Psykisk Hälsa nr 2 2012: Smakprov by Pidgin Group

2012:2 • Årgång 53 • 99 kr

SUICIDPREVENTION Jan Beskow, Britta Alin Åkerman, Daniel Frydman, Danuta Wasserman, Michael Westerlund

INNEHÅLL Dags att häva tabustämpeln 4 TEMA: Suicidprevention Långt till nollvisionen

Carl von Essen 6

Ingen ska behöva ta sitt liv

Gunilla Wahlén 14

Samhällets lidandeproduktion

Jan Beskow 18

Att vägra mörda sitt själv

Jan Beskow 26

Psykisk hälsa, självmord och Internet Skam bakom maskerna

Michael Westerlund m.fl.

Annelie Werbart Törnblom 42

Det finns ingen nåd i detta

Roberth Ericsson

Första hjälpen till psykisk hälsa Britta A. Åkerman m.fl. 58 SPIS – Samverkan för att förebygga Britta Alin Åkerman & Gergö Hadlaczky 66 självmord Så arbetar Nationella Hjälplinjen

Ylva Kurtén 72

Utbildning av personal som möter självmordsMarie-Louise Söderberg & Daniel Frydman 78 nära personer Riskbeteende och psykisk ohälsa hos unga Danuta Wasserman, Rigmor Stain & Vladimir Carli 84 i Europa Debatt & aktuell litteratur 90

Tema Suicidprevention:

Dags att häva tabustämpeln minska antalet självmord, bland annat genom att våga prata om ämnet. Tabustämpeln måste hävas. Att prata om självmord är inte farligt. Däremot är det farligt att ensam bära på mörka och suicidala tankar och aldrig dela dem med någon. En viktig målgrupp är unga killar – mer än 70 procent av alla som begår självmord är män. Bland män i åldern 15–44 år är självmord den absolut vanligaste dödsorsaken. Från det att de föds är många män dåligt rustade att möta motgångar, separationer och annat som tyvärr hör till det normala i livet och som kan leda till psykisk ohälsa och i förlängningen självmord. Skolan har här en nyckelroll i att stärka alla barns – inte bara flickors – sociala och emotionella kompetens. Vi hoppas att detta temanummer ger kunskap, idéer och inspiration till hur det suicidpreventiva arbetet kan utvecklas inom en mängd arenor. Föreningens nästa bidrag till det suicidpreventiva arbetet blir ett projekt som inleds i höst, då vi startar en webbplats riktad till unga vuxna som mår psykiskt dåligt och kan vara självmordsnära. Projektet fokuserar på unga män, och tanken är att erbjuda dem möjligheten att chatta, diskutera och maila frågor till specialutbildade volontärer. Filosofin bakom sajten är enkel: Att prata om självmord är ett skydd för livet.

Arbetet med att förebygga självmord har utvecklats på senare år. Flera viktiga initiativ har tagits, såsom inrättandet av regionala suicidpreventiva nätverk, riksdagsbeslutet om en nollvision, samverkansprojektet SPIS (se sid 66) och utbildningsprogrammet Första Hjälpen till Psykisk Hälsa (sid 58). Än har dock inte dessa initiativ gett tydliga avtryck i självmordsstatistiken. Den stora minskningen i självmordstalen skedde på 1980- och 90-talen. Under 2000-talet har kurvan planat ut, och i åldersgruppen 15–24 år kan man till och med se en oroande ökning. Varje år är det cirka 1500 människor som tar sitt liv i Sverige – 4 gånger fler än antalet trafikdödade. Bland barn i åldern 15-19 år sker det drygt ett självmord i veckan. Många föräldrar oroas över att deras barn ska dö i trafiken eller genom dödligt våld. Statistiskt sett borde de känna större oro för att deras barn ska ta sitt liv. Självmord är alltså ett betydande folkhälsoproblem. Det verkar som om insikten om problemets omfattning börjar nå ut, men att vi fortfarande handskas valhänt med frågan. Många – även inom människovårdande yrken – är osäkra om hur man ska möta en suicidal person, och stödet till efterlevande behöver utvecklas, inte minst för att anhöriga själva har en överrisk att begå självmord. I förlängningen kan dock alla bidra till att

Redaktionen

Aktiv fritid för äldre

– för 50 år sedan

”...Under det gamla bonde- och hantverksamhällets tid levde oftast flera generationer i gemensamma storhushåll. Inom denna gemenskap, som samtidigt hade produktionsmässiga uppgifter, fanns fullt upp av viktiga arbetsuppgifter även för de gamla. Dessa storfamiljshushåll har så gott som försvunnit. Numer utgör tvågenerationsfamiljen den helt dominerande hushållsenheten, och de gamla har genom denna utveckling överlämnats åt sig själva i en utstäckning som var helt okänd tidigare. Stadslivet ställer oftast större krav på anpassningsförmågan, och de gamlas omedelbara anknytning till samhället och ett normalt gemenskapsliv försvåras ofta.

...Här sammanstrålar man även kring schackbrädet eller spelbordet där framförallt färdigheter i priffe eller bridge visas upp, eller kanske man bara träffas för att prata bort en stund, dricka en kopp kaffe tillsammans, studera dagens tidning eller lyssna på radionyheter. I omedelbar anslutning till dessa lokaler disponerar fritidsavdelningen större samlingssalar. Till dessa förlägges de mer publikdragande arrangemangen, såsom filmföreställningar, föreläsningar, underhållning av olika slag samt givetvis pensionärsgymnastiken som likaledes kräver stort utrymme.

