Inledning

Kapitel 4. Stanley Almqvist & Jan-Åke Alvarsson: En kritisk läsning av Bert Franzéns bok Guds försprång

Inledning

Bert Franzén147 har skrivit något så ovanligt som en bok om barnteologi. Han har funderat på saker som ofta hamnat mellan stolarna hos andra teologer och som, framförallt teologer i en baptistisk tradition funderat förvånansvärt litet över, nämligen barnens plats i Guds rike och barnens plats i församlingen. Boken heter Guds Försprång: Om barnen och Guds rike. 148

I sitt eget förord skriver han att det var “1982, då vårt första barnbarn föddes”149 som hans teologiska arbete på detta område inleddes. Det är väl inte en helt ovanlig sak att en mor- eller farförälder ser på sitt barnbarn på ett annat sätt än hon eller han en gång såg på sitt barn och därmed får andra tankar. I den åldern har dessutom kanske mer än halva livet gått, kanske anar man att det är ändligt, kanske har man mera tid för eftertanke. Kanske är det också då man tänker efter, sorterar sitt kulturella och religiösa arv, bortser från futtigheter och försöker se vad som är det centrala i det man

147 Bert Franzén (1926-2002), teolog och baptistpastor. Franzén blev teologie kandidat efter studier vid universiteten i Uppsala och Zürich. Han blev pastor i Uppsala Baptistförsamling 1967, och stannade där till 1971. Mellan åren 1956 och 1967 var han även redaktör för den baptistiska Veckoposten. Åren 1972-1990 var han rektor för Baptistsamfundets teologiska utbildning, Betelseminariet, i Stockholm. År 1985 valdes han till ledamot i Stockholms läns landsting. Han var socialt engagerad, känd som bibellärare och debattör. Han var sedan 1950 gift med med Anna-Greta Bergström. 148 Bert Franzén, 2006, Guds Försprång: Om barnen och Guds rike. (Första upplaga Örebro: Libris 1991, ISBN 91-7194-817-1; Andra upplagan). Avesta: Eget förlag. ISBN 91631-8739-6. (Kan köpas via www.strit.com) 149 Franzén 2006, s. 5.

63

tror på.

Detta är precis vad Bert Franzén gör. Boken reflekterar på något sätt hans egen brottningskamp med frågan om barnens ställning teologiskt och ecklesiologiskt. Han blickar tillbaka på sitt eget baptistiska arv, reflekterar över det som lett till konflikter, vad han är beredd att lämna eller ge upp, men också vad han är beredd att slåss för. I stort är han tydligt ekumeniskt inriktad och tolkar välvilligt de flesta andra teologiska traditioners slutsatser. Han är i stort en fridens man, snarare än en stridsman.

I sin framställning är han nyanserad. Han balanserar mellan ett folkligt anslag och ett akademiskt, teologiskt anspråk. Han är klar och tydlig i sitt språk, men noga med teologisk grund och ett hållbart resonemang. Ibland blir han kanske väl diplomatiskt. Då är det nästan svårt att förstå exakt vad han egentligen står för. Att skumläsa boken, eller ta ett enskilt citat ur den, är ett vågspel. Han presenterar sina motståndares argument på samma sätt som sina egna. Slutsatserna — förutom att vi skall respektera varandra — är inte alltid heller glasklara. Det känns som att boken egentligen är ett arbetsdokument, ett diskussionsunderlag snarare än det testamente man först väntar sig. Den tenderar ibland att bli nästan repetitiv. Därför är sammanfattningen nedan tematisk snarare än kronologisk.

Franzén är i denna bok såväl den övertygade baptisten och folkrörelsemannen som den kritiske teologen som värnar om barnen. Som vi kommer att se ställer det honom i en del knepiga situationer. Men han är överraskande självkritisk, mot sig själv och mot sin egen tradition, vilket ger texten en fräschör som den annars skulle ha saknat.

Tidsmässigt är boken svår att placera. Några tankar påminner om femtiotalets frikyrka. Det mesta är nog präglat av debatten i baptistkretsar i USA på 1980-talet. Men det finns också en del tankar som känns närmast profetiska och som upplevs otroligt mycket mera angelägna i dag än när boken skrevs 1991, särskilt om ungdomars ökande rörlighet mellan olika församlingar och var detta kan få för teologiska konsekvenser. Den är alltså ytterst läsvärd.

Det är litet ironiskt att boken blivit så populär i Pingströrelsen. Det är nämligen så att det enda samfund som Franzén har något riktigt kritiskt att säga om vad gäller praxis är just Pingströrelsen. Men då gäller det förstås en baptistisk hjärtefråga, att barn skall vara medvetna om vad som sker i dopet innan de låter döpa sig (Franzén 2006, s. 99, 135).150 Och även många pingstvänner kan väl ifrågasätta det som han är mest kritisk emot — att

150 I fortsättningen avses “Franzén 2006” i sidhänvisningarna om inget annat anges.

64