald fabrikat finnes i han deln. Slutligen kallas även fernissorna för lacker. Av sammanhanget förstås lätt i varje särskilt fall vad som åsyftas, när vi i fortsättningen tala om dessa saker. Rådgör med och anlita alltid fackm annen om ni är osäker och det rör sig om större m ålningsarbeten.

MÅLNI NGSARBETET I EN NYUPP F ÖRD TRÄVILLA Vi förutsätta, a tt villabyggaren nått det stadium, då m ålningsarbetet i hans nyuppförda fastighet kan på börjas. Tak och väggar äro alltså färdiga, golv lagda, dörrar och fönster inpassade. D ärem ot äro taklister, fönster och dörrfoder sam t sockel ännu icke uppspika de. Nu skall alltså pappen spännas och vi börja med taket. PA PPSPÄNN IN G Spänning av tak. Till spänning av tak är tunn papp n :r 2 lämplig. En bra pappsort är Munkedals. Vi börja alltså m ed att m åtta ut vådernas längd och h u r många som behövas i bredd. Därvid ihågkommes, att taken alltid spännas i den riktning varifrån mesta ljuset kommer. Behöver m an exempelvis två hela och en halv våd river m an upp tre. V åderna fuktas väl, dock inte för mycket, då de lätt draga sig u r spikningen. Bäst är a tt m ed en takpensel helt överstryka våderna med vatten. Dock får det naturligtvis ej bli någon vanlig överdränkning. Tag därför ej för m ycket vatten i penseln. Sedan en våd är fuktad, ru llar m an ihop den, h årt och m ed jäm na kanter. All papp bör dra sig innan man spänner upp den. De hoprullade takpappvåderna kunna gott ligga en timme eller mera. Se blott till att de ej bli placerade i solen eller på något särskilt varm t

ställe. M edan pappen drar sig sätta vi upp ställning i rum m et. Två bockar och två stadiga plankor är vad som behövs. A vståndet från plankorna utlagda på boc karna och upp till taket bör vara vanlig manshöjd, ens egen längd m åttet alltså. M an bör helst vara två när m an spänner tak. Med tillhjälp av en stötta, som man placerar på papprullen, går det också utm ärkt att klara sig på egen hand, m en för en am atör torde det vara m ycket svårt att ensam rik ta in en våd rä tt och a tt från början få fast den. N um era spännes ofta papp utan användande av s. k. strimla, m en vi vilja ej tillråda det förfaringssättet.

14 Möjligen för takskarvarna, i så fall är säkrast spika i två rad er och med spikarna gående i sicksack. I övrigt förorda vi användande av strimlor. Dessa river m an av klisterpapper, ungefär 3 cm. breda, och viker dem sedan så att de bli endast hälften så breda. En längd klisterpapper, 3 m eter eller så, vikes ihop till ett stycke, något kortare än den linjal m an skall riva efter. Så tillser m an att kanterna ligga jämna, precis över var andra. D ärefter kan rivningen påbörjas. Dessa strimlor spikar m an sedan igenom, och idén därm ed ä r a tt ge spikränderna i den fuktiga pappen en välbehövlig för stärkning. Färdiga strim lor i ru llar finnas i handeln. Sedan förberedelserna äro avslutade och pappen dra git sig tillräckligt, begiver m an sig upp på ställningen för att börja med det ansvarsfulla och ingalunda lätta arbetet. Den ene ru star sig med spik — pappnubb 14" skall det vara — jäm te några strimlor. Den andre m edtager den hoprullade första våden plus tålam od och uthållighet i arm arna. D et senare behöves nämligen, åtm instone om den som' skall spika arbetar långsamt. M an ru llar n u upp ungefär en m eters längd, lägger upp den mot taket och rik ta r in efter väggen. Någon centim eter från väggen bör m an givetvis placera våden. N är den blivit ordentligt inriktad klämmes rullen fast emot taket och m an fäster våden med några spikar här och var. Man fäster upp hela våden innan m an börjar tätspika den. Den som håller papprullen får givetvis tillse att våden hela tiden hålles sträckt. Så tätspikar m an m ed ungefär 3 cm. m ellanrum m ellan spikarna, utom i den kant, som kom mer att täckas av nästa våd. F ör att få andra våden a tt gå rätt, så sätter m an av två p unkter m ed lika avstånd från kanten och fäster

15 där två spikar. D et kan vara ungefär en decim eter in på föregående våd. E fter dessa två spikar rik ta r man sedan våden. Om så behövs, kapar m an sista våden till lämplig bredd m ed en vanlig såg. Ä r pappen hårt rullad, går det utm ärkt bra att såga den.

Spänning av väggar. Papp för spänning av rum finnes i 3 tjocklekar: tjock, tunn och tu n n n r 2. Till väggar användes endera av de två förstnäm nda sorterna. Väggvådem a ru llar m an ej. M an lägger upp en våd, fuktar den, lägger en annan ovanpå och förfar på sam ma sätt tills m an h ar det behövliga antalet våder. N är m an skall börja spänna, vänder m an på pappblocket, så att den först fuktade våden kom mer överst. Även väggvåderna böra få dra sig en stund innan de sättas upp. Så ta vi en våd från pappblocket, rik ta r in den så nära ett hörn som möjligt och fäster den upptill med några spikar. Sedan sträcker vi den lätt mot golvet, häftar den sedan ru n t om och tätspikar vid tak, hörn och golv, m en inte den kant som kom mer a tt täckas av nästa våd. Denna tager m an sedan av blocket, rik ta r in cirka 1 dm. över första vådens kant och förfar i övrigt på samma sätt som m ed denna. M an ser till att pappen överallt räcker in på dörr- och fönsterkar mar, m en det ä r ej nödvändigt att spika just i dessa, i stället kan m an spika strax bakom karm en m ed beräk ning att fodret måste täcka spikranden. Vi rekom m en dera att använda spikstrim lor överallt.

17 Helspänning.

M ed helspänning menas, a tt pappvådernas skarvar inte spikas utan limmas eller klistras. P å så sätt bildar varje vägg ett samm anhängande stycke papp, spikat en dast vid tak, hörn och golv samt ru n t karm ar. Sättet är utm ärkt om exempelvis väggarna äro m ycket ojämna eller om pappen skall oljemålas. M an förfar på samma sätt som vid en vanlig spänning m en spikar inte alls första vådens skarvkant. Nästa våd lägger m an över cirka 12—14 cm. och spikar sedan ungefär 6—7 cm. från kanten en spikrand m ed iakttagande av a tt spikarna endast slås in till hälften. Så skall m an ha varm t, sta digt lim tillreds, och detta stryker m an in i skarven med en m uddlare eller slafsig anstrykare, varefter man trycker till m ed en träspackel. Följande dag kunna spikarna plockas u r försiktigt, så a tt de ej göra för stora hål. I stället för lim kan användas s. k. skarvklister, som tillredes på så sätt a tt kokande vatten slås över vetem jöl under hastig omröring tills en grötliknande massa bildas, vilken m an lägger in i skarven med träspackel. Sedan lim eller klister to rkat spack las dessa skarvar två gånger och bli på så sätt så gott som osynliga.

Utklistring. Dagen efter sedan pappen spänts — ej tidigare — företa vi den s. k. utklistringen. D et är en procedur som avser a tt göra pappskarvarna osynliga och ä r alltså obehövlig i stort sett å helspända ytor. F ör utklistring av tak bör m an ha pappersrem sor lika

långa som pappvåderna, för att undslippa tvärskarvar. M an använder dubbla rem sor. D en som kom m er n är m ast skarven kallas vattenrem sa. Den klistras nämli gen inte. M an kan göra den omkring 8 cm. bred. Den andra rem san bör vara dubbelt så bred, den skall näm ligen uppbära det hela. Innan m an riv er upp rem sorna ifråga avsätter m an på det hopvikta klisterpapperet deras m ått, för att få dem raka och lika breda. Man börjar m ed a tt klistra på en av de breda rem sorna med ej för tu n t klister, försiktigt tillseende a tt friställen ej uppstå, särskilt i kanterna. Så tar m an en smal remsa, doppar den i vatten så att den blir blöt överallt och läg ger den sedan över skarven. V attnet v erkar då som ett slags klister och fasthåller remsan. Dock endast en m ycket kort stund, m an måste därför om edelbart lägga den andra, bredare rem san över. Den strykes till väl med en tapetborste. Bäst ä r a tt vara två n är m an klist ra r takskarvar. M an kan då lättare styra den breda rem san så att den går precis i parallellriktning m ed den underliggande. Så några påpekanden: Innan m an läg ger upp vattenrem san stryker m an litet klister i skar vens båda ändar — inte m er än a tt det kom m er att täckas av taklisten —• vattenrem san sitter då bättre om man skulle råka fumla något vid uppsättande av klisterrem san. Den senare lägger m an efter klistrandet ihop, vikande vardera ändan in mot m itten. P å så sätt hanterar m an den lättare och klistret kan ej torka in i papperet under det m an sysslar m ed vattenremsan. M an bör också ha ett bra papper till dessa remsor. M unkedals klisterpapper är bra. M an kan också an vända sig av det bruna kraftiga omslagspapperet, men får då ihågkomma, att den glättade sidan vändes in mot 2 — H andbok i m ålning.

18 taket, emedan lim färgen annars lätt spjälkar på den blanka ytan. Genast efter klistringen av skarvarna hänga vatten rem sorna ned och det hela verkar långt ifrån lyckat, men m an bör ej förskräckas. Påföljande dag stå skar varna släta och vackra och bli efter det taken strukits m ed limfärg knappast synliga. F ö r väggskarvar användes givetvis samma metod utom när det gäller utklistring av hörn.

Utklistring av hörn. Utom ordentligt vackra hörn får m an på följande sätt: av en fuktad pappvåd, tunn n :r 2, i hörnens längd, riv er m an rem sor i cirka 18 cm. bredd. De vikas i längdriktningen varefter vecket pressas m ed stålspackelskaftet så att det blir skarpt och fint. Så klistras en sådan rem sa m ed stadigt klister och sättes in i hör net. Skall väggen oljemålas böra dessa rem sor vara skurna eller klippta i kanten. De spacklas då efter torkningen två eller flera gånger och hörnen bli på så sätt utm ärkt fina. N är vi nu ha pappen spänd och utklistrad är det snickarens tu r att rycka in för a tt uppsätta taklist, dörr- och fönsterfoder samt sockel. Sedan detta är utfört stå vi inför nya uppgifter.

Underbehandling av taklist för limfärgsstrykning. D et vanligaste sättet ä r att klistra taklisten m ed pap per och vi skola därför först ange h u r detta tillgår. Vi

riva upp korta remsor, cirka 1 m eter iånga och i en bredd som täcker listen och räcker någon cm. in på vardera av tak och vägg. M an lägger upp en hög rem sor på en skiva, k listrar på en och sätter omedelbart upp den innan papperet hinner dra sig. Man börjar förstås i ett hörn, snedklipper den ända av rem san som skall vara mot hörnet och lägger på den. Så pressar m an m ed fingerspetsarna in rem san i kälningar och i vinklarna mot tak och vägg. Sist slätar m an till hela rem san m ed tapetborsten. I hörnet gör m an några små klipp i rem san för att få den att lägga sig över geringen. Man får se till att papperet över allt ligger fast så att blåsor ej uppstå. Listen måste förstås vara väl avdam m ad innan arbetet påbörjas. E tt bra sätt är också att stryka över listen med tu n t lim vatten, som får torka innan rem sorna påsättas. Em ellertid finns ett annat sätt för taklisters under behandling, som är lättare a tt utföra och i vissa fall även ger bättre resultat. M an börjar m ed att schellacka alla kvistar och feta ställen. Så k ittar man, med van lig stadig spackelfärg, alla spikhål och sprickor. Sedan spackelfärgen torkat, stryker m an listen m ed oljefärg, med tillseende av, a tt färgen väl utstrykes så a tt inga s. k. ”fettkanter” finnas. E fter ett par dagar kan taket och listen strykas. M ycket längre bör m an ej heller dröja, emedan det inte är bra att låta oljefärgen hårdna för m ycket innan limfärgen strykes. Fördelen med oljestruken i stället för klistrad list består däri, a tt man undslipper de pappersrynkor, som vid listens hoptork ning alltid, m er eller mindre, bildas ru n t taket.

Spänning av väv. A tt använda väv i stället för papp är många gånger a tt rekom m endera, särskilt när det gäller tak. D et ger ett förnäm are utseende, och så slipper m an då skarvrem sorna, som h u r väl uppklistrade de än äro dock aldrig kunna helt elimineras och m ed tiden fram träda m er och mer. F ör vävspänning använder m an oberedd juteväv, s. k. entränning. M an låter sy ihop ett stycke sa stort som den yta som skall spännas med ungefär 1 dm. tilllägg åt alla håll. Ä r alltså ytans m ått exempelvis 4X6 göres vävstycket 4,20X6,20, detta för att m an skall ha något att hålla i när väven sträckes. Skarvarna sys på m askin och pressas u t ordentligt. Rynkor få ej upp stå vid syningen. Vid uppspikandet lägger m an givetvis skarvarna mot taket eller väggen, om det gäller en sådan. Takspänning utföres i regel av två personer. En sträcker och en spikar. M an börjar m ed att spika fast vävstycket in emot ena väggen. 3/4" pappnubb användes och den sättes m ed c:a 3 cm. m ellanrum. Sedan första sidan är klar fortsätter m an från det hörn där m an slutade med nästa sida, och n u gäller det att sträcka väven så a tt ej rynkor uppstå. N är hela denna sida är spikad ä r allt så halva taket fram till en diagonallinje täckt av väven. Tredje sidan är den svåraste a tt spika upp, särskilt om det gäller stora tak. M an får då sträcka ordentligt för a tt få väven a tt ligga fint. E tt nödvändigt verktyg vid takspänning är en s. k. spänngaffel. En sådan kan m an själv tillverka av en bräda i vars ena ände m an slår in spikar m ed bort

klippta huvuden. 3" trådspik är lämplig, och den slås med den klippta änden in i träet så att c:a 3 cm. stå utanför. Spikarna sättas i jäm n rad. Brädans andra ände formas till ett skaft för att m an ledigt skall kunna hantera den. Längden på hela gaffeln bör vara c:a 40 cm. Med tillhjälp av detta verktyg går det m ycket bra att spänna väven. Sedan vävstycket blivit färdiguppspikat b rukar m an vanligen dränka det med lim- eller klistervatten, dels för att få det slutgiltigt spänt och dels för att få en bra grund att m akulera på. Em ellertid har denna lim dränkning en olägenhet: väven vill gärna smeta fast vid underliggande bräder, tydligt m arkeran de dessa. D et är därför bäst att använda endast v a t t e n , vilket spänner väven lika bra utan lim till sats, och om edelbart m akulera, eller också m akulera direkt på den torra väven. D etta senare går utm ärkt bra. M an använder 57 cm. sulfitpapper, högsta kva lité. D et ä r glättat på ena sidan och m ycket tu n t så att skarvar ej synas. V åder skarvas dock ej gärna i längdriktningen. De sättas m e d ljuset, alltså i den riktning varifrån m esta ljuset kommer. K listret bör vara stadigt och tillsatt m ed något lim. Em edan detta papper behöver någon tid för att ”dra. sig” klistrar man 2 våder i taget. De läggas inpå varann med c:a 2 cm. kant. Sedan m akuleringen torkat ä r taket absolut spänt och vävens gr äng fram träder bra tack vare det tunna papperet. Nästa behandling blir nu en strykning med m ager oljefärg, vilken bör få god tid på sig för torkning, minst 2 dygn. Sedan kan strykning med limfärg eller emulsionfärg ske i vanlig ordning.

22 Vid spänning av väggar förfar m an givetvis på sam ma sätt. U tklistring av hörn sker lika som vid papp spänning. Skola väggar tapetseras sker det direkt på m akulaturen utan föregående oljefärgsstrykning. På tak av ser oljefärgen att m otverka ytans sugning. V ävytor som börjat slakna, hörnrynkor och dylikt, som m ed tiden kunna uppstå, uppspännas på så sätt att papperet bortskalas, det b ru k ar gå bra m ed en stålspac kel, vars hörn dock ej få vara skarpa, enär de i så fall lätt stöta hål på väven. Sedan stryker m an över lim vatten. Väven sträcker sig då så gott som om edelbart men bör genast m akuleras med papper som fått dra sig. Detta kvarhåller väven spänd. U tan denna m akulering går den snart tillbaka i sitt förra läge.

Makulering av murytor. F innes i rum m et någon m uryta, kakelugnsnisch eller dylikt, måste den m akuleras, d. v. s. klistras m ed pap per. M an grötar in m urytan m ed klister, helst inne hållande litet lim. Dock ä r detta senare ej nödvändigt. D ärefter klistrar m an vävrem sor över skarvarna mel lan m ur och vägg och sist papper över alltsammans. Efter denna procedur fäster tapeten utm ärkt på m ur ytan. Vi övergå nu till behandling av snickeriet. Därm ed menas dörrar, fönster, socklar o. s. v.

OLJEFÄRG PÅ NYTT TRÄ

Sehellackering. A llra först damma vi väl av snickeriet och sedan stryka vi schellack på alla furukvistar och feta ställen. Schellack finnes att köpa färdig i färghandeln. Man kan också tillreda den själv genom att upplösa to rr schellack i sprit. Grundning. F ör grundningen lagar m an en färg av zinkvitt och linolja b ruten m ed en smula svart, så a tt en ljusgrå färgton uppstår. M an tu n n ar den m ed terpentin. Cirka en tredjedel terpentin och två tredjedelar kokt linolja är en lämplig sammansättning. Grundfärg hålles rä tt tu n n och utstrykes väl så att det ej uppstår fettkanter i lister och dylikt. Spackling. — Beredande av spackelfärg. Spackelfärg finnes av prim a kvalité i handeln, den kan tjockas med krita, om så önskas. Färdiglagad spackelfärg är att rekom m endera. M an kan också själv tillaga sin spackelfärg, m en då fordras det b ra ingredienser för tillagningen. Denna procedur är både tidsödande och dyrbar. Vad som behöves vid egen tillagning är färsk krita, M alm ökrita är bra, så fordras ej alltför färsk dubbel-

kokt linolja, bäst om den är gammal och fet. Sist skall m an ha fint, klim pfritt vetem jölsklister, som m an kan tunna m ed kallt vatten, om det är för tjockt. Man rör ihop spackelfärgen i en ren kopp eller hink. Först

Ispackling. Ispacklingen är en första utfyllnad av fördjupningar och ojäm nheter i träet. M an får därtill ha rä tt stadig spackelfärg. F ör all spackling använder m an träspacklar, utom till buktiga eller runda ytor, vilka spacklas med gummispackel. Före begagnandet av nya spacklar låter m an dem stå några tim m ar i linolja så gott som helt neddoppade. Sedan de därefter torkat, slipar man dem på sandpapper så att de bli plana och fina. Man tar upp spackelfärg på ena spackeln och använder den andra att arbeta med. Så bör m an också ha några styc ken smalspacklar för friser, dörrkanter och dylikt. Så dana skär m an till av en vanlig spackel.

D am m borste. T räspackel,

Stålspackel.

blandar man ihop klister och olja, hälften av vardera, sedan rör m an i krita, som m an helst bör ha sållat eller krossat. Bäst blir spackelfärgen om den så får stå ett p ar dagar. M an rengör då koppens eller hinkens kanter och lägger en våt trasa över för att förhindra att skinn bildas. N är spackelfärgen skall användas lägger m an upp den på en skiva, en bit plywood eller masonit är utm ärkt, och arbetar den med k rita till den lämpliga, rä tt tjocka konsistensen. Som verktyg därvidlag använder m an en vanlig träspackel.

M an börjar med att slipa av den grundade ytan med ett sandpapper, eller en pimpsten, dam m ar den ren med en dammborste, och sedan ä r det bara att börja! Man spacklar alltså i hål, ojäm nheter och sprickor i träet. Sådana ytor som fönsterplattor, dörrfyllningar m. m. böra helst bredspacklas redan första gången. Med bredspackling menas a tt ytan bredes helt över med spackelfärg och därefter dragés ren m ed spackeln. Allt tv ärträ breder m an givetvis också över. För spackling av rundstav kan m an göra sig en tu ta av läder. G um mispackel kan m an själv skära u r en bit smidigt platt gummi. Lämpliga bitar finnas annars a tt köpa i väl sorterade färgaffärer.

