Kap. 2 Pingströrelsen konsolideras 1920–33
a Pingströrelsens inre utveckling Perioden 1920–33 innebar en tid av konsolidering för pingströrelsen (i fortsättningen p.). Med exklusiv målsättning isolerade den sig från såväl kyrkorna som samhället. Denna sekteriska inriktning avspeglades bl.a. i p:s missionerande aktivitet. Dess stora framgång (1920 – 4.955 medl., 1933 – 42.235)1 torde kunna hänföras till ett flertal faktorer. De gamla väckelserörelserna hade nått sin höjdpunkt och de möttes av en ung och hänförd rörelse med ett absolut anspråk på att vara urkristendomens förnyare. Den appellerade även till 1920-talets efterkrigsmentalitet med frihet som ett kungsord. I denna tid svarade den mot ett andligt behov, som de etablerade frikyrkorna inte kunde tillfredsställa. Av mera kända personer, som vanns för p. under 1920-talet kan nämnas författaren Sven Lidman (1882–1960), kyrkoherden G.E. Söderholm (1871–1943) och miss.sekr. A.P. Franklin (1877–1939). Som sekt slöt sig p. samman kring Andens och församlingens frihet. Andedopet manifesterat i tungotalets tecken blev rörelsens teologiska signum. Någon hårt driven profilering ägde dock inte rum under 1920-talet, men glossolalin sågs som den karisma, som ”i regel” gavs i andedopet2. Denna markering höll rörelsen samman. Vidare sammanhölls denna extremt independentistiska rörelse genom en kyrkotukt, som ofta utfördes offentligt i samfundsorganen3. Den 1 Blomqvist 1957, s. 285. En rörelse, som missionerar, uttrycker sektens exklusivitet,
men även det eskatologiska perspektivet finns med, Mehl 1965, s. 218. Termerna ”sekt” och ”sekterisk” används i avhandlingen utan pejorativ betydelse. Mehl betecknar objektivt sekten som ”en sluten religiös grupp, som konstitueras genom oppositionen mot de etablerade institutionaliserade kyrkorna och genom oppositionen till världen”, Mehl 1965, s. 207. 2 LP till ”syster Johansson” 10/10-21, LPs, och Pethrus a, s. 23. Se dock EH:s månads-
häfte (EHm) 11/21, där R. Fris hänförde glossolalin till ett av tecknen. – Liknande diskussion om andedopets tecken fanns även i Norge, Bloch-Hoell 1956, s. 202 f., 214 ff. och 242. Barratt utvecklades mot den uppfattningen, att glossolalin var andedopets tecken och häri kan en trolig påverkan från Pethrus skönjas. Liknande diskussion fanns i Danmark, Byman 1936, s. 14. 3 Se t.ex. EH 2/11-22,16/8-28 och 4/7-29.
55
