Eskilstuna

Redan vid Kölingaredsveckan 1938 påtalade Pingströrelsens söndagsskolpionjär Bror Jacobsson rörelsens låga kvot. Han pekade där på Svenska Söndagsskolrådets färska statistik där Pingströrelsen hade 80 000 medlemmar, men bara 25 000 barn i söndagsskolorna, och konstaterade att barnverksamheten var eftersatt i rörelsen.121 Nya ansträngningar gjordes för att strukturera söndagsskolarbetet, med material och lärarkurser, och vid en jämförelse med 1938 kan vi i tabellen ovan se att arbetet börjat få genomslag kring år 1950.

Eskilstuna

Som fallstudium för denna artikel studeras verksamheten i Pingstförsamlingen i Eskilstuna.122 Församlingen bildades 1927 och startade året därpå en söndagsskola. År 1950 hade församlingen 699 medlemmar och i dess söndagsskolor gick cirka 650 barn. Under året hade de haft söndagsskollärardagar och verksamheten hade utökats med en ny plats. Barnmöten hölls också mer regelbundet än tidigare, en gång per vecka, på söndagsskolornas olika platser.

I årsberättelsen för år 1970 hade församlingen 1 016 medlemmar. Elevantalet i församlingens söndagsskolor, som då hölls på elva platser, uppgick till 1 200. Det som begränsade var tillgången på lärare. Redan i årsberättelsen för 1950 anges att söndagsskolan stadigt ökat. Kvoten år 1950 ligger högt i förhållande till genomsnittet för Pingströrelsen vid den tiden och mäter sig väl med de siffror som gällde för de äldre samfunden i tabellen ovan. Sett till kvoten ökade den med ytterligare 27 procent fram till 1970. Liksom på andra platser hade församlingen jobbat aktivt med att starta nya söndagsskolor i nyetablerade bostadsområden.

Söndagsskolans mål och syfte

I söndagsskolan hade kristendomsundervisningen en central roll och från starten i mitten av 1850-talet betonades uppbyggelse och väckelsemomentet i söndagsskolan. I en artikel om söndagsskolan i Nordisk Teologisk Uppslagsbok pekar författaren på hur målen förändrades: ”Det frikyrkliga s.-arbetet, vars målsättning med tiden alltmer förskjutits från väckelse

121 Evangelii Härold den 4 augusti 1938, s 620-623. 122 För detta studium har jag använt årsberättelser och jubileumsskrifter från församlingens start 1927 till år 2000. För dessa källor anges inte hänvisning för varje enskilt tillfälle utan årtal anges i texten och källorna redovisas under opublicerade källor i referenslistan i slutet av artikel. Årsberättelserna förvaras i ett arkiv i församlingens lokaler på Smedjegatan 23 i Eskilstuna.

52

till undervisning och införande i samfundets liv, har under åren vuxit och utbyggts.”123 Båda dessa aspekter torde gälla för Pingströrelsens söndagsskolor. Att leda eleverna till en personlig tro på Jesus var ett självklart mål enligt de källor jag studerat; likaså dop och församlingsgemenskap. I den meningen kan man säga att söndagsskolan också var samfundsanknuten. Den förmedlade en teologi med den inriktning som rörelsen representerade.

Illustrerande är att den första söndagsskoltext som presenterades i Evangelii Härold 1916 är hämtad från Apg. 2 med ämnet ”Petri pingstpredikan”. Efter att texten förklarats följer förslag till frågor med stolpar för svar. Exempelvis anges som fjärde och sista fråga: ”4. Vilka voro följderna av pingstpredikan? — ’Stygn i hjärtana’ — Sinnesändring. — Dop i vatten. — Dop i Den Helige Ande. — Den frälsta skaran förökades. — Sådant blir resultatet än i dag där Kristus predikas i Andens kraft.”124

Söndagsskolan var också en viktig rekryteringsbas. I årsberättelsen för 1948 skriver pingstförsamlingen i Eskilstuna: ” […] många av barnen ha lämnat sina liv i Guds hand och flera av dem ha blivit döpta. Av de 24 som under året ha blivit döpta, kommer 22 från söndagsskolan.” Händelsen var säkert exceptionell eftersom den särskilt omnämns men illustrerar ändå söndagsskolans betydelse för pingstförsamlingarnas numerära tillväxt.

Verksamhet för ungdomar

De stora nyheterna i Sundstedts skildring av tiden fram till 1950 är tillkomsten av organiserad verksamhet för ungdomar. Han berättar om den första ”bibelstudieveckan för ungdom” som hölls 1937.125 Denna lägerliknande verksamhet kallades ofta ungdomsveckor och blev mycket populära. Likaså skildrar Sundstedt blåsorkestrarnas gryning från mitten av 1940-talet och nämner om den betydelse som de fick för ungdomar efter genombrottet på 1950-talet.126 Starten av det som blev Kaggeholms folkhögskola år 1942 var också ett initiativ för att erbjuda ” […] ett positivt kristet program och framför allt söka dana sant kristna karaktärer av de unga.”127

123 Forsberg, Börje ”Söndagsskola” i Nordisk teologisk uppslagsbok, 1957, band 3, spalt 828. 124 Evangelii Härold 1916/1, s. 4. 125 Sundstedt 1972, s. 272, se även Karlsson 2007a, s.120. 126 Sundstedt, Arthur, Pingstväckelsen — en världsväckelse, 1973, s. 235. 127 Sundstedt 1973, s. 267.

