3. De första försöken att börja arbeta i Burundi

I föregående kapitel presenterades tankarna på samarbete mellan svensk och norsk pingströrelse när det gällde missionsarbete i dåvarande Belgiska Kongo. A B Lindgren, tidigare predikant i Salemförsamlingen i Karlsborg, Västergötland, blev den som tillsammans med norrmannen Gunnarius Tollefsen skulle företa en rekognoseringsresa till de östra delarna av Belgiska Kongo dit de anlände i juni 1921.

Under resan gjorde Lindgren en belgisk missionärs bekantskap. Denne var på väg ut till Rwanda, där de belgiska protestanterna skulle uppta arbetet på de stationer tyska missionärer varit tvungna att lämna i samband med första världskriget. Han berättade nu för Lindgren att samma förhållande gällde för Burundi. Den belgiska missionen saknade resurser att börja också där och han föreslog Lindgren att de svenska pingstmissionärerna skulle överta de tyska stationerna i Burundi. Lindgren fann idén vara god och skrev därför ett brev till Lewi Pethrus, i vilket han föreslog att den svenska och den norska pingstmissionen gemensamt skulle överta den tyska missionens arbete och fördela dess stationer på de två missionerna. Samtidigt skulle man fortsätta att försöka få arbetstillstånd också för platser i Kivuprovinsen.1 Vid ankomsten till Uvira i östra Kongo samtalade Lindgren med Royal Commissioner för Ruanda-Urundi och bad om tillstånd att besöka Ruanda-Urundi. Svaret blev nekande med hänvisning till att landet fortfarande rådde under krigslagar.2

Den belgiske missionären hade försäkrat Lindgren att ledaren för den belgiska missionen, pastor Henri Anet, var öppen för att samarbeta med de svenska missionärerna. Detta var dock en sanning med vissa begränsningar. Det stämde att Anet sökte med ljus och lykta efter protestantiska missioner som kunde överta arbetet i Burundi, men pingst-

1 LPA/Lindgren till Pethrus 1921-05. 2 LPA/Lindgren till Mundell vid La Mission Pentecôtiste de Grande Bretagne et d’Irlande 1921-10-29.

vänner ville han inte gärna se där.

1 Skälen därtill var flera. Linus Blomkvist, svensk pingstmissionär, hade i ett brev till Anet 19222 beskrivit sig som utsänd från en »fri församling i Sverige … där en stor väckelse hade skapat ett stort intresse för mission i Kongo» och undrat om de kunde få börja arbeta i Burundi.3 Anet var inte uppmuntrande i sitt svar. Han erkände att han inte kände till Blomkvists missionssällskap, men av det som uppgetts i brevet drog han slutsatsen att det var nyligen grundat och utan större personella eller materiella tillgångar. Anet framhöll att just till Burundi, ett mycket tättbefolkat land, hade den belgiska regeringen framfört önskemål om ett missionssällskap med stora resurser. Däremot föreslog han att Blomqvist och hans kollegor skulle satsa på ett mindre område med färre människor i Belgiska Kongo.4

År 1923 skrev Lindgren till Pethrus att de tills vidare helt gett upp tanken på Ruanda-Urundi. De belgiska myndigheterna hade fortsatt att vägra dem tillträde och de hade nu hört att de tyska stationerna hade blivit förstörda.5

Negativ syn på pingstmissionen från statsmakt och etablerad missionsledare

Ett nytt försök skedde 1924. Bakgrunden var att Lindgren vid det laget tröttnat på att den svenska pingstmissionen ännu inte skapat ett gemensamt styrelseorgan, vilket skulle ha underlättat för missionen att få stadigvarande arbetstillstånd i Belgiska Kongo.6 Han hade därför erbjudit sig ‒ med Jacob E Lundahl, missionssekreterare i Svenska Missionsförbundet som mellanhand ‒ att tillsammans med några andra erfarna pingstmissionärer arbeta i Burundi för den belgiska protestantiska missionen. Arbetet skulle ledas av belgarna, men svenskarna skulle vara avlönade från Sverige. Lindgren berörde inte trosfrågor, utan säger sig enbart ha

