Bibeln skildrar barn

Kapitel 2. Göran Lennartsson: Barn i Bibeln

Uppgiften i detta kapitel är att ge några bibelteologiska aspekter på temat barn. Först kommer något allmänt angående motivet ’barn’ i Bibeln och vilken syn på barn som kommer fram. Därefter följer barns villkor i antikens samhällen och vilken funktion förekomsten av barn kan ha i Bibeln. Tredje avdelningen behandlar Jesus relation till barn och Bibelns människosyn. ”Vara barn på riktigt” är rubriken på fjärde avdelningen vilken speglar några konkreta aspekter om att vara barn under Bibelns tid. Avsnittet avslutas med några reflektioner för vår egen tid.

När det gäller tillvägagångssättet är det naturligt att söka teckna en historisk bakgrund till texterna. Skälet till detta är att sättet är djupt förankrat i Pingströrelsens tradition. Pingstpastorer sökte också en historisk dimension av bibeltexterna i sin strävan efter att komma ”fram till urkristendomen”, för att låna T B Barratts devis.38 Men som bibelläsare måste man även vara öppen för att begreppet barn liksom familjetermer kan användas i överförd mening, som metaforer. När Johannes skriver: Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn (Joh 1:12) beskrivs att varje människa genom Jesus kan få den förstfödde sonens relation till Gud.

Bibeln skildrar barn

Vilken roll spelar barn i Bibelns texter? Är det för att skapa levande och trovärdiga berättelser, eller har de en funktion i framställningen? Är barn bärare av budskap?

38 T B Barratt, Pingstväckelsen och Urkristendomen. Förlaget Filadelfia (1935) s. 207 (Övers. av Osmin Halldorf): ”…pingstväckelsen som ett återupplivande av urkristendomen”.

22

Ställer man den typen av frågor inser man snart att Bibeln inte i första hand syftar till att skildra tillvaron ur barns perspektiv. De återges med vuxnas ögon. Detaljer om bibliska personligheters barndom skapar modeller för föräldrar att se sina barn som värdefulla för Gud, samtidigt som de förklarar för läsaren vad som senare kommer att ske med barnet som vuxen. Guds omsorg om och beskydd av den nyfödde Mose visar exempelvis på hur Gud ser på barn i allmänhet. Berättelsen speglar Guds värdering av små barn. Samtidigt får vi förklaringen till hur Mose som vuxen och Guds utsedda ledare för Israels folk kunde föra sig i Faraos palats: han hade adopterats av Faraos dotter och växte upp där (2Mos 1-2).

Pojken Samuel förkroppsligar Guds omsorg och makt i en fruktlös kvinnas liv. Han är också föremål för en moders intensiva kärlek och smärta som infriar löftet att låta honom växa upp ’på internat’ (1 Sam 1). Samtidigt får läsaren förklaring till hur profeten både kunde vara så uppdaterad i det som skedde i Israel och så känd bland folket. Båda dessa aspekter var viktiga för hans profettjänst. Samuel blir också ett ideal för vars och ens andliga utveckling. Han växte upp i tabernaklet och lär sig som liten att lära känna igen Herrens röst. Men atmosfären var inte otvetydigt positiv. Den visar sig vara destruktiv genom prästsönerna som inte levde för Herren. Texten signalerar att samma miljö kan forma gudsmän och avfällingar. Att vara barn på riktigt är att lära sig urskiljning och att ta ställning, öva förmågan att genomskåda, prioritera och inte reservationslöst följa kompisarna. Samuel hörde Gud tala redan som liten och skilja människors röst från Guds.39 Mose storasyster Mirjam är exempel på en framåt och driftig flicka. Det är hon som i berättelsen när Mose sätts ut i vassen vakar över korgen som flyter på Nilen. Hon utsätter sig för en risk eftersom den initierade läsaren vet att det lurade både krokodiler och andra faror i vattnet. Hon visar sig företagsam i att gå fram och föreslå sin egen mor som amma i samma ögonblick Faraos dotter upptäckt Mose. Mirjam är den som i berättelsen både tänker ut en handlingsplan och genomför den. På så sätt räddar hon sin lillebror men blir också en förutsättning för Guds räddning av Israels folk. I berättelsen (2 Mos 2:3-10) anges inte Mirjams namn utan är ’pojkens syster’ vilket framhäver det hennes handlingar.

Vem är barn?

När är man barn och när upphör man vara det? Isak leker med sin halvbror Ismael vilket leder till en familjefejd. Texten ger inga detaljer om leken,

39 1 Sam 3:3-11.

23

men Sara reagerar starkt på det som sker, och tvingar Abraham att driva ut Ismael ur familjen. Ett drastiskt krav (1Mos 21:8 f.). Vad vi kan utläsa direkt ur texten är att det inte var en lek mellan jämnåriga. Ismael omskars som tonåring (1Mos 17:25) vilket skedde innan Isak var född. Isak var nyligen avvand när den här händelsen utspelade sig (1Mos 21:8) så han bör ha varit ett par tre år gammal.