...Detta var en del av de synpunkter som låg till grund för det beslut Stockholms stadsfullmäktige fattade sommaren 1956 om kommunal medverkan till fritidssysselsättningen för folkpensionärer. Verksamheten tog omedelbart sikte på att ställa erfoderliga lokaler till förfogande, dit pensionärerna kunde gå på dagar och tider som passade bäst. Lokalerna skulle vara smakfullt och ändamålsenligt inredda samt försedda med kokmöjligheter och köksinventarier, radio och TV, sällskapsspel samt tillgång till dags- och veckotidningar. Dessa lokaler, fördelade inom de olika stadsdelarna, utgör centrum för den lokala verksamheten.

….Den, pensionärsgymnastiken, förekommer när detta skrives i 17 olika grupper, var och en under ledning av en specialutbildad ledarinna. Till denna verksamhetsform vill vi också gärna räkna de friluftsbetonade utfärder som under några år arrengerats. Här bjuds deltagarna till någon friluftsgård där sysselsättningen består av varpa, fotboll, boccia, fiske, promenader, gymnastik, dans, ringlekar och liknande. Något tävlingsmoment förekommer i praktiskt taget samtliga ”grenar”.” Gösta Löw (ur Psykisk Hälsa 1962:2)

TIDSKRIFTEN PSYKISK HÄLSA Tidskrift för främjandet av psykisk hälsa. Organ för Föreningen Psykisk Hälsa. Utkommer med 4 nr/år. Årgång 53

MEDLEMSKAP (inkl. prenumeration på tidskriften och det elektroniska veckobrevet samt rabatter på skrifter och seminarier) Företag, institutioner, organisationer 750kr/år, Privatpersoner 400 kr/år, Heltidsstuderande och pensionärer 250 kr/år Lösnummer 99 kr Org.nr. 802002-7291 Plusgiro 541 73-0, bankgiro 944-4043 Föreningen har 90-konto, pg 900853-3

ISSN: 0033-3212 Copyright © Föreningen Psykisk Hälsa 2012 CHEFREDAKTÖR & ANSv. UTGIVARE: Per-Anders Rydelius REDAKTÖR: Carl von Essen Omslagsillustration: Jonas Rahm REDAKTIONSKOMMITTÉ: Robert Erikson, fil. dr, professor i sociologi; Siv Fischbein, professor emerita, specialpedagog; Fredrik Lindencrona, leg. psykolog, fil. dr.; Cecilia Modig, socionom och författare; Per-Anders Rydelius, professor i barnoch ungdomspsykiatri, överläkare och Ann-Charlotte Smedler, professor i psykologi.

MANUS TILL PSYKISK HÄLSA: Maila info@psykiskhalsa.se ANNONSERA: För information och annonsprislista, kontakta info@psykiskhalsa.se, 08-34 70 65 eller se www.psykiskhalsa.se Form & Produktion: Pelle Isaksson TRYCK: Edita, Västra Aros 2012. Denna tidskrift är tryckt på miljövänligt papper.

FÖRENINGEN PSYKISK HÄLSAS KANSLI: Kammakargatan 7, 4 tr, 111 40 Stockholm Telefon 08-34 70 65, info@psykiskhalsa.se, www.psykiskhalsa.se

Mångfaldigande av innehållet i denna tidskrift, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt den 30 december 1960 förbjudet utan medgivande.

Färre självmord men långt till noll visionen

Carl von Essen är generalsekreterere för Föreningen Psykisk Hälsa. Han har tidigare arbetat som journalist och på bl a Rädda Barnen, Mentor Sverige och Global Utmaning.

skett en liten ökning det senaste decenniet. Siffrorna ovan inkluderar både säkra och osäkra självmord. Enligt den Internationella klassifikationen av dödsorsaker och sjukdomar (ICD), är säkra självmord de fall där inget tvivel råder om att avsikten har varit att ta sitt liv, medan klassificeringen osäkra självmord används när man är osäker på uppsåtet bakom dödsfallet, dvs. om det var en avsiktlig handling eller ett olycksfall. I Sverige är andelen osäkra självmord relativt hög, cirka 20 procent av det totala antalet. De flesta osäkra fall kan hänföras till förgiftningar. Man får en underrapportering av självmord om man väljer att räkna bara säkra diagnoser. Det finns också ett mörkertal bland äldre där självmord kan rubriceras som sjukdom och bland döda i trafiken där ett självmord ofta felaktigt kan rubriceras som trafikolycksfall.

Antalet självmord i Sverige har under 1980och 1990-talen minskat. Självmord är dock fortfarande ett betydande folkhälsoproblem, särskilt bland unga män. Nedan ges en bild över problemets omfattning och utveckling. Artikeln bygger främst på rapporter från NASP (Nationellt centrum for suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) som i sin tur bygger på Social styrelsens dödlighetsdata.

Sjunkande självmordstal utom bland yngre

Antalet självmord minskade i Sverige under 1980och 1990-talet, för att plana ut under 2000-talet. Självmordstalet, dvs. antalet självmord per 100 000 personer har sedan 1980 minskat från 33,3 till 18,4 år 2010, dvs. en minskning med 45 procent. I absoluta tal rör det sig om en minskning från cirka 2200 till drygt 1400 självmord år 2010, det senaste året för vilket Socialstyrelsen har statistik i sitt dödsorsaksregister. Den åldersgrupp som har högst självmordstal är personer i övre medelåldern, dvs. 45–64 år, följt av personer över 65 år. Sedan 1980 har självmordstalet sjunkit för samtliga åldersgrupper utom unga i åldern 15–24 år, där det snarare har

Fler självmordsförsök bland yngre

Självmordsförsök skiljer sig betydligt från fullbordade självmord. Det finns ingen heltäckande statistik över självmordsförsöken, eftersom dessa i många fall aldrig kommer till någon myndighets eller vårdgivares kännedom. Den statistik som

Ingen ska behรถva ta sitt liv

Gunilla Wahlén är f.d. riksdagsledamot, anestesi sjuksköterska och universitetsadjunkt/vårdlärare. Hon är ordförande i SPES, anhörigföreningen för dem som har drabbats av självmord, och är själv drabbad då hennes pappa och syster tagit sina liv.

