1. Burundi – land och folk

Karta

RWANDA o

Kirundo

o

Lemera

NGOZI o

Uvira o o BUJUMBURA

KONGOKINSHASA

MUHINGA o

BURUNDI

o GITEGA o RUYIGI

BURURI o o RUTANA o Kiremba

o Rumonge o Mugara o Gishiha

Kayogoro o o Nyanza Lac

0

TANZANIA

50 100 km

Kartan visar några av de orter som omnämns i denna bok. De fyra första pingstförsamlingarna låg i Kayogoro, Kiremba, Gishiha och Mugara. Senare tillkom församlingarna i Bujumbura och Nyanza Lac. Församlingarna hade utposter på många platser, en del på långt avstånd. Som exempel kan nämnas Kirundo som under tre år var utpost till Mugara för att senare bli utpost till Kiremba. Huvudstäderna i landets dåvarande sju provinser har skrivits med versaler.

1. Burundi – land och folk

Burundi är ett litet, mycket kuperat land i Östafrika, som med sina 27 834 kvadratkilometer motsvarar ungefär Smålands storlek. Det är och har länge varit ett tättbefolkat land. På 1930-talet räknade man med en befolkning på ca 1,7 miljoner och år 2018, nästan elva miljoner. I norr gränsar landet till Rwanda, i väster till Kongo-Kinshasa och i öster och söder till Tanzania. Burundi kännetecknas av mycket varierande landskap och växtlighet. Det är korta avstånd mellan vitt skilda regioner. I stort delas landet upp i följande naturgeografiska regioner: • slättlandet Imbo som sträcker sig från Ruzizislätten i nordväst och söderut längs Tanganyikasjöns östra kust, • en bergskedja, Kibira, som löper i nordsydlig riktning, överallt högre än 2000 meter över havet, • ett område av bergsplatåer (1500 till 2000 meter), vilket kännetecknas av avrundade kullar, genomskurna av floddalar, • väldiga lågslättsområden med stora träskmarker i öster och nordöst. Man räknar med två årstider: regnperioden från slutet av september till juni och torrtiden under resten av året. En kort torrperiod infaller i januari. Nederbörden varierar från en region till en annan, från ett årsgenomsnitt på 650 mm i kustregionen till mer än 1500 mm uppe bland bergen och bergsplatåerna. I Bujumbura, på Imboslätten, är årsmedeltemperaturen 23° C, då den däremot uppe på bergskedjan Kibira inte är mer än 17,9° C.1

Bururiprovinsen

Svensk pingstmission började sitt arbete i den södra delen av landet, i Bururiprovinsen, mindre tättbefolkad än mer centralt belägna områden. Bururi, som ligger uppe bland bergen, var administrativt centrum. Nyanza Lac och Rumonge var handelscentra vid kusten. Området kring Bururi var mycket lämpat för boskapsskötsel. Tätorterna Nyanza Lac och Rumonge beboddes till största delen av baswahili, dvs muslimer, majoriteten invandrare från grannländerna. De hade en särställ-

1 Gahama 1983 s 13‒18; Cazenave-Piarrot och Lopez 1979 s 7‒17. 11

ning inför staten, med speciella lagar och en egen administration. Samtidigt bodde där belgiska tjänstemän, ansvariga för det närliggande området. År 1935 pågick vägbyggen i regionen. Till en början gick de svenska missionärerna till fots eller färdades i bärmattor.

De viktigaste hövdingarna i provinsen var på 1930- och 1940-talen Ndarishikije vid centralorten Bururi, hans bror Hararawe nära Makamba i sydost, deras kusin Basharwe norr om Bururi samt brorsonen Nyambikiwe i kustregionen. De var alla ganwa.1 De svenska missionärerna skulle till en början få mest att göra med de två förstnämnda. Antalet underhövdingar reducerades starkt under den administrativa reformen. Pingstmissionärerna kom därför till ett område som genomgick stora sociala och politiska förändringar.

Från självständigt kungadöme till tysk koloni till belgiskt mandat

Burundi hade i flera århundraden varit ett självständigt kungadöme när tyska soldater kom dit mot slutet av 1800-talet. Större delen av befolkningen bodde på kullarna uppe bland bergen och färre på den mindre hälsosamma Imboslätten. Kungen, som på kirundi kallades mwami, styrde landet genom att söka stöd hos olika grupper i samhället. Landet var indelat i hövdingedömen. År 1906 undertecknades ett avtal mellan mwami Gisabo Mwezi och representanter för den tyska staten, i vilket mwami accepterade tyskarnas »beskydd». Från tyskarnas synvinkel blev Burundi därmed en del av Tyska Östafrika. Ett liknande avtal hade tidigare tecknats med kungen av Rwanda. De två länderna slogs nu ihop till en administrativ enhet, Ruanda-Urundi. Länderna styrdes indirekt, dvs kungen och de inhemska furstarna fortsatte officiellt att styra men var underordnade de tyska statstjänstemännen.