1 Däremot inbjöd han Svenska Baptistsamfundet, Svenska Missionsförbundet och

Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. SMFA/BA/9:3/MU/okt‒dec 1922. 2 Blomqvists arbetade det året tillsammans med Örebro Missionssällskaps missionärer i Kongo. 3 SMFA/BA/9:3/L Blomqvist 1922-08-09 (min översättning). 4 SMFA/BA/9:3/H Anet 1922–09. 5 LPA/Lindgren till Pethrus 1923. 6 Det året (1924) diskuterades den svenska pingströrelsens missionsorganisation vid ett flertal konferenser (se kapitlet 2. Bakgrunden i Sverige.)

en önskan att förkunna Jesus.1 I sitt svar till Lundahl lade Anet däremot tyngdpunkten just på de läromässiga skillnaderna. Det fanns två skäl till att samarbete med pingstvänner inte var tänkbart. Det ena var tungotalet, det andra tron på gudomligt helande.2

Den belgiska regeringen hade kort tid dessförinnan haft vissa problem i Burundi med en »häxdoktor», som sagt sig kunna bota sjuka genom underverk och som uppmuntrade afrikanerna till motstånd mot de vita. Anet kopplade nu samman detta med pingströrelsens förkunnelse om helbrägdagörelse genom bön och med den rörelse, som ett par år tidigare vuxit fram i Kongo, kimbanguismen. Den senare rörelsen, som hade sitt ursprung kring väckelseförkunnaren Simon Kimbangu, hade av belgiska myndigheterna uppfattats som ett uppror mot européerna. Enligt Anets uppfattning skulle risken vara stor att något liknande kunde ske i Burundi om pingstmissionen fick komma dit.3

Anet var dels de protestantiska missionernas i Kongo representant inför myndigheterna i Bryssel, dels ledare för den belgiska protestantiska missionen, la Société Belge des Missions Protestantes au Kongo (SBMPC). I egenskap av det senare hade han fått i uppdrag av den belgiska staten att hitta nya missionssällskap till de före detta tyska missionsstationerna i dåvarande Ruanda-Urundi. Det var i denna funktion som han hindrade pingstmissionen att komma dit. I egenskap av det förra hjälpte han pingstmissionen att bli accepterad som mission i Belgiska Kongo. Redan 1923 försäkrade han de belgiska myndigheterna att alla missionärerna inom Svenska Fria Missionen (Mission Libre Suédoise ‒ MLS), tog kinin mot malaria och att de hade öppnat en sjukvårdsklinik.4 Det är tydligt att myndigheterna uttryckt farhågor inför pingstmissionens syn på helande och sjukvård. Anet kunde också vidarebefordra ett rekommendationsbrev för pingstmissionen från den svenske ärkebiskopen.

År 1924 besökte Anet Stockholm på inbjudan av Svenska Missionsförbundet. Den 15 juni predikade han i Filadelfiakyrkan och uttryckte då sin glädje över att den Svenska Fria Missionen ville delta i missionsarbetet i Belgiska Kongo. Burundi omnämns däremot inte i tid-

1 SMFA/BA/9:3/Lundahl till Anet 1924-10-14. 2 SMFA/BA/9:3/Anet till Lundahl 1924-10-17. 3 Blomqvist var positiv till kimbanguismen och såg det som en genuin väckelserörelse som blivit missförstådd av missionärerna (se Pingstliljan 1924 s 76–77). 4 SMF/BA/9:3/Anet 1923-07-05.

ningsreferatet från mötet.1 Det skulle dröja till 1930 innan SFM fick sitt slutgiltiga godkännande att arbeta i Belgiska Kongo. Då var de före detta tyska stationerna i Burundi övertagna av danska baptister. Svenskarna behövde inte längre gå via Anet utan kunde vända sig direkt till landets guvernör Jungers för att ansöka om egna koncessioner/markområden.

