12 Om utvecklingen åren 1918–1922

Redan under pingstmötet i Trefaldighetskyrkan i februari 1918 borde det ha varit uppenbart för Metodistkyrkans ledning att väckelsen inte var oproblematisk med hänsyn till den påverkan den hade från Pingströrelsen. Tunga namn sympatiserade emellertid med väckelsen, främst Theodor Arvidson, K.A. Wik och G.A. Gustafsson. Den kunde därför inte avfärdas utan vidare av sådana som inte ville se någon ändring i kyrkans helgelseinriktning och som inte ville veta av någon som helst koppling till Pingströrelsen, exempelvis Axel Engström, A.V. Norman och K.E. Norström.

Arvidson var entusiastisk och såg väckelsen som en möjlig vändpunkt för Metodistkyrkan. Han insåg säkert problemen, men trodde sig kanske vara mäktig – utifrån responsen på hans föredrag i tal och skrift – att ge andedop och nådegåvor en naturlig plats i kyrkans helgelselära och att vidmakthålla en tydlig gräns mot Pingströrelsen. Flera av de ledande predikanterna (fotnot s. 97) kan emellertid ha bedömt att riskerna för ett inflytande från Pingströrelsen var alltför stora om väckelsen fick fortsätta som den hade börjat.

Arvidson uttrycker i sina artiklar i Svenska Sändebudet i juli 1918 en förväntan att årskonferensen ska bli »en andekraftens högtid«. Det som skrevs i protokoll och tidningsreferat vittnar inte om att det blev så. Fredrik Åhgren hade satt »Guds rikedomar« som rubrik över den konferenspredikan som han på grund av biskopens frånvaro fick uppdraget att hålla. Han gav exempel på en mängd behov som Gud kan möta, men nämnde inget om vad den helige Ande kunde skänka den troende.

När Per Nilsson skriver om väckelseåren i sin bok från 1922, nämner han inget specifikt om årskonferensen 1918, vilket borde ha varit fallet om han hade upplevt den som »en andekraftens högtid«, eller om ett motstånd mot väckelsen hade kommit i dagen. Hans förväntan förefaller emellertid inte ha varit särskilt högt ställd. Han skriver:

Även tycktes pingstväckelsen en tid hava satt sin prägel på själva konferenserna. Man anordnade särskilda helgelsemöten på eftermiddagarna,

då predikanter med djupare andliga erfarenheter sattes som ledare. Och det var icke ovanligt, att man under själva konferensförhandlingarna sjöng en och annan pingstkör. (Nilsson 1922 s. 63–64) De konferenser han syftar på kan ha varit de som hölls åren 1918–1920. Den slutsats man torde kunna dra av det han skriver är att årskonferensen 1918 inte avvek särskilt mycket i andligt avseende från de närmast föregående årens konferenser. Det är dessutom notabelt att detta inte förvånade honom när han fyra år senare tänkte tillbaka. Han hade väntat i tio år på den »fulla sanningens framförande och […] Andens verk« (s. 99) i Metodistkyrkan. Sommaren 1918 kunde han konstatera att vägröjningsarbetet för Andens verk (s. 99) var avslutat. Nu kunde han helhjärtat ägna sig åt sina förelagda uppgifter i kyrkans tjänst, men samtidigt fortsätta att ordna ett och annat pingstmöte. Flyttningen från Nässjö till Visby upplevde han nog som en »befordran« och ett uttryck för distriktföreståndarnas uppskattning; större församling, högre lön och sannolikt ett visst ansvar för Gotlandsförsamlingarna.189