När någon i vår närhet plötsligt dör – det kan vara mitt barn, mamma, pappa, syskon, sambo eller bästa kompis – känns förlusten förlamande, outhärdlig och katastrofal. Självklart är det smärtsamt att mista någon oavsett orsak till dödsfallet och när i livet det sker. Men att mista någon på grund av ett självmord gör sorgen extra tung att bära. Jag minns fortfarande med fasa hur det kändes båda gångerna då jag fått telefonsamtal från polisen att min närstående tagit sitt liv. Jag blev alldeles torr i munnen, mitt hjärta slog volter, jag frös och blev helt tom i huvudet. På liknande sätt som många beskrivit att vi reagerade när beskedet kom att Olof Palme var död, har minnet etsat sig fast. Beskedet att min pappa var död kom som en blixt från en klar himmel. Polisen ringde och meddelade helt kort att pappa avlidit, att han tagit sitt liv under dramatiska former. När min lillasyster Siv efter flera års kamp mot sin depression och ångest nio år efter pappas död tog sitt liv var det inte lika oväntat, eftersom hon gjort flera självmordsförsök. Jag blev så förtvivlad över att pappa hade mått så dåligt att han tog sitt liv utan att säga något till någon, inte ens till mig, sin egen dotter, som var anes-

tesisjuksköterska och ambulansförarinstruktör som jobbade på operation- och intensivvårds avdelning. Varför hade han inte sökt hjälp i sin livskris, när han mådde så dåligt att han inte orkade leva? Det är ju ett livhotande tillstånd. Varför åker man inte till akuten när livslusten försvinner eller hjärtat brister, som man gör när man får bröstsmärtor? Varför fick inte Siv specialisthjälp mot sin ångest? Hon blev utskriven från medicinkliniken med nya tabletter men ingen remiss till psykiatrisk vård efter varje självmordsförsök.

Suicid vanligare än trafikdöd

Suicid är den vanligaste orsaken till dödsfall hos män under 44 år och näst vanligaste orsaken för kvinnor under 44 år i Sverige. Den vanligaste dödsorsaken hos unga och medelålders är alltså inte trafikolyckor, drunkning eller våld och mord. Tack vare en systematisk satsning och prioritering med en så kallad nollvision inom trafiken har trafikdöden minskat kraftigt, trots att fordonstrafiken ökar. Tyvärr ser vi inte samma strategiska satsning och prioritering för att förebygga att någon tar sitt liv. Siffrorna visar sitt tydliga språk. Antalet som avlidit genom

Samh채llets lidandeproduktion och behov av resiliens

Jan Beskow är professor och läkare, specialist i psykiatri och socialmedicin. Han är vice ordförande i Suicidprevention i Väst, SPIV, och knuten till Sektionen för psykiatri, Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Han har arbetat i 45 år med suicidprevention.

Länge har människan noterat att tusentals människor dör därför att det samhälle vi byggt i rekordfart de senaste 250 åren inte är anpassat till hur vi är konstruerade. Inom olycksfallsprevention kom de goda resultaten först när individperspektivet övergavs för systemperspektivet. Principerna för olycksfallsprevention är en grundbult i byggandet av framtida fysiska samhällen. Ett viktigt faktum försummade man dock. Det dör lika många av brister i samhällets psykosociala konstruktion! Suicidprevention är fortfarande individinriktad och ineffektiv. Ett systemteoretiskt perspektiv med resiliens som mål, dvs. snabb återhämtning under fortsatt utveckling, borde kunna ändra på detta. I fortsättningen bör samhället psykosocialt utformas enligt suicidpreventiva principer för att reducera antalet dödsfall och skador och bättre anpassas till vad vi klarar av. Suicidala personer och deras anhöriga lider svårt av suicidalitet. Samhället representerat av personal inom hälso- och sjukvården lider av att inte kunna möta och hjälpa dem effektivt. Allt detta ingår i samhällets produktion av lidande. Vi behöver förstå vad som händer för att samhället skall kunna utvecklas vidare. Ett nytt grepp är nödvändigt.

En häpnadsväckande okänslighet

I arbetet med suicidprevention har jag mött en ung kvinna som utsattes för en ovanligt rå gruppvåldtäkt av tre unga män. För henne var detta en psykisk olyckshändelse. Denna första fysiska våldtäkt hade hon med rätt vård sannolikt klarat av på några månader. På den följde en andra våldtäkt, som var mycket värre. Genom samhällets tabuering och genom vår tendens att på olika sätt straffa våldtäktsoffer fick hon ingen akut vård utan slöt sig inom sig själv. Detta berövade henne mer än tio år av hennes liv. De tre männens beteende väckte min uppriktiga vrede. Är de egentligen människor, när de gör så? Medan det samhälle som svarade för den andra våldtäkten, som var mycket värre, hos mig knappast föranledde någon vrede alls, snarare ett tyst accepterande: ”Ja, så är det!”. Nu med lite distans lär det mig att ett individualperspektiv på människors lidande leder till en demonisering av förövaren till tröst för mig själv, men också till en brist på engagemang i och ansvarstagande för samhällets produktion av lidande. ”Samhället” är en kognitiv konstruktion. Samhället lider inte. Det är den enskilde medlemmen av kött och blod som lider. Därför måste var och en av oss efter bästa förmåga använda sitt lidande till att ta an-