Efter första världskriget fråntogs Tyskland sina kolonier. RuandaUrundi blev ett belgiskt förvaltningsområde, ett mandat, på uppdrag från Nationernas Förbund. År 1925 lät belgiska staten via en omorganisation Ruanda-Urundi utgöra en administrativ union med grannlandet Belgiska Kongo. Ruanda-Urundi var inte i egentlig mening en koloni, men i stort sett rådde samma lagar och liknande administration i alla tre länderna.

1 Gahama 1983 s 90, 103.

Också under belgarnas tid erkändes kungens auktoritet. Den reella makten låg dock i händerna på en belgisk résident, som administrerade landet utifrån sitt palats i Gitega. Denne var i sin tur underställd den viceguvernör som styrde över Ruanda-Urundi. En gemensam generalguvernör för alla tre länderna bodde i dåvarande Leopoldville, dagens Kinshasa. Denne lydde i sin tur under kolonialministeriet i Bryssel. Det indirekta styret fortsatte via belgiska tjänstemännen, burundiska hövdingarna och deras underhövdingar.

Landet uppdelades i sju provinser: Usumbura1, Gitega, Muhinga, Ngozi, Ruyigi, Rutana och Bururi. Samtliga leddes av en administratör. Provinserna bestod av hövdingedömen, vilka nu blev färre till antalet än tidigare. Denna administrativa reform var genomförd 1933, två år innan pingstmissionen, Mission Libre Suèdoise (Svenska Fria Missionen, SFM), började sitt arbete i landet. Reformen gav upphov till stora sociala förändringar i landet. Belgarna fortsatte att styra landet fram till 1962, då det fick tillbaka sin självständighet.

Sociala grupper

Sedan århundraden tillbaka urskiljs i landet tre olika folkgrupper, twa, hutuer och tutsier. Störst är gruppen av hutuer, ca 79 %, följt av tutsier, ca 19 % och twa, ca 1 %. Frågan om etniska grupper har varit och är också i dag en känslig fråga i Burundi, även om mycket skett i positiv riktning. Kolonialtidens antropologiska litteratur talade om »etniska grupper» och beskrev twa som pygmébesläktade, hutu som »bantunegrer» och tutsier som »hamiter». De senare sades ha sina rötter i Etiopien eller Egypten. Stereotypa porträtt tecknades, vilka skulle visa att folkgrupperna var lätt att skilja åt genom skillnader i längd, hudfärg och ansiktsdrag. De placerades i en hierarkisk skala med tutsierna överst, ett folk »födda till att regera»2. Detta hade sina rötter i 1800talets »raslära», där vissa »raser» ansågs vara överlägsna andra.

Samtidigt presenterades en invasionsteori, enligt vilken twa skulle ha varit de första att komma. De följdes av ett »jordbrukande bantufolk», hutu, som då blev det styrande skiktet. De blev i sin tur underkuvade av ett »pastoralt hamitiskt folk», tutsi.3 Dagens burundiska forskare

1 Senare Bujumbura. 2 Gahama 1983 s 275. 3 Gahama 1983 s 275.

förkastar alla dessa teorier och understryker det gemensamma för alla tre grupperna. De framhåller att språket och traditionerna är desamma för hela befolkningen och att olika antropologers beskrivningar av fysiska särdrag motsäger varandra. Har man vistats i Burundi vet man att det inte går att fastslå social grupp utifrån en människas utseende. De burundiska forskarna förnekar inte existensen av olika »sociala kategorier», utan använder alla beteckningarna twa, hutu och tutsi. En av dem konstaterar att »ursprunget till detta framstår som en historisk gåta». 1 För att beskriva dessa grupper på kirundi används ordet ubwoko, vilket betecknar kategori, slag och variation.2

Det förkoloniala Burundis sociala struktur

I det förkoloniala Burundi var samhället feodalt uppbyggt kring ett klientsystem av ömsesidiga förpliktelser. Hutuer tycks ha dominerat bland jordbrukarna och tutsierna bland boskapsägarna, även om alla hushåll hade några odlingar och många jordbrukare också någon ko. Kungahuset och dess ättlingar, ganwa, utgjorde en egen social kategori. Ganwa var kungens stödjepelare eller motståndare, beroende på hur nära släkt de var med den vid tidpunkten aktuelle kungen. I sin maktkamp med ganwa stödde sig kungen både på tutsier och på hutuer. Hövdingarna återfanns bland båda dessa grupper. De hade också båda sina speciella funktioner vid hovet. Där hade hutuerna viktiga religiösa uppgifter. I Rwanda spelade tutsierna en mer framträdande politisk roll och belgarna bestämde sig för att i båda länderna satsa på dem som en styrande elit. Den stora administrativa reformen 1929‒1933 ledde till att ett tiotal år senare var alla hutuhövdingar avsatta. Men också de tutsihövdingar som inte upplevdes som samarbetsvilliga tvingades avgå.