Det finns ytterligare två förhållanden som bör nämnas. Det första är att Arvidson avgick som distriktsföreståndare, en tjänst som han hade tillträtt tre år tidigare. Tre år måste anses vara en kort tid, men tjänsten som föreståndare för det Norra distriktet var krävande på grund av långa avstånd mellan församlingarna. Distriktföreståndarna kan ha kommit fram till att Arvidson med hänsyn till olika uppdrag inom kyrkan borde vara placerad mer centralt. Hans nya tjänst blev som pastor i S:t Peter i Stockholm, den ojämförligt största församlingen inom kyrkan med 600 medlemmar. Den enda kommentar jag funnit om hans avgång härrör från Per Nilsson. Denne skriver att »Metodistkyrkans olycksdag var, enligt min mening, den, då pastor Arvidsson skildes från sin befattning« (Nilsson 1922 s. 65). Sammanhanget ger ingen information av vad han menade med »skildes från«, vilket gör att man nog inte ska fästa för stor vikt vid ordvalet. Förmodligen ville han endast framhålla att om Arvidson varit kvar som distriktföreståndare skulle pingstväckelsen fått en starkare ställning inom kyrkan än den fick.

189 Nilssons kontantlön ökade från 1 550 kr till 2 800 kr per år och han fick vården över en församling med 235 medlemmar mot 130 i Nässjö; lönen för den tillträdande pastorn i Nässjö blev 1 650 kr.

Det andra förhållandet är att Per Nilsson år 1920 säger sig minnas att några personer hade sagt efter årskonferensen 1918 att de ansåg att tanken med utnämningen till Slite var att isolera honom, men det trodde

han inte på (Nilsson 1922 s. 68).

Före årskonferensen hade distriktföreståndarna ett möte, sannolikt tillsammans med Fredrik Åhgren, som informellt fungerade som biskopens ersättare eftersom världskriget gjorde det omöjligt för denne att besöka Sverige. Utan tvivel fanns den pågående väckelsen på dagordningen. Min bedömning är att av distriktföreståndarna var endast Arvidson (35 år) positiv till väckelsen; Axel Engström (55 år), Albert Löfgren (54 år) och Gustaf Wagnsson (61 år) var mer eller mindre negativa. Åhgren (68 år) hade en diplomatisk framtoning och karakteriseras kanske bäst som neutral. I ett avseende var alla överens: kyrkan fick inte lida någon skada. Det är inte uteslutet att oenigheten var stor under mötet. Arvidson kan ha anklagats för bristande omdöme och kanske kommit till insikt om att han borde ha varit mer vaksam. Om vad som hände på detta möte vet vi emellertid inget. Det är uteslutet att något av känslig natur skulle ha yppats utanför rummets väggar; solidariteten mot kabinettet och kyrkan var total. Vilka beslut som än fattades stod alla eniga bakom, exempelvis att Per Nilsson skulle placeras på Gotland för att minska hans inflytande och försvåra kontakter med företrädare för Pingströrelsen.

Det kan mycket väl ha varit så att kabinettet beslöt att tona ner väckelsen under årskonferensen och kanalisera behovet av andliga upplevelser med pingstens förtecken till helgelsemötena. Arvidson kan ha fått till uppgift att i en enskild session berätta något om väckelsen och ge några riktlinjer för hur man skulle förhålla sig till densamma och nämna något om vikten av att slå vakt om kyrkans andliga värden. Arvidson var en skicklig talare och det finns all anledning tro att han (om nu en sådan session hölls) tillfredsställde både dem som var kritiska till väckelsen och dem som bejakade den. Att han skulle avgå som distriktföreståndare var något som troligen inte blev känt förrän vid avslutningsmötet.