Bredspackling. Bredspackling är en av de svåraste procedurerna inom måleriet. D en sker sedan ispacklingen torkat och blivit vederbörligen avslipad och avdammad. Förfa ringssättet är ju angivet härovan. Skall m an exempel vis bredspackla en dörrsida börjar m an med översta fyllningen och breder på den till hälften. Så ”drager man re n t” denna halva, ständigt arbetande från vänster till höger. A ndra halvan behandlas på samma sätt, och sedan tager m an fyllningarna i ordningsföljd nedåt. Sist spacklas ram stycket och kanterna. För en am atör är det m ycket svårt att bredspackla snyggt. D et vill gärna uppstå repor och kan ter m arkerande de olika spackeldragen, m en m an gör så gott m an kan och får försöka att hjälpa upp det m ed pim pstenen i nästa behandling. E tt huvudvillkor är emellertid, a tt m an har b ra spac kelfärg. Så fort den visar tendens att bli spröd, måste m an arbeta om den på skivan. L itet gammal oljefärg, s. k. ”tjockolja” eller till och med endast litet zinkvitt kan vara tillräckligt för a tt få den smidig.

sammans olja och hälften av vardera zinkvitt och täckvitt, eller täckzink, som ä r samma sak, till en tjock färg. Z inkvitt och täckzink finnes i handeln, även färdigriven i pastaform, denna förtunnas som tidigare näm nts m ed olja och terpentin, tills lagom smidig het och strykbarhet erhålles. Vi bryta den litet med svart, u r tub, och sedan tunnas den med terpentin och möjligen m era olja till lämplig konsistens. Den måste täcka bra. Alltså får m an akta sig att tunna för mycket. Fint spacklade ytor kan m an slipa enbart m ed sand papper, som m an viker om en kloss. Likaså slipar m an bäst lister och foder på det sättet. I övrigt slipar man med pim psten i färgen. Färgen påstykes tu n t med anstrykaren, m an slipar väl och slätar omsorgsfullt, först med anstrykaren, sedan m ed m uddlaren. Med m uddlaren ”tv ä ra r” m an först och slätar sedan i träets

Slipstrykning. F ör slipstrykningen, som är nästa procedur, behöver m an en anstrykare n:r 16, en m uddlare, en sparpensel, pimpsten och sandpapper n :r 4. Pim pstenen sågar man till lämpliga bitar m ed ett bågfilsblad. Så rö ra vi ihop en bra färg förstås. Den vita färgen är ju fortfarande vanligast i boningsrum. Vi anskaffa därför zinkvitt, m ärke ”rö tt sigill” duger till slipstrykning, m en den m åste vara färsk och fin. Så behöva vi täckzink, olja och terpentin, ren kopp och d:o rörsticka. Vi röra till

A n stry k are och m uddlare.

28 längdriktning. D et är synnerligen viktigt att ha bra penslar. Alltså tolereras inga tagelkvastar. Penslar med stäm peln ”ren borst garanteras” måste det vara. En sak som m an också måste ihågkomma är, att vid sandpappersslipning får m an ej slipa h u r som helst. Man slipar endast i träets längdriktning, annars bli repor synliga sedan färgen blivit slätad. Finspackling. Sedan slipstrykningen är to rr kan m an företaga en s. k. finspackling. M an fyller då de fördjupningar, som eventuellt ännu finnas kvar. Innan färdigstrykning företages, måste givetvis dessa spackelfärgsfläckar av slipas och påbättras med oljefärg. Såvida m an ej före tager en s. k. m ellanstrykning, d. v. s. stryker om hela ytan ännu en gång m ed mager, eller med andra ord terpentinstark oljefärg. Innan vi n u gå vidare i behandling av snickeriet, få vi lov att stryka tak och tapetsera väggar. Vi övergå därför till denna del av arbetet. Sandspackling. Sandspackelfärg finnes i handeln, både färdiglagad och i pulverform. Denna typ av spackelfärg är i huvudsak avsedd att användas till spackling av betong- och putsytor, m an kan säga att den delvis ersätter puts. Den är bra att ha vid utlagningar, sandspackeln kan tillsättas gips och användas vid utlagning av större skador och håligheter. Även lämplig vid i- och utspackling av skarvar å porösa träfiberplattor, gipsplattor och liknande. L ätt a tt arbeta med och lätt att slipa med sandpapper. Se i övrigt fabrikantens föreskrifter.

STRYKNI NG AV LIMFÄRG PÅ

PA PP

Först några ord om m aterialåtgången. Vi antaga att vi ha till uppgift att stryka ett tak om 20 kvm. Därtill åtgå cirka 6 kg. krita och 2 hg. lim. Vi låta k ritan ligga i blöt över en natt. Alltså slå vi litet vatten i en hink, slå sedan kritan däri och så återigen vatten utan att om röra kritan. Man slår i så m ycket vatten a tt kritan är täckt därav och något mer. Så får det stå till på följande dag. Då slår m an av det vatten som ligger ovanpå och rö r opp kritan m ed en kraftig rörsticka. Sedan sm älter m an limmet, som även det legat i blöt över en natt. Man får lov a tt rö ra i limmet hela tiden tills det kokat upp, då m an genast slår i det i kritan. Bäst är att sila det genom en säcktrasa. Så fort m an slagit i limmet, måste m an kvickt röra in det i färgen. Ja, så bör vår färg vara färdig. Å terstår endast att tunna den en smula om den ä r för tjock. Vi pröva den på ett stycke papp. Löper färgen något så n är lätt och ledigt och tillika täcker, är den bra. Man får akta sig för att få den för tunn. Skulle så ske hjälper ingen ting annat än a tt lägga i m era krita och även m era lim. Vi anta em ellertid att färgen nu är bra och sätta där för igång m ed a tt stryka taket. Vi få nu återigen an vändning för de bockar och en av de plankor, som an vändes vid takspänningen. Taket strykes i samma rik t ning som våderna äro spända. E n bra ru n d eller flat takpensel ha vi skaffat, och så ha vi sökt kyla u t ru m m et så m ycket som möjligt.

Vi börja i ett hörn, det som ä r närm ast rum m ets fönster, och stryka a tt börja m ed endast taklisten. Se dan det ä r gjort ta vi ett fack u t på taket, för säker hets skull ej m er än ett p ar penselbredder. Visar det sig nu att taket ej suger, som m an säger, u tan står blankt, kan m an i fortsättningen ta litet bredare fack. M an stryker på färgen flödigt tvärsöver och slätar i vådernas längdriktning. Och så aktar m an sig för fri ställen. D et ä r nämligen rä tt svårt att m ed fördel bättra ett tak. Ä r m an två som arbetar kan den ene gå ome delbart efter och ströppla limfärgen. Det går bra med en vanlig dammborste. M ed ströppling menas a tt man stöter i färgen så a tt en knottrig yta uppstår. P å så sätt bli taken utm ärkt vackra, påminnande om m urbruksputsad yta. Sedan taket är struket tv ättar m an av alla lim färgsstänk från väggar och snickeri. D et är ett ganska lätt arbete om m an tar det genast innan färgen hinner torka. M an använder därtill en svamp och ren t vatten. Vi kunna h är tillägga, att h ar m an bra krita, kan den m ycket väl användas om edelbart utan att alltså ha legat i blöt i förväg.

TAPETUPPSÄTTNING

Limkant emot taklist. Innan vi börja tapetsera, måste vi lägga upp en lim vattenkant emot taklisten, för a tt tapeten skall fastna på den limfärg som är nedstruken på väggen. M an kan därtill använda en liten sparpensel. Själva uppsättandet av tapeterna tro många vara ett enkelt och synnerligen lätt utfört arbete. Den ama tör, som försökt sig på det, kan emellertid intyga mot satsen. De första arbetsresultaten bli vanligtvis långt ifrån tillfredsställande. Klisterfläckar, blåsor, runda hörn och fula ofta nedklistrade skarvar bruka m eren dels vara kännetecken på arbeten av detta slag, utförda av am atörer. Den gängse uppfattningen, a tt enda svå righeten vid tapetuppsättning skulle bestå i hoppassan det av fasonerna, är nämligen grundfalsk. E n ofasonerad slät tapet är också m ycket svårare a tt sätta upp än en annan. Så svår till och med, a tt vi bestäm t av råda am atörer från a tt företaga ett dylikt experiment, åtminstone tills en smula vana erhållits. L ättast sätter m an m önstrade tapeter. De dyrare och ömtåligare ta peterna bör naturligtvis en am atör ej inlåta sig på. För uppsättandet av sådana fordras fackm annaerfarenhet. Vi skola n u ge några korta m en nyttiga råd för ta petuppsättning. För uppläggningen och klistringen måste m an ha en skiva minst lika lång och något bredare än tapetvåderna. D ärem ot är det inte nödvändigt att skivan

skall vara hyvlad och finputsad. I värsta fall klarar man sig m ed några bräder, lagda tillsammans över ett par bord. P å denna skiva ru llar m an så u t tapetrullen, m äter ut h u r lång våden skall vara och kapar av. V å derna böra alltid göras tillräckligt långa. G ärna ett par decim eter över skarpm åttet. M an försöker för

övrigt alltid kapa våderna vid en fason, så att andra våden passar in på den första o. s. v. För avrivningen använder m an en linjal m ed tunnhyvlad kant. Man inpassar alltså våd efter våd i fason med varann och fortsätter så tills samtliga ru llar äro upprivna. Den egentliga inpassningen av våderna sker alltså i själva verket på tapetskivan. H ar m an för övrigt en gång

T apeten upplagd. A tapetblocket. B våd fram dragen fö r klistring.

T apetuppsättning.

funnit de fasoner m an skall riva efter, behöver man ej vidare ha några bekym m er för inpassning. Gå vå derna i lika fasoner är det hela synnerligen lätt. Blir det därem ot ”varannan våd” är saken litet svårare. M an kan då lätt få två lika våder i följd, och det vållar givetvis obehag vid uppsättandet. De n u m est vanliga tapeterna äro i regel omönstrade och kunna alltså av rivas utan hänsyn till sådana faktorer. 3 — H andbok i m ålning.

34 Sedan upprivningen är verkställd, rullar m an tapet blocket bakåt för a tt få våderna att ligga plant på ski van. Sedan vänder m an tapetblocket, så a tt den först avrivna våden kom m er a tt ligga överst. Innan m an börjar klistra sk juter m an så hela blocket bakåt, 1 dm. från skivans fram kant ungefär. Sedan dra vi fram den överst liggande våden så a tt den ligger en hårsm ån utanför tapetskivans främ re kant, vilken m åste vara absolut rak. D ärefter kan klistringen börja. U nder denna procedur fasthålles våden säkert, så att den ej rubbas u r sitt läge och glider u t i klistret. F å r så ske, ha vi strax en mörk, kom prom etterande skarv. K listringen m åste ske noggrant och m ed undvikande av friställen. Sedan våden är helt klistrad, lägga vi ihop den. Det sker så, att vi lägga de båda ändarna in emot m itten och m ed kanterna jämnlöpande. Den del av våden, som skall ligga mot sockeln klistra vi ej ända ned. Den får ”falla över” vid hopläggningen. P å så sätt bli våderna lätta a tt hantera, fria från klister på fram sidan och vi kunna placera dem nästan var som helst för att under några m inuter ”ligga och dra”. D etta är näm ligen m ycket bra. Man är då säker att undslippa blåsor, kanten fäster bra, utan a tt klistret k ryper fram o. s. v. Sedan tapeten är på detta sätt hoplagd skära eller klippa vi bort båda kanterna. F ör nybörjare är klipp ning lättare a tt utföra m en kan m an hantera en tapet kniv går först och främ st arbetet fortare och skarven blir också givetvis rakare och bättre. Särskilda tapet knivar finnas, ävenså rakbladshållare och trissor, som löpa i speciella linjaler. Rakblad gå bra a tt skära med,

T apetborste.

om m an kan få tag i bra hållare, vilket dock ä r svårt. Bäst är alltså a tt köpa en vanlig tapetkniv, en sådan skärper m an genom strigling mot ett fint sandpapper — ej gärna grövre än ettan — det är nämligen m ycket viktigt a tt kniven ständigt är skarp. Skärningen utföres mot en linjal, som måste vara något längre än den hoplagda våden. En absolut ra k vanlig träribba, duger bra sedan m an fått vanan inne. En metallskodd skär linjal ä r naturligtvis ännu bättre. Konsten att skära tapet måste övas in. Den som inte lyckas får tillgripa saxen. Tapeterna sättas i ljusriktningen. Alltså med, inte mot ljuset. Därmed avses att vådem as överlagda kan ter ej få bilda skugglinjer m arkerande skarven, vilken alltid m åste göras så litet synlig som möjligt. Yi börja alltså vid ett fönster och låta våden gå in på fönsterfodret så a tt eventuella springor m ellan fo der och vägg täckas. A tt rikta in våden med hjälp av lod är bra. Sedan våden blivit fäst med sin övre ända viker m an u t den nedre och rik ta r in den. D ärefter strykes den till med en tapetborste så att inga blä sor, veck eller dylikt uppstå. Vid sockeln river m an

sedan av den m ed linjal eller klipper efter uppritad linjering. Tapeten måste ligga så långt in på soekelkanten a tt sprickor m ellan sockel och vägg äro täckta. Samma sak som vid sättning in på foder alltså. N ästa våd lägges endast en aning över föregående. D etta kallas att sätta tapeten m ed trådkant och på så sätt slipper m an de fula, breda kanter, som förr i tiden voro så vanliga. M an m åste vara y tterst försiktig så a tt klister ej trä n ger u t i skarven. Bäst är att endast ströppla denna m ed tapetborsten eller trycka till den med en ren trasa. En sådan måste m an för övrigt alltid ha till hands vid tapetsering för att torka fingrarna rena så fort m an kom mit i beröring m ed klister. Renlighet jäm te nog grannhet är tapetuppsättarens A och O. N är m an vid tapetuppsättning kom mer till ett hörn skär eller klipper m an våden så att den med c:a 2 cm. går över hörnet in på nästa vägg. D etta gäller såväl inner- som ytterhörn. Sedan sätter m an nästa våd ända in mot hörnlinjen. Ingen trådkant alltså på sådana ställen. Tapeten bör särskilt noga tryckas till i hörn, vid foder, socklar och lister. Sedan m an tapetserat så m ycket av rum m et, a tt m an n ått fram till en d ö rr på den vägg, som ligger m itt emot det fönster där m an började, stannar m an och fort sätter sedan i andra riktningen från samma fönster. D et är den förut nämnda parollen ”med, inte mot ljuset”, som vi återigen följa. B itar över fönster och dörrar sätta vi sist, såvida det inte gäller en m önstrad tapet, som kräver noggrann hoppassning överallt.

Tapetklister. Num era finns det så många utm ärkta klisterpreparat i m arknaden a tt det knappt lönar sig a tt själv koka sitt klister. Vi ha s. k. to rr klister i pulverform och vi ha cellulosaklister. D et förra kan användas omedelbart efter tillredandet och cellulosaklistret efter några tim mar. Gemensamt för båda ä r a tt de endast behöva uppröras i kallt vatten. De levereras i slutna förpack ningar m ed bruksanvisning tryckt å paketen. Färdigt cellulosa-klister k a n lagras lång tid u tan a tt sum a eller på annat sätt ta skada. I regel bör m an hålla det något tjockare än vad bruksanvisningen anger. M an få r all tid se till att ej ha för tu n t klister. D et vill då gärna flyta u t i kanterna, to rk ar fort in i poröst papper o. s. v. Cellulosaklistret blir för övrigt bäst om det får stå upprört c:a 8 tim m ar före begagnandet. Å platser där färghandel saknas kan det vara svårt a tt anskaffa ovan nämnda verkligt fina klisterpreparat, varför vi h är också lämna recept på h u r m an själv kokar sitt klister som det skedde i den gamla goda tiden. Hur man kokar klister. I en gryta, hink eller vad m an h ar till hands slår man vatten och sätter det över elden for a tt koka. I ett annat k ärl rö r m an till s. k. avredning. Först slår man litet vatten i kärlet och vispar sedan i m jölet — bästa vetemjöl — till en tjock massa, som m an sedan så små ningom späder. Innan spädning får ske bör em ellertid mjölet vara ordentligt invispat. Sedan tu n n ar m an det som sagt och fortfar att vispa till dess avredningen är fin och absolut klimpfri. N är vattnet i grytan kokar

slår m an i denna avredning under hastigt och ständigt omrörande. G rytan får från början ej innehålla stort m er än hälften av sin volym vatten för att avredningen skall få plats. Denna får ej heller vara för tjock, då uppstå lätt klim par, och för sådana bör m an akta sig. K listret får nu stå över elden tills det på nytt kokar upp, ävensom stå och koka några m inuter. Hela tiden får m an stå och röra i detsamma för att förhindra, att det bränner fast vid botten. Så småningom beslutar man sig em ellertid för att anse det färdigkokt, lyfter av det och sätter u t det till avsvalning. N är det fullstän digt kallnat tager m an av den tunna hinna, som bildats ovanpå, och klistret är färdigt att användas. D et bör n u vara så tjockt att m an kan späda det åtskilligt med kallt vatten. F ör spackelfärg måste klistret vara abso lut kallt vid användandet. Av 1 kg. bästa sorts vete mjöl kan m an få ungefär 10 kg. klister. D et är lika användbart för tapetsering som för spackelfärg. Uppsättning av bård. Uppsättning av bård är ju i stort sett en ganska enkel sak. Vi vilja blott erinra därom, att m an först klistrar och viker ihop bårdlängden och sedan klipper eller skär. K anterna skola naturligtvis ligga fullkom ligt jämnlöpande. M an bör klistra väl för a tt ej de sista bitarna skola torka ihop innan m an hinner sätta upp dem. Ä r m an i tvivelsmål om vilken kant som skall vara upp och tvärtom, så kan m an utgå ifrån, att den m örkare kanten alltid sättes nedåt. Bårdens färg skall naturligtvis harm oniera m ed ta petens.

Uppsättning av bagettlist. Vill m an i stället för bård använda bagettlist, får man vid tapetuppsättningen tillse, att övre kanten löper jämnt, de eventuella divergenserna få åtminstone ej vara större än a tt den smala listen täcker dem. För listens avkapning och ingering i hörnen är det mycket bra att använda en s. k. geringslåda plus en fin såg. 1 värsta fall får m an klara sig m ed ett skarpt stäm järn eller endast en kniv. I och för uppfästande av guldlist användes särskilda nålar. M an får vara ytterst försiktig vid inslåendet av dessa, emedan annars listens gipsbeläggning lätt lossnar och stora gapande hål uppstå. Sättning av tapet stumt mot tak, tavellist eller snörslagning. A tt tapetsera stum t emot tak eller tavellist är myc ket verkningsfullt och brukas num era så gott som all tid där tavellist förekommer. N är arbetet skall utföras på det sättet, viker m an av tapetvådens överkant en smula och låter den skjuta upp över tavellisten. Vikningen h ar m an gjort för a tt ej få klister på tavellisten under det våden uppsattes. M an pressar in den av vikta delen i vinkeln emellan tavellist och vägg. Sedan skär m an skarpt emot taklisten efter en mycket tunn linjal, eller också klipper m an rent. Med lite vana går det bra. Ä r tapeten omönstrad sk är m an en smal remsa, c:a 2 cm. bred, som m an först sätter under listen eller mot taket som en bård. Sedan sätter m an tapeten över denna.