Att vägra mörda sitt själv

Problemet med samhällets psykosociala produktion av lidande har lösts genom att lägga ansvaret på den suicidala personen. Hon vill ju dö! Hon vill ju mörda sitt själv! Att förlägga hoten inom människan har emellertid sedan länge övergivits inom olycksfallspreventionen, som effektiviserats med hjälp av systemteori. I själva verket arbetar den suicidala personen intensivt på att stå emot sina suicidala impulser. Hon vägrar att mörda sitt själv. För att förstå hur detta går till behövs en ökad förståelse för hur självet konstrueras och används. I mötet med vår tids många symboliska hot övergår en del personer från problematisering via personifiering till suicidalisering, hela tiden under alltmer desperata försök att rädda sina liv. Kroppen vill leva men kognitionerna vet inte alltid hur det ska gå till Albert Camus hävdade att livet saknade mål och mening. Slutsatsen i Myten om Sisyfos blev ändå att Sisyfos förmodligen ville leva, ty lusten kommer ur kroppens liv. Faktum är att människan utstår nästan vilken plåga som helst för att få vara kvar i livet. Kroppen vill leva men kognitionerna, dvs. varseblivningar, bilder, minnen, tankar,

problemlösningar m.m., vet inte alltid hur det ska gå till. Suicidalitet handlar om att finna ett sätt att hantera sin smärta och sina förluster så att kroppen ändå kan leva. Livet är större än våra tankar om det.

Ett krossat själv

Den unga kvinna jag berättade om i artikeln om samhällets produktion av lidande (sid 18) utsattes för en ovanligt rå våldtäkt. Under denna kände hon att hon dog psykiskt, blev fullständigt ödelagd. Ödelägga innebär att göra så att något blir helt oanvändbart för människor. Hon kände djup skam och ville inte att någon skulle plågas av att se hennes elände. Det själv hon hade byggt upp sedan hon föddes med alla dess erfarenheter, scheman och speciella identitetsmarkörer krossades. Genom att dölja sig bakom ett tomt skal kunde hon om än med svårighet fortsätta och genomföra sin utbildning. Om detta inte fungerade skulle hon ta sitt liv. Uppenbarligen hade hon tagit till sig det omgivande samhällets värderingar att en kvinna som utsatts för våldtäkt inte bör få finnas längre. Detta väcker flera frågor: Vem är det som dödar och vem är det som dödas? Vem är jag? Jag själv? Självet?

Psykisk hälsa, själv mord och Internet

Michael Westerlund, fil dr Gergö Hadlaczky, univ.adjunkt Vladimir Carli, MD Danuta Wasserman, professor Samtliga verksamma vid NASP (Nationellt centrum for suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa)

olika sociala och kulturella bakgrunder. Och Internet är idag den främsta kommunikationsdet som händer på Internet får konsekvenser för plattformen i världen, med mer än 2 miljarder verkliga människor. Delar av Internet kan, och användare. I Europa använder de flesta invåbör, ses som en typ av virtuella sociala miljöer där narna Internet dagligen för att kommunicera, människor möts och utbyter tankar, känslor och informera sig och uträtta olika ärenden, och nya erfarenheter. Och precis som de fysiska miljöerna applikationer och användningsområden utvecklas så finns det både posiständigt. Även om tiva och uppbyggliga internetanvändandet virtuella sociala miljöer gradvis har jämnats Internet är inte en och tydligt destruktiva ut mellan länderna låtsasvärld, den befolkas sådana. I denna artikel i den Europeiska av riktiga människor tar vi upp hur självunionen, så finns det med olika sociala och mordskommunikation fortfarande relativt på Internet kan produstora skillnader. I kulturella bakgrunder. cera nya former – eller exempelvis Sverige förstärka tidigare former och Finland använ– av osäkerhet, risker och hot, men vi berör också der omkring 90 procent av befolkningarna sig de möjligheter Internet kan medföra vad gäller av Internet, medan användningen i länder som suicidpreventiv verksamhet. Rumänien, Bulgarien och Portugal understiger 50 Hur ser det då övergripande ut på Internet vad procent. gäller suicidpreventiva respektive självmordsföEn central aspekt av internetanvändningen respråkande webbplatser? Vilka röster är det som är att skillnaden mellan den personliga, intima främst kommer till tals? kommunikationen och den offentliga, publika Ett sätt att försöka besvara dessa frågor är att kommunikationen delvis har suddats ut, vilket göra som de flesta användare gör när de söker också får konsekvenser för hur självmordsämnet efter något på Internet; använda en sökmotor. Ett hanteras i samhället. Internet är inte en låtsasantal forskare har de senaste åren använt sig av värld, den befolkas av riktiga människor med

Skam bakom maskerna – föräldrars perspektiv på sina söners självmord

Annelie Werbart Törnblom är legitimerad psykolog och doktorand vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Karolinska Institutet, Stockholm.