Isak avbildas ofta som en pojke när han tillsammans med fader Abraham gick för att offra till Herren (1 Mos 22). Men faktum är att texterna inte anger hur gammal han är. I judisk tradition är han vid detta tillfälle en vuxen man, kanske 40 år gammal. Timoteus lyfts ofta fram som exempel på att vara en frimodig tonåring. Men sätter man in texten i ett sammanhang framgår att han bör ha varit 35-40 år gammal när Paulus ger uppmaningen att inte låta någon se ner på hans ungdom (1Tim 4:12).

Exemplet med Timoteus visar att ålder är kulturbetingad. Vår tid är ungdomsfixerad med en låg idealålder, medan antikens människor värderade ålder och uppskattade livserfarenhet. Att beteckna ledare med ’äldste’ (gr. presbyteros’, ’den som är äldre’) illustrerar just detta. Att Jesus uppträder offentligt först som trettioåring är ett annat exempel på att ålder värdesattes. Mognad och erfarenhet och hörde samman med att vara trovärdig som ledare.

Vilka barnideal finns då i Bibeln? Det är eftersträvansvärt att växa ifrån barnslighet (1Kor 13:11), samtidigt som Jesus tar barn till föredömen för vuxna att bli som barn (Matt 18:3-4). Att vara barn uttrycker ett förhållande. Barnaskap är en relationsterm som beskriver föräldrars förhållande till barn som de har ett speciellt ansvar för. ’Faderskap’ utstrålar i Bibeln trygghet. Uttrycket ’Israels barn’ i Gamla testamentet betecknar ättlingarna till Jakob, som får tillnamnet Israel (1Mos 32:28). Därmed blir det en omskrivning för hela folket. Folket är Herrens ’förstfödde son’ (2Mos 4:22-23) som han har en unik relation till. Detta är ett exempel på när sonens relation i Bibeln blir en metafor för Guds förhållande till sitt folk. Gud har förbundit sig att ta ansvar för de sina, att beskydda och bevara dem.

Familj och barnaskap

Innebörden av att vara Guds barn (eller ’Guds söner’) bestäms av den kulturella miljön. I Mellanöstern är man någon i ett släktsammanhang, i gruppen och sociala sammanhanget. När Abraham skiljer sig från sin familj, går till ett okänt land utan arvinge, och är oförmögen att få en son som kan bära familjen vidare, står han inför att bli ingenting — att gå ur historien som en ensling (1 Mos 12:1).

24

Att människan utan härkomst adopterats av Gud och blivit Guds barn (Joh 1:12), beskriver något basalt för människan. Hon har genom Jesus insatts i ett barnaskapsförhållande till Gud och fått Gud som sin Fader — eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: “Abba! Fader!” (Gal 4:6).

Jesus är den enfödde sonen (Joh 1:14) som står i en unik relation till Fadern. Detta ska inte missförstås så att Gud Fader ingått ett ”gudomligt äktenskap” som resulterat i en son.40 I den judiska samtiden förekom uttrycket ’Guds son’ som en messiastitel.41 Att Jesus är ’Davids son’ visar att han kom från kung Davids dynasti och pekar tillbaka på Guds löfte om Messias (2 Sam 7).

Detta är exempel på hur familjetermer blir teologiska. Gud som fader förutsätter att fadersrollen i grunden är någonting positivt. Bra föräldrar vet att behandla barn väl. Jakob är närmast ett varnande exempel genom sin särbehandling av Josef (1 Mos 37:2b-4). Goda föräldrar säger Jesus, vet att ge sina barn goda gåvor (Matt 7:11). Att Gud är fader i förhållande till sina barn visar att fadersrollen i Bibelns värld värderades högt. Den beskriver beskydd, trygghet och omsorg mer än stränghet och auktoritet, även om den sidan också ryms.

En ytterligare aspekt av barnaskap med teologisk dimension, är rätten att ärva. I bergspredikan säger Jesus att Guds Rike är ett arv (Matt 5:9). I vår kultur ärver alla lika. Ur det perspektivet förefaller antiken samhällen orättvisa, där det kunde förekomma att bara den förstfödde ärvde allt. Jakob får förstfödslorätten som ger honom allt medan Esau blev utan (1 Mos 27). Döttrars arvsrätt varierade från en kultur till en annan.42

Vi finner även att hedningarna har blivit medarvingar i Israel (Ef 2:12). Med detta vill Paulus förklara att hedningarna som var utestängda från frälsningen genom sin härkomst nu genom Jesus delar välsignelserna med det judiska folket. Hedningarna har fått del i det nya förbundet (Jer 31:31) som upprättats med Israel genom Jesus. I Paulus brev förekommer det sällan referenser till fysiska barn, däremot barn och barnaskap som metaforer. Det orimliga har skett, att alla ärver

40 Detta är ett missförstånd som förekommer inom islam angående treenighetsläran, att kristendomen predikar att Fadern ingår äktenskap med Maria och får ett barn, sonen Jesus. 41 Exempelvis 4QPs Dan Aa = 4Q 243. Se John J. Collins, ‘An Essene Messiah’, s.43-44 i John. J. Collins & Craig A. Evans (red) Christian Beginnings and the Dead Sea Scrolls. (2006). 42 Garnsey, Peter och Richard Saller. The Roman Empire. Economy, Society and Culture. (1987) s. 135.

25