2. Bakgrunden i Sverige

oftast förkortat till The Ruanda Mission. Den östafrikanska väckelsen, som bröt ut i Rwanda under första hälften av 1930-talet och spred sig över Östafrika, berörde i första hand den anglikanska kyrkan. Adventisterna hade sedan 1920 en mission i södra Rwanda och började arbeta i Burundi 1921.

Den anglikanska kyrkan var länge det största protestantiska samfundet i landet med 48 000 medlemmar år 1982. Mission Libre Méthodiste, Friends’ Africa Gospel Mission och den senare tillkomna World Gospel Church hade då tillsammans ca 13 000 medlemmar.1 Efter självständigheten spred sig pingströrelsen i hela landet och är nu den näst största kyrkan i landet efter den katolska.

År 1935 bildades Protestantiska Alliansen i Ruanda-Urundi av ovan nämnda protestantiska kyrkor och den belgiska missionen i Rwanda. Den skulle fungera som samtalspartner med det Protestantiska Rådet i Kongo, det protestantiska kontoret i Bryssel och den belgiska staten. Den skulle dessutom sköta alla nödvändiga förhandlingar. Tanken var också att de kristna från de olika missionerna skulle »lära sig att betrakta varandra som bröder i Herren».

2

1 Stålgren 1982. 2 Ti Aar i Urundi 1938 s 41‒42.

Under den tid då den svenska pingströrelsen sände sina första missionärer till dåvarande Belgiska Kongo sökte den unga rörelsen efter vägar att handskas med det snabbt växande missionsarbetet och samtidigt lösa frågan om inre organisatoriskt samarbete i Sverige. Den viktigaste rollen spelade då Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och dess ledare Lewi Pethrus.

Den nya rörelsen hade sina rötter i USA. Hur en kristen lokalförsamling skulle vara organiserad och hur den skulle arbeta i relation till andra kristna församlingar/rörelser blev där snart en viktig fråga. En artikel i frågan översattes och publicerades bland annat i Evangelii Härold (EH) i januari 1916 för att sedan utges i särtryck 1920. Dess huvudtanke var att allt organiserat samarbete mellan olika församlingar skulle undvikas. En intensiv debatt fördes de närmast följande åren mellan Pingströrelsen och de etablerade samfunden. Från samfundshåll framhölls att man inte kunde bedriva mission utan att skapa en missionsorganisation. Lewi Pethrus hävdade att det fanns en mönsterbild i Nya Testamentet för hur en kristen församling skulle organiseras och hur den skulle arbeta. Denna mönsterbild var den fria, självständiga lokala församlingen.1

Samtalet fördes också inom Pingströrelsen. År 1916 samlades predikanter och evangelister till sin första bibelstudievecka, där man också samtalade om lärofrågor, en föregångare till dagens »Nyhemsvecka». Bland de ämnen som togs upp fanns »Lokalförsamlingarnas inbördes förhållanden till varandra» och »Är det möjligt för församlingar som står utom all samfundsorganisation att bedriva yttre mission?». Vid en konferens 1918 drogs riktlinjerna upp för den mönsterbild man tyckte sig finna i Nya Testamentet.2

Pingstförsamlingarnas mission expanderade snabbt. År 1920 fanns det 130 pingstförsamlingar, och praktiskt taget alla var engagerade i yttre

1 Arthur Sundstedt har i sin andra del av bokverket Pingstväckelsen skildrat denna debatt och också återgivit långa stycken av båda sidors tidningsartiklar. Se Sundstedt 1971a s 213–216, 221‒248. 2 Sundstedt 1971a s 185, 229–231.

mission. Sände man inte ut egna missionärer, så var man ändå med och stödde arbetet genom att insamla medel och noga följa arbetet genom vad som skrevs t ex i Evangelii Härold.

Försök till missionssamarbete

Samtidigt med debatten med samfunden försökte Filadelfiaförsamlingen att finna vägar för att sända missionärer till dåvarande Belgiska Kongo. I oktober 1919 inledde därför Filadelfiaförsamlingen i Stockholm ett missionssamarbete med Svenska Missionsförbundet, vars styrelse erbjöd Filadelfias missionärskandidater att den första tiden på fältet få vara på deras missionsstationer och delta i arbetet där.1

Det inledda missionssamarbetet med Svenska Missionsförbundet avbröts innan det hunnit påbörjas. Den norska pingströrelsen hade planer på att börja mission i Belgiska Kongo. Den norske missionären Gunnerius Tollefsen, som redan arbetat tre och ett halvt år i Kongo, väckte i februari 1920 ett förslag att norska och svenska pingstmissionärer skulle samarbeta i dåvarande Belgiska Kongo och då arbeta någonstans där ingen annan missionsorganisation hade sitt arbetsfält. Efter överläggningar mellan Lewi Pethrus och den norska pingströrelsens ledare T B Barratt enades man om att inleda samarbete. Tollefsen föreslog att en undersökningsexpedition skulle sändas ut för att närmare undersöka var man lämpligen kunde bygga en missionsstation gemensamt med de svenska pingstvännerna. 2 Vi återkommer till detta.