Självmord är vanligare bland pojkar än flickor. I denna artikel presenteras en modell av processerna bakom fullbordade självmord bland pojkar och unga män, grundat i deras föräldrars uppfattningar. Djupintervjuer med föräldrar till 33 pojkar som begått självmord analyserades med metoden grundad teori. Vanligen gömde pojken sina problem ”bakom en mask” medan föräldrar och professionella knappt märkte pojkens problem eller förstod nödsituationen. Fyra vägar till självmord kunde identifieras: pojken var jagad av yttre fiender eller förföljd av egna tankar och föreställningar, missbrukade, var deprimerad eller psykotisk. Olika former av skam doldes bakom masken av Clownen, Krigaren och Prinsen. Framtida preventiva program behöver vara inriktade på hinder för kommunikation mellan alla inblandade parter. Unga människor har idag den högsta självmordsrisken i en tredjedel av länder (WHO, 2011). Även om kvalitativa analyser av intervjuer med familjer till de som begått självmord kan ge ny kunskap finns det få sådana studier. I en undersökning vid Karolinska Institutet gör jag en jämförelse mellan självmord och plötslig våldsam död bland barn, ungdomar och unga

vuxna upp till 25 år i Stockholms län. I denna studie har jag analyserat intervjuer med mammor och pappor till 33 pojkar som begått självmord. Pojkarna var vid självmordstillfället mellan 12 och 25 år gamla (medianålder 22 år). Jag kontaktade familjerna cirka 3 månader efter dödsfallet och de flesta intervjuerna gjorde jag i hemmet. För att ta fasta på föräldrarnas egen förståelse har jag använt mig av metoden grundad teori. Föräldrarna beskrev ett antal samverkande faktorer som bidrog till självmordet, vilka kunde sammanfattas i 33 teman. Relationerna mellan kategorierna kan ses som en ”kugghjulsmekanism” med föräldrarnas kugghjul, pojkens kugghjul och de professionellas kugghjul.

Föräldrarnas kugghjul

Typiskt beskrev mamman att pappan var oengagerad i fadersrollen, otillgänglig, opålitlig, känslomässigt blockerad eller alltför inblandad, intolerant och krävande. Hans otillgänglighet kunde bero på kriminalitet, alkoholproblem, depression eller fysisk frånvaro Ibland kunde pappan medge att han var oengagerad, otillgänglig eller opålitlig. Typiskt kände mamman att hon hade hela ansvaret och saknade stöd av pappan både i hem-

Det finns ingen n책d i detta

Roberth Ericsson är författare, poet och redaktör och gav nyligen ut boken ”Fadersfärd” som är påverkad av hans fars självmord 2010. I en debattartikel 2011 konstaterade han att barn till en förälder som tagit sitt liv löper 2,5 gånger högre risk att själva gå samma väg, och att det krävs en genomgripande satsning även på de efterlevande. Inför produktionen av detta temanummer skrev Roberth Ericsson texten på de följande sidorna. Han har gett kommentaren nedan till texten.

Med andra ord: man bygger upp. Och river ”Varför envisas en person med att skriva ner. Först när endast de allra mest nödvändiga om det som ändå inte låter sig beskrivas? delarna av byggställningen Och ännu viktigare: (läs: fragmenten av text) hur går vederbörande återstår överväger man att tillväga i sitt självskrivna avsluta. Kvar blir då det misslyckande? Dessa två Det sista jag vill mest förbjudna och minst frågor har upprepade är att min dotter litterära, det patetiska och gånger föresvävat mig i framtiden ska pretentiösa. I detta fall i form under arbetet med denna tvingas få det av ett växelspel mellan dikt text. Givetvis saknar de och prosa, bearbetningar av entydiga svar, men något samtal jag fick. spridda noteringar på lappar preliminärt — i brist på och i anteckningsblock, brev bättre — kan ändå sägas. och mejl. Ett löjligt allvar som inte kan hjälpas. Man gör det för att motsatsen inte är något alternativ; för att alla masker slutligen har Fast mest av allt är den här texten att betrakta fallit. Man står där med sitt ansikte och sin som en fortsättning på det som påbörjades svärta. Och man har en gång för alla accepterat i min bok Fadersfärd från tidigare i år: ett det oundvikliga nederlaget. slags blint sökande efter en nåd som inte kan formuleras. Som kanske inte bör formuleras. Men själva skrivakten, detta att man skriver, Men skrivas fram. Som om man inte hade kan vara en glipa där ljuset sipprar in; istället något val. Som ett preliminärt svar.” för att fråga sig vad man ska skriva, så skriver man bara. Sedan lyssnar man efter falska tonfall och missljud i texten. Och skriver om. Sedan håller man på så där. Och till sist blir det något.

Första hjälpen till psykisk hälsa

Britta Alin Åkerman, Anne Stefenson, Gergö Hadlaczky, Vladimir Carli, Danuta Wasserman, Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP).

INLEDNING

Att tala om självmord och självmordstankar är svårt. Föreställningar, myter och tabun som de flesta av oss bär med sig förstärker svårigheterna. Samlade forskningsrön talar för att självmordsnärhet oftast samvarierar med psykisk ohälsa. Första Hjälpen-programmet är tänkt att underlätta för individer ur allmänheten att kunna ta kontakt med och stödja en hjälpbehövande person, i en vardaglig icke-professionell situation.

