Mülheimdeklarationen

densamma förbundna degraderingen av det bibliska, äktenskapliga livet i enlighet med Guds vilja, i det att man på många ställen framställer det äktenskapliga umgänget mellan man och hustru såsom oförenligt med sann helgelse, jfr 1 Mos. 1:28 och Efes. 5:31. Man går sedan till angrepp på Paul:

Inom den så kallade »pingströrelsen« står i Tyskland pastor Paul som ledare inför offentligheten. Han är tillika huvudrepresentanten för de ovanstående avvisade obibliska lärorna. Vi älska honom som broder och önska att i sanning tjäna honom och skaran av hans anhängare. Det är oss smärtsamt, att vi offentligt måste ta ställning emot honom. Det har ej fattats samtal med honom ifråga om förmaningar inom den trängre och vidare brödrakretsen. Efter det att allt var förgäves måste vi nu för hans egen och för Guds skull härmed uttala: Vi, undertecknade bröder, kunna ej mer erkänna honom som ledare och lärare i Jesu församling. Vi anbefalla honom i kärlek, tro och hopp åt Herrens tillrättaförande nåd.

Vi tro, att det blott har funnits en pingst, Apg. 2. Vi tro på den helige Ande, vilken skall förbliva i Jesu församling i evighet, jfr Joh. 14:16. […] Vi vänta ej en ny pingst, vi vänta på den återkommande Herren. Vi bedja härmed alla våra syskon för Herrens och Hans saks skull, vilken satan vill fördärva: Hållen eder fjärran från denna rörelse! Den av eder som emellertid råkat in under denna andes makt, han må bryta därmed och bedja Gud om förlåtelse och befrielse. […] Vi förlita oss på Jesus, Överherden. Om var och en ger Herren och Hans ord, den plats, som tillkommer honom, så skall Han föra det verk av Hans Ande, vilket Han så nåderikt börjat i Tyskland, igenom till dess härliga mål, det som Gud velat. Vi förlita oss på Honom, som säger: »Lämna åt mig omsorgen om mina söner, mina händers verk!« (Jes. 45:11).

Mülheimdeklarationen

De som tog initiativet till Berlindeklarationen var angelägna att endast en mindre krets skulle veta att den höll på att tas fram, och det var nog först när inbjudan skickades ut som de ledande pingstbröderna fick kännedom om innehållet. Inom Mülheimrörelsen skapade deklarationen en stor oro och förstämning. Man bestämde därför att ta upp frågan vid en sedan tidigare planerad uppbyggelsekonferens i Mülheim. Denna hölls den 28 september–1 oktober 1909 och kom att kallas den andra Mülheimkonferensen. Barratt och Buddy hade lovat att medverka. Omkring 2 500 personer registrerade sig och fick deltagarkort. Antalet var fler än vid någon konferens under Gemenskapsrörelsens historia. Till detta antal ska läggas sådana som kom utan att bli

registrerade; pressen uppskattade antalet mötesbesökare till 6 000–10 000. För att klara tillströmningen ordnades parallella möten. Vid det första mötet lästes Berlindeklarationen upp. Den hade spritts över hela Tyskland och »redan åstadkommit en svår förföljelse mot de andedöpta själarna«. Ett svar på deklarationen lästes upp av Edel vid kvällsmötet dagen därpå varefter han talade över ämnet »Varför jag ej kan draga mig tillbaka från pingstväckelsen« (Glöd från altaret jan. 1910).

I konferensens uttalande – die Mülheimer Erklärung (ca 2 000 ord) –förnekas inte att det finns risk för att demoniska andar kan påverka en enskild människa, men att den främsta anledningen till att ett tungotal inte kommer från den helige Ande är det egna inflytandet över det som talas. Man tar också Paul i försvar och menar att beskyllningarna mot honom saknar grund:

Vad angår den villolära, som lagts oss till last ifråga om det »rena hjärtat«, hänvisa vi till att pastor Pauls lära i förklaringen är oriktigt framställd vad denna punkt angår. Det säges däri, att den troende väl »i Kristus mottager ett renat hjärta utan fläck«, men att det skulle vara pastor Pauls villolära, att »hjärtat i sig själv skulle kunna uppnå ett tillstånd av syndfrihet«. Men i verkligheten har pastor Paul, såsom var och en, som närmare känner honom, väl vet, åter och åter i tal och skrift starkt betonat, att man blott i Kristus och icke i sig själv är renad från synden och har uttryckligt inlagt sin gensaga mot det honom påbördade uttrycket »syndfrihet«, och det visserligen av det skälet, att han ville avvisa just den tanken, att någon skulle kunna vara fri från synden ehuru löst från Kristus, och att man ej mer skulle kunna vara i stånd att råka in under någon synd.

Man har i förklaringen åberopat sig på att man utan framgång har förhandlat med pastor Paul. Likväl har denne just vid dessa förhandlingar bemödat sig om att tydligt framhäva, att även en som är helgad i Kristus, ånyo åter kan ryckas med av synden, om han ej förbliver i Kristus. […] Bröderna ha i själva verket gjort sig skyldiga till en felaktighet i sin framställning, för vars rättelse vi skulle vara dem av hjärtat tacksamma. Ty han har faktiskt ej lärt något annat än vad även förklaringen säger, att »den troende i Kristus har ett renat hjärta utan fläck«.

Likaså felaktig är även den pastor Paul påbördade åsikten om det äktenskapliga livet, vilket kan påvisas av den utförliga framställning häröver, vilken avtryckts i »Helgelse«. Han har blott hänvisat därtill att man även i det äktenskapliga livet icke skall leva efter köttet, utan under den helige Andes ledning. Det är oss ej heller bekant, att det anförda falska betraktelsesättet framställes någonstädes inom våra kretsar. Vi skulle ej heller kunna godtaga det, om så någonstädes skedde. (se fotnot s. 31)