Filadelfiaförsamlingens i Stockholm ledande roll inom missionsarbetet

Medel till yttre missionen, som samlades in av olika pingstförsamlingar i landet, förmedlades till största del via Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, som i praktiken kom att bli något av samordnande missionsorgan. Församlingen gav också ut Evangelii Härold, där missionsrapporter, tankar på nya missionsinitiativ presenterades och de medel, som kommit in till yttre missionen, redovisades. Det skulle snart visa sig att frågan om missionssekreterare skulle aktualiseras på nytt. Många av missio-

1 Sundstedt 1971b s 67. 2 FSA/Styrelseprotokoll 1920-02-18 ‒ protokollet är återgivet i Sundstedt 1971b s 67.

Här kan anses underförstått att uttrycket »ingen annan missionsorganisation» avser protestantiska sådana (FSA styrelseprotokoll 1920-03-23).

närerna i Kongo (år 1922 hade tio missionärer rest dit) ansåg att missionsarbetet där krävde ett gemensamt missionsorgan inför myndigheterna och kritiserade tanken på att enskilda församlingar skulle kunna fylla denna uppgift. En av missionärerna skrev i mars 1923: »Eller var står det att endast en lokalförsamling ska ha sin egen mission och vara helt ansvarig för den?»1

I augusti 1923 kallades den tidigare missionssekreteraren i Svenska Alliansmissionen, A P Franklin, av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm till att bli en av dess predikanter, med »särskild uppgift att handlägga församlingens missionsangelägenheter»2. Franklin tillträdde sin tjänst i oktober 1923. Filadelfiaförsamlingen hade vid denna tidpunkt också tillsatt en missionskommitté inom församlingen3 . I januari 1924 tog Filadelfiaförsamlingens styrelse på nytt upp frågan om hur den yttre missionen skulle organiseras. Vi citerar från dess protokoll av den 8 januari:

Emedan pingstvännernas yttre mission växt och kräver alltmer tillsyn och ledning, varjämte dels av missionärerna i Kongo och Rhodesia starka krav framställts på tillsättandet av en missionsstyrelse, representerande hela pingstväckelsen, har frågan om ordnandet av yttre missionen blivit mycket aktuellt. Äldste- och diakonmötet ansåg det lämpligt att förena sig om ett gemensamt namn på yttre missionen nämligen Svenska fria missionen.4 Därmed var första steget taget mot en central organisation. I december samma år hölls en konferens i Filadelfia, Stockholm, med deltagare från hela landet. Den ledde fram till tillsättandet av en missionskommitté, bestående av A P Franklin, Rikard Fris och Ivar Claesson. Kommittén övertog namnet Svenska Fria Missionen. Den nytillsatta kommittén skulle både organisera och leda arbetet på missionsfälten, samt finnas med från första början då någon skulle antas som missionär. I januari 1924 fanns det 77 missionärer utsända av svensk pingstmission, fördelade på elva olika länder. 5 Att arbetet på missionsfältet nu skulle ledas av Svenska Fria Missionen, SFM, möttes snart av motstånd, både av församlingar och missionärer, speciellt i Brasilien.

1 Lindberg 1985 s 185. 2 Lindberg 1985 s 190. 3 PRIA/Redogörelse för missionsmötet i Filadelfia, Stockholm den 9‒10 december 1924. 4 FSA/Styrelseprotokoll 1924-01-08, protokollet är återgivet i Sundstedt 1971b s 79. 5 EH 1924 s 44–45.

Detta motstånd bidrog till en konflikt år 1929 mellan Lewi Pethrus och missionskommitténs medlemmar. Den är känd under namnet Franklinstriden och ledde till att Filadelfiaförsamlingen i Stockholm år 1931 övertog SFM och fick på så sätt en överordnad roll inom svensk pingstmission. Paul Ongman, son till Örebro Missionsförenings grundare, John Ongman, tillsattes som församlingens missionssekreterare. Han kom i praktiken att fungera som i stort sett hela Pingströrelsens missionssekreterare.