BAKGRUND

I ett delbetänkande ifrån Socialdepartementet angående självmordsprevention (SOU 2010:31) behandlades frågan om på vilket sätt ett nationellt självmordsförebyggande arbete skulle kunna komma till stånd. Regeringen beslöt i november 2010 att ge i uppdrag till NASP att genomföra en pilotstudie för att pröva ett australiensiskt utbildningsprogram under svenska förhållanden. I regeringsbeslutets skrivning understryker man att det befolkningsinriktade självmordsförebyggande arbetet har och ska ha ”en tvärsektoriell folkhälsovetenskaplig bred ansats”. Ett befolkningsinriktat arbete bör ha som målsättning att:

• sprida kunskap om ”vad som kan leda till självmordsförsök och självmord” • ”minska rädslor, tabun och stigmatisering som självmord och psykisk sjukdom omgärdas av” • ”bidra till utvecklingen av stödjande miljöer” I en webbaserad kartläggning genomförd av NASP (Mobrandt, 2009) har det visat sig att endast fem av 209 svenska kommuner har uttalade mål och endast några få har särskilt avsatta medel för att förebygga självmord. Befolkningsinriktade utbildningsinsatser bör ge allmänheten och organisationer förutsättningar, kunskaper och verktyg som gör det möjligt att påverka och ingripa i individuella risksituationer. Ett förebyggande folkhälsoarbete måste också genom kunskapsspridning kunna påverka attityder till risksituationer i samhället. Attityder är värderande till sin natur (Ajzen, 1980, 1988) och således en persons benägenhet att reagera positivt eller negativt till personer eller företeelser; det gäller även självmord och psykisk sjukdom. Våra attityder påverkas av olika faktorer, bl.a. kunskap, tidigare erfarenheter och personligheten (Samuelsson et al., 1997; Salander Renberg, 1998; Ramberg, 2000; Ramberg, 2003) och hjälper oss att förstå världen omkring oss, att försvara

SPIS – Samverkan för att förebygga självmord inom Stockholms län 66

Britta Alin Åkerman & Gergö Hadlaczky, är professor respektive universitetsadjunkt, knutna till Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, NASP.

Inledning

Under hösten 2009 bildades en samverkansgrupp i Stockholms län med representanter från SOS Alarm, Brandförsvaret, Polisen, Stockholms läns landsting och ambulanssjukvården (AISAB) för att ta reda på hur man skulle kunna förebygga och förhindra självmord i länet. Projektet benämns SPIS (SjälvmordsPrevention i Stockholms län) och är inspirerat av positiva erfarenheter från Jönköpings län. Syftet är att öka involverade myndigheters och organisationers möjligheter att förebygga, förhindra och följa upp självmord och självmordsförsök. Projektet får kontinuerligt metodstöd från Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP) i dess roll som nationell och Stockholms läns landstings expertfunktion när det gäller självmordsprevention.

BAKGRUND

Självmordsprevention är en prioriterad fråga i Folkhälsopropositionen (2007/08:110) och regeringen beslutade i juni 2008 om en vision att ingen skall behöva ta sitt liv. En av nyckelpunkterna i propositionen är att öka kompetensen hos personer inom de organisationer i samhället som kan medverka till att självmorden minskas.

Stockholms läns landsting har, i linje med propositionen, också fattat ett beslut om en ”Strategi för en nollvision för självmord inom Stockholms läns landsting” (2008). Genom att ett stort antal självmordsförsök görs i Stockholms län, leder detta till att olika aktörer som polis, räddningstjänst, ambulanssjukvården, SOS Alarm samt hälso- och sjukvården kommer i kontakt med självmordsnära personer och att de därmed i sitt arbete försöker förhindra fullbordan av de intentioner som uttalats eller befaras. I starten av SPIS-projektet besökte olika involverade personer i projektet ansvariga för ett liknande projekt i Jönköpings län. Där har man genomfört ett framgångsrikt arbete med att utveckla de olika aktörernas förmåga att samverka för att avvärja självmord och självmordsförsök. Räddningstjänsten i Jönköping tog för cirka fem år sedan initiativet att, med stöd av dåvarande Räddningsverket, beskriva hur ett effektivare samarbete skulle kunna se ut mellan räddningstjänsten, ambulanssjukvården, SOS Alarm, hälso- och sjukvården och polismyndigheten när någon hotar att ta sitt liv. Bakgrunden var att samtliga aktörer vid ett flertal tillfällen upplevt att rutiner och ansvarsförhållanden var otydliga. Ett gemensamt förslag till larmplan har utarbetats i Jönköping där syftet har

10 år med Nationella Hjälplinjen – så här arbetar vi

Ylva Kurtén är leg.psykolog, och under 2009–2011 anställd som projektmedarbetare inom Nationella Hjälplinjen. Nu medarbetare på Inera AB, samt driver privat verksamhet inom primärvården.

Nationella Hjälplinjen driver sedan 2002 en jourverksamhet för personer i psykisk kris och deras närstående. Verksamheten startade på initiativ av ett antal intresse- och anhörigföreningar inom det psykiska hälsoområdet och utvecklades snart till att ha hela Sveriges befolkning som målgrupp. Verksamheten består idag, förutom av en rikstäckande jourtelefon för människor i psykisk kris och deras närstående, också av ett webbaserat krisstöd, Skriv till Hjälplinjen.se. Hjälplinjens övergripande uppdrag är att göra professionellt krisstöd mer tillgängligt för allmänheten och på det sättet arbeta förbyggande för ökad psykisk hälsa i samhället. Målsättningen är att allmänheten ska kunna vända sig till Hjälplinjen i livssituationer som är psykiskt påfrestande men där steget att söka hjälp av psykiatrin eller hos en psykolog eller kurator ännu inte är taget. Det stöd som Hjälplinjen erbjuder är tillfälligt och innebär en stödjande kontakt i den akuta stunden, men också hänvisning vidare till mer kontinuerlig hjälp eller behandling. En målsättning med verksamheten är att vara ett avlastande komplement till annan vård. En central tanke som verksamheten vilar på är att en god första erfarenhet av hur det kan vara att öppna sig kring

svåra känslor är en viktig del av ett preventivt arbete. Hjälplinjens arbete har präglas av nytänkande och utveckling med stöd i beprövad kunskap, både när det gäller i sättet att arbeta och i användandet av modern teknologi i arbetsverktyg och marknadsföring. Samtidigt präglas verksamheten av närheten till och kännedomen om brukarperspektivet. Detta har varit viktigt i arbetet med att professionellt möta människor som mår och reagerar på sätt som betecknas som psykisk ohälsa. Verksamheten drivs sedan 2012 av Inera AB som är ett företag som ägs av Sveriges landsting och regioner.

