och uteslöts etcetera. Kretsarna och provinsförbunden var emellertid relativt självständiga. Hur en enskild krets var organiserad har jag inte funnit några uppgifter om. Nattvard firades endast om det fanns någon som var prästvigd, en Pastor, som delade ut brödet och vinet. Det vanliga var att man deltog i Evangeliska kyrkans nattvardsfirande, men många ville inte dela brödet och vinet med sådana som inte var omvända. Det förekom därför att man vände sig till en Pastor inom kyrkan som var välvilligt inställd till Gemenskapsrörelsen och bad honom ordna nattvard i kyrkan för kretsens medlemmar. Några uppgifter om antalet gemenskapskretsar och antalet medlemmar under tidsperioden 1888–1920, har jag inte funnit. I början av 2000talet var medlemsantalet omkring 300 000. Åren 1888–1903 var »rörelsens blomningstid« (Lange s. 113), varför det bör ha varit markant flera medlemmar då än i modern tid.
Jonathan Paul och »det rena hjärtat« Gnadaukonferensen 1896 samlade omkring 400 deltagare. Konferenstemat var »kristlig fullkomlighet enligt Bibeln och vägen dit«. Olika uppfattningar kom till tals, men alla var angelägna att inte framföra kritiska synpunkter på ett sätt som kunde äventyra »den broderliga enheten« (Lange s. 109). Otto Stockmayer (1838–1917) och Theodor Haarbeck (1846–1923) gjorde de viktigaste inläggen. Stockmayer, som sedan år 1878 förestod ett hem i Schweiz för själavård, hade i hög grad påverkats av helgelserörelsen i England. Han hade en synnerligen stark ställning inom rörelsen, trots att han inte var ledamot i Gnadaustyrelsen. Han var en efterfrågad predikant i rörelsens konferenser. Stockmayer hävdade att den som har uppnått kristlig fullkomlighet (»christlichen Vollkommenheit«) var helt överlåten till Kristus och fick i och med det hjälp av den helige Ande till lydnad i tro samt att förstå Guds ord; blodet hade befriat honom från varje syndig böjelse vilket gjorde att han ville ha en allt innerligare gemenskap med Kristus. Haarbeck var Direktor för Johanneum. Han hade en något reserverad hållning till helgelserörelsen. Han menade att Nya testamentet skiljer på fulländad (»vollendet«) och fullkomlig (»vollkommen«): trons fulländning sker efter döden, fullkomlig kan man möjligen bli under sin livstid – men det ansåg han vara en oväsentlig fråga – han menade att Gud inte ställer något sådant krav – »die Vollendung der Gläubigen geschieht im jenseitigen Leben, die 14