OLJEFÄRG PÅ NYTT TRÄ (F o r ts ä ttn in g )

Sedan vi nu ha väggar och tak klara, är tiden kom men a tt återgå till oljefärgsarbetet. Yi slutade med finspacklingen. Gäller det vit färg och snickeriet är dåligt täckt, eller om vi i övrigt vilja utföra ett särskilt gott arbete, företa vi i stället för påbättring på fin spacklingen en m ellanstrykning. Mellanstrykning. M an slipar av ytorna väl med sandpapper n :r 2 eller 3, dam m ar ordentligt och företar sedan en strykning m ed rä tt m ager färg. M an få r vara m ycket noggrann med att hålla lister och kälningar fria från fettkanter. Alltså stryker m an tu n t och slätar väl. M ellanstryker man även fönsterbågarna behöver m an i regel ej spara emot glaset. Vi vilja i detta sammanhang nämna, att fönsterbågar skola behandlas fram till och m ed slip strykning, innan glas insattes. Med ”sparning” menas att färgen strykes skarpt emot en linje eller yta, i detta fall glaset. Socklar behandlas i regel m er styvmoderligt än snic keriet i övrigt. Vi kunna alltså m ed gott samvete un derlåta att såväl finspackla som m ellanstryka dessa. Kantuppläggning. För att förhindra oljefärgen vid färdigstrykningen att suga upp i tapeten m åste m an på något sätt preparera kanterna. D et mest vanliga och ett av de säkraste

sätten är a tt lägga upp kanterna med lackfärg. Man rö r upp färgstoffet tjockt m ed fernissa (som ofta be nämnes lack, därav nam net lackfärg). Så kan man också röra i en liten klick såpa och därefter tunnas färgen m ed terpentin. Denna kantfärg löper lätt och suger absolut ej upp i tapeten. Man lägger alltså upp foder- och sockelkanter, jäm nt och snyggt. Därtill användes en ej alltför slafsig sparpensel (liten anstrylcare). Färdigstrykning. Innan m an börjar färdigstryka, slipar m an väl av allt snickeri i rum m et m ed sandpapper n :r 2 eller 3, och så dam m ar m an av omsorgsfullt. Så skall m an ha rena penslar, ren kopp och rörsticka samt olja och zinkvitt m ed samma goda egenskaper. Av zinkvitten fordras dessutom att den ä r färsk, alltså ej brunnen och grynig. Högre kvalitéer av zinkvitt äro m ärkena grönt och rött sigill, m en ofta är den vanliga kvalitéen, rö tt sigill, fullt användbar för färdigstrykning. Vidare behöver man brytningsfärg i tuber. För vanliga ljusa toner b rukar m an använda ljusocker och bensvart eller också enbart grön um bra, vilken använd i lämplig m yckenhet till sammans m ed vitt ger en behaglig grå ton. Så tillkom m er blankmedel, vilka kunna vara antingen lack, glanseller standolja var för sig eller i förening. D et finnes även s. k. färgblandningslack, en slags ljus fernissa, som endast användes i kom bination med lack. A nm är kas bör, a tt m ed lack här menas fabrikstillverkad lackfärg. De flesta dylika gå rä tt bra att använda i oljefärg.

42 M an rör ihop oljan och zinkvitten till en stadig färg, lägger i blankm edel och bry ter sedan till önskad nyans med tubfärgen. Angående tillsatsen av blankm edel kan den variera. A nvänder m an enbart lack kan det räcka med en fjärde- eller fem tedel upp till hälften. Glansolja kan räcka m ed en halv kaffekopp till ett kilo färg. Man får em ellertid pröva sig fram. Olika fabri kat av lack och glansolja ha olika verkan. Likaså in verkar linoljans längre eller kortare lagringstid. H u vudsaken är, att m an ej får färgen så blank a tt den rinner. M an kan avprova den på insidan av en garderobsdörr exempelvis. F lyter den u t bra och står jämn och fin efter en tim ma eller så, är den bra. H ar den benägenhet för a tt rinna, så y ttra r sig detta däri, a tt ytan vill knottra upp sig i stället för att stå jäm n och fin. H ar m an fått den f ö r b l a n k hjälper ingenting annat än att röra i m era zink och olja. Färdigstrykningsfärg får för övrigt större benägenhet a tt rinna och blir blankare m ed var dag som går. Alltså bör m an ej rö ra upp större kvantum än m an kan måla upp på en eller två dagar. Vid själva strykningen bör m an ihågkomma a tt ej stryka för tjockt och fram för allt att släta väl. Först med anstrykaren, tvärsöver och sedan längs efter träet. Samma procedur upprepas sedan med m uddlaren. Slä ta r m an ej väl kan färgen på ett eller annat ställe ”skinna” sig och då är hela arbetet förstört. Num era finnes i handeln färdiglagad färdigstrykningsfärg i lagom strykkonsistens, både blank och i sidenglanstyper, som rekom m enderas, den förra kan förtunnas med något linolja, den senare med terpentin. Syntetisk lackfärg kan användas till färdigstrykning

43 av inredningar, köksluckor, möbler o. dyl., som äro utsatta för större nötning. Oljefärg på papp. I ett kök är det knappast någon idé att limfärga tak och tapetsera väggar. Vi ta i stället och oljemåla pap pen. Vi börja då m ed att lim dr änka den. 3 hg. lim i c:a 5 liter vatten kan bli lagom. M an stryker på limmet flödigt med en takpensel och aktar sig för friställen. Påföljande dag stryker m an samma ytor m ed en mager färg tillsatt m ed litet xerotin. Denna färg bör sedan få en 3—4 dagar på sig för att hårdna ordentligt på lim grunden. D et som skall bli v itt bör m an sedan helst kosta på en m ellanstrykning. Sedan strykes färdigt. V ackrast och bäst blir det om m an ströpplar dylika ytor. D ärtill användes en s. k. ”ströpplare”. I värsta fall kan m an klara sig med en tapetborste eller endast en bättre dammborste av ren borst. Ströpplingen utföres så, att m an stöter lätt, jäm nt och vackert i färgen, och som alltid får m an akta sig för friställen. Färgen kan vara antingen ren oljefärg eller tillsatt med något terpentin. Målning på Masonite och andra träfiberplattor. I stället för papp användes nu ofta träfiberplattor, särskilt i kök och liknande utrym men. D et finnes en hel del olika m ärken. D et äldsta och m est kända är Masonite. U r m ålarens synpunkt ha de i stort sett likartade egenskaper. D et m an främ st har a tt ihåg komma, är att plattorna ifråga ha en viss rörlighet, alltså sam m andra och utvidga sig vid tem peraturför-

ändringar. A llra viktigast är därför att de bli riktigt uppsatta. Egentligen bör all Masonite snedskäras och limmas i skarvarna. Särskilda hyvlar finnas a tt köpa för detta ändamål. Sättas plattorna upp på vanligt sätt skola skarvarna göras med m inst 1 mm. m ellanrum och kanterna fasas. D etta senare för att förhindra kantens resning när plattorna tränga mot varandra. H ård Ma sonite behandlas som trä: alltså grundar m an den di rekt m ed oljefärg. Den porösa därem ot lim dränker m an först och grundar den därefter. Sedan ta r m an itu med skarvarna. D et kan fastslås, a tt det enda säkra och riktiga för dylika skarvar ä r vävremsa. Ä ro skarvarna riktigt gjorda, alltså som här ovan påpekats, så fyllas de först med en stadig spackelfärg, som får torka. Se dan breder m an en andra gång över skarven, trycker fast vävrem san — en 5 cm. gasbinda — spacklar ut den på vanligt sätt. Sedan detta torkat spacklar m an ut skarven ytterligare en gång. Behandlade på detta sätt bli skarvarna så gott som osynliga och inga ”ryg gar” eller dylikt kunna uppstå. M an spacklar även spikhuvud, m ärken efter ham m arslag och dylikt två gånger. Alla spacklade ställen slipas sedan de torkat med sandpapper, varefter ytorna strykas två gånger. Färdigstrykningen ströpplar man. Porösa träfiberplattor som skola limfärgas, böra först tu n t krideras och såpas. I övrigt äro behandlingarna när det gäller lim färg och tapet lika som för papp. Målning av värmeelement och rör. Element bör helst målas i ton m ed omgivande yta. Står elem entet m ed en tapet som bakgrund, bör man

.........}j ^

-— —-——

.—. ;— . ... . ..t,

E lem entpensel.

r därför b ryta en färg så lika tapeten som möjligt. De kunna också målas lika snickeriet. Det är praktiskt ur den synpunkten, att m an då slipper måla om dem varje gång m an sätter upp ny tapet. Den bästa ele m entfärgen får m an genom att röra upp färgstoffet i dam arlack och sedan tunna m ed litet terpentin. Det finnes även färdiga elem entlacker av olika fabrikat. En del äro em ellertid sega och svåra a tt stryka, andra ha benägenhet för att rinna o. s. v. Vi förorda därför damarlacken. E tt element strykes första gången innan det sättes upp, åtminstone på baksidan, ytan bakom måste också givetvis vara färdig dessförinnan. För strykning av element användas särskilda penslar.

MÅLNINGSARBETEN I EN NYUPPFÖRD STENVILLA (Murbruksputsade ytor.)

M ålningsarbetet i sten- och trävillor blir givetvis lika i allt som rör snickeriet. Behandling av väggar och tak därem ot är ju helt annorlunda i en villa med p u t sade ytor. Vi skola nu övergå till en beskrivning över procedurerna därvidlag. Vi börja med taken.

av vad m an kallar bruksytans ”sugning”, d. v. s. dess större eller m indre porositet. Alltså bli uppgifterna därom endast approximativa. Suger taket efter krideringen, får m an se till att det blir ordentligt m ättat med såpvatten. Å andra sidan får m an se till att såpvattnet ej sam lar sig i droppar, om ytan i c k e suger. M an får då utstryka såpvatt net försiktigare. ”Sugningen” y ttra r sig däri, a tt en yta m ed denna egenskap om edelbart m attnar.

Strykning av limfärg på puts.

LIMFÄRGSBEHANDLINGAR Kridering.

Vi skola h ä r förutskicka en anm ärkning angående underarbetet för limfärg. D et har på senare år blivit allt m er vanligt a tt helt utesluta såpningen, eller a tt sammanslå den m ed krideringen. I senare fall späder

Första behandlingen av en putsad yta kallas kride ring. K riderfärgen bör hållas rä tt limstark. 14 kg. lim i 10 liter färg (krita upprörd i v a tte n ). M an tunnar den så att den löper riktigt lätt och ej bildar valkar å m era porösa ställen. F ör strykningen bör m an ha en flat ej alltför sliten takpensel. Samtidigt som m an stry ker, skrapar m an m ed stålspackeln av m urbruksstänk och dylikt. Såpning. Sedan krideringen torkat, såpdränker m an taket. Av ett 14 kg. såpa får m an cirka 5—6 liter såpvatten. Det räcker till ett tak om 25—30 kvm. M aterialåtgången och i viss m ån även såpstyrkan bestämmes till en del

Lim färgspensel.

48 m an kriderfärgen med såpvatten och behandlingen benämnes då såpkridering. Tak behandlade på detta, enligt gammal praxis förenklade sätt, bli i alla fall bra om arbetet utföres fackmässigt. Sedan cellulosalimmet på allvar slagit igenom har behandlingen av nya brukstak i många fall förändrats. En strykning med cellulosalimfärg på kridering utan mellanliggande såpning ger goda resultat. Cellulosalim färgen är lika lätt att arbeta m ed som den gamla mossfärgen, m en i alla avseenden bättre. Mossan h ar ju för övrigt under förflutna krigsår varit försvunnen ur m arknaden. Detsamma gäller ju den gamla äkta såpan. Vad mossan beträffar har den säkert spelat u t sin roll inom måleriet. Cellulosalimmet löses i vatten i proportionerna 1—20. Sedan det stått tillräcklig tid, c:a 8 tim. ej 30 min. som bruksanvisningarna bruka ange, tunnar m an det till en konsistens av vanligt tapetklister. M an bör iröra endast litet vatten i taget för a tt undvika klum pbild ning. Av detta lim tager m an sedan till nya brukstak c:a 2 kg. till 10 kg. stadig färg, som sedan kan tunnas något m ed vatten om så behövs. Ä r ytan m ycket su gande måste färgen hållas tunnare. Vid m ycket tunn färg måste limtillsatsen bli ringa, annars går för myc ket av täckkraften förlorad. Dylika tunna färger an vändas vid omstrykning av cellulosalimfärgstak, som av en eller annan anledning ej blivit bra. Om taket trots allt vill suga när m an stryker det, får m an ta ytterst små bredder i taget. D et gäller näm ligen att färgen överallt flyter samman. S tryker man på ställen, som redan hunnit m attna, uppstå s. k. ”sehäck”, fula och m issprydande saker. E n huvudre

49 gel vid all lim färgsstrykning ä r för övrigt a tt ej ta för sig för breda fack. E nbart penselns bredd k an vara nog i vissa fall. M an får också akta sig för att ha färgen allt för tunn. D et k an då hända a tt ytan v erkar laser ad. Skulle alla försiktighetsåtgärder till trots ett tak misslyckas, bli schäckigt, dåligt täckt eller så, kan m an få det b ra igen u tan allt för m ycket besvär. M an stry k er då över hela taket på n y tt m ed en myc ket tunn färg, som dock ej får innehålla m ycket lim. D et vanligaste är dock att m an få r taken b ra utan nå gon sådan extra procedur.

4 — H andbok i m ålning .

MAKULERING AV VÄGGAR

Putsväggar underberedas för tapetsering genom makulering. Väggarna grötas in m ed tunnare klister, helst innehållande litet lim. M an nöjer sig m ed att gröta in en eller två väggar i taget. D et är nämligen säkrast att m akulera ”vått i vått”. F ö rr i världen an vändes såsom m akulatur oftast gamla tidningar, m en num era användes sulfitpapper (se sida 21) i hela våder. M an lägger upp m akulaturen på en bredare skiva, h a r m an brett papper är det lämpligast m ed två tapetskivor. Så klistrar m an ett ark kvickt och sätter om edelbart upp det. Papperet får alltså ej dra sig något. M an stry k er u t det med en kraftig badborste. En sådan är bättre än en tapetborste, som ä r för m juk för a tt m an m ed den skulle kunna arbeta papperet in i bruket. Man får ihågkomma, att ej sätta papperet ända fram emot hörn, foder, sockel och tavellist. M an läm nar några centim eter och klistrar i stället in dessa på nytt, strax innan man tapetserar. E tt försiktighetsm ått för att tapeten ej skall kunna dra sig loss på dessa ställen, som den annars är benägen för. Papperet, m an använder, skall vara oglät tat på båda sidor. G lättat papper h a r nämligen benä genhet för a tt bilda blås or och ”slå ifrån”. Och så fåi det lov a tt vara tu n t papper. K listerpapper duger för stås inte. Papperet klistras m ed vanligt tapetklister, och våderna sättas helst kant i kant. Sedan m akulaturen torkat, slipas väggarna ordent ligt m ed en bit porös tegelsten eller wienersten. Efter avdammning stå de sedan färdiga för tapetsering.

OLJEFÄRG PÅ MUR En m urbruksyta kan ju behandlas på det sättet, att m an först oljar eller grundar densamma, därefter stry ker en eller flera fånger m ed oljefärg. W C-utrymmen, tvättstugor och sådant behandlas också ofta på det sättet. Vill m an em ellertid ha ett snyggare arbete måste m an bredspackla bruket. Första bredspackling. D et brukas ibland att oljedränka bruket innan man spacklar, och det är bra, om b ru k et suger mycket, vil ket kan hända en och annan gång. Oftast spacklas dock b ru k et direkt utan föregående oljning. Vi börja med att slipa av ytorna med en brädbit eller tegelstensbit, och så damma vi av. Vi använda särskilda, breda spacklar för detta arbete. De m åste förstås vara preparerade på samma sätt som vi förut näm nt visavi träspacklar. Till murspackling ä r den m askingjorda spackelfärgen utm ärkt, och m an kan oftast använda den utan a tt arbeta om den på nå got sätt. M an börjar längst ner på en vägg och arbe tar i fack upp emot taket. Man kan i regel breda på ett rä tt b rett stycke i taget och därefter dra rent. Skall ytan spacklas m er än en gång, får m an försöka a tt lägga på så m ycket som möjligt första gången. Skall den därem ot spacklas endast en gång så ”skrapspacklar” m an den. En gångs spackling kan vara tillräckligt för ett köks tak, som m an skall ströppla, för ytor som skola målas i

m attfärg o. s. v. Väggarna i ett kök bör m an emeller tid helst bredspackla tvenne gånger.

Andra bredspackling. Första bredspacklingen bör få stå och torka en 3—4 dagar innan m an spacklar andra gången. G ärna längre tid. A nnars vill spackelfärgen ofta ”rulla sig” i skarvar och hopspacklingar. Först som vanligt en ordentlig avslipning plus avdammning. D ärefter arbeta vi på samma sätt som vid första spacklingen. Tak jäm te hålkäl spacklas alltid först. D ärefter väggarna, som förut är sagt, i fack upp emot hålkälen. A rbetet tillgår i övrigt på ungefär samma sätt som vid spackling av trä. M an får akta sig så m ycket m an kan för repor och kan ter, och så arbetar m an även nu bäst från vänster till höger. Slipstrykning. A ndra spacklingen m åste få tid på sig att torka innan slipstrykning företages. M inst 3—4 dagar. Man slipar färgen med pimpsten, bredspacklade ytor kan m an även torrslipa med sandpapper, t. ex. nr 3 eller n r 4, så kanter försvinna och jäm n yta erhålles, varefter oljefärgen påstrykes i likhet med vad som föreskrivits under slipstrykning sida 26.

Vattenslipning. B ruksytor, som skola bliva särskilt fina, vattenslipar man. D et ä r vanligt a tt bredspackla tre gånger innan

vattenslipning företages. Den tillgår så, a tt m an med en takpensel eller svamp blöter på ytan m ed vatten och sedan slipar med n r 2 II eller wienersten. Ibland förekommer, a tt ytan först strykes med l e d n i n g s f ä r g. Den iordningställer m an lämpligast av terpen tin och guldocker sam t någon smula olja. M an påstry k er den tu n n a färgen m ed en takpensel. Uppgiften ä r sedan a tt slipa ytan tills varje spår av ledningsfärgen är bortslipat. Sedan ytan a r ordentligt nedslipad sköljer m an den ren med vatten och svamp. Sedan får den to rk a och strykes därefter m ed olje- eller eventuellt lackfärg.

Finbredspaekling. H ar m an vattenslipat och stru k it exempelvis ett bad rum , finspacklar m an endast i repor och dylikt. H ar man därem ot på vanligt sätt slipstrukit rum m et ä r det i regel också nödvändigt finbredspackla detsamma. M an breder då, som redan benämningen anger, hela ytan, m en spacklar tu n t och fint. Till detta arbete kan endast fullgod och absolut ren spackelfärg användas.

Mellanstrykning, Före m ellanstrykningen slipar m an noggrant av alla ytor med sandpapper n r 3. Färgen skall vara mager, smidig och jäm nflytande. Med fördel kan användas i handeln förekommande täckande och snabbtorkande grundfärg, som förtunnas med terpentin.

FÄRDIGSTRYKNING Strykning med ren lack. Köksväggar oeh tak samt liknande ytor färdigstrykas direkt sedan slipstrykningen torkat. Ljusa, diskreta färger böra väljas, och bäst är att ströppla ytorna. De vanligaste färgerna för köksutrym men, serveringsrum m. m. äro ljust grått, blått, gult. Ibland även grönt. F ör ströppling användes vanlig oljefärg tillsatt med något terpentin.

Målarrulle. M ålarrulle är många gånger till bra hjälp — för ama törer. M an påstryker färgen i allm änhet med pensel och sedan användes rullen i stället för ströpplare. Rul len kan även med fördel ersätta penseln vid målning av väggar och tak. Den kan användas vid målning med oljefärger, plastfärger och liknande färger, m en är för kastlig att använda då det gäller målning av snickeri. B adrum och andra utrym m en, som skola målas blan ka, stryka vi m ed färdigfärg innehållande hälften lack eller m ed ren lack. A tt stryka ren lack är en rä tt svår sak. De flesta lackfärger ha nämligen benägenhet att

L ackfärgspensel.

”sätta” sig m ycket fort, d. v. s. stelna till. D ärav föl jer att m an måste vara två eller flera om det gäller strykning av större ytor. E tt ordinärt badrum k larar m an em ellertid ensam. De lackfärger som sätta sig långsammare vilja i regel i stället rinna. M an får då stryka väggar och sådana ytor rä tt tunt för att undvika draperier. Ä r färgen tjock och seg kan m an tunna den med linolja eller något terpentin. R entvättade pens lar måste m an förstås ha. En ej alltför slafsig anstrykare och en tjock kraftig m uddlare. D et finnes även särskilda lackpenslar, som användas att både stryka på och släta med, m en de lämpa sig bäst för m öbelarbeten och dylikt. M an stryker på färgen fort och ej för stora bitar i taget, och så slätar m an om edelbart m ed m uddlaren. H ar m an en tunn m uddlare så hoppar den endast i den sega färgen och åstadkom mer flammor. A tt efter en halvtimme eller endast en k vart försöka släta om en yta är i regel att förstöra densamma. Så gott som alla lackfärger ha ringa täckkraft. Man får därför se till att ytan är ordentligt täckt förut.