53

Under Pingströrelsens etableringsfas kan man säga att Pingströrelsen var positiv till ungdomar men tveksam, ofta negativ, till organiserad ungdomsverksamhet, framför allt som den gestaltades i de äldre samfundens ungdomsföreningar. Devisen sattes på pränt i Gustav Dahls artikel ”Ungdomen och pingstväckelsen” i Julens Härold 1924:

Då församlingen inrättas efter Herrens ords föreskrift, så blir det ej något behov av ungdomsföreningar eller juniorföreningar, utan de »unga sjunga med de gamla». Det är ock naturligt, att de unga få vara tillsammans med de äldre i församlingen och i verksamheten.128

Argumentet var alltså ecklesiologiskt. I Evangelli Härold den 19 februari 1920 meddelades i en årsrapport från baptistförsamlingen i Åsby att de låtit upplösa sin ungdomsförening av fyra skäl, eftersom: alla utom tre var med i församlingen var föreningen överflödig, ungdomsföreningar kan hindra ”själar” från att söka församlingsgemenskap, intresset för föreningen försvunnit sedan den helige Ande börjat verka i församlingen och genom bibelstudium hade de funnit att ungdomsföreningar var obibliska — Gud verkar genom församlingen.129

Den 15 april samma år meddelades i Evangelii Härold från Mossby att de där bildat en församling, eftersom: ”Det blev klart för oss, att det icke är bibliskt, att stå som en ungdomsförening eftersom bibeln icke talar om någon sådan, utan endast om lokalförsamlingar […]”130

I sin historik över Baptistsamfundet 1914-1932 resonerar David Lagergren kring orsaken till nedgången för den organiserade ungdomsverksamheten i samfundet. Han konstaterar att bara en mindre del av de unga som väckelsen tillförde församlingarna fann sin väg in i ungdomsverksamheten. ”Att pingströrelsens propaganda mot ungdomsorganisationer var en av orsakerna till detta, är troligt.”131

Å ena sidan fanns alltså inom Pingströrelsen ett teologiskt argument mot ungdomsföreningar som organisationer. Möjligen bidrog den argumentationen också till en tveksamhet inför att ordna särskilda verksamheter för ungdomar. Samtidigt kan vi se att det i viss mån

128 Dahl, Gustav (1924), ”Ungdomen och pingstväckelsen”, i Julens Härold 1924, s. 28. 129 Evangelii Härold 1920/7, s. 27. 130 Evangelii Härold 1920/15, s. 59. 131 Lagergren 1989, s. 42.

54

gjordes. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm annonserade återkommande ”Ungdomsklass” i sitt program under 1920-talet.132 I församlingen i Eskilstuna startades ”Bibelklass” för ungdomar mellan 12-18 år 1932. När samhället förändrades, ”glappet” mellan barn- och vuxenliv ökade och ”tonåring” blev ett begrepp såg många pingstvänner vid mitten av 1940-talet behov av särskild ungdomsverksamhet även i Pingströrelsen. Ungdomsveckorna hade i viss mån banat vägen men frågan var känslig.

I Den kristne i mars 1945 samlas flera artiklar kring vad Pingströrelsen kunde göra för att möta ungdomars behov och leda dem till tro. Författarna argumenterar då för ungdomsverksamhet i Pingströrelsen och de argumenterar mot ett underförstått motstånd mot annat än Söndagsskola och bibelklasser. Nils Gynne skriver bland annat i artikeln ”Pingstväckelse och ungdomsverksamhet” att:

Tyvärr kan man inte komma ifrån intrycket, att denna fråga, då den hittills varit uppe, allt för ofta mötts av en mer eller mindre kompakt opinion, vars attityd varit en avvisande axelryckning och vars älsklingstema efter opartisk översättning kunnat avslöjas som ett »jag har nog och behöver intet», ehuru man givetvis gjort ivriga försök till camouflering, bl.a. genom att nynna på julpsalmens — i och för sig så sköna — ord: »Unga sjunga med de gamla». 133

I en annan artikel argumenterar även Bror Jacobsson för en mångsidig verksamhet för ungdomar. När han relaterar till historien skriver han bland annat:

”När förhållandet angående pingstväckelsens ungdom kommit på tal man och man emellan, har ibland påpekats, att vi inte tidigare behövt någon särskild verksamhet för vår ungdom. »Vi veta väl», har det sagts, » hur det var vid väckelsens begynnelse.» Ja, var inte pingstväckelsen i brytningstiderna till hela sin karaktär en ungdomsväckelse?”134

132 Se exempelvis Evangelii Härold 1920/49, s. 200, alternativt namn var ”Bibelklass för ungdom”, se Evangelii Härold 1924/43, s. 515. 133 Gynne, Nils, 1945, ”Pingstväckelse och ungdomsverksamhet” i Den Kristne 1945/3, s. 103-104.

134 Jacobson, Bror, 1945, ”Unga sjunga med de gamla” i Den Kristne 1945/3, s. 102.

55