Jonathan Paul och »det rena hjärtat«

och uteslöts etcetera. Kretsarna och provinsförbunden var emellertid relativt självständiga. Hur en enskild krets var organiserad har jag inte funnit några uppgifter om. Nattvard firades endast om det fanns någon som var prästvigd, en Pastor, som delade ut brödet och vinet. Det vanliga var att man deltog i Evangeliska kyrkans nattvardsfirande, men många ville inte dela brödet och vinet med sådana som inte var omvända. Det förekom därför att man vände sig till en Pastor inom kyrkan som var välvilligt inställd till Gemenskapsrörelsen och bad honom ordna nattvard i kyrkan för kretsens medlemmar.

Några uppgifter om antalet gemenskapskretsar och antalet medlemmar under tidsperioden 1888–1920, har jag inte funnit. I början av 2000talet var medlemsantalet omkring 300 000. Åren 1888–1903 var »rörelsens blomningstid« (Lange s. 113), varför det bör ha varit markant flera medlemmar då än i modern tid.

Jonathan Paul och »det rena hjärtat«

Gnadaukonferensen 1896 samlade omkring 400 deltagare. Konferenstemat var »kristlig fullkomlighet enligt Bibeln och vägen dit«. Olika uppfattningar kom till tals, men alla var angelägna att inte framföra kritiska synpunkter på ett sätt som kunde äventyra »den broderliga

enheten« (Lange s. 109).

Otto Stockmayer (1838–1917) och Theodor Haarbeck (1846–1923) gjorde de viktigaste inläggen. Stockmayer, som sedan år 1878 förestod ett hem i Schweiz för själavård, hade i hög grad påverkats av helgelserörelsen i England. Han hade en synnerligen stark ställning inom rörelsen, trots att han inte var ledamot i Gnadaustyrelsen. Han var en efterfrågad predikant i rörelsens konferenser. Stockmayer hävdade att den som har uppnått kristlig fullkomlighet (»christlichen Vollkommenheit«) var helt överlåten till Kristus och fick i och med det hjälp av den helige Ande till lydnad i tro samt att förstå Guds ord; blodet hade befriat honom från varje syndig böjelse vilket gjorde att han ville ha en allt innerligare gemenskap med Kristus. Haarbeck var Direktor för Johanneum. Han hade en något reserverad hållning till helgelserörelsen. Han menade att Nya testamentet skiljer på fulländad (»vollendet«) och fullkomlig (»vollkommen«): trons fulländning sker efter döden, fullkomlig kan man möjligen bli under sin livstid – men det ansåg han vara en oväsentlig fråga – han menade att Gud inte ställer något sådant krav – »die Vollendung der Gläubigen geschieht im jenseitigen Leben, die

Vollkommenheit ist zunächst keine Forderung Gottes an den Menschen, sondern in erster Linie Gabe Gottes und Tat Christi an uns«. (Lange s. 110).

Pastor Jonathan Paul svarade som konferensens sekreterare för att en konferensrapport togs fram. I inledningen skriver han angående samtalen om kristlig fullkomlighet att »det är förspilld möda, när man läser om, eller är närvarande under sådana förhandlingar om man inte låter sig döpas med den helige Ande och med eld« (Lange s. 108).

Från omkring sekelskiftet 1899/1900 kom Gnadauförbundet att påverkas dels av andliga rörelser i bland annat England, dels av inre motsättningar som verkade splittrande. Av särskilt intresse här är en artikel under rubriken »Jesus wird« (»Jesus skall«) som Jonathan Paul publicerade i sin tidskrift Heiligung i april 1904.7

Paul hävdade i sin artikel att han sedan flera år tillbaka själv hade fått uppleva att det förhöll sig som det står i Johannes första brev 3:16: »Den som förblir i honom [Jesus] syndar inte«. Han hade emellertid inte lyckats att ständigt förbli i Jesus, något som han hade förväntat sig genom att låta sig helt ledas av Anden. Romarbrevet 6:6 tycks ha blivit en utgångspunkt för hans sökande: »vår gamla människa har blivit korsfäst med honom, för att syndakroppen skall göras om intet, så att vi icke mer tjäna synden«. Vad återstod?