De första rekognosceringsturerna

I januari 1927 skrev Julius Aspenlind, pingstmissionär i Kivuprovinsen i dåvarande Belgiska Kongo, till sina kollegor i norra delen om planer att besöka Usumbura för att underrätta sig om läget i Burundi. I Sverige fanns det just då, enligt Aspenlind, ett antal missionärskandidater, för vilka Burundi borde vara ett lämpligt arbetsfält.2 Några månader senare framhöll Aspenlind att två alternativ stod öppna, antingen utvidga arbetet i Kivu eller satsa österut, längs axeln Uvira - Urundi - Tabora (i dåvarande Tanganyikaterritoriet). Själv förordade han det senare eftersom enligt hans uppfattning Östafrika nu stod öppet för alla. Däremot fruktade han att det skulle bli problem att få börja i Burundi: »Svårigheten för oss är nog att få Urundi från Dr. Anet.»3

I juni samma år företogs den första rekognoseringsturen till Burundi. Denna gång reste Aspenlind tillsammans med Thomas Winberg, som senare skulle komma att spela en avgörande roll för pingströrelsen i Burundi. De reste till Usumbura och hade för avsikt att fortsätta in i landet. Men »någon sanktion till att fortsätta in i landet fick vi inte … Vi återvände alltså». 4 I de brev som finns bevarade nämns inte Burundi de närmast följande åren.

Kontakt med de danska baptisterna i Burundi

De svenska pingstmissionärerna hade gjort de danska baptistmissionärernas bekantskap. Kontakterna var ganska täta mellan Uvira, SFM:s centralort i Kivu, och den danska missionsstationen Musema i Burundi. I december 1932 deltog William och Maria Bäckman samt Gösta och Vera Palmertz vid invigningen av den första kyrkan i Musema. Svenskarna var mycket imponerade av vad de såg. Kyrkan, som rymde inemot

1 EH 1924 s 318. 2 KA/37/Aspenlind 1927-01-31. 3 KA/37/Aspenlind 1927-05-01. 4 KA/37/Aspenlind 1927-06-26.

1 000 personer, var nästan fullsatt. William Bäckman hade aldrig tidigare sett så många afrikaner samlade till gudstjänst. Någon hade sagt att Burundi hade mellan två och tre miljoner människor. Bäckman rapporterar:

På detta hela område finns endast denna lilla protestantiska mission. Det tog väldiga tag i oss, då vi sågo dessa massor av människor, och det är verkligen svårt att släppa tanken på, att vi inte också skola få komma över dit. Kanske Herren vill öppna vägen dit in.1

Han berättade vidare att man under en längre tid funderat på Gitega, där kungen och den belgiske residenten, ämbetsmannen som var ansvarig för Burundi, bodde. Tillsammans med Lemuel Karlsson och Gösta Palmertz planerade Bäckman nu en resa till Gitega. Resan genomfördes i mars 1933 av William Bäckman, Gösta Palmertz och Julius Aspenlind. Efter resan skrev Bäckman ett brev till Paul Ongman i vilket han underströk de stora behoven och de stora möjligheterna i Burundi.2 I december samma år besökte Gösta Palmertz, som då var SFM:s laglige representant, och Lemuel Karlsson guvernören över Ruanda-Urundi i dåvarande Usumbura (Bujumbura), Jungers. Han visade sig mycket vänlig och sa »att svenskarna gärna fick börja i Urundi». 3 Efter att ha företagit ytterligare en rekognoseringsresa i januari 1934, under vilken de också besökte landets unge kung, ansökte svenskarna om ett område 17 kilometer från Gitega.4 När svaret kom var det nekande med hänvisning till att de burundier som bodde i området inte ville ge upp sin rätt att använda området som betesmark. I ett brev till Sverige anklagade Palmertz de katolska prästerna för att ligga bakom denna vägran.5

Men guvernör Jungers hade ett intressant förslag. Med hänvisning till att den katolska missionen var så väletablerad i centrala och norra Urundi sedan många år, föreslog han pingstmissionen att söka ett område i södra Burundi.6 Svenskarna bestämde sig för att följa hans råd. I

