1. Inledning
I fokus för denna uppsats står den väckelse som växte fram inom pingströrelsen i början av 1950-talet och som senare kom att kallas förnyelseväckelsen. Starten härleds vanligtvis till den tältmöteskampanj som Karlskoga pingstförsamling höll i slutet av augusti 1950, till vilken man inbjudit den unge evangelisten Algot Niklasson som talare. På predikantveckan i december samma år kom det verkliga genombrottet för väckelsen och även för den unge Niklasson, och under vintern 1950/51 fick den ett stort genomslag i pingstförsamlingar runt om i landet. Under hösten 1951 verkar väckelsen dock ha tappat fart och mark, och i början av 1952 tillhör den definitivt det förgångna.
Frågeställning och disposition För några år sedan satt jag och bläddrade i min farfars pärmar med tidningsklipp från det tidiga 50-talet. Själv pingstpastor och i samma generation som Algot Niklasson hade han en mängd klipp från dennes möten. Här fanns annonser, mötesreferat och intervjuer – i tidningen Dagen såväl som i profan press. Den unge fiskarpojken från Rörö höjdes till skyarna under ungefär ett års tid. Sedan var det tyst. Från slutet av 1951 och framåt hade min farfar inte ett enda klipp om Algot Niklasson. Vad hade hänt? Mysteriet tjusade mig, det ska jag erkänna, och nu har det blivit föremål för denna uppsats. Huvudfrågan lyder således: ● Varför kom Algot Niklasson, förnyelseväckelsens främste företrädare, att försvinna från den svenska pingströrelsen efter 1951? Ett svar på denna fråga kräver en god förståelse av pingströrelsen anno 1950, samt även kunskap om förnyelseväckelsen, den väckelse som Algot Niklasson så intimt kom att förknippas med. Pingströrelsens institutioner (”gemensamma verksamheter”) och traditioner bildar ett ramverk för företeelser inom densamma och för att förstå förnyelseväckelsens öde, måste vi se i vilken mån den passar inom ramarna. Var förnyelseväckelsens budskap i konflikt eller låg det i linje med pingströrelsens? 7