F la t streckpensel.

Streckdragning. Randning. Snörslagning. Som avslutning m ellan vägg och tak är det ju ofta nödvändigt att dra ett streck. D ärtill användes platta streckpenslar, vilka finnas i alla möjliga storlekar och kvalitéer. Storleken blir ju beroende av den tjocklek, m an önskar ge strecket, och vad kvalitén beträffar bör m an köpa endast det bästa. Streckpenslar böra skötas m ycket väl. E fter varje användande tvättas de rena. Sedan pressas borsten ihop till den rätta formen. Skö tas ej streckpenslam a väl kunna de lätt klyva sig, spreta u t med borsten, och sedan äro de odugliga. F ör streckdragning får m an prova sig till en färg, som varken är för tjock eller för tunn. I förra fallet släpper den ej penseln och i det senare vill den rinna — d. v. s. om det gäller streck på oljefärg — på kalk- och limfärg får m an alltid ha tunna streckfärger. Gäller det a tt dra streck m ellan en oljemålad vägg och ett lim färgat tak, gäller det a tt ha en färg, som ej ”d rar upp” i limfärgen. Med en färg sam m ansatt av

en tredjedel vardera av olja, terpentin och fernissa är m an garderad emot dylika eventualiteter. Strecken d rar m an efter en linjal. M an lägger denna m ed den fasade sidan emot väggen så a tt ett litet mel lanrum uppstår m ellan linjal och vägg. Sedan är det bara a tt skrida till verket! E fter litet övning skall man finna, a tt det inte är så svårt, som m an m åhända trodde att dra jäm na vackra streck. R unt rör, i spetsiga vink lar och dylikt lägger m an upp strecken med rund streckpensel. För randning, d. v. s. uppdragande av vekare linjer, exempelvis å möbler, åkdon och annat, använder man släpare. D et ä r ett slags små penslar m ed långa borst insatt i korta skaft. Med sådana d rar m an på fri hand

S läpare.

ränder, vilka kunna bli fina och vackra som dragna med dragstift. D et gäller endast att färgen löper lätt och m an är säker på hand. F ö r a tt få raka streck snörslår m an först. D et tillgår så, att m an sotar eller m ed guldocker färgar ett tillräck ligt långt snöre, vilket m an sedan sträcker från hörn till hörn över där förut gjorda m ärken. Så lyfter man litet på det spända snöret och släpper det sedan hastigt och har sedan en skarp linje avtecknad.

KALKFÄRG Kalkfärg användes ofta i stället för limfärg till tak. I hallar kalkar m an ofta såväl tak som väggar. Likaså i trappuppgångar. För att få en yta snygg i kalk behandlas den tre gån ger. Först stryker m an på ett m ycket tu n t kalkvatten, därefter en första och en andra kalkstrykning. V att ningen och första strykningen kunna göras på samma dag. Kalkfärgen m åste vara tunn, annars bildas lätt schäck på de m era porösa ställena. M an stryker den ej som limfärg i endast en riktning, utan låter i stället penseltagen bli halvcirkelformiga och gående i alla riktningar. D etta är nödvändigt att iaktta om en kalk yta skall bli jäm n och vacker. S. k. m ålarekalk levereras från färghandeln. Man har endast att tunna den m ed vatten. M an kan också själv blanda till den av vanlig släckt kalk. För stryk ningen använder m an vanliga flata takpenslar. S. k. kalkkvastar och hornsuggor äro absolut odugliga. För brytning av kalk användes endast de färgstoffer, som stå sig i kalk. Säkrast därvidlag äro jordfärgerna. Vi skola behandla detta i ett senare kapitel. För dekorering å kalkyta kan m an använda i vatten blandade färger med dextrin som bindämne. D extrinpulvret behöver m an ej förut upplösa i vatten utan blandar in det direkt i färgen. H ar m an kalkat ett tak och skall tapetsera stum t emot snörslagning duger det ej att limma emot snör slagningen med vanligt lim för a tt få tapeten att sitta. K alken h ar en förödande inverkan på lim. M an b ru

k ar i stället stryka upp oljefärg och sedan tapetsera innan färgen hinner hårdna allt för mycket — alltså dagen efter. E tt annat ännu bättre sätt är a tt använda k a l l i m l ö s n i n g . Den orkar kalken ej på. Tape ten fäster utm ärkt på den, och så är den m ycket lät tare att arbeta med än oljefärg. Kalklasering. För att ge m era liv åt kalkade ytor, speciellt väggar, laserar m an dem. M an h ar då färdigkalkat i en myc ket ljus ton och laserar m ed en betydligt m örkare så dan. K alklaserfärgen får hållas m ycket tunn så att den inte täcker utan ger en flammig yta. A rbetet till går i övrigt på ungefär samma sätt som en vanlig kalkstrykning. Med en smula dekorering kan m an givetvis ge ytterligare effekt åt kalkade ytor.

EMULSIONSFÄRGER I emulsionsfärger ha olja och vatten blandats med tillhjälp av ett emulsionsämne. Det finnes i m arknaden en mångfald dylika färger. De levereras i pastaform och behöva endast spädas m ed vatten till lämplig kon sistens för a tt genast kunna användas. Som bindemedel användes ofta kasein m en även syntetiska sådana före komma. Det bästa m ed dessa färger är, att de efter re lativt kort tid bli helt vattenavvisande, därför kunna lättare rengöringar m ed vatten ifrågakomma. De äro alltså tvättbara i viss utsträckning. En sak som måste ihågkommas n är m an arbetar med sådana färger är att stänk om edelbart borttvättas. De hårdna nämligen fort och sitta obönhörligt fast sedan de fått torka.

PLAST- OCH LATEXFÄRGER Plastfärg är m era lättstruken än olje- och emulsionsfärger. Plastfärgen användes m ed fördel till putsytor och förut tapetserade ytor strykas en till två gånger. Täcker bra och torkar på ungefär ett par tim m ar. Den kan även påföras med m ålarrulle. Latexfärg är liksom plastfärgen lättstruken. den är lämplig för rum , kök och sådana utrym m en där på frestningen är stor, inte så känslig för fettfläckar som plastfärg. Dessa typer av bra kvalité äro slitstarka och m ycket tvättbara. Bör endast användas till tak och väggytor. Snickerier och dylikt målas med oljefärg eller lackfärg. M an får alltid komma ihåg när förut målade ytor skola ommålas, att dessa förtvättas med sodalösning. Väggar som tidigare äro tapetserade kan även målas med plast- eller latexfärg. Först efterses om tapeten sitter fast vid underlaget. Y tan avtvättas m ed en fuk tig svamp eller trasa, lös tapet borttages, skadade stälutiagas m ed t. ex. påklistring av sulfitpapper. A ndra skador utspacklas med limspackelfärg (finnes i handeln i pulverform , den tillsättes vatten och ä r så färdig att använda) och strykes eller rullas en till två gånger med plastfärg. V ar alltid noggrann med täckning av golv eller dylikt. Eventuella färgstänk, utstrykning på dörrfoder och socklar bör avtvättas omedelbart.

F ör cyklar, m askiner o. d. äro de utm ärkta. För större plana ytor äro åtminstone vissa av dessa lacker svårare att stryka än vanlig lack. Den sätter sig rä tt fort och kan därför lätt bilda schäck. N ybörjare och am atörer tillrådas därför a tt trän a med m indre fordrande saker innan de ge sig i kast m ed exempelvis tak och väggar i ett badrum .

KALLVATTENFÄRGER Med kallvattenfärger m enar m an färgstoffer vari bindemedel ingå. De behöva endast röras upp i kallt vatten för att så gott som om edelbart vara färdiga för användning. Vissa av dessa färger äro utm ärkta. De ha stor täckförmåga, fästa bra på snart sagt varje un derlag och äro lätta att arbeta med. Som exempei kun na vi näm na a tt Wello-färg på betong ger fullgod täck ning m ed endast en strykning. P å n y tt b ru k är för hållandet enahanda. Tre kalkningar ge ej bättre resul tat. Kom m er därtill att brukets gräng bevaras vid an vändande av kallvattenfärgen, som blott behöver stry kas en gång. Vid kalkning bli de porösa ställena m er eller m indre fyllda. Fullständig sm etfrihet är ett y tter ligare plus till kallvattenfärgens favör.

MATT OLJEFÄRG Å MUR SYNTETISKA LACKER De syntetiska lackerna utm ärkas av relativt snabb torktid. Y torna bli ej så blanka som av vanlig lack, men istället m otståndskraftigare mot slag och stötar.

Den s. k. m attfärgen ger m urytan ungefär samma utseende som lim- eller kalkfärg, m en h ar den fördelen att vara, åtm instone i viss mån, tvättbar. D et finnes i färghandeln flera m ärken färdiga m attfärger, ävenså

62 mattoljor. Vi vilja ej rekom m endera någon särskild sort, enär de flesta rä tt bra duga för sitt ändamål. Vi vilja endast ge några råd angående arbetet m ed dylika färger. Y tan underbehandlas på vanligt sätt. M an kan alltså endast olja, spackla en eller två gånger, samt i alla tre fallen slipstryka. En gångs spackling är lämpligaste underbehandling för m attfärg. M an stryker på färgen m ed en takpensel eller större anstrykare. Då färgen sätter sig fort, får m an ta endast smala fack och arbeta med fart. Två måste hjälpas åt att utföra arbetet, en stry k er och en ströpplar. Färgen stryker m an flödigt, ungefär som limfärg. M attfärgen är svår a tt bättra. Försöker m an exempelvis a tt m ed samma färg bättra ett friställe dagen efter det ytan strukits, blir resultatet vanligen en ljusare eller m örkare fläck. Och så får m an räkna med att m attfärgen ljusnar betydligt efter to rk ningen. Skall m an laga i ordning färg efter ett prov, måste m an bryta den åtskilligt m örkare än provet.

LASERING

Lasering av nytt trä. Med lasering m enar m an att bestryka en yta m ed en tunn, icke täckande färg. Gäller det nytt trä, åsätter m an det alltså en kulör samtidigt m ed att dess årsrin gar eller kärnor tydligt fram träda. T rä som skall laseras b ru k ar m an vanligen först olja. I oljan kan m an ha en tredjedel terpentin. Sedan oljan torkat, k ittar m an försiktigt spikhål, sprickor och dylikt med limkitt, berett av lim, k rita och litet spackelfärg. K ittet to rk ar rä tt fort och m an nedslipar det därefter med sandpapper. Sedan detta är gjort kan m an också företa en s. k. s p r i t g r u n d n i n g . Man blandar schellack och sprit till en m ycket tunn lösning, som påstrykes träet. Lösningen får ej innehålla så mycket schellack att det ”beckar sig” vid påstrykandet. Spritgrundningen kan m an utesluta om m an vill. Den av ser a tt ge utfyllnad å porerna och på så sätt m er kon servera träet. M an kan också lasera direkt på träet utan föregående oljning. D et går bra och färgen tränger på så sätt dju pare ned. Laserfärg lagas bäst av tubfärger. För lasering på i föregående omnämnd underbehandlad grund göres den rä tt terpentinstark, minst hälften terpentin och något xerotin. J u porösare och m indre m ättad ytan är desto oljestarkare hålles färgen. I stället för rörsticka användes en elementpensel, och m an får tätt som oftast

64 röra om i koppen, emedan färgstofferna i denna tunna konsistens ha stor benägenhet för att sjunka. Lasering tillgår så a tt färgen påstrykes snabbt m ed en anstrykare, varefter ytan arbetas jäm n genom ströppling och fördrivning m ed en laserströpplare eller osliten vanlig tapetborste.

ströpplar m an m ed den urkläm da penseln upp det över flödiga och slätar på nytt. Till m indre utsatta ytor inomhus kan m an använda kopallack. D örrar, luckor och dylikt bör m an dock fernissa m ed flatting. Utom hus användes luftlack. Mattfernissning.

Lasering på spacklad och struken yta. A tt lasera på en i vederbörlig ordning uppstruken grundton är åtskilligt svårare än att lasera trä på förut näm nt sätt. Tillvägagångssättet ä r annars detsamma. Svårigheten består i a tt få ytan jäm n och vacker. B äst blir det om m an ströpplar och fördriver fint och sedan ”drar i” m ed en aning m örkare färg. D ärtill använder m an en m ycket tu n n m uddlare, s. k. oljefärgsidragare.

F ör m attfernissning använder m an vaxfritt m attlack, halv- eller helm att. A rbetet ä r rä tt fordrande. M an fernissar en dörr fyllning i taget och slätar m ed en fin m uddlare. Så tar m an på samma sätt hela ram stycket i ett sammanhang. Det ä r ej lönt a tt efter någon stund försöka släta om eller b ä ttra upp något ställe. B lanka fläckar uppstå nämligen då.

Blankfernissning.

MATT OLJEFÄRG PÅ SNICKERI

Sedan laseringen torkat, slipar m an den m ed fiber gurka. E tt kök blankfernissar m an sedan en eller två gånger med flatting. En hall, m atsal eller trappuppgång blankfernissar m an först och sedan b ru k ar m an i regel m attfernissa. De penslar som användas för fernissning tjäna ute slutande det ändamålet. Alltså använder m an dem ej i färg. De ställas ej i vatten som andra penslar utan stå*i olja eller terpentin, n är de ej användas. M an fernissar jäm nt och slätar väl, tillseende a tt fernissan ej rinner, bildande s. k. ”draperier”. För säkerhets skull bör m an efter någon stund titta till en fernissad yta för a tt se om rinningar uppstått under tvärliggande lister och dylikt. Skulle så vara fallet,

Strykning av m atta lackfärger tillgår i stort sett på samma sätt som m attfernissning. Samma försiktighets m ått m åste vidtagas. Penslarna måste vara absolut rentvättade och ursköljda i terpentin. F lera goda m är ken av m atta lackfärger finnas i handeln. M an kan också själv fram ställa en utm ärkt m attfärg av lika delar linolja, terpentin och m attlack (halvm att). Sedan färgstoffet ä r irö rt och färgen bruten, provar m an den på något m indre fram trädande ställe. Om den efter torkningen står helt dödm att och kanske ojämn sätter m an till litet m er olja. A tt ej proportionerna kunna absolut fastställas beror därpå, a tt m aterialens kvalité växlar, likaså grundens porositet. D enna m attolja ä r utm ärkt även för m attfärg å mur. 5 — H a n d b o k i m ålnin g.

REPARATI ONER I HEMMET

Skall m an reparera en lägenhet i ett stenhus, bör jar m an m ed a tt undersöka taken. Ä r färglagret ej tjockt och tycks sitta bra om m an blöter det, kan det vara tillräckligt a tt endast såpdränka och stryka taket. Sprickor och dylikt skrapar m an förstås upp m ed stålspackeln och lagar m ed gips. D et sker i sam band m ed såpningen, och gipsen såpas om edelbart över. Ä r färg lagret tjockt och h a r benägenhet för a tt spjälka, ä r det nödvändigt a tt skrapa eller tv ätta ned limfärgen.

Nedskräpning av limfärg. M an skrapar ned gammal limfärg, n är den ej ä r må lad på oljefärgsyta, s. k. patentgrund. M ed tillhjälp av en takpensel blöter m an på ett stycke en eller flera gånger, tills det går a tt m ed stålspackeln skjuta av färgen ända inemot bruket. D et är ett ganska smetigt arbete, så m an får h a golven väl täckta. Sedan det parti, som m an n år från ställningen, är renskrapat, blöter m an på n ytt över m ed vatten för a tt jäm na u t ytan. Så fortsätter m an tills hela tak et ä r behandlat på samma sätt. V erkar taket efter nedskräpningen snyggt och utan fläckar, är det tillräckligt a tt gipslaga och såpa det före lim färgsstrykningen. Ser det därem ot tvivelaktigt ut, låter m an det torka för att påföljande dag patentera det.

Patentering av tak. ”P atentering” är en gammal benämning för oljefärgsstrykning å limfärgsyta. M an kan därtill använda uppsilade gamla färger, som m an späder med olja, te r pentin eller bensin samt något xerotin. Det betyder ingenting om färgen ä r mörk, desto lättare har m an a tt undvika friställen, och limfärgen skall i alla fall täcka fullständigt. M an kan antingen gipslaga taken före patenteringen eller efteråt spackla och bättra dem. Detta m edhinnes också, emedan ett patenterat tak bör stå ett par dagar innan m an stryker limfärgen. Nedtvättning av limfärg. Ä r ett gammalt ta k förut patenterat, få vi lov att t v ä t t a n er limfärgen. Ä ven då blöta vi på vatten tills den gamla färgen blivit så pass upplöst, a tt m an kan tvätta bort den m ed en svamp. N är oljefärgsytan står rentvättad kan m an se om den v erkar oskadad. I så fall stryker m an endast om den m ed limfärg. V er k ar den därem ot defekt på något vis, ä r det säkrast patentera om taket. M an ä r då säker om att slippa se p artier av taket gulna igenom. Limfärg på patentyta. Patenterade tak, som limfärgas p å rä tt sätt bli utom ordentligt vackra. Patentering ä r den absolut säkraste m etoden a tt få gamla lim färgstak förstklassiga. M an kan givetvis till dylika ytor använda vanlig limfärg, beredd av pärllim alltså, m en det i alla avseenden be hagligaste ä r cellulosalimfärg. Den m åste dock vara

68 m ycket lim stark för a tt ej m ed tiden flaga av. Vi ha tidigare näm nt a tt lim m et spädes till en konsistens av vanligt tapetklister. A v detta lim tager m an c:a en tredjedel av den tjockt upprörda kritpastans volym. Färgen hålles relativt stadig för a tt ej brista i täck kraft. I regel sä tte r den sig och m attnar först efter lång tid. En person kan således ensam stryka e tt rela tivt stort ta k endast från en stege utan risk för a tt schack uppstå. D äri ligger denna färgs stora fördel. K lappjagandet på en ställning fram och åter m ed smala fack behövs ej längre. D ärtill kom mer a tt dessa tak bli utom ordentligt vackra och alltid jäm nt m atta även m ed stor limtillsats.

Gamla papptak. N ästan alltid, n är m an arbetar m ed gamla papptak, h ar m an att verkställa en del lappning och lagning. Särskilt vid taklisterna b ru k ar det vara söndersprucket och ”snedrynkor”. M an skrapar förstås bort allt trasigt och lagar sedan m ed klisterpapper. Försök emellertid inte a tt u tan vidare klistra på limfärgen! H ar man patenterat taket, k an m an sedan färgen torkat klistra direkt på den färska oljefärgen. Annars bestryker m an de ställen som skola klistras med lim vatten, och på så sätt få r m an lapparna a tt sitta. D et vanligaste sättet a tt underbereda gamla limfärgstak ä r ju såpdränkning. Vi ha förut talat om såpdränkning och om såpvattnets sammansättning, vi vilja nu endast tillägga, a tt om e tt ta k suger m ycket, ä r a tt rekom m endera en liten tillsats av linolja eller xerotin

i såpvattnet. Ej m era än cirka en kaffekopp i en hel hink såpvatten. E tt gammalt limsvagt tak, stru k et m er än en gång, ä r det allra bäst a tt patentera. D etta förfaringssätt läm par sig lika b ra fö r papptak som för putsdito.

Makulering av tak. E tt annat sätt ä r a tt m akulera taken, d. v. s. helt överklistra dem m ed papper. Ä ro de hängande och trasiga, är detta bästa metoden, alldenstund m an ge nom m akulering kan få ett tak a tt på n y tt sträcka sig så att det verkar som nyspänt. M an börjar m ed att överstryka taket m ed e tt tu n t limvatten för att klistret skall kunna fästa. Sedan det därefter torkat, klistrar m an det m ed vanligt klister papper. Papperet måste få draga sig något, d. v. s. ligga en stund efter klistringen för a tt svälla ut, om det skall ha förm ågan a tt spänna upp taket. H ar m an en m edhjälpare vid detta arbete, k an m an sätta upp klisterpapperet i hela våder, vilket icke går för en ensam person. Fördelen m ed hela våder är, a tt m an slipper tvärskarvar. Em ellertid betyda sådana inte så mycket. M an k an alltså m ycket väl riva till lätthan terliga bitar av klisterpapperet och i alla fall få snyg ga tak. F ö r m akuleringen användes vanligt tapetklister. H ur det beredes h a vi förut talat om. E n del tidningspap per ä r poröst och dåligt; sådant bör m an akta sig för vid m akulering, emedan det suger som läskpapper och den sista villan i så fall skulle bli v ärre än den första.

