Synen på barnen

inte”, undervisningen hade varit för svag. Alexandra instämmer: ”man inser att undervisningen inte håller”.

I fråga om huvudtemat för denna rapport, barn- och familjeteologi, så har denna brist på kritisk reflektion lett till en numera hundraårig, uppenbar motsägelse i pingstteologin: barnen tillhör Guds rike men de får inte vara med i församlingen. En av intentionerna med denna rapport är att, genom att bistå med teologisk bearbetning på olika områden, hjälpa pingstförsamlingarna att teologiskt ta sig ur denna motsägelse.

Synen på barnen

I synen på spädbarnen har de känslopräglade pingstvännerna varit intuitiva. Att hålla ett nyfött barn i sin famn, se de små fingrarna, de troskyldiga ögonen och det fjuniga håret ger inte bara pingstvänner en närmast religiös uppenbarelse. I Sverige i dag är det ju knappast politiskt korrekt att ange något annat än ens barns födelse som det största ögonblicket i livet. Det mesta förbleknar faktiskt i jämförelse med att få ett barn.

Vid sidan av Augustinus6 och andra kyrkofäder som fick de kristna att tro på barnens medfödda synd, finns den en något tidigare teolog, Cyprianus, som gav oss en vacker beskrivning av denna känsla: “Att kyssa ett nyfött barn är att kyssa Skaparens hand.”7 Han åsyftade med detta att ett nyfött barn alltid är en påminnelse om Skaparens verksamhet.

Den katolska kyrkans lära om arvsynd har aldrig fått något stort genomslag i den svenska befolkningen. I ordstäven är barnen knappast onda, snarare precis tvärtom. “Han är så oskyldig som det barn som föddes i går” låter ett av dem; i vardagsspråk nedkortat till “oskyldig som ett barn”. I pingstväckelsens folkrörelserötter låg också en inneboende misstro mot myndigheter och statskyrka. I den proteströrelse som man blev låg också

6 Aurelius Augustinus (354-430) filosof, teolog, retoriker och kyrkofader. Han studerade i Kartago, flyttade sedan till Rom; blev professor i retorik i Milano och blev slutligen biskop i Hippo Regius. Han blev en av de första utformarna av homiletiken. Han var den som kom att definiera den egentliga läran om arvsynden. Enligt den bär alla människor på Adams skuld och är därför utsatta för evigt straff. Augustinus menade dessutom, till skillnad från Pelagius, att endast vissa människor, som Gud utvalt, får del av frälsningen genom Kristus (predestination). Han inspirerade Luther som också menade att människan är fallen i synd men som avvek från Augustinus i det att vilken människa som helst kan bli rättfärdiggjord genom tro. Augustinus räknas som en av de viktigaste kyrkofäderna inom den katolska traditionen.

7 Cyprianus (omkr 200-258) biskop av Karthago från 248. Skrev bl.a. “Om den katolska kyrkans enhet”. Under Valerianus förföljelsetid dömdes han till döden och halshöggs. Citatet är från Franzén 2006:70.

11

ett ifrågasättande av arvsynden. “Det är klart att små barn är oskyldiga varelser” konstaterades det. “Och de tillhör ju dessutom Guds rike!”

Men reflektionen stannade ofta där. Och problemtexter som Ef 2:3, “och av födseln var vi vredens barn”,8 hoppades snabbt över. Om man letar i den mest teologiskt inriktade av Pingströrelsens alla skrifter, Den kristne, så finns det oerhört mycket material för arbetet i söndagsskola och bland barn, men i stort sett ingen teologisk reflektion kring barn. Och de få undantagen är ganska vaga:

Nils Bergström skriver 1944 att: “Med en djupare syn på människan såsom helhet ha kritikens företrädare kommit till för en kristen mycket intressanta och givande bekräftelser på Bibelns sanningar angående människan såsom i stort sett själv ansvarig för sitt livs utformning”9 , underförstått att ingen arvsynd vidlåder henne. Den som är tydligast i Den kristne är kanske Ruben Baggström: “Barn hör till det himmelska riket. Och därav följer, att det för barn är helt naturligt att umgås med Gud och med religionen. Barn - - - hör himlen till.”10

Tyvärr har vi inte mycket hjälp av andra pingstförkunnare heller. När Carl Gustav Carlsson skall redogöra för vad Lewi Pethrus har skrivit i frågan går det ganska fort: “Sammanfattande torde uttrycket ‘alla blir syndare’ snarare än ‘alla är syndare’ kunna sättas som huvudrubriken över LPs hamartologi.”11 Underförstått här är att människan inte har någon arvsynd men att alla ändå drabbas av synden under sin levnad.

Nils G. Holm är kanske tydligast när han sammanfattar teologin på detta område i Pingströrelsen i Svenskfinland på följande sätt: “någon arvsynd i traditionell mening räknar man inte med inom rörelsen: Barnen anses höra Gud till. Först sedan de vuxit till sig och medvetet kan skilja mellan gott och ont ställs de till ansvar för sina gärningar.”12 Detta har säkerligen varit representativt även för svensk pingstväckelse.

8 Rom 5:12 är en annan sådan “problemtext”. För en diskussion av dessa texter se nedan. 9 Bergström, Den Kristne 1944, s. 30. 10 Baggström, “Barnet och religionen” Den kristne, 1955, s. 274. 11 Carlsson 1990, s. 100. “Hamartologi” betyder ungefär ‘studiet av synden och dess påverkan på mänskligheten’. 12 Holm 1978, s. 32.

12