Svenska folkväckelsens syn på församling och medlemskap

Punkt fyra handlar om avståndstagandet till världen och det yttre

kyrkoväsendet: De sant troende ska som församling skilja sig från allt ont, som djävulen planterat i världen, samt från otrons förpliktelser och allt sådant, som världen håller högt. De sant troende bör gå ut ur Babylon och det jordiska Egypten, och de måste avsky och undvika allt, som inte är förenat med Gud och Kristus. Den kristne får då inte heller bruka svärdet. Kristus har sagt, att man skall stå det onda emot.

Punkt fem handlar om församlingens inre förhållanden: Vi proklamerar enighet om att en herde skall finnas i församlingen enligt Paulus ordning, och denne skall förrätta alla andliga åligganden. Han skall vid behov underhållas av den församling, som valt honom, ty den som tjänar i evangelium skall leva av evangelium. Även herden står under församlingens uppsikt och skall uteslutas om han faller i synd.

Punkt sex behandlar överheten och staten: ”Svärdet” är en Guds ordning för den utanför Kristi välde varande världen för att överheten skall straffa och även avrätta den som gör vad ont är, men skydda den som gör gott. Men för den som lever inom Kristi fullkomlighet, gäller församlingens bannstraff, och ingen av dennas medlemmar får tillhöra överheten. De har endast Guds ord att straffa med, de är beväpnade med sanning, rättfärdighet, frid, tro och frälsning.

Punkt sju behandlar edgång: Vi förklarar oss eniga mot all edgång, eftersom Kristus förbjudit de gudfruktiga allt svärjande.102

Svenska folkväckelsens syn på församling och medlemskap

Den svenska lutherska folkkyrkan, tillika statskyrka sedan Uppsala möte år 1593, fick under 1800-talet allt svårare att stå emot och värja sig för den massiva kritik som kom från väckelsens representanter. Genom konventikelplakatet (1726–1858) hade Svenska kyrkan i kraft av sin bindning till staten lagligt skydd för sin religiösa monopolställning. Det innebar att pietismen och herrnhutismen under 1700-talet kunde stävjas. Dessa strömningar påverkade därmed kyrkan främst inifrån genom anstrukna präster.

Under 1800-talet förändrades situationen radikalt. Gammalläseriet, från 1820-talet och framåt, övergick småningom i nyläseri och nyevangelism. Nyevangelismen resulterade i sin tur i tillkomsten av en stor mängd missions- och nattvardsföreningar med inre mission som främsta huvuduppgift. Efter århundraden med en statskyrka som omfattade hela folket, var det angeläget att missionera bland detta folk.

102 Westin 1954, s 78–81.

55

Inom nyevangelistiska kretsar växte drömmen om och strävan mot ”den rena församlingen” efter nytestamentligt mönster sig stark. Nattvardsfrågan eller nattvardsbruket blev därför central i kritiken av Svenska kyrkan och dess församlingssyn. Oloph Bexell beskriver problemet såhär:

Nyevangelismens kraftiga kritik mot kyrkan gällde att prästerna inte utövade en tillräckligt tydlig ”kyrkotukt”, som uttryckligen förbjöd och hindrade uppenbara syndare att gå fram till nattvarden. Det hände att en nyevangeliskt sinnad präst vid pålysningen om nattvardsgång kunde tillägga att ”endast Jesu vänner inbjudas till nattvardsgång”, varvid orden ”Jesu vänner” skulle uppfattas som synonymt med de nyevangeliskt väckta.[…]

Också för andra präster än de inom nyevangelismen var de stora nattvardsgångarna ett själavårdsproblem och en samvetskonflikt. […] I sin förkunnelse började de allt tydligare varna ”oomvända” att delta i kommunionen.[…]

Att delta i kyrkans nattvardsfirande var enligt en av den radikala nyevangeliska rörelsens centralgestalter Erik Jakob Ekman en uppenbar synd mot Gud. Under sin tid som församlingspräst i Ockelbo i Gästrikland 1866–79 hade han lyckats sänka antalet kommunikanter från 500–600 om året till några tiotal och därtill i socknen grundat ”Ockelbo kristna friförsamling” i motsats mot den kyrkoförsamling där han var präst.103

Nyevangeliskt väckta hade 1856 bildat EFS som inomkyrklig, men ganska självständig organisation. År 1878 splittrades som bekant nyevangelismen, då Svenska Missionsförbundet bildades. Just nattvardsbruket var ett av huvudskälen. Ett annat var naturligtvis den spänning inom den nyevangeliska rörelsen som Waldenströms subjektiva försoningslära orsakat.

Missionsförbundets teologiska grund utgjordes av betoningen av att den kristna församlingen är identisk med de på Kristus troende. Dop och nattvard ansågs höra till denna troendeförsamling. Hans Andreassson skriver i sin historik över SMF:

Lika central som de teologiska debatterna var rörelsens spiritualitet. ”Livet i Guds sons tro” är ett av de uttryck som brukades i avsaknad

103 Oloph Bexell, Sveriges kyrkohistoria. Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid, 7, 2003, s 65–66.

56

av normerande kollektiva bekännelseskrifter. Verksamheten var identitetsskapande i den bemärkelsen att den enskildes kristna liv sågs som en överordnad indikator på tro och tillhörighet. Svenska Missionsförbundet blev en ”kristen livsrörelse” som byggde på den troendes gripenhet inför Kristus och engagemang för missionsverksamheten i Sverige och i andra länder.104

Det enda medlemskapskravet inom SMF var en personlig kristen tro och en livsföring präglad av helgelse. Församlingstukt tillämpades och syndare uteslöts. I doppraxis valde man öppenhet för både barndop och troendedop. Dop var inte ett medlemskrav, vilket betydde att de barn som döptes i församlingarna inte genom detta dop blev medlemmar. Varje enskild tilltroddes förmågan och rätten att själv tolka Skriften, därför inga bekännelseskrifter. Församlingsmodellen som valdes var den kongregationalistiska, det vill säga självständiga församlingar i samverkan.

När baptismen slog rot i Sverige, först 1848, men främst under 1850talet, bildades församlingar av kongregationalistisk typ. Baptiströrelsen var vägröjare för övertygelsen om att den personliga omvändelsen och den personliga tron skulle bekännas genom troendedopet. Dopet var samtidigt bekännelsehandling och lydnadshandling. Dopet, endast dop med denna innebörd, gav medlemskap i den lokala församlingen. Även inom Baptistsamfundet fanns kravet på medlemmarna om ett helgat liv. Församlingstukt och uteslutningar var vanliga under relativt lång tid i samfundets historia.

Metodismen i Sverige blev redan 1876 av konungen offentligträttsligt erkänd som ”Metodist Episkopalkyrkan” — det handlade då om 31 församlingar i landet. Kyrkosynen var episkopal, utifrån amerikansk metodistisk förebild. Metodistkyrkan höll kvar barndopet, men inte som ett arvskuldsbortagande dop, men väl som ett bekräftelsedop av det lilla barnets tillhörighet till Gud. Precis som inom SMF gav barndopet inte medlemskap i kyrkan. Medlemskapet gavs till vuxna som bekände sin tro på Kristus och som ville leva helgelsens liv. Helgelsen var ju den metodistiska rörelsens ”differentia specifika”.

104 Hans Andreasson, Liv och rörelse. Svenska Missionskyrkans historia och identitet, 2007, s. 50.

57