Missionärsutbildningen

År 1918 anordnade Filadelfiaförsamlingen i Stockholm en första språkkurs för missionärskandidater till Sydafrika.1 Det allt större antalet missionärskandidater skapade ett behov av mer kontinuerliga språkkurser. Den som åtog sig att skapa detta blev Rikard Fris, då lärare vid Örebro Missionsskola, som då tillhörde Baptistsamfundet. I den då pågående debatten om samfund och fristående församlingar tog Fris ställning för fria församlingar och gick 1919 över till pingstförsamlingen i samma stad.2 I november 1919 hade han deltagit som lärare vid bibelskolan i Filadelfia i Stockholm, och då upplevt hur »Herren lade de fria missionärskandidaternas utbildning som en nöd på mitt hjärta». 3 I februari 1922 öppnade han och hans hustru Rakel en missionsskola i Högsby.

Till den första kursen mottogs 16 kvinnliga missionärskandidater, enligt Rakel Fris »duktiga predikanter som kunde tala över en bibeltext med kraft och smörjelse». 4 Att det till de första kurserna bara mottogs kvinnor berodde delvis på inkvarteringsmöjligheterna. Rakel Fris skriver att bland dem fanns de, som länge väntat på hjälp till utbildning. Året därpå intogs både män och kvinnor.

Två lärare anställdes vid skolan, Maria Lindquist, språklärare, som tidigare undervisat vid Örebro Missionsskola och kandidat Osmin Halldorf, som tagit sin examen i Lund. Dessutom kom Paul Ongman regelbundet dit för kurser och ibland också Lewi Pethrus och andra predikanter och missionärer från Pingströrelsen. På skolan undervisades i bibelkunskap, homiletik, kyrkohistoria, geografi, svenska,

1 Sundstedt 1971b s 70. 2 Fris 1974 s 134–135. 3 Morgonstjärnan 1925 s 12. 4 Fris 1974 s 177.

engelska, franska (obligatorisk för kongokandidater), missionshistoria och matematik. Bland skolbibliotekets böcker fanns en bok om Belgiska Kongo och Ruanda-Urundi, så en viss direkt »fältförberedelse» kunde skapas. Det var samma undervisning för både kvinnor och män. Läsåret var indelat i två terminer. Man kunde delta en termin, men blivande missionärer gick vanligen två år.

1

Flera av pionjärmissionärerna i Belgiska Kongo och dåtida Urundi hade tillbringat ett par år vid missionsskolan i Högsby. Bland dem fanns Linnea Halldorf, Vera Karlsson, (senare gift Palmertz), Anna Skogman (senare gift Winberg), Siri Karlsson, Thomas Winberg och Gösta Palmertz. De uttryckte sedan i brev till makarna Fris sin stora tacksamhet över vad skoltiden hade gett dem.2 Det verkar rimligt att anta att denna skola, ledd av ett gift par som tidigare varit delaktiga i John Ongmans skolverksamhet i Örebro, och som betraktade kvinnor som »duktiga predikanter» påverkade de blivande missionärerna till att ge och tillämpa stort utrymme för kvinnliga förkunnare. Den gemensamma undervisningen och därmed gemensamma kunskapsbasen bör likaså ha haft inverkan på det samarbete, som sedan skulle utföras på missionsfältet.

En liten anvisning i den vägen ger de två böcker som utkom omkring år 1930. Den ena handlade om svensk pingstmission i Brasilien, den andra om samma verksamhet i dåvarande Belgiska Kongo. Båda böckerna är upplagda så att olika missionärer skrivit olika avsnitt. I boken Apostolisk väckelse i Brasilien skriver enbart manliga missionärer. I boken Öst-Kongos berg och Tanganyikas stränder skriver sju kvinnor, sju män och två kongolesiska evangelister. De flesta Brasilienmissionärer reste på den tiden ut utan att ha varit elev vid någon missionsskola. En del av dem hade redan rest ut då skolan i Högsby startade, men också efter dess början reste majoriteten av dem som blev missionärer efter sin utbildning där till Afrika eller Kina.

Missionsskolan i Högsby flyttade 1929 till Stockholm, där dess tillvaro blev kortlivad på grund av ovan nämnda konflikt3 med anledning av Svenska Fria Missionen. Makarna Fris flyttade då till Danderyd där de startade Fria Bibelinstitutet. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm startade sina egna missionärskurser under ledning av Osmin Halldorf.

1 Intervju med Siri Karlsson 1991-04-19; PRIA/Rikard och Rakel Fris arkiv. 2 PRIA/Rikard och Rakel Fris arkiv. 3 Se s 22 ovan.