Vilka möter vi?

Under 2011 tog Hjälplinjen emot 9291 samtal och 1609 frågor. Medelåldern på de inringande är 43 år och det är till övervägande delen kvinnor som ringer. Inringarnas problematik varierar från ”ångest/depression” som den vanligast presenterade problematiken med ”relationsproblem” som näst vanligast. Av de inringande är det 7 procent som presenterar suicidproblematik och bland de inskrivande något fler. Både de som ringer och skriver är anonyma vilket skapar särskilda

Utbildning av personal som kommer i kontakt med sjĂ¤lvmordsnĂ¤ra personer â&#x20AC;&#x201C; ett bidrag till nollvisionen

Marie-Louise Söderberg är beteendevetare, projektsamordnare Modellprojektet, NASP (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, Stockholm), Daniel Frydman är specialist i allmän psykiatri, leg psykoterapeut, psykoanalytiker, projektledare Noll självmord i Stockholms län i Modellprojektet, Stockholm.

Nollvisionen för självmord är inte okontroversiell, i synnerhet i psykiatrin, där personalen kan uppleva nollvisionen som ett ouppnåeligt krav som lägger ett alltför stort ansvar på dem. En viktig suicidpreventiv strategi är därför utbildning av personal inom vård, omsorg och socialtjänst. I artikeln beskrivs en intervjustudie kring synen på nollvisionen, samt den stora utbildningssatsning som gjorts inom Modellprojektet Noll självmord i Stockholms län.

chefsöverläkare, två medicinskt ansvariga läkare och en mentalskötare med behandlingsansvar och två personer med övergripande ansvar för psykiatrin; ett landstingsråd och en hälso- och sjukvårdsdirektör samt en professor i psykiatri och suicidologi. De fick ge sin syn på nollvisionen och hur den kan uppnås samt om Lex Marias betydelse för det suicidpreventiva arbetet.

”Alla patienter går inte att hjälpa”

Inom Modellprojektet har personal som kommer i kontakt med självmordsnära personer inom olika verksamheter inom fyra stadsdelar i södra Stockholm cirka 300 000 invånare, utbildats i suicidprevention. Tidigt i detta arbete mötte vi motstånd och negativa attityder från personal inom psykiatrin till den uppställda nollvisionen för självmord. Vad handlar detta motstånd om? Otillräckliga resurser, maktlöshet inför ett svårt uppdrag, okunskap eller motstånd till påbud ”uppifrån” ? En av oss, Marie-Louise Söderberg undersökte frågorna i en intervjustudie 2011. Djupintervjuer gjordes med sju personer, fyra från psykiatrin; en

Alla intervjuade är för en nollvision för självmord på ett övergripande plan, men psykiatrins personal menar att alla patienter inte går att hjälpa. De upplever att kravet på en nollvision gör att de tvingas välja att ta hand om självmordsnära och självmordshotande patienter på bekostnad av kroniskt sjuka och mer inåtvända patienter. De uppfattar också nollvisionen som ett krav på att självmord inte får förekomma. En nollvision för trafiken är lättare att anamma. Trafikdöd är sällan självvald, förutsägbar, skamfylld eller en följd av sjukdom, men detta gäller nästan alltid vid suicid. Fartgränser, trafikregler, samt tekniska

Riskbeteende och psykisk ohälsa hos unga i Europa – Resultat från projektet SEYLE

Danuta Wasserman är professor i psykatri och suicidologi, Rigmor Stain är docent och Vladimir Carli är lektor och med.dr. Samtliga är verksamma vid Centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP) vid Karolinska Institutet, Stockholm.

Bakgrund

Självmord är ett folkhälsoproblem i de flesta länder och en av de ledande dödsorsakerna i världen för individer äldre än 25 år och den tredje i ordningen för personer under 25 år. Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar att omkring 1 miljon människor tar sitt liv varje år. Sju av de 15 länder i världen som har högst självmordstal (antal självmord/100 000 individer) ligger i Europa (Wasserman et al 2010). Självmordstalen är som regel mellan 2–8 gånger högre för män jämfört med för kvinnor. Den allmänna trenden i Europa är att självmordstalen sjunker och att nedgången är kraftigare för män än för kvinnor. I Sverige har det emellertid inte skett någon minskning av självmordstalen för män i åldrarna 15–24 år under det senaste decenniet, och för kvinnor finns det här snarare en tendens till ökande självmordstal (Jiang et al, 2010). Man beräknar att det i denna åldersgrupp sannolikt sker 100 till 200 självmordsförsök för varje fullbordat självmord. Tyvärr är våra kunskaper rörande riskfaktorer för självmordsbeteende hos unga människor relativt bristfälliga. En fokuserad forskning ökar vår förståelse av den mångfald av faktorer som bidrar till eller förhindrar självmordsbenägenhet hos unga människor.