71 Vattenfläckar på limfärg.

De bruna, fula vattenfläckar som så ofta förekomma på gamla tak, äro ej alla gånger så lätta att få b ukt med. Det bästa är att stryka dem två gånger med stadigt schellack och sedan en gång med olje- eller lackfärg. Äro fläckarna torra kan m an efter dessa pro cedurer vara tämligen säker på, att de ej slå igenom. Man kan även bleka bort dylika fläckar med oxalsyra. M an stryker på fläcken tills den blivit m ättad, och fläc k ar såväl som deras skarpare k o nturer försvinna. En olägenhet har em ellertid denna blekning, den nämligen, att hela den blekta fläcken ofta vill bli en smula ljusare än taket i övrigt.

Omtapetsering av väggar. Först skrapar m an bort all löst sittande tapet. Vid foder, socklar, tavellist och hörn b ru k ar den företrädes vis sitta dåligt, samt, om det gäller kakelugnsrum , vid kakelugnarna. S itter tapeten dåligt på bruksväggar, bör m an skrapa dem helt rena. M an grötar eller lim m ar därefter in dem på vanligt sätt. M akulerar och tapetserar. S itter tapeten bra måste m an likväl skrapa och slipa ned alla gamla skarvar. Skrapningen sker m ed en liten skarpslipad sicklingskrapa, och m an slipar ome delbart skarven m ed sandpapper n r 4. Ibland kan den na skrapning jäm te slipning vara tillräcklig m en oftast behövs därtill en utspackling av skarven. Även andra uppskrapade ställen av tapeten spacklas ut. D ärtill kan användas en spackelfärg, som tillredes av lim vatten och krita. Något gips kan m an ha i. Vid hörn, foder och

lister b ru k ar m an limma eller klistra in. Även utspacklingar limmas. M ycket ljusa, tunna tapeter kunna ibland v ara transparenta så a tt de vita utspacklingam a skym ta igenom tapeten. M isstänker m an dylikt, m åste de utspacklade ställena strykas m ed lim, nedbrutet i någotsånär tapetens ton. L itet ljusocker och grön umbra ä r i regel tillräckligt. S karpt röda tapeter ha ofta benägenhet att ”slå igenom”. F ö r a tt utröna detta kan m an klistra en bit klisterpapper på något ställe av tapeten. B lir papperet efter torkningen rödflammigt måste man antingen skrapa ner, limma eller oljefärgsstryka tapetytan. Bagettlister, som åter skola uppsättas, ta r m an för siktigt ner, och m ärker dem samtidigt, för a tt ej för växla dem vid återuppsättandet. De kvarsittande gam la nålarna sk ju ter m an av m ed stålspackeln. De äro nämligen obehagliga a tt träffa på n ä r m an tapetserar. Skall m an använda b ård eller sätta tapeten stum t emot taklisten, får man ej glömma a tt l i m m a in på den nedstrykta lim färgen skarpt emot taklisten. En lim kan t bör m an lägga även om bagett användes, men det ä r då ej nödvändigt spara skarpt.

Tvättning och ommålning av oljefärg. Tvättning Står ger ej övrigt skada.

fö r g o tt.

oljefärgen på snickeriet bra, ä r det många gån nödvändigt m åla om den, trots att rum m et i renoveras. E n avtvättning k an em ellertid inte P å fackspråket kallas en dylik tvättning, utan

Pågrundning.

efterföljande ommålning, för ”tvättning för gott”. D är till använder m an svagt såpvatten eller Solidarlösning. M an stryker på såpvattnet m ed en pensel och tvättar om edelbart rent m ed en svamp. Såpvattnet får ej vara så stark t a tt det angriper färgens eventuella glans. Tvättning utföres givetvis innan tapeten uppsättes i ett rum . Sist putsas m ed sämskskinn eller torkdukar.

De uppskrapade ställena böra pågrundas, åtminstone fönsterplattor och andra ställen där färgen flagnat. På väl bibehållet trä, där exempelvis endast fyllningarnas hoptorkning orsakat smala kanter, grundar m an i regel inte.

Tvättning med lut för ommålning.

I- och påspackling.

Oljefärg, som skall ommålas, tv ätta r m an med så pass kraftig lut, a tt y tan angripes och glansen försvinner. Bäst är att använda soda. Den angriper ej penslarna så m ycket som t. ex. natronluten och är trevligare att arbeta med. Sodalösningens styrka bestämmes av färg ytans hårdhet. M an kan utgå ifrån 1 hg. soda på 1 lit. kokande vatten. P å lackfärgsytor kan den behövas stark are m en i regel kan denna lu t utspädas betydligt. M an stryker på en dörrfyllning m ed sodalösningen och tv ätta r så gott som om edelbart rent m ed vatten. Blir nu vattnet svagt färgat ä r lösningen tillräckligt stark. T ar den ingenting få vi sätta till m era soda. Ä r den för stark späder m an förstås m ed vatten. M an får se till a tt m an sköljer ordentligt med vatten. D etta senare får därför ofta bytas om.

Vid ispacklingen fyller m an i de uppskrapade stäl lena m ed en stadig spackelfärg. M an behöver i första hand en liten frisspackel, ty, om inget annat är defekt b rukar det i regel v ara något ru n t dörrfyllningar eller i friser. Fönsterplattor får m an i regel breda. Ibland räcker det m ed en ispackling m en oftast fyl ler denna ej tillräckligt, varför vi även företa en på spackling. D et ä r ju i stort sett ett upprepande av den förra proceduren.

Uppskrapning. Sedan upp alla sakligen gar ru n t

tvättningen ä r gjord skrapa vi med en skrapa blåsor och löst sittande färg. M an får huvud ha sin uppm ärksam het riktad på dörrfyllnin ram stycket, fodergeringar samt fönsterplattor.

Påbättring eller slipstrykning. De spacklade ställena avslipas m ed sandpapper och påbättras m ed en m ager oljefärg, såvida ej snickeriet skall målas i annan färg. Då är givetvis nödvändigt a tt helt om stryka ytorna. Därm ed ha vi genomgått de speciella behandlingar, som förekomma å oljefärg vid reparationer. Sedan följer nu färdigstrykningen, och om den ha vi talat i annat sammanhang.

74 Omspänning av papp. M indre bucklor, i ett hörn exempelvis, skär m an upp och spikar till utan att fukta pappen. Ofta m åste m an emellertid skära loss hela väggstycken för a tt få ord ning på det hela. M an skär upp tillräckligt långt ifrån hörn, socklar och foder för att efteråt få plats för en klisterrem sa. Vid taklisten låter m an em ellertid pap pen sitta kvar. Så fu k tar m an över de nu löst hängan de våderna och låter dem dra sig en stund. Sedan sträcker m an dem nedåt och åt sidorna och spikar fast. Sedan pappen torkat ordentligt, k listrar m an u t med dubbla rem sor på förut beskrivet sätt. T ak kunna ej spännas om. Någon m indre hörnbuck la kan m an förstås skära upp och jäm na till, m en ett hängande tak, som ej kan upphjälpas genom makulering, river m an ner och spänner nytt.

Väv i spackelfärg. Vill m an laga sprickor i ett oljemålat papptak är bästa sättet att spackla fast en vävremsa. P å så sätt behandlar m an även plywoodskarvar samt skarvar emellan olimmat trä. Tillvägagångssättet är enkelt. M an breder först på spackelfärg, trycker ner vävrem san däri och spacklar sedan på nytt över det hela. För enstaka skarvar är en smal gasbinda m ycket bra. N um era finnes i handeln perforerade pappersrem sor, som äro lämpliga vid skarvspackling.

UTVÄNDIG MÅLNING

Oljefärg. Gäller det en förut m ålad utvänding, så börjar man med a tt skrapa upp alla blåsor och avlägsna all löst sittande färg. D etta sker bäst med en så kallad trekant skrapa. D ärefter oljar m an över hela utvändingen. Sedan oljan torkat, k ittar m an alla sprickor och hål för att hindra vatten från att tränga in i träet. F å r så ske, flagnar nämligen färgen obönhörligt. F ör kittningen använder m an antingen rent oljekitt eller patentkitt. D et senare beredes på så sätt, att man fuktar k ritan svagt med vatten, varefter m an med olja tillreder kittet. D et bör vara tämligen stadigt, om det skall torka bra. M er fram trädande partier av ett hus, en veranda, balkong eller dylikt spacklar m an med vanlig, oljest.ark spackelfärg. Likaså alla dörrar. Sådana slipstrykas också i vanlig ordning. Väggarna i övrigt stryker man, sedan k ittet torkat, utan alla ceremonier, det vill säga slipning m ed pimpsten ä r då ej absolut nödvändig. Ej heller behöver man, om färgen täcker bra, släta m ed m uddlare. I stället gäller det förstås att släta ordentligt m ed anstrykaren och akta sig för skinnstrykning. Sedan första strykningen torkat, företager m an en andra och sista sådan. Nya utvändingar behandlas på samma sätt, om de äro boaserade m ed hyvlat virke. Gäller det därem ot ohyvlat trä utesluter m an oljningen och grundar i stäl-

76 let med en färg i ton med färdigfärgen. D ärpå kan man sedan stryka färdigt direkt. M an k ittar ej gärna spikhålen på det ohyvlade träet emedan kittfläckarna vilja lysa blankare än det övriga. I stället stryker m an in väl med färgen. Sprickor som färgen ej kan fylla k ittar m an förstås. N är m an m ålar fönster utvändigt, får m an ihågkomma att i regel skola tre av bågarnas kanter målas i utvändingsfärgen. Likaså karm falsen. M an får alltså ej glömma att öppna bågarna! V id strykningar av utvändingar, bö rjar m an n a tu r ligtvis alltid med taksprånget, och ej, som m an ibland kan få se, vid sockeln för a tt så småningom dra sig uppåt, samtidigt stänkande färg på de redan målade partierna. Man arbetar alltid i boaseringens riktning. Alltså, om bräderna ligga horisontalt, från höger till vänster eller tvärtom. Stå de vertikalt, ta r m an facken från taksprång till sockel. Detta för att undvika schack. Färg rö r m an upp och b ry ter i en större ståndare eller annat k ärl i så pass m yckenhet, a tt färgsatsen räcker till m inst e n strykning av hela utvändingen. Man kan beräkna en färgåtgång av cirka 0,1 kg. pr kvm. — fönsterna då inm ätta —■för varje strykning samt för oljningen 0,06 kg. olja pr kvm. D etta för hyv lat virke. Ohyvlat drager givetvis mera. Som huvudingredienser använder m an prim a kokt linolja sam t zinkvitt, blyvitt eller titanvitt. D etta se nare h a r stor täckkraft samt m inst lika stor hållbarhet som zinkvitt. En olägenhet h ar färg av titanvitt: den börjar ute i luften efter någon tid att ”färga av sig”. Alltså bör m an ej använda den till dörrar, balkonger,

verandor o. dyl. I stället flagar den ej av. D äri ligger dess överlägsenhet. F ö rr i världen skulle utvändingsfärg innehålla en betydande del rå linolja samt blyvitt. D etta för att färgen skulle bli hållbarare. M an tog exempelvis lika delar kokt och rå linolja samt hälften av vardera zink- och blyvitt. M an får emellertid passa på a tt m åla under den tid det ä r gott torkväder, om m an skall använda rå linolja. D en saknar nämligen torkkraft. F urukvistar schellackeras även utvändigt. Färdigstrykningsfäxger av b ra kvalité för utvändiga snickerier finnes i handeln och rekommenderas. Rödfärg. F ör rödfärgning av uthus och liknande byggnader, kan m an själv tillverka en hållbar färg av så kallad Falu rödfärg. Vi skola här meddela tvenne recept för tillagningen. I 50 liter kokande vatten löser m an 2 kg. grön vitriol och invispar sedan i denna lösning 2 till 2 b! kg. finmalet rågmjöl. M an låter det hela koka i 15 m inuter under flitigt om rörande och inrör sedan 8 kg. rödfärg. Blandningen får koka i 30 m inuter och är sedan färdig att användas. För större eller m indre satser färg framgå ju pro portionerna av ovanstående. Säkerligen är färg fram ställd på detta sätt hållbarast, m en det fordras stora kokkärl därtill. Vi skola därför ange ett annat bekvä m are sätt: I 25 liter vatten rör m an upp 10 kg. rödfärg. Man rör upp det rä tt så stadigt från början och späder så

78 småningom i allt vattnet. Så kokar m an i en hink eller större gryta ett klister av 2 kg. grovt rågmjöl. D etta mjöl vispar m an i när vattnet kokar utan att avredning behöver iordningställas. Om edelbart efter sedan mjölet vispats in, slår m an i 3 kg. linolja och rör om väl. D etta bindäm ne röres sedan in i färgsatsen, och m an får på detta sätt en u tm ärkt rödfärg. B lir den för tjock, kan den tunnas m ed sillake eller såpvatten. F ö r strykning av rödfärg äro stora slafsiga anstrykare de lämpligaste penslarna. ”Hornsuggor” och andra tagelkvastar äro odugliga. Rödfärg i pulverform finnes num era i handeln, den k an med fördel rekommenderas.

MÅLNING AV BÅTAR För målning av båtar gäller i stort sett detsamma som för m åleri i övrigt. Gäller det en ny båt, skulle vi vilja rekom m endera a tt olja eller lasera den. Minst två fernissningar m ed någon speciell båtfernissa bör företagas. U nder vattenbandet kan m an grunda m ed blymönja och stryka färdigt m ed skeppsbottenfärg. Fördelen m ed en så behandlad båt består däri, att m an vid vårutrustningarna h ar ett m ycket lättare a r bete. Dessutom verkar en dylik b åt elegantare. En gammal m ålad båt tv ätta r m an först ordentligt ren. D ärefter skrapar m an noggrant upp alla blåsor och flag. Sedan detta är gjort, kan m an antingen på grunda de uppskrapade ställena eller företa en hel slipgrundning. Ä r hela ytan ruffig och fordrar en bredspackling är den sistnämnda proceduren nödvändig. Om blåsor förekomma ymnigt, bränner m an båten ren med biåslampa och slipgrundar därefter. Sedan kom m er som vanligt spacklingar, slipstrykning och färdig strykning. N är m an lägger upp en båt på hösten, bör m an sam tidigt passa på att skrapa botten, för att det sura träet skall få tillfälle börja torka snarast möjligt.

MÅLNING AV JÄRNKONSTRUKTIONER Gamla j ärnkonstruktioner borstar m an först ordent ligt så a tt all rost och alla flagor bli fullständigt av lägsnade. Det sker med en stålborste. Sedan stryker

St&lborste.

S krapa.

m an första gången med blymönja. Den får torka, var efter en andra och helst även en tredje strykning före tages med vanlig oljefärg. Nya järnkonstruktioner behandlas på samma sätt såvida de fått tillfälle rosta. Allt järn utomhus bör första gången strykas med blymönja.

ASFALTFLÄCKAR PÄ RÖR OCH ANNAT På fläckar av asfalt och tjära kan m an ej måla direkt m ed oljefärg. De slå igenom h u r många färglager som helst. P å dylika ställen stry k er m an alltså först schellack eller m askinglasyr en eller två gånger. Aluminium kan strykas direkt på asfalt. Likaså kan kopalfernissa användas istället för schellack. D et bästa för dylika ytor är dock s. k. presto- eller lackfärg tillredd av fernissa och terpentin.

R elief ornam ent: ak an tu sran k a.

DEK ORATIONS MÅLNING Dekorationsm åleriet i stort är ju ett omfattande gebit. Vi skola här genomgå principerna för uppläggande av ornam ent med reliefverkan. Om det gäller att dekorera en fyllning eller liknande parti, stryker m an först hela ytan med den färg, orna m entet skall ha. D ärefter punsar m an upp teckningen från den förut färdiga kartongen. Man tecknar näm ligen ornam entet på ett stycke stadigt vitt papper. Gäl ler det vidlyftigare saker lägger m an även upp färgerna på kartongen. Detta för att på förhand ha färgerna ordentligt avprovade. Skola vi lägga upp ett ornam ent på en kalkad vägg, en kartusch ovanför en dörr eller liknande, är givet6 — H andbok i m ålning .

vis vår första uppgift a tt punsa upp teckningen. D är efter lägga vi ornam entets huvudfärg fram emot kon turerna.

Punspåsen tillverka vi själva genom a tt lägga kros sat kol i en b it ej alltför tätvävt tyg, som m an sedan form ar till e tt knyte sam m anhållet av en omvirad tråd. Sedan teckningen på detta sätt överförts, börja vi uppläggandet av färgerna. A nvända vi n u väggytans

Teckning och punsning av en kartong. N är det gäller teckning för dekorationsmålning, läg ger m an i regel blyertspenna oeh radergum m i å t sidan, och använder sig i stället av ritkol och sämskskinn. Med ett ritkol tecknar m an utom ordentligt lätt, och med tillhjälp av sämskskinnet kan m an radera och ändra en dylik teckning h u r m ycket som helst. Sedan ornam entet ä r färdigtecknat, sticka vi med en nål, syl eller p uns trissa upp konturerna. M an bör sticka tätt för a tt detaljerna skola fram stå klara efter punsningen. Så fästa vi m ed häftstift upp kartongen, där den skall sitta, och överföra teckningen genom att med en punspåse glida över eller svagt ströppla kon turerna.

P alm etto rn am en t.

P u nstrissa.

färg som huvudfärg även för ornam entet, ha vi att om edelbart börja lägga den så kallade första skuggan. Skola vi ha ornam entet i annan färg eller ton lägga vi givetvis först upp denna. Gäller det oljefärg m åste vi också lämna den tid att torka. Vi ta n u samma färg, bryta ner den några nyanser och lägga därm ed den första skugglinjen. Grundidén är, a tt skarpt ljus faller från ett visst håll. P å ett upp höjt ornam ent med avrundade form er uppstår då en schatterad skugga, kraftigast på de m inst belysta stäl lena. Vi lägga denna första skugga ett stycke inåt från konturen räknat. Överallt där m an tänker sig att skug ga skulle uppstå på en verklig relief lägger m an med en platt eller ru n d streckpensel en kraftig linje, som inte bör fördrivas eller penslas ut. Vi bygga nämligen delvis på avståndsverkan, och på nära håll bör en målad sak verka målad. Sedan denna skugglinje överallt är upplagd lägga vi en första dager. Den lägges givetvis med en färg åt skilliga nyanser ljusare än bottenfärgen och på de stal-

O rn am en tala grundform er: 1. P alm e ttran k a.

2. A lagreck.

3. V ĂĽghand.

O rn am en tala grundform er: 4. Ă&#x201E; ggstav. 5. B ladstav. 6. F ra n sk lilja.

len, där m an tänker sig ljuset falla. I övrigt är förfa ringssättet detsamma som förut beskrivits. Redan efter detta bör ornam entet verka en smula upphöjt. Vi fortsätta emellertid, för att göra illusionen fullständigare, med att lägga en skugga num m er två. Den får lov att vara åtskilligt m örkare än den första och lägges från denna och skarpt mot konturen. P å samma sätt lägger m an en dager num m er två och allra sist en glansdager. Glansdagern är den allra ljusaste och lägges m ycket sparsamt, ett kort penseltag på de ställen där m an tänker sig att ljuset skulle speglas. Efter detta är själva ornam entet färdigt och vi kunna, om det gäller medaljonger, kar tuscher och dylikt, över gå till att lägga en passande bakgrund. D ärtill kunna vi använda livligare färg, exempelvis diskret blått, rött eller grönt. Bakgrundsfärgen kunna vi gärna hålla en smula laserande. Vi lägga den med en bred streck pensel i kraftiga m osaikartade penseldrag. Efter allt detta kommer något, som vi kalla slagskug gan. Den gör i sista hand den allra största effekten. Den lägges på bakgrunden och i ton med denna. Den kan göras rä tt bred och närm ast ornam entet lägger man sist en m örkare nyans av densamma. Med användande av här beskrivna förfaringssätt kan man även på en slät vägg fram ställa vackra fyllningspaneler, lister och dylikt. D et gäller endast att rä tt för dela skuggor och dagrar.