Vid årskonferensen 1920 blev Per Nilsson utnämnd som vårdhavande predikant i Slitekretsen. Han hade rest till konferensen i förvissning om att han skulle bli kvar ytterligare ett år i Visby. Han skriver:

Framtiden med avseende på verksamheten för så väl församlingen i Visby som på Gottland för övrigt såg synnerligt lovande ut, och varken

min församling eller min distriktföreståndare [G. Wagnsson] hade sagt ett ord om flyttning, varför jag naturligtvis ej hade den avlägsnaste tanke på

någon sådan. (Nilsson 1922 s. 67)

Nilsson hade funnit sig väl tillrätta på Gotland trots isoleringen från fastlandet. Han var uppbunden varje vecka utom några under somrarna då han hade semester samt tre eller fyra helger, då han kunde resa över till fastlandet och kanske vara borta omkring en vecka varje gång. Han hade då medverkat i pingstmöten, men någon kritik från Wagnsson skriver han inte om. På Gotland hade han besökt de olika metodistförsamlingarna ganska frekvent och engagerat sig i ekumenisk verksamhet i en omfattning som Wagnsson skulle kunna ha varit kritisk till. Utnämningen till Slitekretsen var givetvis chockerande för honom. Förflyttningen måste ses om ett klart uttryck för missnöje; det betraktades säkert som en skymf att flyttas från Visby till Slite.

Nilssons tillfredsställelse med att få tjänstgöra på Gotland indikerar att andedopet hade en ställning inom kyrkan som han var nöjd med, vilket torde betyda att fler och fler blev andedöpta, men inget talar för att ökningen skulle varit stor eller att det skulle ha orsakat några större bekymmer i församlingarna.

Under årskonferensen hade Karl Ljung fått viss uppmärksamhet genom att han valdes in i kommittéer och uppmanades att »väcka förslag i än det ena och än det andra«. Efter avslutningsmötet ska han ha sagt till Nilsson: »Mig tro de kunna taga med fjäsk, och du skulle hava slaget men ingetdera skall lyckas för dem« (Nilsson 1922 s. 67–68). Kabinettets missnöje gällde således även Ljung, och uppenbarligen förstod både han och Nilsson, men kanske först efter utnämningen, anledningen till förflyttningen. Det kan ha haft att göra med de pingstmöten som Ljung och Nilsson anordnade, eftersom Nilsson skriver följande när han redogör för händelserna ur sitt perspektiv:

Hade kyrkans ledande män förstått betydelsen av dessa möten, så att de hade understött dem, i stället för att på allt sätt misstänkliggöra och motarbeta dem, så skulle metodistkyrkans verksamhet utan tvivel i dag varit betydligt annorlunda än vad den nu är. (Nilsson 1922 s. 58) Att Nilsson skulle vägra flytta till Slite tycks inte ha föresvävat kabinettet, inte heller det stöd som han förefaller ha fått av predikanter och lekmän inom kyrkan. Åhgren tillsammans med distriktföreståndarna tvingades ta Nilsson till nåder igen. Men som medlem i Årskonferensen skulle han ha en utnämning, och då valde de enligt Nilsson, att låta honom »resa och verka fritt« (s. 176), ett märkligt val om det var

hans verksamhet på fastlandet de hade varit missnöjda med. Utnämningen ändrades under hösten till en tjänst som biträdande pastor i Salemförsamlingen i Norrköping. Med Norrköping som bas kunde Nilsson under våren och försommaren 1921 göra flera resor med åtskilliga besök i församlingar. Nilsson måste under sin tid som biträdande pastor i Norrköping ha upplevt en avsevärd framgång eftersom han dristade sig att föreslå sig själv som vårdhavande predikant i Salem och Ljung som distriktföreståndare (s. 177). Hans tillförsikt skulle kunna vara anledning till att han år 1922 skriver, att det måste »erkännas, att det en tid såg ganska lovande ut för ett helt genombrott för pingströrelsen inom svenska metodistkyrkan« (Nilsson 1922 s. 64).