Ett självmord är inte en isolerad händelse utan snarare ett slutsteg i en längre eller kortare tids process. Biologiska, sociala, psykologiska och existentiella faktorer samverkar och samverkan sker i övervägande fall tillsammans med någon form av psykisk sjukdom. Vid unga människors självmordsförsök eller självmord har någon underliggande psykisk sjukdom ofta inte uppmärksammats och behandlats. Andra faktorer som bidrar till självmordsbeteende är social isolering under barnaåren, dålig integration i skolan, exempelvis att skolka, och fattigdom (Rojas & Stenberg, 2010) Andelen ungdomar som visar självskadebeteende har ökat i Europa och de flesta av dessa ungdomar har avsiktligt överdoserat läkemedel. Här finns ett stort mörkertal eftersom ett stort antal ungdomar inte söker läkarvård och det gäller i stor utsträckning de som skär sig. Man kan ofta inte från registerdata dra någon slutsats om vilken avsikt man haft med självskadan, därför vet man inte om diagnosen självskada även inkluderat självmordsavsikt. Endast en minoritet av dem som söker för självskada får en psykiatrisk diagnos vid vårdtillfället. Man beräknar att cirka 40–50 procent av dem som dör genom självmord

Debatt & aktuell litteratur

Det började med att ett hjul kom – reflektioner från ett seminarium om internetberoende

Psykisk Hälsa höll den 29:e mars ett seminarium i Stockholm om ”Internetberoende”. Bakgrunden var att allt flera föräldrar oroar sig för sina ungdomars förhållande till internet som tar allt mera av deras vakna tid i anspråk. På seminariet vittnade också skulkuratorer om hur framför allt pojkar blir så uppslukade av internet att de inte sover på nätterna, inte kommer till skolan på dagarna och aldrig lämnar sina hem och sina datorer. De deltagande experterna gav en varierad och nyansarad bakgrund som väckte många frågor. Daniel Kardefelt-Winther som forskar kring internetberoende vid London School of Economics pekade på bristen på kunskap. De undersökningar som finns är ofta av alltför dålig kvalitet. Håkan Nyman, med.dr, specialist i neuropsykologi och hur hjärnan hanterar information ansåg att man kanske snarare borde tala om missbruk än beroende och pekade också på att det ofta är föräldrarna som får kritik av barnen att de är alltför lite närvarande för barnen och att föräldrarna är ständigt uppkopplade. Anders Tengström, med.dr, leg psykolog och beroendeforskare vid Karolinska Institutet, vittnade om det stora trycket från föräldrar som söker hjälp för sina internetberoende barn. Han ställde frågan om vi kanske om tio år kommer att anklaga oss själva för att inte ha tagit frågan på tillräckligt allvar och jämförde med den tidigare bagatelliserande synen på hasch. Marcus Mod från föreningen Goodgame som verkar för att främja dator- och TV-spel berättade om föreningens verksamhet för att främja positivt spelande och motverka missbruk. Uppenbart är att det ännu saknas tillräcklig kunskap hos vårdgivare för att kunna besvara oroliga frågor från föräldrar och elevhälsan och erbjuda behandling.

Personligen gjorde jag följande reflektioner efter seminariet: Är det rimligt att tala om” internetberoende” som ett slags psykiatrisk diagnos? På senare tid har en rad företeelser kommit att diskuteras utifrån risk för ”beroende”. Några av dem har det gemensamt att de 1. Betraktas som högst önskvärt och av samhället uppmuntrat beteende 2. Är lustbetonat och ger stimulans. tillfredställelse, status... Jag tänker på t.ex. ”shoppingberoende”. Hela vårt samhälle bygger på att vi ”shoppar”. Det är konsumtionssamhällets själva motor. Men vi förutsätts själva ansvara för att inte köpa mera än vi har råd med. Det är när man hamnar hos kronofogden eftersom man inte kan gå förbi en skoaffär utan att köpa nya skor som man ses som ”beroende”. Mångmiljonärer betraktas knappast som ”shoppingberoende” även om deras lyxkonsumtion är ofantlig och de har hela garderober fulla av skor. Det är alltså inte shoppingen i sig som betraktas som problematisk utan oförmågan att se verkligheten som den är, att anpassa sig till de villkor under vilka man lever. Verklighetsflykt som beroende

En överdriven konsumtion av dataspel kan kanske ses som verklighetsflykt, ett slags drog som används för att slippa handskas med och konfrontera en besvärlig verklighet. Man riskerar att fastna i sina fantasier. Det är svårt att vara tonåring och besvärligt att växa upp. Det har alltid varit lockande för ungdomar att försöka fly från alltihopa. Mest destruktivt som flyktmedel är förstås droger och alkohol som riskerar att skapa ett fysisk beroende utöver det psykiska. Men att fantisera och drömma är förstås inte destruktivt i sig. Seriemagasin, fantasylitteratur, rollspel och TV-såpor har i perioder slukat mycket tid för ungdomar och oroat vuxenvärlden. Och självklart måste vi känna oss oroliga om ungdomar känner så starkt behov av att fly från sin verklighet att de blir totalt uppslukade

Varje år begår cirka 1500 personer självmord i Sverige. Det är den vanligaste dödsorsaken bland unga män och ett allvarligt folkhälsoproblem. I detta temanummer bidrar Sveriges främsta experter inom suicidologi och suicidprevention. Den suicidala processen beskrivs, liksom flera exempel på framgångsrika projekt för att förebygga självmord. Författarna visar att självmord går att förebygga, men det kräver systemförändringar, bättre samverkan mellan samhällets aktörer, och tidiga satsningar på ungas psykiska hälsa.