densamma förbundna degraderingen av det bibliska, äktenskapliga livet i enlighet med Guds vilja, i det att man på många ställen framställer det äktenskapliga umgänget mellan man och hustru såsom oförenligt med sann helgelse, jfr 1 Mos. 1:28 och Efes. 5:31.
Man går sedan till angrepp på Paul: Inom den så kallade »pingströrelsen« står i Tyskland pastor Paul som ledare inför offentligheten. Han är tillika huvudrepresentanten för de ovanstående avvisade obibliska lärorna. Vi älska honom som broder och önska att i sanning tjäna honom och skaran av hans anhängare. Det är oss smärtsamt, att vi offentligt måste ta ställning emot honom. Det har ej fattats samtal med honom ifråga om förmaningar inom den trängre och vidare brödrakretsen. Efter det att allt var förgäves måste vi nu för hans egen och för Guds skull härmed uttala: Vi, undertecknade bröder, kunna ej mer erkänna honom som ledare och lärare i Jesu församling. Vi anbefalla honom i kärlek, tro och hopp åt Herrens tillrättaförande nåd. Vi tro, att det blott har funnits en pingst, Apg. 2. Vi tro på den helige Ande, vilken skall förbliva i Jesu församling i evighet, jfr Joh. 14:16. […] Vi vänta ej en ny pingst, vi vänta på den återkommande Herren. Vi bedja härmed alla våra syskon för Herrens och Hans saks skull, vilken satan vill fördärva: Hållen eder fjärran från denna rörelse! Den av eder som emellertid råkat in under denna andes makt, han må bryta därmed och bedja Gud om förlåtelse och befrielse. […] Vi förlita oss på Jesus, Överherden. Om var och en ger Herren och Hans ord, den plats, som tillkommer honom, så skall Han föra det verk av Hans Ande, vilket Han så nåderikt börjat i Tyskland, igenom till dess härliga mål, det som Gud velat. Vi förlita oss på Honom, som säger: »Lämna åt mig omsorgen om mina söner, mina händers verk!« (Jes. 45:11).
Mülheimdeklarationen De som tog initiativet till Berlindeklarationen var angelägna att endast en mindre krets skulle veta att den höll på att tas fram, och det var nog först när inbjudan skickades ut som de ledande pingstbröderna fick kännedom om innehållet. Inom Mülheimrörelsen skapade deklarationen en stor oro och förstämning. Man bestämde därför att ta upp frågan vid en sedan tidigare planerad uppbyggelsekonferens i Mülheim. Denna hölls den 28 september–1 oktober 1909 och kom att kallas den andra Mülheimkonferensen. Barratt och Buddy hade lovat att medverka. Omkring 2 500 personer registrerade sig och fick deltagarkort. Antalet var fler än vid någon konferens under Gemenskapsrörelsens historia. Till detta antal ska läggas sådana som kom utan att bli 33
