Mot en pentekostal teologi om barnet och synden

Mot en pentekostal teologi om barnet och synden

Med grund i det ovanstående är det nog inte särskilt kontroversiellt att påstå att pingstteologin ändå varit ganska klar på en punkt: när barnet föds är det fritt från synd. Denna position delar man med de flesta andra frikyrkor.13 Däremot är vare sig frikyrkorna eller Pingströrelsen särskilt tydliga när det gäller barnets natur eller hur man skall tolka “problemställena” i Nya testamentet (t.ex. Ef 2:3 och Rom 5:12).14

Egentligen är denna oklarhet nästan lika gammal som kyrkan själv. Vi vet att två av fornkyrkans portalgestalter, Augustinus och Pelagius15 , personligen debatterade frågan om arvsynd på 400-talet. I denna debatt menade Augustinus att människan ärver sin synd medan Pelagius stod för motsatsen, att människan inte alls är påverkad av Adams synd. Det är varje människas fria vilja som gör avgör om hon kommer att synda eller ej.

Pingstvännerna har i stort varit på Pelagius sida, men det finns ändå en viss förvirring som inte är riktigt utredd genom det baptistiska arvet. Där spelar en av reformatorerna, Jacobus Arminius,16 en viss roll. Han menar nämligen att barnet visserligen är syndfritt, alltså inte har någon arvsynd och inte behöver döpas som barn, men att det har en fallen natur som vi fått efter Adam. På detta sätt förklarar Arminius att alla människor syndar som Paulus hävdar i Rom 3:23.17

Även bland de uttalade efterföljarna till Arminius finns det en viss tveksamhet. Tvekan gäller om den belastade naturen upphävdes med Kristi försoningsverk (det jag kallar “den radikala positionen”) eller om

13 I Sveriges frikyrkoråds uttalande från 1963 betonas det att samsynen på det nyfödda barnet är total: “det har ännu ingen personlig skuld” och “behöver därför inte döpas för att befrias från arvssynden” (citerat i Franzén 2006:60). 14 Båda dessa är citat från Paulus. Forskarna menar att dessa brev skrevs före evangelierna och vissa antyder att evangelierna bland annat skrevs för att framhäva det som var viktigt i Jesu undervisning och som trängts undan eller tonats ned i breven. Jfr Luk 1:1-4. 15 Pelagius (ca 360-ca 435), brittisk munk och teolog och motståndare till Augustinus lära om arvsynden. De båda debatterade respektfullt under större delen av livet men landade i komplett motsatta ståndpunkter. ”Pelagianismen” är en beteckning på hans teologi om människans fria vilja. 16 Jacobus Arminius (1560-1609), nederländsk reformert präst och teolog, känd för att vara emot predestinationsläran, dvs. att Gud förutbestämt vissa människor till fördömelse. Enligt Prosén i kapitel 6 i detta arbete stod Arminius för ”att alla människor har en fallen natur som vi fått av Adam” men att barnet inte har någon skuld när det börjar livet utan denna ådrar det sig senare, genom egna onda handlingar. ”Man skiljer alltså på arvssynd och arvsskuld”. 17 Rom 3:23 ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud”.

13

den fortfarande finns kvar (“det jag kallar den moderata positionen”). Den främste barnteologen hittills från baptistiskt håll, Bert Franzén, vacklar mellan Pelagius position och den radikala arminianska varianten. Han hävdar dels att den mänskliga naturen inte påverkats av syndafallet18 , dels att “Kristi försoningsgärning har ändrat livsbetingelserna för hela människosläktet. I allra högsta grad gäller detta barnen.”19 Han förtydligar senare sin position och menar att vi skall: “se på barnen som Guds barn, med hänvisning till kristen skapelsesyn och kristen tro på den gränslösa försoningen i Jesus Kristus.”20

Pingstpastorn Bertil Olingdahl, som är en av de få från Pingströrelsen som skrivit i ämnet, tycks dela samma vacklan som Franzén. Han menar att “Synd är inget ‘mänskligt’” och att människan är “varken skapad till eller ämnad för synd”.21 Han hävdar också att “Den lilla människan föds med ett fungerande andeliv.”22 Allt detta tyder på en position nära Pelagius. Olingdahl fortsätter dock diskussionen med en brasklapp. Om det skulle ha funnits en arvsynd så är den i alla fall omintetgjord genom Jesu försoningsverk. Arvsynden tillhör i så fall perioden mellan “den förste Adam” och den “siste Adam”. Men i och med att Jesus “har dött och efterlämnat ett arv” så är arvsynden i vilket fall som helst borta och ersatt av något som Olingdahl kallar “arvsnåden”. “Skall man tala om arvsynden skall man också tala om arvsnåden.”23 Även han intar alltså en andra, radikal position (men uttrycker mera tvekan i förhållande till Pelagius position än Franzén).

Nu kunde diskussionen slutat med dessa två alternativ till en pentekostal syn. Men det gör den inte. I kapitel 6, som behandlar barnen och frälsningen i denna skrift pläderar Martina Prosén för en moderat variant av den arminianska positionen. Hennes slutsats är att barnet inte föds med någon skuld, precis som Arminius hävdar, men att det har en fallen natur. Och detta tillstånd fortsätter även efter Kristi försoningsgärning, fram till i dag. Hon skriver i sitt kapitel bland annat att ”vår syndiga natur leder oss fel”. Jag ska inte upprepa hennes argument utan hänvisar direkt till hennes mycket intressanta bidrag till vår diskussion.

18 Franzén 2006, s. 78. Jag återkommer till hans argument för detta nedan. 19 Franzén 2006, s. 81. 20 Franzén 2006, s. 82. 21 Olingdahl 1980, s. 51. 22 Olingdahl 1980, s. 52. 23 Olingdahl 1980, s. 53.

14