Jag hade under betraktande av min Frälsare kommit så långt, att jag kände, att jag genom hans död hade blivit fri från den gamle Adam; numera önskade jag i djupet av mitt hjärta att aldrig mer synda icke ens i de minsta tankarna. Nu sade jag mig, att Jesus så helt måste bliva min nye Adam, att han stund för stund måtte leva i mig på samma sätt, som förr den gamle Adam gjort. Jag hade redan tidigare närt denna tanke och även uttalat densamma, men nu berodde det på om jag ville så helt överlåta mig åt honom – min nye Adam –, om han kunde vara allt för mig så att jag för framtiden [var] besjälad av honom [och] icke mer syndade. […] Det ljöd i mitt inre: »Skall Jesus bliva allt för dig?« Och då genljöd i mitt inre trons stämma: »Jesus skall!«. […] Ingen befläckelse vare sig i tankar eller genom temperamentets retande har sedan dess förekommit […] Jag lever i det saliga faktum, att Jesus är min nye Adam, av vilken jag väntar allt och får vänta allt.8

7 Flera tidskrifter gavs ut inom Gnadauförbundet. Den mest betydande var Philadelphia som Gnadaukonferensen 1890 beslutade att ge ut som rörelsens organ. Paul började ge ut sin tidning i oktober 1898. 8 Citerat ur Glöd från altaret, september och oktober 1910.. Hela artikeln från 1904 är inte återgiven i tidskriften.

Paul menar alltså att vad som hade fattats honom var att han inte i tro hade beslutat sig för att helt överlåta sig till Jesus, men i och med att han nu hade gjort det skulle han inte synda mer; »är den gamle Adam dödad, då är också dess syndiga väsende med alla sina känslor, lustar och begärelser tillintetgjord«. Han kände inte längre någon böjelse att synda – »ich bin jetzt – von alten Adamswesen erlöst – völlig frei für das Leben des neuen Adam. Der sündliche Hang ist von mir genommen und statt dessen bin ich, wie es im 2. Petr 1, 4 bezeugt wird, der göttlichen Natur teilhaftig geworden«. I sitt »nya liv« levde han ständigt tillsammans med Jesus, som på ett mycket djupare sätt än tidigare hade blivit »verklig« och »aktuell« för honom – »der Heiland wurde mir in einer viel tieferen Weise ’wirklich’ und ’gegenwärtig’ als je zuvor«.

9

Pauls önskan var att alla skulle få ta del av den frigörelse som han själv hade fått uppleva. Han var införstådd med att många kunde ha betänkligheter och invändningar, varför han ägnade halva artikeln åt att visa att hans erfarenhet var bibelenlig. Han betonade att man har möjlighet att synda, men är befriad från syndens lag så länge man förblir i Kristus. Den kritik som riktades mot den »Paulska läran om det rena hjärtat« som hans utläggning i Heilung kom att kallas, gällde främst påståendet att förutsättningen för att inte synda var att ständigt förbli i Jesus. Man menade att Pauls helgelselära därmed fick ett starkt överspänt och obibliskt drag.

Inom Gemenskapsrörelsen hade man haft problem i vissa regioner under tidigare år på grund av att läror om syndfrihet hade förkunnats. De ledande inom Gnadauförbundet var därför angelägna om att Pauls artikel togs upp vid den ordinarie Gnadaukonferensen under pingsthelgen (1904). Där fick han tillfälle att berätta om sin upplevelse och förklara vad han menade med att bli löst från varje böjelse att synda. Paul försvarade sig mot den kritik som framfördes, men uppenbarligen utan någon större framgång. Konferensens ordförande, greve Eduard von Pückler (1853–1924), hade hänvisat till Johannes ord: »Om vi säger att vi inte har någon synd, bedrar vi oss själva«. Han menade att Paul spred en villfarelse – »da sitzt bei Bruder Paul der Irrtum. Wir können uns nicht selbst durchforschen. Und so kann Bruder Paul nicht wissen und nicht

9 Jag har inte sett att Paul själv ansåg att denna upplevelse innebar kristlig fullkomlighet, eller fullkomlig helgelse som var Wesleys benämning. Denne ansåg under lång tid att de som hade uppnått detta tillstånd syndade inte och tänkte inga syndiga tankar.

Pauls uppfattning låg nära John Wesleys.