1 KA/38/W Bäckman till P Ongman, 1933-01-06. Bäckman nämner inte adventisterna vilka arbetade i landet sedan början av 1920-talet och som av Palmertz i KA/20/

Palmertz 1934-02-01 betecknas som en protestantisk mission. 2 KA/38/W Bäckman till P Ongman 1933-01-06, 1933-03-24. 3 KA/20/G Palmertz 1934-02-01. 4 I Burundi fanns inga egentliga byar före kolonialiseringen. 5 KA/A3-pärm/Jungers 1934-03-12; KA/20/Palmertz 1934-05-11. 6 KA/A3-pärm/Jungers 1934-03-12.

maj 1934 reste de på nytt in i Burundi ‒ denna gång till landets södra delar. De visste att befolkningstätheten var lägre där, men eftersom staten räknade 70 000 skattebetalare i Bururiterritoriet, borde befolkningen där uppgå till det fyrdubbla, dvs inemot 300 000.1

Pingstmissionärerna besöker för första gången Bururiprovinsen

Bilväg var nu utbyggd fram till Bururi, men svenskarna hade ingen bil och ville dessutom gärna se landet, varför de gick till fots. Med hjälp av bärare nådde de sitt mål efter fyra dagars vandring. Där samtalade de med den belgiske administratören på platsen, L Limbourg. Denne uppmanade dem att snarast komma in med en ansökan, om de önskade en plats i närheten, eftersom katolska missionärer just gjort en rekognosceringstur i trakten, men ännu inte lämnat in någon skriftlig anhållan. Därefter talade missionärerna med hövdingen Ndarishikije, som i administratörens närvaro lovade dem ett område inom hans region, på kullen med namnet Kiremba. Ndarishikije var mycket tillmötesgående och sa »med en menande glimt i ögat att han visste om att vi blivit nekade i Kitega, ty hövdingen där var rädd för trakasserier från prästernas sida. Men här menade han att vi ingenting hade att frukta. Han själv hade lärt sig skriva av tyskarna och vore intresserad av protestantisk mission.»2 Ndarishikije föreslog att de också skulle kontakta hans bror, Hararawe, en distriktshövding längre söderut. Svenskarna vandrade nu vidare, över ett väldigt bergsmassiv ner i en grytliknande dal, där de fann den andre hövdingens huvudkvarter. Också här blev de hjärtligt välkomnade och tillsammans med hövdingen besåg de olika platser. De tyckte sig ha funnit en lämplig på kullen Karinzi alldeles vid utkanten av hövdingedömet, nära bilvägen till Gitega via Rutana. Enligt Aspenlind fanns där »Massor av folk så långt ögat kunde nå». 3 Artikeln i Evangelii Härold avslutas med följande uppmaning till trosfränderna i Sverige: »Låt oss som svenskt pingstfolk giva Urundi pingstens härliga evangelium.»4

Svenskarna fick ett skriftligt intyg från Hararawes sekreterare, Alisi, om att de var välkomna. Palmertz var imponerad av de burundiska

1 KA/20/G Palmertz 1934-05-11. 2 EH 1934 s 585–586, brev från Aspenlind. 3 Ibid. 4 Ibid.

hövdingarnas rikedomar. »Negercheferna i Urundi äro rika. De ha stora kaffeplantager ... [och har] många gånger större inkomst än många vita. Vi missionärer komma då långt i skymundan.»1

SFM får tillstånd att arbeta i södra Burundi

I juni hade Lemuel Karlsson tillträtt som representant för SFM. Han lämnade nu in en ny ansökan om mark inne i Burundi, fem hektar i Kiremba och elva hektar i Karinzi. När administratören i Bururi tillfrågade folket på platsen fick han ett positivt svar från Kirembakullen. För 100 francs var de villiga att överlåta sin rätt till betesmarken. Men vid Karinzi visade sig två tredjedelar av området vara odlingsmark och de berörda bönderna vägrade att släppa den ifrån sig, varför hövdingen där föreslog ett annat område.2 Karlsson reste dit, och valde i stället kullen Kayogoro. I september kunde ansökningarna via guvernör Jungers sändas till Kolonialministeriet i Bryssel. I oktober fick SFM provisoriskt tillstånd i avvaktan på svaret från Bryssel. Det innebar att missionen hade rätt att använda sig av en hektar på varje kulle.3