Osäkerhet och kanske oenighet tycks ha rått inom kabinettet om hur Nilsson skulle behandlas, men inför årskonferensen 1921 tog man det drastiska beslutet att ånyo utnämna honom till Slitekretsen. Märkligt är att kabinettet valde att informera honom om utnämningen redan i början av konferensen. Kanske ville man inte upprepa föregående års misstag att blir kritiserad för utnämningen. Nilsson fick nu möjlighet att agera under konferensen, vilket han också gjorde genom att begära ett års tjänstledighet för att »fritt ägna sig åt evangelistverksamhet«. Vad han uppnådde med detta var att kommittén för konferensärenden tvingades ta upp hans begäran och lyssna på hans argument. Kommittén, varav färre än hälften kunde räknas som kyrkans ledande predikanter vid den aktuella tiden, valde att rekommendera kabinettet att utnämna honom till konferensevangelist. Den gick således emot kabinettet. Årskonferensen ställde sig bakom kommitténs förslag (83 röster mot 7). Att, som det förefaller, kommittén och årskonferensen »körde över« kabinettet hände ytterst sällan i viktigare frågor. I stället för att oskadliggöra Nilsson hade denne nu fått en närmast idealisk position för att arbeta med pingstväckelsens spridning inom kyrkan, även om tjänsten som sådan var arbetsam. En utnämning till vilken annan medelstor församling som helst på fastlandet hade varit bättre för kabinettet (och hade kanske uppskattats av Nilsson). Kabinettets hantering av utnämningen indikerar fortsatt oenighet och osäkerhet, och bidrog kanske till vad Karl Hurtig skrev om resultatet av kyrkans förhållningssätt till det »nya«: »förlust både utåt och inåt. Utåt på så sätt, att vi givit intryck av något osäkert och hållningslöst och inåt i sönderslitenhet och oro« (s. 190).

Gustaf Dahls ansökan om tjänstledighet hade sannolikt inget direkt samband med Ljungs och Nilssons ansökningar. Däremot skulle Ljungs

begäran ha kunnat bero på att han ville ge kabinettet tillfälle att utnämna Nilsson för ett år i Salemförsamlingen, samtidigt som han kan ha varit i behov av vila från sin föreståndartjänst.

Per Nilsons ställning konferensåren 1920–1922 var säkert mycket påfrestande för honom. Det kan inte uteslutas att hans omdop i Filadelfia i Stockholm var ett medvetet första steg mot en förening med Pingströrelsen. För Karl Ljung fanns nog inte några tankar på att lämna kyrkan. Omdopet i Elim i Örebro var sannolikt en stundens ingivelse som kan jämföras med hans spontana deklaration i Örebro i februari 1917 att han var ett med pingstfolket.

Ljungs och Nilssons omdop och den doprörelse som följde gjorde att biskop Anton Bast hotade med, eller hade bestämt sig för, att skilja dem från Årskonferensen sommaren 1922. Nilsson lämnade kyrkan självmant medan Ljung härdade ut och accepterade att bli rannsakad och dömd. Att han fick stanna kvar i Årskonferensen tycks ha varit Åhgrens förtjänst, men hans insats fick ett efterspel genom att Ljung inte brydde sig så mycket om vad han hade undertecknat; han trodde uppenbarligen att processen var tänkt att leda till att hans önskemål att få resa på kallelser och därmed slippa döpa barn hade blivit uppfylld, och när han utnämndes för ytterligare ett år i Norrköping så tolkade han det som att han inte skulle behöva döpa barn utan lämna den uppgiften till exempelvis sin distriktföreståndare.

Utvecklingen efter årskonferensen 1918 visar att Metodistkyrkans ledning hade uppenbara svårigheter att hantera pingstväckelsen inom kyrkan trots att förutsättningarna – främst kyrkans konstitution och sammanhållningen inom Årskonferensen − talade för att det borde ha varit tvärt om. Möjligen kan problemet ha legat på församlingsnivå genom att många unga både i församlingarna och i ungdomsföreningarna fängslades av rörelsen, och att detta gjorde det svårt att ingripa. Under konferensåret 1921–1922 fanns det ingen återvändo på grund av doprörelsen, vilken kunde fått allvarliga konsekvenser för kyrkan.