Församlingen som fostrande miljö

framtidens församlingar. Ulriks viktigaste bidrag är nog ändå den tydliga uppmaningen att bearbeta församlingens agerande gentemot barnen teologiskt!

Församlingen som fostrande miljö

Utifrån ovanstående position, vad kan man göra för att skapa en kreativ och fostrande miljö i församlingen? Många av de följande förslagen har väckts av arbetet med Franzéns bok tillsammans med Stanley Almqvist (Kapitel 4).

Barnet välkomnas numera ofta i en barnvälsignelse och denna bör, som övriga riter, motiveras teologiskt, precis som Josefsson påpekar. I pentekostal tradition har konkretion varit viktig och en möjlighet här är att församlingen till exempel har tre böneskålar med namnlappar, en för barnen, en för de vuxna (medlemmarna) och en för speciella förbönsämnen. Dessa blir sedan föremål för speciell förbön varje söndag eller en gång i månaden.

När barnet bärs fram i barnvälsignelsen läggs också barnets namnlapp i den första böneskålen. Där ligger det tills barnet fyllt 12 år. När det väljer att bli medlem hamnar namlappen i förbönsskål 2, den för medlemmar. Om det inte väljer att bli medlem hamnar den i skål 3, den för “speciella förbönsämnen”. Den som leder gudstjänsten kan då säga “Vi ber för världen, vår ort, och alla som representeras i våra böneskålar.”

Lappen i böneskålen bör, enligt Franzéns uppmaning, åtföljas av en förteckning över alla barn, liksom det finns en över alla vuxna. Med hjälp av denna förteckning vet församlingen när det är dags att inbjuda barnet — genom en personlig inbjudan — till en “Tonårsskola”. Det är viktigt att barnet upplever att “församlingen kan mitt namn”, att det är sett.

I tonårsskolan, som enligt Franzén skall vara tvåårig, skall närvaro noteras och läxor ges, inte för att ställa krav, utan för att visa omsorg. Det är också viktigt att föräldrarna involveras och vet vad det är som händer i församlingen. Under skoltiden får barnet givetvis, precis som på en alphakurs ifrågasätta, diskutera och pröva sin kristna tro — men också en tydlig inbjudan att gå vidare i det kristna liv som det dittills levt under föräldrarnas beskydd. (Se Öbergs kapitel för många provocerande tankar kring detta!) Tonårsskolan kan mycket väl avslutas med att namnlappen offentligt flyttas mellan skålarna.

Om någon önskar en god motivering till att behålla själva medlemskapet för enbart troendedöpta så bearbetar Josefsson även den frågan i sitt kapitel.

19