Del I Inledning och bakgrund 1 Inledning

1 Inledning

Den internationella pingstväckelsen fick när den nådde Skandinavien ett positivt gensvar hos flera predikanter inom Metodist-episkopalkyrkan i Sverige. Under en kort period i början av år 1907 såg det ut som att väckelsen skulle få en spridning inom kyrkan. Det fanns en uttalad längtan efter en förnyelse- och omvändelseväckelse efter flera år av stagnation. Någon väckelse blev det emellertid inte då, men något mer än tio år senare fick kyrkan uppleva en andedopsväckelse, och man kan tala om en pingströrelse inom Metodistkyrkan. Den blev dock inte långvarig. Den aktuella perioden sträckte sig över åren 1918–1922 och kallas här för »väckelseåren«.

Någon undersökning av Metodistkyrkans förhållande till pingstväckelsen har inte publicerats och i kyrkans arkiv, tidskrifts- och bokutgivning finns inget som pekar på att några studier har genomförts. Snarare tycks man inom kyrkan ha undvikit att i efterhand skriva något om de händelser som här tas upp. Så till exempel nämns inte pingstväckelsen åren 1918–1922 i en jubileumsskrift från år 1968. Där konstateras att under åren 1918–1920 hade det tagits in över »1.000 provmedlemmar varje år« (Hurtig 1968 s. 64)1, siffror som indikerar en omvändelseväckelse, men att denna skulle kunna haft en anknytning till en samtidig andedopsväckelse nämns inte.

Syftetmed dennaskrift är att med fokus på helgelseoch andedop redogöra för skeendet inom Metodist-episkopalkyrkan i Sverige (Metodistkyrkan) dels under år 1907, dels under väckelseåren. Syftet är också att teckna bakgrunden till händelserna under dessa två tidsperioder. En fråga som i någon mån besvaras är varför pingstväckelsen inte fick fäste i kyrkan under dessa två skeden.

Framställningen sker utifrån ett pingströrelseperspektiv, vilket motiverar ett kapitel med sex korta biografier över predikanter inom Metodistkyrkan vilka verkade för pingstväckelsens spridning inom kyrkan åren 1918–1922: Per Nilsson, Karl Gottfrid Ljung, Gustaf Dahl, Anders Edmundh, Edvin Lundin och Carl Gustaf Hjelm. Dessa lämnade näm-

1 Metodistkyrkan tillämpade provmedlemskap (se s. 17 nedan). – Det finns möjligen en syftning på väckelsen i jubileumsskriften i ett uttalande som citeras nedan (s. 235).

ligen sina tjänster och blev predikanter inom Pingströrelsen – Hjelm först efter en tid som predikant inom Baptistsamfundet. De mest aktiva av dem var Nilsson, Ljung och Dahl. För ingen av dessa motsvarade Pingströrelsen vad de hade förväntat sig och ingen av dem blev kvar under någon längre tid.

Framställningen karakteriseras av många och ibland ganska långa citat, som i allmänhet inte kommenteras. Förekomsten av analyser är sparsam. Skriften har inte utarbetats utifrån vad som är praxis inom den akademiska sfären.

Nyckelord i sökandet efter källmaterial har varit helgelse, kristlig fullkomlighet, andedop, andeuppfyllelse, Andens frukter och Andens gåvor, begrepp som tillsammans utgör ett centralt tema i skriften.

Källor

De viktigaste källorna är hämtade från Metodistkyrkans centrala arkiv och från ett fåtal lokala arkiv på församlingsnivå. I detta material ingår bland annat kyrkans årsböcker (s. 360) och veckotidning, Svenska Sändebudet (Sv. Sb.). Endast ett mindre antal protokoll finns bevarade från kommittémöten på riksnivå – möten där åtskilliga frågor som skulle behandlas vid kyrkans årskonferens (s. 19) bereddes och många gånger i praktiken avgjordes. Verksamhetsrapporter på olika nivåer och områden växlar kraftigt i omfattning. Protokoll på såväl riksnivå som lokalnivå är med få undantag beslutsprotokoll. Det förekom på riksnivå att textavsnitt av känslig natur i rapporter ströks efter att de hade föredragits, varefter protokollen trycktes.

