Barnet i församlingen

att arvsynden vidlåder barnet. Barnets frigörelse börjar tidigt, och det måste utforska var gränserna går. Lydnad är inget begrepp som löser alla problem i sådana sammanhang” (s. 180).

Slutligen sammanfattar Franzén hela sin människosyn i ett pregnant citat: “Det för människan unika är inte hennes natur utan hennes gudsrelation”. Han hävdar också att: “Barns natur är inte annorlunda än deras föräldrars, och den mänskliga naturen är präglad av begränsningar och ändlighet. Denna begränsning är inte en följd av synden utan given som förutsättning.” (s. 175)

Barnet i församlingen

När Franzén så har fastställt sin teologi omkring barnet, så omsätter han den genast i praktiken, det vill säga i hem, familj och församling. Här blir den systematiske teologen genast praktisk. Och hans ideal blir snart tydliga. Han stödjer sig på den amerikanske teologen Horace Bushnells155 tankar när han konstaterar att ”Ett barn som växer upp i ett kristet hem skall uppfatta sig som en kristen och aldrig veta sig ha varit något annat” (s. 107); — “försprånget skall bevaras” (s. 180).

Hur skall det gå till? Jo, menar Franzén, familj och församling måste samverka för att ge barnet förutsättningar för att försprånget bevaras: “Vad familj och församling har att göra är att vaka över att barnet inte förförs genom den onda makt som förvisso verkar i världen och vars inflytande barnet behöver skyddas från” (s. 63). Det bästa skyddet är alltså en rätt kristen fostran i hemmet och Franzén ger oss några ganska vanliga praktiska tips: bibelläsning, bordsbön, kvällsbön och andliga samtal i familjens hägn. Hemmet skall vidare representera “en varm och glad och hoppfull atmosfär” (s.132).

Församlingen skall vara aktiv redan innan barnet föds, menar Franzén. De skall förbereda de blivande föräldrarna på sin uppgift. På samma sätt som dessa på barnavårdscentraler får en förberedelse för hur de skall ta hand om sitt barn fysiskt, så menar Franzén att församlingen skall ge en utbildning i hur man tar han om barnet andligt — en föräldraskola helt enkelt. (s. 129–130)

155 Horace Bushnell skrev 1850 boken Christian Nurture (‘Kristen fostran’) där han hävdade just att barn som växer upp i ett kristet hem skall uppfatta sig som en kristen och aldrig veta sig ha varit något annat. Bushnell var dock barndöpare vilket “bidrog till att baptisterna i allmänhet inte förmådde uppskatta hans budskap till dess fulla värde” (Franzén 2006:107).

68

Efter födelsen gör sedan barnet debut i församlingen genom barnvälsignelsen, riten där det välkomnas in i gemenskapen. Franzén värnar om denna rit, men ondgör sig över att den blivit en tradition utan att det förekommit tillräckligt med teologisk reflektion. Han påminner om paulicianerna156 som mottog sin barn “i hem och församling genom en välsignelseakt med namngivning” (s. 88) och skissar på hur motsvarande rit växt fram även i Sverige. En slutsats är att “Barnet tillhör församlingen” (s. 119).

Barnvälsignelsen har blivit vanlig i svenska frikyrkor. Enligt Franzén barnvälsignades 85% av alla barn inom Baptistsamfundet vid den tid då han gjorde sin undersökning (s. 91). Detta borde dock ha följts upp bättre menar Franzén: “Man har i regel inte fört någon förteckning över församlingens barn, under det att man varit mycket noga med att föra korrekta matriklar över medlemmarna i församlingen” (s. 8). Medan man accepterat statistiken med “betjänade” (s. 124) har man lämnat barnen utanför församlingens matriklar. Och här blir han plötsligt kraftfull i sina ord: “Det skall finnas en förteckning över församlingens barn” (s. 125, vår kursivering), punkt och slut.

Barnet skall sedan finnas “mitt i församlingen” (s. 151), inte bara i teorin utan också i praktiken. Vid (minst) ett tillfälle i den gemensamma gudstjänsten skall barnen var i centrum och på något sätt delta i gudstjänstfirandet. Om det gäller nattvard så är Franzén även där positiv: Han anser att “barnen skall vara en del av familjens gemenskap vid nattvardsbordet.” “Jag kan inte se något hinder för att barn från frikyrkliga hem delar familjens nattvardsgemenskap, om de önskar detta.”Märk väl att Franzén menar att det hela skall bygga på barnets val, inte föräldrarnas omtanke om barnen. Dessutom skall det ske i familjens hägn. Och det är tillhörigheten som bevisas. Franzén fortsätter nämligen med ännu en brasklapp: “Vi skall dock vara klara över att barn inte behöver nattvarden på teologiska grunder” (s. 17).157

Att mindre barn i huvudsak skall var tillsammans med familjen under gudstjänsten går igen på flera områden. Föräldrarna skall förstås vara goda

156 Paulicianerna var en grupp kristna i Östkyrkan som uppkom på 650-talet i Armenien. De levde i östra utkanten av det romerska riket ända fram till 1500-talet. Till Europa kom de under 900-talet och anabaptisterna kan ha tagit intryck av dem. Tidvis förföljdes de hårt av katolska kyrkan som kättare. 157 Här gör Frazén allstå avsteg från en gammal baptistisk sed om “sluten kommunion” eller “slutet nattvardsbord” vilket innebar/innebär att endast troendedöpta som kunde visa att de var med i en (baptist-) församling fick delta i nattvarden.

69