Kap. 1 ”Den nya rörelsens” framväxt i Sverige 1907–20
a Den svenska bakgrunden Den väckelse, som fick nedslag i Sverige år 1907 hade ett klart internationellt ursprung. Kring sekelskiftet hade skilda väckelser var för sig uppmärksammats i Australien 1901, Wales 1904–05, Indien 19051, Korea 1903–072 och USA 19063. Med delvis skiftande uttrycksformer hade dessa väckelser ett gemensamt fundament: de utgav sig för att vara återupplivare av apostolisk kristendom, som skulle predika omvändelse, ånger över synder och upprättande syndaförlåtelse genom tron på Jesu Kristi rättfärdiggörelseverk. Genom detta verk gjorde Gud de kristna heliga och som en gåva av kraft över det helgade livet gav Gud dopet i den Helige Ande på samma sätt som på pingstdagen, nämligen som tungotal (glossolali)4. Denna förkunnelse var inte okänd i Sverige vid sekelskiftet. Direkta förberedelser för pingströrelsen fanns i den angloamerikanska helgelseriktning, som fick konkret nedslag i Helgelseförbundet år 1887. Vidare fanns i Sverige en utbildad väckelsetradition. En angloamerikansk typ av denna väckelsereligiositet personifierades i Fredrik Fransson. De amerikanska väckelseevangelisterna D.L. Moodys och Charles Finneys skrifter spreds i de väckelsekristnas kretsar. Särskilt Finneys bok ”Dopet i kraft” (1892) och den amerikanske evangelisten R.A. Torreys ”Andens dop” (1895) lästes och väckte längtan efter att få ta del av en särskild erfarenhet av kraft och gudomlig närhet efter omvändelsen5. Både Finney och Torrey förkunnade nämligen andedopet som en andra välsignelse, (”a second blessing”) efter omvändelsen, även om de inte talade om glossolalin och själva troligen inte var 1 Briem 1924, s. 18 ff., Linderholm 1924, s. 228 ff., Sundstedt 1969, s. 72 f. och
Söderholm 1929, s. 174 f. 2 Palmer 1967, s. 82 ff. och Gale 1909, s. 191 ff. 3 Bloch-Hoell 1956, s. 58, Briem 1924, s. 31 f., Linderholm 1924, s. 249 och Sundstedt
1969, s. 72 f. 4 Bloch-Hoell 1956, s. 65 f. 5 Linderholm 1925, s. 18 ff. och Sundstedt 1969, s. 27 ff.
11