Litteratur som behandlar utvecklingen år 1907 inkluderar tre böcker som nämns nedan med Per Nilsson, Anders Edmundh och Gustaf Emil Söderholm som författare, en bok av Gustaf Lindqvist (Lindqvist 1911) samt Nils Bloch-Hoells avhandling Pinsebevegelsen. En undersøkelse av pinsebevegelsens tilblivelse, utvikling og særpreg med særlig henblikk på bevegelsens utforming i Norge (1956) vilken ger insikt om vad som hände år 1907 inom Metodistkyrkan i Norge. Arne Hassings Religion og makt. Metodismen i norsk historie är en omarbetad utgåva av en avhandling från år 1973 (USA), utgiven på norska år 1991. Den behandlar den norska metodistkyrkans utveckling fram till första världskriget. Även om förhållandena i Norge i mångt och mycket skilde sig från de svenska, bidrar avhandlingen till förståelsen av förhållandena under kyrkans tidiga år. Av betydelse är att metodistkyrkorna i Norge och

Sverige båda tillhörde en amerikansk gren av metodismen, the Methodist Episcopal Church (Metodist-episkopalkyrkan), och var starkt förankrade i denna.

Endast ett fåtal böcker behandlar pingstväckelsen inom kyrkan under åren 1918–1922. De viktigaste är följande:  Per Nilsson redogör för pingstväckelsen inom Metodistkyrkan i sin bok I Laodiceatid (1922). Berättelsen har ett snävt perspektiv och kretsar till stor del kring hans egna upplevelser. Han var en av huvudpersonerna i väckelsen och blev mer eller mindre tvingad att lämna Metodistkyrkan våren 1922, vilket kan ha påverkat hans bedömning av händelser och uttalanden. Det är emellertid inte troligt att han skulle ha farit med medveten osanning. Det var nog viktigt för honom, på väg mot en karriär inom Pingströrelsen, att inte bli anklagad för att ha ljugit. Det finns emellertid uppgifter som inte är helt korrekta; en del av dessa kan han ha fått i andra hand.2  Anders Edmundh har i en självbiografisk roman, Vi äro hans verk (1946), berättat om händelser under sin tid i Metodistkyrkan. Citat har hämtats ur denna bok, trots att han har förvrängt åtskilliga fakta.

3  Gustaf Emil Söderholm skriver något om väckelsen i sitt arbete om

Pingströrelsen (1927) och där återfinns ett längre avsnitt av Anders

Edmundh (Söderholm 1927 s. 503–513).4

2 I förordet, daterat 8/5 1922, skriver Nilsson: »Skulle någon av okunnighet eller mot bättre vetande vilja förneka vad som anföres i boken, så tror jag mig kunna försäkra att det trots allt är sant. Det jag icke själv hört och sett har meddelats mig av fullt trovärdiga personer«. – Svenska Sändebudet nämner inget om boken när den gavs ut, men i slutet av maj 1923 skriver tidningens redaktör Theodor Arvidson: »Åtskilliga insändare ha frågat red., varför ej en mestadels självbiografisk smädesskrift mot metodistkyrkan […] icke blivit granskad och bemött i våra spalter. Såsom generellt svar till alla frågorna ville vi säga, att skriften ifråga ej är värd ett bemötande. Utom en del sanning och en del halvsanning innehåller åsyftade skrift bevisligen osanna påståenden, som strider mot allmänt tillgängliga, tryckta protokoll och mot väl kända fakta. Då det dessutom måste sägas, att mycket däri är skrivet i personlig skvalleroch förtalstil så torde därmed vara tydligt nog angivet, varför vi ej kunna detaljgranska densamma« (Sv. Sb. 31/5 1923). 3 Edmundh skriver i förordet till sin bok: »Samvetsgrant och utan ’förgyllning’ har jag sökt beskriva upplevelser, händelser och personer, som jag mött, i akt och mening att framställa livet, nådesuppenbarelserna och kampen precis såsom de varit.« Detta uttalande utsluter inte att Edmundh ibland bortser från de faktiska omständigheterna kring olika upplevelser, men upplevelserna som sådana återger han sannolikt samvetsgrant (jfr fotnot s. 287). 4 Delar av detta avsnitt finns också i Julens Härold 1966.