TEXTNI NG OCH MÅLNING

AV SKYLTAR Vid varje utförande av bokstavstext är det bekvämast att använda schablon. M an får då utföra det egentliga arbetet på papperet och h ar möjlighet att ändra och radera till dess m an fått det som m an vill ha det. Vad bokstävernas placering beträffar, så får m an komma ihåg, att det ä r oriktigt beräkna lika bredd för varje bokstav. Anspråkslösast därvidlag är bokstaven I. Näst i ordningen följer så J. Största pretention på utrym m e har bokstaven M. Sådana bokstäver som L, T och F b rukar m an också göra smalare än andra. Lika mel lanrum använder m an endast mellan bokstäver, som något så när fylla ut sin fyrkantyta. Om exempelvis i ett ord bokstaven L följes av ett T, så låter man T-et skjuta in i L-ets fyrkantyta så långt, att m an beräknar m ellanrum m et från L-ets liggande parti och till T-ets uppåtgående stapel. Gör m an ej på det sättet, kan ett ord lätt verka sönderdelat i två. D ylikt måste man komma ihåg när det gäller textning. Man får lov att tänka sig varje ord som en enhet, och så måste man ha

Schablonpensel.

89 den smidiga färgen, stryker av den på en palett, plåt, glasskiva eller dylikt, och stöter sedan försiktigt på texten. Sedan ströpplingen är klar och schablonen borttagits lägger man med en skriv- eller streckpensel färg även på de ställen, som m arkera hållar na.

Överst:

felaktig bokstavsplacering. N ederst: b o k stäv ern a a n slu ta sig h ä r b ä ttre till v aran d ra.

tillräckliga avstånd emellan orden. Därvidlag bör man ej snåla på utrym met. E n annan sak, som ej får glömmas är, a tt det alltid är bättre fördela texten på två rader än att smalna av bokstäverna så att de verka som Faraos m agra nöt. För textning bör m an ha en lång ritlinjal och tvenne vinkelhakar. Finnes att köpa i varje pappershandel. Vid skärande av textschabloner är det viktigt kom ma ihåg att lämna ”hållare” så att bokstäverna ej falla sönder. N är schablonen är klar fäster m an den på sin plats med häftstift och ströpplar på färgen. D ärtill använder m an en så kallad schablonpensel. M an doppar denna i

ABCDEFG HIJKLMNO PQRSTUV WXYZ abcdefahtjklm nopqrsluvvxyz S aro tti H eim ansskrift.

91 Glasskyltar med guldbokstäver.

Den yrkesm ässigt arbetande skyltm ålaren skär i regel schablonerna i stanniol. Man överför då teckningen på den å glaset jäm nt och fint utvalsade stanniolen genom punsning, och därefter skär m an utan vidare, gärna med tillhjälp av vinkelhakar och mallar. För dylikt arbete använder m an särskilda schablonknivar. Det är dock ej så lätt a tt skära i den tunna stanniolen direkt på glasunderlag. D ärtill fordras vana. Man ihågkommer, att texten tecknas från höger till vänster i stället för tvärtom. Bokstäverna skola ju placeras på b a k s i d a n av glaset och läses från andra sidan. D ärav den omvända ordningen. Sedan schablonen är skuren och stanniolen bortlyft rengör m an bokstavsytorna noga varefter förgyllning

V inkelhakar.

eller uppläggning av tonfärg sker. Om förgyllning å glas talas i ett följande kapitel. Till bakgrunden gör sig i regel svart bäst. Man bör därtill använda re n oljefärg utan tillsats av terpentin eller torkäm nen. Sådan färg to rk ar ju sakta på glas m en sitter kvar och det är ju huvudsaken. Två stryk ningar erfordras för att bakgrundsfärgen skall täcka. Glasskyltar sättas i ram ar på sådant sätt att fukt ej kan tränga emellan och angripa målningen.

92 Vill m an im itera m attetsning, exempelvis för fasbok stäver, kan det ske genom att ströppla på flatting, vari lagts något i terpentin upplöst vax, eller också kan man lägga guldet i vanlig anläggningsfernissa.

S krivpensel,

ETSNING AV GLAS A tt etsa i glas är ett m ycket intressant och tacksam t arbete, som emellertid fordrar en ytterlig noggrannhet och aktgivande på varje detalj om ett gott resultat skall kunna uppnås. M an kan fram ställa utom ordentligt vack ra saker på detta sätt, exempelvis lam pskärm ar med djupetsade ornam ent å m att botten ävenså texter och dylikt å presentartiklar, skyltar ej a tt förglömma. Vi kunna utgå ifrån a tt vi stå i begrepp a tt tillverka en lam pskärm av utseende som ovan nämnts. Glaset beställa vi, med hål borrat i centrum och slipad kant, hos en glasslipare. Vilja vi komma ifrån m attetsningen kunna vi samtidigt låta m attslipa glasskivans ena sida. Glasets blanka sida bestryka vi därefter två gånger med asfaltlack. Sedan andra strykningen torkat till hälften pålägga vi stanniol, som utvalsas jäm nt och fint. Genom punsning överföres sedan mönstret, vilket utskäres i stanniolen. D etta måste ske ytterst varsam t och för siktigt med schablonkniv. Ä r m önstret sådant, att m allar och vinkelhakar kunna användas, så m ycket bättre. Den utskurna stanniolen avlyftes varefter

m önstret rengöres från asfaltlack med tillhjälp av trasor fuktade med terpentin. Man får därvid gå y tterst för siktigt fram, så att ej utskjutande partier och dylikt skadas. Sedan denna procedur är undanstökad lägga vi runt de ställen som skola etsas en skyddsm ur av b å r d v a x. Å vår lam pskärm blir det alltså en yttre och en inre ring, förutsatt att vi låta ett ornam ent löpa ru n t glas skivans ytterkant, som är det vanliga. Den yttre ringen forma vi på ett ställe till en liten snipa för etsvätskans avhällande. Bårdvaxet tillverka vi själva genom att sammansmälta 20 delar vax, 20 delar harts och 5 delar talg. Vi forma det till en stång, som tryckes fast emot glaset med en i vatten fuktad träpinne eller dylikt. Höjden på denna ringm ur bör vara ett p ar cm. Nu återstår endast påhällandet av etsvätskan. H a vi för avsikt a tt försänka m önstret, alltså d j u p e t s a, sker detta med utspädd f l u o r v ä t e s y r a . Den fin nes i koncentrerad form förvarad i gummiflaskor. Vi blanda tillsammans 3 delar vatten och 1 del fluorväte syra. D ärtill måste vi ha ett trä- eller bly kärl. Av blyplåt kunna vi själva tillverka en lämplig skål med en utvikning i ena hörnet för avhällningen. Så hälla vi denna etsvätska inom det av bårdvaxet begränsade om rådet till en höjd av cirka 1 cm. Efter allt påfrestande arbete kommer nu en stunds vila medan fluorvätesyran utför det viktigaste: upplö sandet av glaset till visst djup. Med en hårpensel stryka vi mot glaset i syran då och då, men låta den i övrigt arbeta ostört under 30—50 m inuter. D ärefter avhälla vi syran, spola glaset rent med vatten och undersöka resultatet. Ä r allt riktigt gjort bör m önstret nu stå

försänkt i glaset med rena vackra konturer. Önska vi etsningen djupare hälla vi tillbaka syran och låta den arbeta vidare. I och med djupetsningens fullbordande är vår lam pskärm färdig, förutsatt att glasets andra sida är mattslipad. Man kan även göra skärm en med m a t t e t s a d e m önster å helt blank botten. M an m attetsar då alltid större delen av skärm en från centrum räknat, alltså den yta ovanför vilken lamporna sitta, och läm nar endast närm ast ytterkanten en blank bård där de enbart m atta eller fördjupade och m atta monsterna fram träda särskilt verkningsfullt. Principen för m attetsning är densamma som för djup etsning. Alltså samma etsgrund, stanniolöverdrag o. s. v. Man utbyter endast fluorvätesyran mot ett m attetsbad. E tt sådant kan beredas av 10 delar vatten, 10 delar fluorammonium och 4 delar fluorvätesyra. Man

M önster för etsad lam pskärm .

avprovar före användandet vätskans styrka genom att med en hårpensel stryka upp litet på en glasbit. P å så sätt får m an veta vilken tid badet behöver för att full ständigt m atta glaset. Sedan etsningen är färdig spolas glaset rent, varefter stanniol och asfaltlack avlägsnas, det senare med till hjälp av trasor fuktade i terpentin. För m indre krävande arbeten, små saker svåra att skära o. s. v., kan m an utesluta stanniolen och m ed nål radera i den to rra etsgrunden. M an får då se till att alla konturer äro hela och skarpa. Alla defekter bätt ras noggrant med etsgrund.

FÖRGYLLNI NG G uldkniv.

Förgyllning m ed bladguld är en rä tt intressant pro cedur. M an behöver därtill en guldläggare, en guld kniv och en gulddyna. De förem ål eller de ställen, som

G uldgrundspensel.

skola förgyllas, bestrykas m y c k e t t u n t m ed anläggningsfernissa eller en så kallad guldgrund. Denna grund får torka cirka 24 tim m ar eller till dess den kän nes så gott som torr. Lägger m an guldet för tidigt

G uldläggare.

blir det lätt ”dränkt” och kan på så sätt ej erhålla den rätta glansen. D et fordrar en del övning a tt lära sig hantera guld bladen. De överflyttas från boken med guldläggaren. Det tillgår så a tt m an andas lätt på guldläggaren eller håller den en stund tryckt mot pannan. D ärefter för m an den försiktigt emot guldbladet, som nu fastnar på densamma. Behöver m an nu endast en bit av bladet, lägger m an upp det på gulddynan och skär det med kniven till passande storlek. Sedan lägger m an det med guldläggaren på sin plats, där m an med en bomullssudd trycker till det mot grunden. A llt detta låter nu mycket lätt, m en är i själva ver ket rä tt krävande procedurer, åtminstone för den som ej har rutinen inne. G uldet har nämligen en obehaglig benägenhet att knyckla till sig och beger sig gärna ut på luftseglatser. D et duger ej att fumla mycket med guldläggaren eller ens andas häftigt. Och under inga som helst förhållanden får m an vidröra ett blad med fingrarna. De bli då omedelbart förgyllda! H ar ett guldblad vikt eller knycklat ihop sig får m an försöka att lägga det tillrätta med kniven. Sedan guldet överallt är pålagt och fasttryckt, låter m an det torka och borstar sedan bort det löst sittande med en m juk hårpensel. S. k. äkta bladguld är en legering av guld, silver och koppar. D et fram ställes genom omväxlande maskinoch handham ring och bladen bli slutligen så tunna att 7 — H andbok i m ålning.

hoppressade ha cirka 10,000 blad en tjocklek av endast 1 mm. Det finnes även äkta bladsilver samt s. k. bladm etal ler. De senare äro legeringar, lättare att arbeta med, m en ej så hållbara. D et äkta bladguldet m otstår väder och vind. Det påverkas ej av alkalier, svavelväte eller syradunster. Bladsilver därem ot oxideras genom på verkan av svavelväte. D et har också m ycket ringa be tydelse i jämförelse med bladguldet.

Förgyllning på glas. F ör förgyllning på glas använder m an som grund en svag lösning av husbloss. J u svagare m an kan ha denna lösning desto klarare och blankare fram står guldet genom glaset. G runden måste dock vara tillräckligt stark för att m otstå påfrestningen vid påstrykandet av den oljefärg, som skall bli guldets bakgrund. Man provar sig lätt fram till den rätta styrkan. G runden påstrykes med en hårpensel, varefter man om edelbart lägger på guldbladet. Det är nu fördelak tigast att använda transportguld, det vill säga på silkes papper fastsatta guldblad. Dessa kunna vi med sax klippa till önskade storlekar. Så fort m an lagt på guldbladet, drager m an försiktigt av silkespapperet och läskar sedan upp det överflödiga vattnet med poröst läskpapper. M an får vara m ycket försiktig vid detta läskande, så att m an ej skadar det våta guldet. D et är nödvändigt a tt ha en hel serie läsk papper, som m an använder det ena efter det andra. Papperet får nämligen inte vara vått, när m an lägger

det mot guldet. Man trycker fast läskpapperet stadigt vid sidan om guldet, och låter det sedan falla över detta. Sedan stryker m an lätt med fingrarna över. Proceduren upprepas till dess guldpartiet är ordentligt uppläskat. Sedan det torkat kan m an polera lätt med en bit sämskskinn, och sedan bör m an helst lägga ett guld lager till. Det vatten, vari gelatin eller husbloss löses, bör helst vara destillerat eller regnvatten. Så kallat h årt vatten vill gärna ”krypa”. H ar m an med flatting im iterat mattetsning, gnider m an försiktigt in dessa ställen med talk för att vattnet skall ta.

BRONSERING bronser, som användas för måleriändamål, äro finpulveriserade m etaller eller legeringar. I intet fall ingå äkta m etaller däri. G u l d b r o n s är alltså en legering av koppar, aluminium, tenn och zink. Olika legeringar användas för olika guldnyanser. S i l v e r b r o n s fram ställes av tenn och zink. I stället för sil verbrons användes dock så gott som uteslutande a l u m i n i u m , som är den hållbaraste av alla bronser och även hållbar i fria luften. K o p p a r b r o n s fram ställes av m etallen med sam ma namn. Den användes m ycket till skeppsbottenfärg och blandas då med en speciellt för detta ändam ål fram ställd tinktur. D et finnes även bronser i olika färger: röda, blå, orange m. fl. De bestå av vanligt bronspulver, som färDe

100 gats antingen genom upphettning eller direkt med tjärfärger. B r o k a d är ett grövre m etallpulver, som finnes i så gott som alla färgtoner. Bronser blandas i tinktur. M an bör hålla bronsfär gen tunn och påstryka den med hårpensel för att er hålla en fin yta fri från stripor.

M ATTSTRÖPPLING AV GLASRUTOR För a tt ge glasrutor en vacker m att yta ströpplar man dem med en ljus, grå oljefärg, fram ställd av vitt, brutet med svart och gult. M an påstryker färgen jäm nt och ströpplar sedan y tterst fint med en osliten tapetborste eller laserströpplare.

MÅLNING PÅ T YG Tillverkning av fanor och standar. Skall m an m åla en skylt, fana eller dylikt på tyg, så går det ej a tt använda vanlig oljefärg direkt därtill. Oljan sugs nämligen u t i tyget och åstadkom mer sär deles fula och ojämna konturer. D et finnes i handeln en hel del färger speciellt avsedda för målning på tyg, m en vi föredra som grund fet lackfärg eller ännu hell re Saniflat. Skall m an måla en tillfällighetsskylt på vit domestik exempelvis, så schablonerar m an utan vidare på texten m ed fet, dvs. fernisstark lackfärg. D enna ger absolut skarpa konturer även på det m est ömtåliga tyg. Om vi skola m åla en dekorativ sak på en fana eller ett standar, grunda vi alltså först upp m otsvarande yta av tyget. Sedan kan resten av arbetet utföras med vanliga oljefärger, dock med iakttagande av, a tt man överallt läm nar en liten lackfärgskontur som ett skyd dande stängsel kring de målade ytorna. Bokstäver, som skola förgyllas, schablonerar man först upp med en ljusgul lackfärg. D ärefter lägger m an upp dem på n y tt med samma färg, användande streck- eller skrivpensel. Sedan detta är to rrt anläg ger m an bokstäverna med guldgrund, tu n t och försik tigt, ihågkommande den smala kant, som även nu måste sparas för att ej anläggningsfernissan skall få tillfälle suga sig u t i tyget. I stället för anläggningsfernissa kan man använda flatting och kan då lägga på guldet efter några tim mar. Anläggningsfernissan kräver ju en frist av omkring e tt dygn. — Angående grundläggningen hänvisa vi i övrigt till kapitlet om förgyllning.

103

MÅLNING AV GAMLA MÖBLER Var och en förstår, a tt målning av nya möbler tillgår på samma sätt som målning av snickeri i en ny villa. Vi behöva alltså ej orda vidare därom. I stället skola vi anvisa några sä tt för ommålning och prydande av gamla möbler. A llra först undersöka vi den gamla färgytan. Ä r den målad med oljefärg behöva vi endast tvätta den med lut på sätt vi förut näm nt under avdelningen ”R epara tioner i hem m et”. Gäller det en skapligt bibehållen fem issyta kunna vi i stället för tvättning företa en slipgrundning. Slipgrundning. Slipgrundningen är en procedur med långt äldre anor än tvättning m ed lut. M an h ar därtill en ej alltför tunn och rä tt m ager färg. M an slipar i denna med en ordent lig pimpsten, som verkligen tar på ytan och ej endast glider i färgen. D et gäller a tt slipa av alla k rafter för att vara förvissad om att färgen kommer att fästa. R un da ytor, lister och dylikt slipar m an med sandpapper innan färgen påstrykes. Efter slipningen slätas på samma sätt som vid slip strykning. Grundning med lackfärg. Lackfärg fäster också utm ärkt på fernissytor. Men man bör ej hålla den mager. En nackdel med lack färgen är, att den är otrevlig a tt bredspackla på.

D ekorationsviotiv fö r d a lk a r ls - (” k n y tn äv s” -fv aln ö t.

104

105 Renlutning.

Om gamla oljefärgslager sitta löst på varann, så att färgen lossnar i flag vid stötar och delvis kan skrapas bort, hjälper ingenting annat än att söka få bort den intill träet. Med natronlut eller kaustik soda går det bra. Man stryker på stark lu t och låter den verka till

dess färgen ä r så uppm jukad, att den k a n skjutas av med stålspackeln. D et finnes äv en en hel del speciella färgborttagningsmedel. De ha ungefär enahanda ver kan som natronluten, m en äro m indre riskabla för hu den. H ar m an använt natronlut tv ättar m an sedan ren t med vatten, och färgborttagningsmedel sköljer m an av med bensin eller stark sodalut, som sedan tvättas bort med vatten. D ärefter slipgrundar man.

Bränning med Håslampa.

D ek o rerat sk åp i d alkarlsvalnöt.

E tt m ycket bra sätt, när det gäller a tt avlägsna gam mal färg är, att bränna av den med biåslampa. Av värm en från lam p an biåsar färgen u p p sig och det gäl ler a tt då om edelbart skrapa av den med en stålspackel. Man får endast akta sig för att bränna själva träet. Det kan vara lätt gjort om m an ej är försiktig. Sedan ytorna äro helt avbrända, slipar m an dem rena med grovt san d p ap p er och schellackerar och grundar sedan på vanligt sätt. Vi ha nu genomgått några m etoder för behandling av gamla möbler fram till grundning. D et faller av sig självt a tt v å ra förut givna anvisningar angående be handling av snickeri, sedan bli tillämpliga. Oftast får m an emellertid räkna med tv å bredspacklingar för att få fram en någorlunda bra yta på gam la saker. Dalklockor, gam la kistor och dylikt m åla vi antingen i dalblått eller ”knytnävsvalnöt”. Den dalblå färgtonen kunna vi fram ställa av zink vitt, zinkgrönt och ultra marin. För färdigstrykningen finnes, om så önskas, lackfärg i den tonen a tt tillgå i handeln.

106

107

P å dalblått bör m an dekorera i rä tt så granna färger. M otiven m åste dock vara strängt stiliserade. D et du ger alltså ej med äpplen, fåglar eller små söta julgransänglar! ”Knytnävsvalnöt” fram ställer m an genom att å van lig valnötsgrund (guldocker enbart eller guldocker och något zink) lasera med kassel upprört i dricka eller mjölk. D enna lasyr flam m ar m an upp med knuten band, därav namnet. D ekoreringen göres i svart och ljust gult med vissa effekter i grant rö tt och blått. Man kan på den laserade ytan omedelbart teckna upp m önstret med krita (vanlig skolkrita). D et gör m an på fri hand. Över flödiga kritlinjer försvinna alldeles vid fernissningen. D alkar Isvalnöt bör ej fernissas blank utan hel- eller halvmatt.

109

TRÄI MI TATI ONER Vi skola h är näm na något om h u r ådring av de van ligaste träslagen tillgår. För a tt lära sig ådra fordras flitig träning och studium av naturträet.