De danska baptisterna välkomnade svenskarna. Hans Jensen i Musema sände dem ett välkomstbrev, i vilket han inbjöd dem att komma dit för att studera kirundi.4 I Uvira förberedde sig därför familjerna Palmertz och Lagerström för att flytta till Bururi tillsammans med Alice Kjellberg, som nyligen anlänt till Kongo. Det hela blev dock fördröjt på grund av ett missförstånd. Kullen Kiremba visade sig vara en annan än den som missionärerna hade trott. Efter samtal med guvernören accepterade SFM den kulle man fått, det egentliga Kiremba. Allt detta gjorde att tiden gick ytterligare och som man nu stod inför en ny regnperiod bestämde de båda familjerna sig för att inte börja arbeta på en ny plats utan de blev kvar i Kivuprovinsen.5

I januari 1935 meddelade guvernören att SFM blivit tilldelat fem hektar i Kiremba och sex i Kayogoro, under förutsättningen att generalguvernören över Belgiska Kongo godkände tilldelningen. Först i maj

1 KA/20/Palmertz 1934-07-20; EH 1934 s 585–586. 2 KA/A3-pärm/Jungers till Karlsson 1934-08-28. 3 KA/A3-pärm/Jungers till Karlsson 1934-09-27. 4 KA/20/Jensen till Palmertz 1934-10-10. 5 KA/20/Palmertz 1934-09-11.

kom det slutgiltigt positiva beskedet. Den 14 september 1935 undertecknade Lemuel Karlsson och Jungers avtalet.1

Missionen förväntades att påbörja arbetet inom sex månader efter det att det provisoriska tillståndet getts.2 Nu var det stora bekymret vilka missionärer som skulle sändas till det nya fältet. I Kongo var den vanliga strategin att missionen sände en familj för att grunda en ny station, ofta i sällskap med en eller två ogifta kvinnliga missionärer. Vanligtvis ingick också kongolesiska evangelister i det lilla teamet. Arbetet i Belgiska Kongo hade nu pågått i fjorton år och där fanns ett par relativt stora församlingar, i Uvira och Nia Magira/Lemera.

Lemuel Karlsson skrev till Ongman för att påskynda utsändandet av nya missionärer. Han framhöll vikten av att hinna före katolikerna. Burundi verkade dessutom vara ett mycket mer lovande arbetsfält än Belgiska Kongo.3 Men de nya missionärerna dröjde. I april 1935 sökte Lemuel Karlsson upp guvernören Jungers för att be om anstånd och få de sex månaderna förlängda. Nedslagen återvände han till missionärskamraterna i Uvira med beskedet att de i så fall måste inge en ny ansökan, med risk att förlora platserna. Missionärerna möttes till bön och samtal. Slutligen enades man om att sända Alice Kjellberg och Alma Andersson till Kayogoro. Alma Andersson, som var moster till Alice, hade redan arbetat drygt tre år i Kongo.4 Alice Kjellberg, som kommit i augusti 1934, hade hela tiden känt en kallelse att arbeta i Burundi. Den sista april landsteg Lemuel, Alice, Alma och två kongolesiska evangelister i Nyanza Lac för att påbörja vandringen upp till Kayogoro, som låg ca 1 400 meter över havet.

1 KA/A3-pärm/Jungers till Karlsson 1935-07-25; Contrat de cession gratuite, 1935-09-14. 2 Kjellberg odaterat s 2. 3 KA/38/L Karlsson 1935-01-22. 4 KA/38/L Karlsson 1935-03-18; KA/36/A Kjellberg 1966 s 60.