 C.G. Hjelm berättar i flera av sina självbiografiska texter om egna upplevelser i Metodistkyrkan under åren 1918–1922.  En predikant som inte lämnade kyrkan, men som var tillskyndare av väckelsen, var Adolf Rosenqvist. Hans livsgärning har skildrats av en av hans söner i Elden var mitt element (Rosenqvist 1945). Han praktiserade tungotal från sitt andedop 1907 till sin död 1943. »Den sista aftonen han levde talade [han] i tungor, redigt och klart. Och, som alltid, uttydde han själv sitt tal« (ibid. s. 66). Rosenqvist åtnjöt ett stort förtroende bland sina kollegor inom kyrkan. Källmaterialet har sammantaget en omfattning som inte medger att flera centrala frågor om utveckling och händelser under de aktuella skedena kan besvaras. Detta har påverkat framställningen genom att ord och uttryck som indikerar osäkerhet är frekventa.

Formsaker

Citat som har hämtats ur protokoll från Metodistkyrkans årliga konferenser (årskonferenser) anges med få undantag utan hänvisningar om det av sammanhanget framgår vilket år det gäller.

I meningar som innehåller citat kan språkliga felaktigheter förekomma, exempelvis som att han före ett citat övergår till jag. Citaten är oftast inte fullständiga, vilket sällan framgår av sammanhanget. De återges ordagrant med undantag för ett fåtal rättade stavfel. Dessutom har stor och liten bokstav i början av citat ibland ersatts av liten respektive stor bokstav. Vidare ersätts ibland manuella radbrytningar i citaten med tankstreck. Felstavade namn är i allmänhet rättade; i några fall följs ett felaktigt stavat namn av en parentes med den korrekta stavningen. Ett undantag gäller namnet Theodor Arvidson. Före sommaren 1920 dubbeltecknades s. Här används stavningen Arvidson, men i citat har stavning med dubbelteckning inte ändrats. Som namn på Norges huvudstad används genomgående Kristiania, och Hälsingborg stavas som det görs här.

WCO står för Wesley Center Online. Vid hänvisning dit anges en siffra och eventuellt en bokstav, som återfinns i fet stil i källförteckningen under WCO. Hänvisningen innehåller i allmänhet ett sökuttryck. Det sistnämnda gäller även för källorna Wesley 1997a, b, c och d. Internetadresser skrivs utan avstavning; vid de radbrytningar som ändå förekommer skrivs alla tecken ut i en följd (även eventuella bindestreck).

Metodistkyrkan använde sig av brutna verksamhetsår – eller konferensår som de vanligen kallades. Varje konferensår avslutades med en årskonferens, som i allmänhet hölls under perioden juni–augusti. Statistiska uppgifter avser den dag som årskonferensen började.

Kyrkan syftar på Metodistkyrkan (det vill säga Metodist-episkopalkyrkan i Sverige); avses Svenska kyrkan skrivs hela namnet ut. Vid syftning på the Methodist Episcopal Church (internationellt) skrivs Metodist-episkopalkyrkan utan bestämning.

Pingstväckelse används här som beteckning på en väckelserörelse där erfarenheter av andedop och tungotal är centrala.

Pingströrelsen (med inledande versal) står här för den grupp av församlingar och grupper som slöt upp kring Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och dess föreståndare Lewi Pethrus. Begreppet används också för de »fria« församlingar och bönegrupper som redan fanns när Filadelfiaförsamlingen bildades år 1910. Medlemmar i Pingströrelsen benämns pingstvänner.

Pingstbetonad kallas ibland en predikant eller lekman som under väckelseåren profilerade sig i sin gärning i kyrkan som företrädare för väckelsen. Benämningen, som är hämtad från Svenska Missionsförbundet (s. 251), användes troligen inte särskilt ofta inom kyrkan.

Vid beskrivning av förhållanden inom Metodistkyrkan och andra religiösa rörelser används imperfektform för att markera att det som skrivs inte nödvändigtvis gällde under senare tid.

De paragrafer i Metodistkyrkans kyrkoordning från år 1920 till vilka hänvisningar görs, återges helt eller delvis i bilaga 1 (s. 341).

Ett personregister återfinns i slutet av skriften. Namnen kompletteras – i första hand för predikanter inom Metodistkyrkan – med några biografiska data som inkluderar uppgifter som rör deras tjänster i kyrkan.