Ek. Ek kan ju variera i en mångfald nyanser. Som grund för den ljusaste eken använder m an en ljusgul färg, bruten med enbart guldocker. För de m örkare toner na använder m an en grund av guldocker, m er eller m indre bruten med svart. Laserfärg till ljus ek fram ställer m an av obränd terra och b run umbra. Till m örk ek behöver m an endast svart och bränd terra. Man brukar samm ansätta laserfärg av minst hälften ofta två tredjedelar terpentin samt något xerotin. För kärnläggning och idragning lägger m an upp på en palett av samma färger, varav laserfärgen är sammansatt. Ett

Ek.

K ä rn a n lägges.

110

111

stycke plåt, glas eller dylikt kan ersätta palett. Å d en n a har m an sedan en s. k. palettkopp, fyrkantig med tillräcklig bredd för en idragare. I palettkoppen har m an terpentin, tillsatt med några droppar xerotin. Färg för kärnor och idragning gör m an nämligen i ordning direkt på paletten genom att doppa streckpensel respek tive idragare i terpentin och sedan av de upplagda klic karna tu b färg blanda till den färg m an skall ha. Beträffande den i kopp upprörda laserfärgen, så an vända vi i stället för rörsticka elementpensel eller annan pensel med långt skaft. Denna har man sedan stående

i koppen för a tt då och då kunna röra om färgen. F ärg stoffet har nämligen en obehaglig benägenhet att vilja sjunka till botten eller ”sätta sig”, som m an säger. De gamla m etoderna a tt ådra ek med rå potatis, gum m istum par eller m ed en trasa om tum m en eller lillfingret anses num era föråldrade. Till och med stål kam m arna och entränningen äro ställda på avskrivning. Med en trasa om en gummibit kan m an göra urtag eller så kallade blixtar, men kärnorna tar m an num era ej ut på det sättet. Man las er ar på ytan och arbetar den jäm n och fin med en ströpplare. Så lägger m an kärnan med en smal streckpensel. På sidorna drar m an i med oljefärgsidragare (en m ycket tunn m uddlare). K ärnorna för driver m an med en fin m uddlare. Om m an så vill, kan m an i kärnornas spetsar och på ett och annat ställe i övrigt kamm a igenom med en fin ekkam. Björk.

Så h å lle r m an i dragaren.

Om björkens nyanser gäller detsamma som vi förut sagt beträffande ek: de kunna variera betydligt. För ljus björk kan man använda ungefär samma grund som för ljus ek. Efter behag kan m an sedan tillsätta den något kromgult. F ör m örkare björk kan m an använda enbart guldocker eller med tillsats av vitt, eventuellt brunocker. D et beror alldeles på vilken ton m an vill ha fram. Laserfärg för ljus björk får m an av obränd terra (och gr. um bra) och för de m örkare nyanserna av bränd terra och vandyeksbrunt. Man laser ar ytan och flam mar den med en bred, kraftig m uddlare, som m an håller inuti handen med

112

113

V atten fä rg sid rag are.

B jörk.

fingerspetsarna på själva borsten. Sedan fördrivas flammorna i deras längdriktning. D ärtill kan en m juk m uddlare användas. Med fördriva menas att förtona. Sedan flamningen torkat lägger m an med en fin skrivpensel upp kärnorna. De få ej fram träda kraftigt. På sidorna och där kärna ej är lagd, d rar m an i med olj ef ärgsidr agaren. 1Det går också utm ärkt bra a tt laser a i björk i svagdricka eller mjölk. För den m örkare björken använ der m an då kassel i stället för vandycksbrunt. A rbe tet tillgår på samma sätt, m en m an fördriver då med så kallad valnötsfördrivare och drar i med en vanlig idragare. I detta fall måste flamningen torka innan m an lägger kärnorna eller drar i. Fördelen m ed ådring i dricka eller m jölk är, a tt m an kan på samma dag göra arbetet färdigt till och med en fernissning. 8 — H andbok i m ålning .

114 Mahogny. Som grund för ljus mahogny b ry ter m an vit färg m ed engelskt eller italienskt rött och något guldocker. För m örka to ner: en av nämnda röda färger och guldocker. Laserfärgen tillagar man av bränd terra och något vandycksbrunt, om det gäller ljus nyans, och av florentinerlack och van dycksbrunt för mörk sådan. Själva uppstrykandet och utarbetandet av la serfärgen är ju vid all lasering detsamma. Ma hognykärnorna lägga vi med en cirka 2—4 cm. bred, tunn m uddlare. De skola ej fram träda skarpt, men årsringarna ligga täta och med runda, jämna linjer. Idragandet sker på samma sätt som vid åd randet av andra träslag. Sist ströpplar man ytan svagt och fördriver den lätt med tapetborsten.

MARMORERING

A tt im itera m arm or är en förnämlig gren av måleriet. Den har dock med åren förlorat i betydelse, och num era är det m ycket sällan m arm orering utföres annat än vid renoveringar i gamla hus. Stiliserad eller s. k. ”fantasi m arm or” användes därem ot ofta vid ytbehandling av trappuppgångar och dylikt. Kännedom om de äkta m arm orsorterna är emellertid nödvändig även för att kunna utföra en dekorativ stilisering. Vi skola här i korthet ange hu r några av de vanligaste m arm orsorterna utföras; vilka verktyg, färger m. m. som användas.

V erktyg vid marmorering. Det viktigaste verktyget vid m arm orering och tillika det dyraste är schatterpenseln, en pensel tillverkad av illerhår. Vid doppande i tunn färg toppar den ihop sig, varefter m an i huvudsak stöter ytan m ed densamma. Efter användandet sköljes denna pensel m ycket väl i terpentin. Tvättning med såpa är ej att rekom m endera.

Schatterpensel.

117

T våspets.

Tvåspetsen kan m an själv tillverka av två nöthårspenslar, som avskäras och bindas om ett skaft. Plattpenseln är en vanlig borstpensel, s. k. streckpen sel. Lämplig storlek n :r 24 eller 21.

f? rr~ "

Över: P lattp en sel. U nder: Spetspensel,

Spetspenseln är en rund borstpensel. Som fördrivare kan m an använda en ej alltför bred, tjock muddlare. Vit marmor. P å ljus eller rent vit grund uppstrykes med vit färg, som på vanligt sätt slätas med m uddlare. P å paletten har m an vitt, svart, ljusocker, i palettkoppen som vid all m arm orering endast terpentin. Med en spetsig borst pensel lägger m an upp ådrorna, tillseende att spetsarna alltid gå i ungefär samma riktning. Sedan färgen satt sig fördriver m an i åderspetsarnas riktning med en sta dig muddlare.

K olm ård.

R ouge roydl.

Kolmård. Uppstrykes m ed en rä tt ljus grå färg, vilken strykes tunt och slätas väl. D ärefter lägger m an med en bred platt borstpensel m örkare bottenpartier i grått och grå violett. P å paletten har m an vitt, m örkt zinkgrönt, blått, ljusocker, kaput m ortuum , svart. Med schatterpenseln stöter m an sedan på de för denna m arm or karakteris tiska prickarna, läm nande fält av bottenpartiem a delvis öppna. Schatterfärgen lagar m an direkt på paletten i den m örkare eller ljusare gröna ton m an önskar. Man kan

119

118

fekter intill och delvis över de grå ådrorna. I de öppna fälten lägger m an slutligen med plattpenseln m örkare gula och rödgula toner, likaså lägger m an med denna färg och samma pensel en svag ådring över hela den fria ytan. H uvudpartiet får ej breda u t sig allt för mycket. Sedan färgen halvtorkat fördrives och efter fullstän dig torkning laseras ytan.

Rouge royal.

V it m arm or.

på något ställe med spetspenseln sätta in litet rödbrunt, dock sparsamt. L itet vitt sätter m an också i här och där. Sedan färgen satt sig fördrives lätt, och efter torknin gen laseras med vitt. Det tillgår så, a tt m an med spets penseln förstärker de vita partierna samt med schatterpenseln lägger laser ande strimm or och prickar.

Siena. Uppstrykes med en vacker klargul färg, bruten med ljusocker och kromgult. Strykes tunt och slätas väl som vid kolmård. På paletten har m an vitt, svart, ljusocker, eng. rött, kaput m ortuum . Med tvåspetsen tecknas hu vudpartiet upp i ljusare och m örkare grå färg. D ärefter lägger man med spetspenseln in röda och rödbruna ef

För denna m arm orsort kan m an använda samma uppstrykningsfärg som för kolmård. På paletten har man vitt, svart, engelskt rött, blått, ljusocker. Man börjar med att i uppstrykningsfärgen med en plattpensel lägga bottenpartier i m örkare grått. Sedan schatterar man ytan med en röd färg, varvid m an går in på de grå par tierna så att endast större och m indre stenartade partier bli kvar. H är och där gör m an isättningar i vitt, ofta snett eller tvärs över m arm orns riktning i övrigt. Isätt ningar i m örkare rött anslutande sig till schatteringen göres även. Efter torkningen laseras svagt i vitt, varvid huvud sakligen schatterpenseln kommer till användning för tunna tvärgående strim m or över stenpartierna samt lätt överschattering av hela ytan.

121

VAGNSMÅLNING

F ö r vagnsmåleri i större skala har sprutlackeringen med cellulosalaeker helt slagit igenom. D et har blivit en halvt industriellt betonad gren av m åleriyrket. F ör faringssättet ifråga är emellertid förbehållet de special utrustade verkstäderna. A lltfort förekommer alltså, att så väl bilar som andra vagnar och åkdon lackeras en ligt annan metod. Vi skola i korthet ange h u r det till går. En ny vagn schellackeras, grundas och ispacklas på vanligt sätt. Så bredspacklar m an två eller tre gånger och vattenslipar sedan. De runda ytorna slipar m an med fint oljesandpapper. D et tål vatten och gör inga repor i spackelfärgsytan. Efter torkningen stryker m an ytan med Elastic-closs, en bra vagnfärg, som finnes i alla behövliga kulörer. Så finspacklar man, b ä ttrar fläc karna med samma färg och stryker slutligen också fär digt m ed Elastic-closs. Skall vagnen randas sker det nu. Vi använda där till släpare och en smidig lättlöpande färg med torkför måga. F örsta fernissningen göra vi med en god sliplack, vil ken vi dagen därpå kunna filtslipa. D et sker med slip filt och pimpstenspulver. M an fuktar filten och strör litet av den finpulveriserade pimpstenen därpå. Sedan slipas ytan jäm n och fin och avtvättas sedan med svamp och ren t vatten. Färdigfem issningen göra vi med b o d y .

Fem issningarna böra ske i möjligast dammfria rum . Luftdrag får ej förekomma. Fernisspenslarna måste vara rena! En gammal vagn behandlas på samma sätt. Rengöres först noga och slipgrundas. Ä r ytan sprucken och val kig lutar eller bränner man den ren.

123

BI LLACKERI NG

Sprutbehandling. Vi skola h är i korthet redogöra för h u r sprutlackering tillgår. Förfaringssättet är ju detsamma vare sig det gäller bilar eller annat. Själva sprutm ålningens teknik fordrar liksom allt annat övning. Färgpistolens m eka niska funktion lär m an sig snart. Sedan gäller det ihågkomma, a tt avtryckaren släppes så fort ytan passerats av färgstrålen. D etta för att undvika slöseri med färg. Med de vanliga m unstyckena får färgstrålen en viss bredd. Man b rukar för att få färgen jäm nast möjligt fördelad spruta en y ta i två riktningar, ungefär som n är m an slätar med m uddlare. Man får också akta sig för a tt spruta för m ycket på samma ställe. D et kan då lätt rinna, även om m an arbetar med den ytterst snabb torkande cellulosalackfärgen. Alltså måste pistolen ständigt hållas i rörelse så länge avtryckaren är ned tryckt. E fter varje användande ren g ö r m an färgpistolen y t terst noggrant. H ar m an arbetat med cellulosafärg an vänder m an därtill thiner, för alum inium m ineralterpentin eller bensin. M an måste lära sig a tt kunna snabbt plocka sönder och sam m ansätta färgpistolen. F ungerar den inte bra, beror det oftast på att lufthålen slaggat igen eller att partiklar stänga det fina loppet för färgen. Med m askeringsrem sor kan m an täcka ytor, som skola sparas.

E fter dessa inledande anm ärkningar övergå vi till arbetsprocedurerna i den ordning de förekomma. Gammal illa m edfaren plåt renlutar man. D ärtill använder m an s. k. spritlut: Solventol, Bensolin m. fl. Thinner kan också användas. E fter lutningen tvättar m an med bensin och sedan med varm t vatten, såpa och pimpstenspulver. Till denna sista tvättning använder m an skurborste. Sedan tvättningen är gjord to rrtorkar m an ytan med trasor eller trassel. Rostfläckar bortslipar m an med sandpapper. F ör a tt förvissa sig om att en yta är or dentligt fri från rost kan m an överspruta den m ed thi ner. Finnas fläckar som kunna vålla a tt färgen ”reser sig” fram träda de då genast. Sedan ytan är fullkomligt ren grundas antingen med oljepreparat (Willeys grundfärg. Torkar på 6—8 tim m ar) eller också m ed pyroxylingrund (P rim er). Denna senare grund sprutar m an på. P å grunden spacklas med Filling up (fillup). För plana ytor kan m an använda träspackel. Runda ytor spacklas med läderspackel. Ä r fillup en för tunn k an den tjockas med titanvitt eller finkrossad krita. Spacklingen utföres en eller flera gånger tills fördjupningarna äro ordentligt fyllda. Efter detta vattenslipar m an med oljesandpapper n r 180 (W etordry). Sandpapperet vikes om en filtkloss. Flödigt m ed vatten användes och slippartiklar sköljas emellanåt bort med ren t vatten och svamp. Nästa procedur ä r översprutning med Surfacer, 2 eller 3 gånger. Bäst ä r att därtill använda oljesurfacer (spädes med fransk terp e n tin ). Efter surfningen vattenslipas igen, denna gång med

124 papper nr 280 eller 320. Finspacklingen kan utföras antingen med Filling eller px-spackelfärg. Efter nedslipande av finspacklingen sker sedan en första över sprutning med cellulosalackfärg. I regel tunnas dessa lacker med ungefär hälften thinner. Tre översprutningar med cellulosalack företagas. D ärefter bensinslipar man. Efter bensinslipningen ”dim sprutar” man. Därtill användes m ycket tunn färg, c:a 1/6-del lack, resten thiner. Dim sprutningen sker flödigt. Den får torka 12— 15 timmar, därefter poleras. Poleringen sker först med pasta och bomullstrasor, sedan efterpoleras med flytan de polermedel och flanelltrasor.

N y plåt. N y plåt behandlas först med rostlösningsmedel. D är efter tvättas med varm t vatten och såpa. Gummisvamp är lämplig därvidlag. Efteråt sköljes med denaturerad sprit. G rundning kan sedan ske med px-prim er eller olje-primer.

BETSNI NG

Betsning är en metod för färgning av trä, som ifråga om varaktighet överträffar målningen. Betsen lägger sig nämligen ej på ytan utan färgar träets massa till visst djup. F lera olika slag av betser finnas, m en i stort sett ha endast de i vatten och sprit lösliga för närvarande någon betydelse. För den som endast tillfälligtvis sysslar med betsning vilja vi rekom m en dera de to rra betser, som i förpackningar finnas i han deln. De tillhandahållas i tre grupper: 1. lösliga i vat ten, 2. lösliga i sprit och 3. lösliga i vatten eller sprit. De i sprit lösta betserna anses tränga djupast ned i träet, m en å andra sidan ära vattenbetsem a lättare att arbeta med och oöverträffade ifråga om varaktig het. Betsningens teknik är ej synnerligen svår. Sedan den torra betsen blivit löst avprova vi den på ett trä stycke eller en bit plywood. En m juk, ren och ej för kortborstad anstrykare n r 12 kan användas. Färgas träet för m örkt uttunna vi betsen med m era lösnings medel. Bäst är att trän a en smula innan vi sätta igång m ed a tt betsa exempelvis en möbel eller dylikt. Betsen påstrykes kvickt och flödigt. Ä r trä e t fint putsat har man alla utsikter a tt få ett bra resultat.

127

BEHANDLI NG AV NYTT TRÄ MED CELLULOSALACK

Cellulosapreparaten ha ju på senare tid vunnit allt större användning, beroende på deras i många avseen den utm ärkta egenskaper. Speciellt inom vagnsmåleriet, som num era domineras av sprutlackeringsmetoden, varvid i huvudsak endast cellulosapreparat förekomma. Ofta användes därvid benämningen ”duco-lackering”. Det är en föråldrad och num era i stort sett oriktig benämning. Nam net ”Duco” betecknar den am erikan ska firm an D u Ponts tillverkningar av cellulosalacker. N um era tillverka de flesta större lackfabriker jorden ru n t dylika preparat. Vi ha bland annat en del goda svenska fabrikat. Vid bil- och vagnslackering användes så gott som uteslutande färgade lacker. Vi skola här inskränka oss till att redogöra för h u r m an med klarlack (färglös cellulosafernissa) behandlar nytt trä. Vi förutsätta a tt ytan är väl putsad, vilket tyvärr ej alltid ä r fallet, åtm instone om det gäller exempelvis en billig furumöbel. D et första vi ha att göra ä r att med en svamp doppad i ljum t vatten och något u r kram ad tvätta över ytan. D ärm ed avses a tt fibrerna skola ”resa sig” som m an säger. Sedan träet ordentligt torkat slipar man det med sandpapper n r 3 och dam m ar väl av det. Efter detta kommer betsningen. Därom ha vi talat i föregående kapitel.

Sedan betsen torkat överdraga vi ytan med ljus po lityr. Efter någon timme göres så en första överstryk ning med klarlack. D et måste gå fort, och lacken på lägges flödigt. Skulle lacken vara för tjock k a n man tunna den en smula med thinner (förtunningsvätska). Vi företaga tre sådana fernissningar i följd. Som cel lulosalacken torkar utom ordentligt fort kan m an givet vis företa dessa behandlingar på en och samma dag. Bäst är emellertid att ta dem med en dags m ellanrum för att lacken skall få tid att sjunka ordentligt i träet. Efter detta vattenslipa vi ner ytan. D ärtill användes oljesandpapper, m ärke W etordry nr 180 eller 220, samt flödigt m ed vatten. Man sköljer emellanåt av ytan med svamp och vatten för att få bort slippartiklarna. Efter denna slipning bör ytan stå fin som glas och vac kert halvmatt. Y tterligare en fernissning företages, och sedan den torkat bensinslipar man. I stället för vatten användes alltså bensin denna gång samt sandpapper nr 320. Skall man utvinna någon verklig effekt bör m an alltid an vända sandpapperet viket omkring en filtkloss. Snåla ej heller med bensin. Man slipar denna gång till dess ytan blir riktigt fin. Sedan ytan slipats färdig och blivit ordentligt avtor kad kan m an om edelbart börja poleringen. Den sker med polersudd och följande ingredienser äro behövliga: denaturerad sprit, cellulosapolermedel samt polerolja. En smula trassel dränkes i denaturerad sprit, kram as ur och formas till en boll. Omkring den lägger m an en ren och m juk linne- eller bomullslapp. D etta är po lersudden. P å den slår m an sedan litet cellulosa-polityr och börjar sedan om edelbart bearbeta ytan. D et skall

128 ske helt lätt och alltid med roterande i cirklar eller spiraler gående rörelser. Några droppar polerolja stän ker m an på då och då. Det kan annars hända att ytan blir ”bränd”. Skulle så ske måste m an åter bensinslipa ned ytan. Man lär sig emellertid ganska snart att utan dylik risk spritpolera på cellulosagrund och kan få fram utomordentligt vackra ytor. Vi vilja tillägga att om trä e t företer någon spricka eller dylikt kitta vi allra först i sådant och slipar ned det. Oftast brukar emellertid snickarna sköta om den proceduren. E tt lämpligt k itt är så kallat plastiskt trä. E tt enklare utförande kan många gånger tillämpas. Man fernissar med cellulosalacken 2 gånger och efter torkningen m a t t a r m an ner ytan med fin stålull n r 00 antingen genom enbart slipning eller med tillhjälp av m attervax. D etta senare kan köpas i förpackningar. En på detta sätt behandlad yta blir också m ycket bra, särskilt om träytan är fint arbetad. Bensin och thinner äro m ycket eldfarliga. Tobaks rökning är absolut förbjuden vid arbeten där dessa vätskor användas.

