Förord

Innehållsförteckning

Förord 7 Karta 9 1. Burundi – land och folk 11 2. Bakgrunden i Sverige 19 3. De första försöken att börja arbeta i Burundi 25 4. Arbetet grundläggs och utvidgas 33 4.1 Kayogoro 1935–1949 33 4.2 Kiremba 1935–1948 54 4.3 Gishiha 1936‒1949 69 4.4 Mugara 1940–1948 80 4.5 Konferenser under 1940-talet 95 4.6 Ekonomi 97 5. Ett nytt årtionde med stora förändringar 101 5.1 Det förändrade skolarbetet 101 5.2 Lärarutbildning påbörjas i Lemera, Kongo 110 5.3 Bibelskolor och kvinnoskolor 113 5.4 Väckelsen under 1950-talet 117 5.5 Pingströrelsen får fäste i Usumbura/Bujumbura 127 5.6 Den södra kustregionen får en egen pingstförsamling 137 5.7 Relationen till den katolska missionen 1934‒1960 143 5.8 SFM och Protestantiska Alliansen i Burundi 1935‒1960 147 5.9 Relationen till statsmakt och lokala myndigheter 1935–1960 155 5.10 Vägen mot politisk självständighet 161 5.11 Afrikanisering av församlingsarbetet 166 6. Fortsatt arbete i ett självständigt Burundi 173 6.1 Den politiska utvecklingen under 1960-talet 173 6.2 Överlämnandet av ansvaret för församlingarna 178 6.3 Pingstvänners politiska engagemang under 1960-talet 190 6.4 Fleråriga bibelskolor växer fram 197 6.5 Fortsatt utveckling av skolarbetet 204 6.6 Emmanuel ‒ Gud med oss ‒ de moderlösa barnens tillflyktsort 223 6.7 Sjukvård före 1970 231 6.8 Första expansionen mot norr och mot öster 246

7. Utvecklingen i landet under 1970-talet och dess följder 257 7.1 Utvecklingen i landet under 1970-talet 257 7.2 Expansion och oro kring 1970 260 7.3 April 1972 – inbördeskrig och folkmord 265 7.4 Och dess följder 281 7.5 Pingstmissionens och församlingarnas relation till myndigheterna 288 7.6 Återuppbyggnad 1972–1975 295 8. Nya initiativ och fortsatt utveckling av arbetet 307 8.1 Förnyad expansion i norr och öster 307 8.2 Bibelskolornas utveckling 324 8.3 Skolor och hälsovård 328 8.4 Litteraturarbete 333 8.5 Missionärernas fortsatta relation till staten 337 8.6 Att vara missionärsbarn 338 8.7 Utvecklingen efter 1985 353 Förteckningar 357

Missionärer som arbetat inom svensk pingstmission i Burundi 357

Intervjuer 360

Arkiv 362

Otryckta källor 363

Tryckta källor 363

Förord

Under de tre sista åren på 1970-talet hade jag förmånen att undervisa vid en lärarhögskola i Burundi, en utbildning som var ett samarbete mellan svensk pingstmission och det burundiska pingstsamfundet CEPBU. Det var för mig mycket rika år och jag knöt vänskapskontakter bland svenska missionärer och burundiska lärarkollegor som än i dag berikar mitt liv. Tiden där påverkade mitt val av ämne när jag långt senare skulle arbeta med en doktorsavhandling inom ämnet missionsvetenskap vid den teologiska fakulteten vid Uppsala universitet.

Den här boken har tagit lång tid att slutföra, men det har varit en fascinerande uppgift. Avsnitten som behandlar åren 1935–1960 är i stora drag en översättning av min avhandling från 2004 om pingströrelsen i Burundi under de åren. Den skrev jag på franska med tanke på de burundier den också berör. Under 1990-talet arbetade jag under ca 5 år på Missionsinstitutet-PMU. Mitt uppdrag var att intervjua missionärer och samla material till det som går under samlingsnamnet Kongoarkivet, nu beläget i Pingstarkivet i Alvik. Arkivet innehåller material från Kongo Kinshasa, Rwanda och Burundi.

Jag hade förmånen att resa runt i Sverige och träffa fängslande personligheter som varmhjärtat tog emot mig och delade sina liv med mig. Jag är mycket tacksam för deras förtroende och för stor gästfrihet i deras hem. När jag hade möjlighet, besökte jag de församlingar som hade sänt ut de missionärer jag intervjuade. Jag tog då kopior på viktiga brev och andra handlingar. Det är dock stora skillnader hur mycket material som finns bevarat i de olika församlingarna. I Kongoarkivet finns också intervjuer som andra har gjort. I den mån jag använt detta material anges det i boken.

Uppdraget blev till en början för min del att skriva till och med år 1969. Sedan skulle Olof Djurfeldt skriva om de följande årtiondena. Han hade så många andra viktiga uppdrag att han efter en tid fick lov att släppa detta och uppdraget gick tillbaka till mig. Då hade han hunnit göra ett gediget förarbete genom att skissera ett tänkt upplägg och sammanställa material. När jag fortsatte arbetet fick jag ta del av allt detta. Jag har haft stor nytta av det arbete han gjorde. Stort tack, Olof! Då var jag inte längre anställd av Missionsinstitutet utan arbetet

med denna bok har fått ske när jag inte varit upptagen av andra arbetsuppgifter och till stor del på min fritid. Hösten 2017 kunde jag göra en månadslång intervjuresa i Burundi, med hjälp av medel från Frikyrkliga Forskningsrådet, FRIFO.

Det har inte varit möjligt att beskriva allt arbete som under 50 år gjorts av svensk pingstmission i Burundi. Det har inte heller funnits lika mycket material från alla platser och alla tider, vilket också påverkat urvalet. Det gäller speciellt tillgången till fotomaterial. Här vill jag rikta ett särskilt tack till Henry och Alf Werlinder och Kerstin Olsson, som gett mig tillgång till respektive föräldrars fotoalbum. Ett tips för den som vill veta mer än det som kunnat behandlas här – besök Pingstarkivet. Där finns mycket att ta del av!

Mitt mycket varma tack går till alla som på olika sätt gjort det möjligt för mig att skriva denna bok. Det är inte möjligt att här nämna alla vid namn. En förteckning över vilka som intervjuats återfinns i slutet av boken. Flera av dem jag intervjuade var redan då komna till hög ålder och har nu lämnat oss för en bättre värld. Det senare gäller också min dåvarande chef på Missionsinstitutet, Jan-Endy Johannesson och hans medarbetare och fru, Anne Johannesson. Vi hade ett mycket fint samarbete. Det sista gäller också Jan-Endys efterträdare Magnus Wahlström, som har uppmuntrat och bistått mig på många sätt, bland annat genom att förse mig med material. Min make Sven, som visat stor förståelse för all tid detta arbete tagit under åren, har också uppmuntrat och stöttat mig, inte minst genom att vara min chaufför under min intervjuresa runt om i Burundi år 2000.

På den småländska landsbygden i Herrans år 2020 Gunilla Nyberg Oskarsson