Intervju med Aviaja Rhomann Pedersen, präst i den grönländska folkkyrkan

6. Relation till den grönländska folkkyrkan

Före mitt besök i Nuuk 2009 skrev jag till biskopen för den grönländska, lutherska folkkyrkan, Sofie Petersen, för att försöka boka tid med henne för ett samtal om hur hennes kyrka ser på pingstsamfundet INO. Både hon och domprosten hade planerat in resor just den vecka jag skulle vara i Nuuk och kunde därför inte ta emot mig.

Prästen Aviaja Rohmann Pedersen, vars uppsats om INO jag redan berättat om, ställde upp för en intervju. Hon har inte uttalat sig för sin kyrka utan endast som en av folkkyrkans präster. Rhomann Pedersen har, genom sin studie av INO, skaffat sig en god kunskap om Pingströrelsen i allmänhet och speciellt om INOs församling i Nuuk där hon deltagit i många gudstjänster.

Intervju med Aviaja Rhomann Pedersen, präst i den grönländska folkkyrkan

I början av intervjun säger Aviaja Rhomann Pedersen: ”Med årene har folkekirken forstået at det ikke er så stor forskel mellem os — mellem folkekirken og pinsekirken — og man ser det ikke så negativt på den som man har gjort.” Men samtidigt berättar hon att det fanns de som uppmanade henne att vara på sin vakt när hon skulle göra sin undersökning av INO. Ett av hennes motiv till studien tycks vara att hon själv ville söka kunskap och även upplysa andra om vad Pingströrelsen står för. Hennes syn på frikyrkorna i allmänhet är att de tillsammans med folkkyrkan ”har et budskab at forkynde og det er det kristne budskabet”.

Då jag frågar Aviaja vad hon ser som den största skillnaden mellan INO och den grönländska folkkyrkan, om man bortser från dopsynen, svarar hon att det är sången och musiken samt att man ber om helande för sjuka. Hon tycker att INOs sånger, med ”de mange gentagelser” (sv. ’omtagningar’) är lätta att sjunga med i. Hon berättar att man i hennes kyrkas gudstjänster

41

inte ber för enskilda människors hälsa. Det sker däremot i själavården. Rhomann Pedersen säger att hon respekterar att man i INO ber om helande i gudstjänsterna och att hon är dybt taknemmelig om det kan hjälpa. Själv ber hon att den som är sjuk ska få kraft att bära sin sjukdom. Hon tillägger emellertid att man i den grönländska kulturen inte är ”så langt væk” från tron på helande.

Vi pratar också om tron på andedop och tungotal, som ju är något mycket framträdande i INO. Rhomann Pedersen säger att hon är emot tungotalet men respekterar det ändå. ”Jeg mener at man selv skal forme sin bøn”, säger hon. Hon berättar att hon mött några i INO som inte hade upplevt tungotalet och dem tycker hon synd om. De har inte känt sig hemma i folkkyrkan och när de funnit en annan gemenskap de känner sig hemma i, men inte talar i tungor, känner de sig utanför igen.

Rhomann Pedersen säger att hon tycker att man ska respektera att människor väljer bort folkkyrkan och ansluter sig till en frikyrka. Det händer också att någon återvänder till folkkyrkan, berättar hon. Hon menar att skillnaderna mellan kyrkorna ska bevaras. Det är viktigt att folk har valmöjligheter.

Jag frågar om hon tror att en präst från folkkyrkan skulle tacka ja till en inbjudan att komma och predika i INO. ”Det är tveksamt”, svarar hon, men tillägger att man kanske kunde komma för att hålla ett föredrag eller en andakt. Hon berättar att det finns ett par präster i församlingen som är mera öppna för sådant utbyte men påpekar att det är ett val som den enskilda prästen måste göra.

Rhomann Pedersen tycker att det är ”dejligt” om kyrkorna kan göra något tillsammans. På det viset ”finder man ud af at så fientlige er vi ikke overfor hinanden” och att det är okej att vara med i en annan kyrka men ändå respektera varandra.

I slutet av intervjun säger hon att det bland de äldre finns en felaktig uppfattning om frikyrkan. ”De tror det er sådan uhygligt noget og at de bliver hjernevasket...man har ju Moonbevegelsen i hovedet og jeg ved ikke hvad.” Hon menar at folk inte har kunskap om vad frikyrkan är.

När jag frågar henne hur hon tror att förhållandet mellan den grönländska folkyrkan och INO kommer att utvecklas pekar hon på att man redan har en del ekumeniska samlingar och nämner den internationella kvinnodagen som exempel.

Mitt intryck av Rhomann Pedersens hållning till frikyrkan är att hon har sitt hjärta och sin övertygelse i den grönländska folkkyrkan men att hon, genom den kunskap hon skaffat sig genom studierna av Pingströrelsen

42