Att bli en del av något nytt — invigningsriter

förnyelse) eller som uttryck för en tillhörighet som individen fötts in i och själv sedan bejakat (eller valt att inte ta avstånd ifrån). (Vi återkommer nedan, under “Hängivenhetssystem” till motsättningen mellan att aktivt välja medlemskap i en kristen församling och att födas in i den).

Att bli en del av något nytt — invigningsriter

När en individ vill bli medlem i en specifik gemenskap av den dignitet som engagemanget i en frikyrka innebär, krävs vanligtvis en invigningsrit, eller, på kulturvetenskapligt fackspråk, en övergångsrit. 136 Denna slår fast och markerar skillnaden mellan “innanför” och tillhörighet, och “utanför” och utanförskap. Den som har genomgått riten tillhör gemenskapen, medan den som inte har gjort det betraktas som utomstående. Invigningsriten visar också på ett praktiskt sätt relationen mellan religiösa dogmer och det sociala livet.

Det baptistiska dopet är ett ovanligt tydligt exempel på en övergångsrit. Här förs den blivande medlemmen fram inför den samlade församlingen. Ofta sker detta i vita kläder som påminner om en annan dimension i tillvaron, bland annat den himmelska.137 Medlemmen (och hennes eller hans “gamla liv”) begravs symboliskt i vatten, och denne uppstår sedan ur “dopgraven” som en ny människa .138 Efter denna återfödelse, (jämför uttrycket “att bli född på nytt”), är den blivande medlemmen redo att tas upp i församlingen.

Dopet markerar därmed skillnaden mellan medlem och icke medlem. Det är något påtagligt; (nästan) alla vet vad det innebär; det går inte att ifrågasätta. Är man döpt så är man. Det är en social handling med andliga förtecken och stark andlig symbolik. Det är på samma gång ett uttryck för individens vilja — som valt att låta döpa sig — och för församlingens vilja — som valt att låta döpa denna person. Det blir ett starkt kontrakt där individen nu tillhör en ny grupp, och gruppen tydligt kommunicerar att den tar emot personen.

136 Kulturvetaren Arnold van Gennep, den förste som beskrev och analyserade dessa riter på ett vetenskapligt sätt, kallade dem just för ‘rites de passage’ (‘övergångsriter’). (Van Gennep 1909). Resonemanget som följer i texten är starkt influerat av hans tänkande. 137 Vita kläder associeras med änglar (Matt 28:3; Joh 20:12), med Jesu förhärligande (Matt 17:2) och med himmelen (Upp 6:11); samtliga exempel vittnar om övernaturliga företeelser.

138 Kopplingen mellan dop och begravning finns redan i Nya Testamentet, t.ex. i Kol 2:12. Uppståndelsen symboliseras dessutom i samma text av uppstigandet från dopet.

107

Dopet symboliserar alltså individens, den blivande medlemmens, förvandling, från en icke-döpt till en döpt individ, från en människa med en gammal (syndig) kropp (och själ), till en människa med en ny (förlåten) kropp (och själ). Detta berör således individens egen status.

Men i den baptistiska traditionen är inte bara handlingen utan också platsen viktig. Visserligen förekommer det, vid speciella omständigheter, “privata dop”, men det absolut vanligaste är att döpa individen i kyrksalen, under en offentlig gudstjänst. Idén med att döpa en person mitt i församlingen, i kyrkans dopgrav, är ju att det skall ske i närvaro av övriga troende.

I den svenska baptismen, i slutet av 1800-talet och början av 1900talet, så döptes dessutom endast de personer som skulle bli medlemmar i församlingen. Det var detta som fick John Ongman att en gång vägra att döpa sin dittills metodistiske kollega och nära vän, T. B. Barratt. Ongman menade att eftersom Barratt inte skulle bli medlem i hans församling så kunde han heller inte döpa honom där. Invigningsriten var tydligt kopplad till den organism (församling) där ritualen genomfördes. (Det problemet hade inte den unga Pingströrelsen, alltså döpte föreståndaren i Filadelfia, Stockholm, Lewi Pethrus, gärna honom.139)

Den baptistiska traditionen innehåller också ett annat bekräftande element nämligen handpåläggning. Efter att dopet genomförts tar den nydöpte på sig sina vanliga kläder och återvänder till församlingsgemenskapen. I samband med avslutningen av mötet, eller i samband med påföljande församlingsmöte, kallas den nydöpte fram till estraden och äldste eller andra i församlingsledningen lägger händerna på den nydöpte och välkomnar på detta sätt in honom eller henne i församlingen.

Handpåläggningen i detta sammanhang har inte någon stark teologisk grund.140 I första hand kan vi därför se denna sedvänja som en klar, närmast fysisk markering att den nydöpte efter dopritualen innesluts i gemenskapen. Detta förstärks av att den nydöpte antingen böjer knä eller står mitt i en cirkel av äldste eller medlemmar som tillsammans omsluter den nye och dessutom sträcker ut sina händer mot denne. Detta följs oftast av att samtliga

139 Se t.ex. Bloch Hoell 1956:226.

140 I Apostlagärningarna finns inte denna klara koppling mellan medlemskap och handpåläggning. Ett par bibelställen skulle kunna tolkas så, nämligen Apg 8:17 och 19:6, eftersom de sker strax efter en omvändelse eller ett dop, men de kan också tolkas som att det är för att de skall undfå Helig Ande, vilket sker i båda dessa fall. Annars kopplas handpåläggning i första hand till avskiljning (Apg 6:6, 13:3) och i andra hand till bön om helbrägdagörelse (Apg 28:8). Den baptistiska traditionen kan alltså ses som extrapolering av avsnitten i kapitel 8 och 19, ett agerade som stöpts i tydliga kulturella former.

108