I MI TATI ON AV BLYINFATTAT GLAS Man kan fram ställa utom ordentligt vackra saker av vanligt fönsterglas genom a tt im itera färgat blyinfattat glas. För vissa slag av arm atur, särskilt hallyktor, blir det av utm ärkt verkan. M an börjar förstås med att teckna m önstret. D et får inte vara allt för petigt, man måste ihågkomma att konturerna böra ha 4—5 mm. bredd, eller ännu mera. Alltså bli enkla st järnm önster och dylikt bäst, även stiliserade blad- och blommönster kunna ifrågakomma. Sedan teckningen är färdig i den storlek den skall ha på glaset, kan m an antingen lägga konturen för hand med en skrivpensel, eller om man vill ta det bekvämare: m an sk är u t den i papperet och överför den genom schablonering. I sistnämnda fall får m an ihågkomma att lämna hållare överallt där det behövs för att schablonen ej skall falla sönder. M an använder svart färg till denna första upplägg ning av konturen. D etta för att utvinna största möj liga täckning. K onturen måste nämligen vara absolut fri från genomlysning i färdigt skick. För att kunna a r beta snabbare laga vi en lackfärg: svart upprört i flat ting och tunnat med terpentin. Denna färg torkar på ett par tim m ar och vi kunna alltså arbeta vidare sam ma dag. H ar m an använt schablon lägger m an ome delbart hällarnas friställen med skrivpensel och bättrar samtidigt upp eventuella skavanker där det behövs. Påpekas bör, att schabloneringen måste utföras ytterst fint för a tt konturen ej skall fram stå knottrig. 9 — H andbok i m ålning.

130

131 regel nog. Exempelvis m örkt kromgrönt, orangegult och karm inrött. M örka färger med laserande egenska per (ringa korpus) äro bäst. Vi måla denna gång på glasets a n d r a sida och börja med m ittersta fälten. Färgen påstrykes tunt med en lämplig pensel och ströpplas utom ordentligt fint med en bomullssudd omlindad med en m juk, tunn tygbit. För att se om färgen är jäm nt utströpplad håller m an glaset mot ljuset. Ä r allt riktigt gjort blir resultatet överraskande bra.

:d M önster fö r im iterad bly glasinfattning.

Vi laga sedan en blygrå färg av titanvitt, svart och gult. Den bör vara rä tt tjock, men vi göra den smidig med litet terpentin. Med denna färg lägges nu kon tu ren sedan den svarta färgen torkat. Vi schablonera ej denna gång utan använda skrivpensel. Färgen hål les stadig för att ge konturen m era relief. Den skall ju föreställa en utanpå glaset liggande blyplåt. Sedan även denna färg torkat kommer sista behand lingen. Vi lägga nu konturen med aluminium, som täcker bra och ger en god illusion av metall. Skulle trots allt ljuset från en elektrisk lampa lysa igenom få vi företa en andra uppläggning med aluminium. Vi övergå sedan till färgerna å själva fälten. D ärtill använda vi tubfärger uttunnade med olja, terpentin och litet flatting. En sammansättning av tre färger är i

133

MÅLNING AV TEATERDEKORATI ONER

A tt måla teaterdekorationer är ju i och för sig inte svårare än annat dekorationsmåleri, om det som här avses gäller arbeten i m indre skala: för amatör- och tillfällighetsseener. D et viktigaste är förstås väl utarbe tade och överförda skisser. Något pedanteri i detaljer behövs givetvis inte i själva målningen. Ofta händer det ju, a tt föreningar i sina lokaler anordna en proviso risk scen för a tt vid fester och enskilda samkväm utöka program m et med någon liten pjäs eller tablå. I sådana fall räcker det gott med några pappskärm ar som omramning. Gäller det a tt fram ställa en utescen får m an förstås lov att ha ett fondlandskap och några kulisser vid sidorna. V arje teckningskunnig och händig amatör kan klara sådana arbeten. Man gör stadiga träram ar, fuktar lätt vanlig väggpapp och spikar upp den, sedan den dragit sig i cirka en halv timme. För stora skärm ar måste m an givetvis ha spikreglar för vådernas skarvar. Då bör m an också i vanlig ordning klistra u t skarven. D et gör m an försiktigt, så att m an ej får fingrarna ige nom den spända och fristående pappen. För mindre skärm ar är det nog, att efter pappens torkning schellackera spikhuvudena och så om edelbart skissera upp teckningen och börja måla. Man m ålar nämligen bäst direkt på pappen utan någon grundstrykning. Teck ningen gör man. m ed ritkol. Ä r det m er krävande saker drar m an först upp några hjälplinjer för a tt lättare

få ut allt på sin rätta plats. Målningen utför m an med kraftig limfärg. Det går också bra att röra upp färg stoff erna i mjölk, det är ett utm ärkt bindämne och man slipper då värm a de fort stelnande limfärgerna. Teaterdekorationer av större varaktighet målas på väv. Sådan finnes speciellt för detta ändamål, s. k. teaterlinne. Den kan erhållas i bredder upp till 5 m eter och behöver således i regel ej skarvas. Ävenså finnes asbestväv i bredder upp till 4 meter. Den m inskar eventuell eldfara m en är något dyrare. Å dylik väv m ålar m an med starka limfärger. Den kan spännas upp på en vägg eller på golvet —- man väljer vad som för tillfället läm par sig. Bäst är det att först kridera eller grunda väven med en tunn m en lim stark färg. 10 delar krita och 1 del lim blir bra. Sedan det torkat överför man skissen och m ålar sedan med kraftiga limfärger. M önster för teaterdekorationer finnas att köpa. Så dana äro bra a tt ha även om m an ej strikt följer dem. De ge dock oftast goda uppslag.

135

PLASTI SK FÄRG

Brokett, Kraftex, Casco, Kromoplast m. fl. De s. k. plastiska färgerna äro rä tt dekorativa och även lätta att arbeta med. De bestå av to rrt färgpulver, som m an rö r ut i vatten till m er eller m indre tjock kon sistens. Denna färg strykes sedan direkt på den yta som skall behandlas. Själva stru k tu ren erhåller m an genom att antingen endast ströppla med en upplindad anstrykare eller med pensel eller annat verktyg utföra rörelser i färgen, alltid med viss följdriktighet. Y ar och en kan därvidlag låta sin fantasi spela in. Färgen flyter ej ihop utan stannar i de form ationer m an givit den, och efter upptorkandet fram träder den i m ycket vackra färgskiftningar och schatteringar. M an slipar av de högsta topparna på den torra färg ytan med grovt sandpapper på träkloss eller med spe ciella stålraspar, som äro ännu bättre. Sedan brukar m an ofta lägga guldbrons eller alum inium på dessa efter nedslipningen plana toppytor. M an tar guld till varm a färgtoner och silver till kalla. D et tillgår så, a tt m an doppar en m uddlare i bronsen, stryker av den mot en bräda eller dylikt så a tt endast litet färg finnes kvar. D ärefter drar m an m y c k e t l ä t t med m uddlarens sida över ytorna. Det ger god effekt. De plastiska färgerna fordra likartad underyta för att komma fullt till sin rätt. Nyspänd papp lim mar m an och stryker en gång med oljefärg som underbehandling. Man kan också använda plastisk färg på gammal tapet

exempelvis utan underbehandling, m en då måste tape ten vara hel, alltså ej bortriven på något ställe. I stället för den rä tt arbetsam m a nedslipningen av topparna, kan m an medan färgen ännu är endast halv torr plana ner dessa toppar med en celluloidskiva dop pad i vatten. Ävenså kan m an göra ytan tvättbar genom att limma och oljelasera eller stryka den med m att olje färg. M öjligheterna äro många och det gäller endast att välja vad som passar vars och ens smak.

MATERI ALÅTGÅNG PER KVADRATMETER Oljefärg å n ytt hyvlat trä, varje behandling: 125 gr. D:o å spacklat bruk,

l:sta 2:dra

Spackelfärg å nytt trä,

l:sta 2:dra

D:o å bruk,

l:sta 2:dra

135 „ 120 „ 60 „ 220 „ 220 „

180 „

Lackfärg (ren)

85 „

Fernissa

45 „

Ovanstående uppgifter äro endast ungefärliga och avsedda som ledning vid materialinköp.

137

F ÖRTECKNI NG ÖVER PENSLAR

OCH ANDRA VERKTYG

Skrivpenslar. För oljefärg lämpa sig bäst nöthårspenslar. Släpare. Finnas i nöthår och kamelhår. De sistnämnda så kallade am erikanska knivsläpare äro utm ärkta för såväl smalare som grövre ränder.

Anstrykare. Finnas i storlekar från nr 2 till 20. För m indre oljefärgsarbeten kan nr 14 vara lämplig. F ör utvändigt arbete n r 16 eller 18.

Fördrivare. Av grävsvinshår för lasering i vattenfärg.

Muddlare. Bredd från 12 mm. En ofta lämplig bredd 86 mm.

Schablonpenslar. Runda ”stötpenslar”.

Sparpenslar. Små anstrykare för sparning ru n t fönster glas och dylikt. Ovan uppräknade penslar äro i alla avseenden de viktigaste och mest oundgängliga inom oljefärgsmåleriet. Endast goda kvalitéer duga. Stämpeln ”ren borst garanteras” bör finnas. Takpenslar. Finnas såväl flata som runda. N um era användas så gott som uteslutande flata takpenslar. Ströpplare. För ströppling av olje- och limfärger. Tapetborstar. Mindre ströpplare. Så kallade flata tapetborstar äro också m ycket bra särskilt för att slå till tapeterna i hörn. Lackpenslar. Tjocka plattpenslar. Elementpenslar. Böjda plattpenslar. Streckpenslar. Flata och runda. Storlekar 1 till 12.

Olika borstlängder.

Idragare. Med lång borst för vattenlasyr och som yt terst tunna m uddlare för oljelasyr.

Spacklar. Olika bredder för trä- och brukspackling. Stålspacklar finnas i svensk och engelsk tillverk ning. De sistnämnda äro dyrare och av bättre kvalité. Svampar. För nedtvättning av tak, tvättning av olje färg och så vidare. Sämskskinn. För efterputsning på tvättad oljefärgsyta m. m. H är uppräknade verktyg äro de viktigaste och nöd vändigaste. Yad beträffar penslar vilja vi ännu en gång påpeka: använd endast penslar med ren borst.

139 GULA FÄRGER

FÄRGSTOFFER Vi skola här näm na de viktigaste färgstofferna och samtidigt ange deras egenskaper av hållbarhet för ljus och luft, hållbarhet i kalk, samt om de äro av täckande eller laserande art.

Ockra (ljusocker, guldocker). O ckrafärgerna äro jordfärger och liksom alla sådana hållbara i kalk. De ha bra täckkraft och kunna med fördel användas till såväl olje- som limfärger. Oföränderliga för ljus och luft. Obränd terra di Siena. Likaledes jordfärg, m en av laserande karaktär. H ållbarhet lika med ockrafärgerna. Kadmium.

VITA FÄRGEK Zinkvitt (zinkoxid) är den mest använda av alla vita färgstoff er. Inomhus oöverträffad ifråga om hållbarhet. Även utomhus har den m er och m er utträngt blyvitten. Täckförmågan dock ej så stor. Täckvitt (zinksulfid), benämnes även täckzink samt litopone, fram ställes num era ljus- och luftäkta. U t m ärkt för allt underarbete inomhus på grund av dess stora täckkraft. Användes ej till blank färdigfärg. Titanvitt (ur titanjärnm abn). Stor täckkraft och håll barhet. Användes såväl inom- som utomhus. Titanvitt flagnar ej utvändigt, men i stället ”k ritar den av sig” efter någon tid. M an bör alltså akta sig för att använ da den till trädgårdsm öbler, verandor, räck och dylikt. Blyvitt (kolsyrad blyoxid) var förr den främ sta av de vita färgstofferna, men har num era blivit undan trängd av zinkvitt och titanvitt. Blyvittfärg täcker bra och är hållbar utvändigt. Den m örknar emellertid i svavelvätehaltig luft, och så är den giftig. Alltså ej lämplig för inomhusarbete.

En svavelfärg.

Vackert gul.

K alkäkta.

K rom gult (krom syrad blyoxid). En speciellt för olje färger m ycket använd brytningsfärg. Kraftig färgverkan men ej så stor hållbarhet Kan ej användas i kalk.

RÖDA FÄRGER Engelskt rött, italienskt rött, kaput mortuum (todenkopf), järnmönja. Samtliga dessa äro så kallade järn färger och kalkäkta. De överträffa alla andra röda färger ifråga om hållbarhet för sol och luft. Täckande färger. Bränd terra di Siena. E n jordfärg med laser ande egenskaper. K alkäkta. Blymönja (framställd av m etallen bly). Användes mest för grundning av järnkonstruktioner. Blekes i luften. Florentinerlack. Tillhör karm infärgernas släkte och fram ställes num era av ämnen u r växtriket. En m örk högröd färg. Den användes i yrkesm åleriet huvudsak ligen som laserfärg för mahogny. D ärav fram går att den har laserande egenskap. Ej ljusäkta. Duger ej i kalk.

141

140

Zinnober. G rann röd färg. Den som num era föres i handeln tillverkas av kvicksilver och svavel. En täc kande m en ej hållbar färg. Signalrött. En grann röd färg, som användes utvän digt, m en vars varaktighet är begränsad. GRÖNA FÄRGER Zinkgrönt (en blandning av zinkgult och pariserb lått). Den mest använda gröna färgen. Ljusäkta. K an ej an vändas i kalk, m en duger som dekorationsfärg på torr kalk. Krom grönt (blandning av kromgult och p ariserblått). H ållbarhet ungefär som föregående. Smaragdgrönt (krom oxidhydrat). Kalkäkta. Permanentgrönt (krom oxidhydrat blandat med zink gult). H ållbart i kalk. BLÅA FÄRGER Kobolt (koboltoxid och lerjord). En vacker blå färg lika användbar i kalk- som i olje- och vattenfärger. Ultramarin (tillverkad av soda, lera, svavel och kol). Ljus- och kalkäkta. En mycket kraftig blå färg. Pariserblått (cyanjärnförening). Stor färgstyrka men ringa täckkraft. Alltså goda laserande egenskaper. Ej luftäkta och ej användbar i kalk. BRUNA FÄRGER Brun umbra, rehbrunt, brunocker. Samtliga dessa äro jordfärger och följaktligen obegränsat hållbara. Kassel. Även den en jordfärg. Användes så gott som uteslutande upprörd i svagdricka eller annan vat

tenlösning vid ådring av valnöt. Olämplig för olje färg. Vandyeksbrunt. En finare a rt av kassel. Användes i oljefärg. SVARTA FÄRGER Kimrök (pulvriserat trä k o l). en finare kvalitet av kimrök.

Så kallat lättsvart är

Bensvart (framställes genom kolning av ben). Lacksvart. Samma som föregående m en en bättre kvalitet. Gassvart (lam psot). Samtliga svarta färger äro obegränsat hållbara. Lämpligast för kalk är bensvart. Beträffande färgstoffernas större eller mindre lämp lighet för sitt ändamål, beror detta - till större del på om de äro finpulveriserade eller icke. De vita färgerna, särskilt zinkvitt, förstöres även genom lagring och bli korniga. M an bör därför alltid när m an köper zinkvitt försäkra sig om, a tt m an erhåller färsk vara. Kännes den to rr och sandig, är den i regel oduglig. Zinkvitt bör alltid förvaras väl övertäckt på grund av dess käns lighet för luft och ljus. Gammal kornig zinkvitt bör man ej använda ens till grundning. Möjligen till ut vändigt underarbete. De grovpulveriserade färgstofferna lämpa sig givetvis ej för oljefärg. L åta de lösa sig i vatten duga de i värsta fall för kalk- och limfärg. Annars bör allt färgstoff vara finpulveriserat. Som regel bör också alla brytningsfärger röras upp i antingen olja eller vatten — beroende på vad de skola användas till. Lägger m an to rrt färg-

143

142 stoff i den upprörda ljusa färgen, kan det lätt inträffa att brytningsfärgen ”stryker upp sig”.

OLJOR, FERNISSOR, LACK- OCH

EMALJFÄRGER Linolja. Den linolja som användes för målning är s. k. kokt olja. Rå linolja användes ibland i begränsad omfattning till utvändiga arbeten. Oxanolja. En olja som på senare tid vunnit stor u t bredning inom m åleriyrket är oxanolja. Den användes tillsammans med eller i stället för linolja. Snabb- och hårdtorkande. K an användas tillsammans med terpen tin som bronstinktur. Oxanoljan har många goda egen skaper men är betydligt dyrare än linolja. Terpentin. A v terpentin finnes num era 3 sorter: fransk, svensk och s. k. m ineralterpentin. Den sist nämnda sorten h ar slagit igenom på senare år, i första hand på grund av sin prisbillighet, men den är även bättre att arbeta med, h ar ej så frän lu k t och tycks till alla delar ersätta de dyrare vegetabiliska terpentinem a. Glansolja. A tt blanda i oljefärg för färdigstrykning. Standolja och färgblandningslaek äro likartade pre parat. Xerotin är ett preparat för att påskynda torkningen. Behöver knappast komma till användning under den varma årstiden annat än för m örka färger, speciellt jordfärger som ha svårt för att hårdtorka, sam t i laser färger. Xerotin tillsättes aldrig i någon större mängd. Så mycket som en m atskeds innehåll i ett kilogram färg kan räcka.

Tinktur för tillblandning av bronsfärger. Mattolja för fram ställande av m atta oljefärger. Vi ha i annat sammanhang läm nat ett recept å en bra mattolja. De vanliga fernissorna indelar m an i tre stora huvud grupper: Kopal. U nder denna benämning sam m anfattar man de billigare kvalitéerna. De lämpa sig bäst för m indre utsatta arbeten inomhus, paneler, snickerier i gardero ber och så vidare. Flatting. En snabbt hårdtorkande och för alla inomhusarbeten lämplig fernisskvalité. Alla sliplacker, kork m attfernissor och så vidare tillhöra denna grupp. Body. Högsta kvalité av fernissa. För fäxdigfernissning av finare arbeten, till båtar och allt utvändigt a r bete. För båtar fram ställes bodyn med speciella egen skaper för a tt uthärda saltvattnet. Som vi förut påpekat kallas fernissorna ofta lacker. V arav fram ställes fernissa? E n ganska allmän åsikt är, att kopalfernissa är av sämre kvalité därför att den är tillverkad av harts. N u ä r emellertid rätta förhål landet det, att samtliga vanliga fernissor äro tillverkade av harts. De hartser som användas äro kopal, bärnsten, damar, sandarak och kolofonium. Den vanliga kopalfem issan är tillverkad av kolofonium och alltså i regel ej av kopal, vilken är en av de bättre hartserna. Av det sagda framgår, a tt de flesta fernissor kunna in rangeras inom någon av de tre huvudgrupper som här nämnts. Damarlack räknas i en klass för sig. Det är en så gott som färglös fernissa och användes inom m åleriet huvud sakligen för målning av värmeelement. För vanlig

144 fernissning passar den mindre, ty den torkar sakta och hårdnar långsamt. Zaponlack, fram ställd av celluloid upplöst i amylacetat, användes huvudsakligen för fernissning av me taller. Guldgrundfernissa. Benämnes även anläggningsfernissa. Torkar för förgyllning efter c:a 24 timmar. Spritfernissa. Torkar ytterst snabbt. Det finnes en hel del så kallade spritlacker i m arknaden, m en de sakna i stort sett betydelse inom måleriet. Cellulosalack. H ar på senare år fått en allt vidsträck tare användning, speciellt å betsat eller laserat trä. Läm par sig även för korkm attor. K an ej användas för fernissning av i vanlig ordning målade ytor emedan den löser oljefärgen. Cellulosalack torkar och hårdnar ytterst fort. Fernissor bör m an aldrig köpa i lös vikt. Köper man i förseglad förpackning, har m an dels garanti för att fernissan ej blivit på något sätt förorenad, och dels att den ej blivit försämrad genom luftens påverkan. Lack- och emaljfärg. Av dessa färger finnas ett stort antal såväl in- som utländska. De tillverkas i en m ång fald nyanser, men m an kan också bryta de vita lackerna om det gäller ej allt för m örka toner. Lackfärgerna äro av m ycket olika kvalité och ha skiftande egenskaper. Vi ha talat om det i annat sammanhang. Asfaltlack användes för bestrykning av asfaltytor samt som grund vid glasetsning. Maskinglasyr. En spritlack med schellackens goda egenskaper vid målning av asfalterade rö r och dylikt.