Twa, som under 1900-talet beräknades utgöra endast ca 1 % av befolkningen, levde i samhällets periferi, men hade också de sina speciella uppgifter att utföra. De var även landets krukmakare.3

1 Mwohora 1987 s 95. 2 Mwohora 1987 s 96. 3 Djurfeldt 1965.

Det svenska materialet

Redan 1924 hade man förbön för watuzzi vid missionsskolan i Högsby (Pingströrelsens dåvarande missionärsutbildning). Ordet hutuer har jag inte stött på så tidigt. I missionärsbrev skrivna före 1960 har jag inte hittat något av begreppen. Däremot tycks de ändå ha varit kända av missionärerna. Efter sitt besök i landet 1948 skriver Lewi Pethrus om watuzzi-folket i kyrkan i Kiremba och om wahutu i Mugara. Samtidigt understryker han det goda samförståndet mellan de två folkgrupperna i församlingarna: »Det vållar inga svårigheter att ha dem i samma församlingar. Den kristna erfarenheten bryter ner skiljemuren mellan folkslag och klasser.»1 Andra missioner, som den katolska och den danska baptistmissionen, skiljer klart mellan de olika grupperna i sina rapporter från 1920- och 1930-talen.

I missionärsböcker skrivna av pingstmissionärer på 1950-talet används namnet på alla tre folkgrupperna, hutu, tutsi och twa. I böckerna kan framskymta att tutsier kunde känna sig överlägsna. Pethrus beskriver dem som »hövdingar och ägare av stora boskapshjordar» och hutuerna som bönder och tjänare, en »gammal slavstam». Detta var knappt ett decennium efter hutuhövdingarnas påtvingade avgång. Rhode Struble, pingstmissionär, skriver 1956 att »watuzi» är den »högst stående av dessa stammar» och »watwa» »den lägst stående». 2 Om detta var den uppfattning samtliga missionärer hyste eller om det mer är ett återgivande av den gängse synen bland belgarna är svårt att avgöra.

I pingstförsamlingarna skulle pastorerna komma att vara både hutu och tutsi. Flertalet församlingsmedlemmar var på de flesta platser hutuer, eftersom majoriteten av folket tillhör den folkgruppen. Vi kommer att återkomma till relationen mellan dessa grupper när vi beskriver pingströrelsens fortsatta utveckling i landet.

Folkgruppen twa levde under större delen av 1900-talet i hög grad för sig själv. Det var först från och med senare hälften av 1970-talet som de svenska pingstmissionärerna i större utsträckning kom att arbeta bland batwa.

1 Pethrus 1948 s 161. 2 Struble 1956 s 26. Struble ger i denna bok noggranna skildringar av seder bruk hos olika folkgrupper i Rwanda, Burundi och Kivuprovinsen, något som inte är så vanligt i missionärsböcker från den tiden.

Den traditionella religionen och kulturen – en kort beskrivning

Innan den kristna missionen kom till Burundi fanns tron på Imana. Imana var skaparen av allt och god, men samtidigt avlägsen. Ordet imana kunde också användas om speciella stenar eller träd. Som förmedlare mellan Imana och människorna fungerade vanligtvis Kiranga, kring vilken kulten i egentlig mening rörde sig. Kiranga var ursprungligen en viktig förfader som tillbads samtidigt som en man eller kvinna i kulten iklädde sig rollen som Kiranga. Vid sjukdomsnöd kunde man offra ett vitt lamm till Kiranga.1

En mycket viktig roll spelade de döda förfäderna, abazimu. Att visa dem vördnad genom att ställa fram mat och dryck till dem vid en årlig fest var en viktig del av familjegemenskapen. Om man inte uppförde sig på rätt sätt gentemot dem, kunde de levande drabbas av olika olyckor. Man trodde också att förfäderna talade genom människornas drömmar. I samhället fanns också siare och örtläkemedelskunniga, till vilka människor vände sig med sina problem. Där fanns också de som ansågs utöva ond makt och kunna »kasta» sjukdomar på andra. Rent allmänt rådde en rädsla för vad andemakter kunde ställa till med och tron på att människor kunde bli besatta av andar var stark.

2

Katolsk mission

Den första katolska missionsstationen grundades av Vita Fäderna3 år 1879. Två år senare dödades tre av missionärerna i en strid initierad av arabiska slavhandlare. År 1898 grundades Mugera i landets inre. Tillsammans med senare tillkomna stationer växte så småningom ett mycket framgångsrikt arbete fram. Den starka tillväxten tog sin början några år efter det att Burundi blivit belgiskt FN-mandat. De katolska missionärerna blev statens rådgivare och även ansvariga för utbildningen av landets hövdingar och nationella tjänstemän.4

Till en början var landets hövdingar avvaktande till den nya religionen. Men det visade sig snart att kolonialmakten föredrog hövdingar med västerländsk skolning, vilka vände sig från den traditionella religionen till

1 Intervju med Madengo 1987-03-21. 2 Nyberg 1987; intervjuer i Gishiha 2000-03-17 och 18. 3 Den korrekta benämningen är »Missionnaires d’Afrique» (»Afrikas missionärer»). 4 Andersen 1929 s 1‒6.

den kristna tron. År 1933 »avtackades» alla de hövdingar som öppet praktiserade den traditionella religionen.1 I takt med att alltfler hövdingar blev kristna följde massomvändelser bland folket, i synnerhet under trettiotalet. 1930‒1936 ökade antalet medlemmar från 45 611 till 195 454.2 Detta skedde trots att kraven från den katolska kyrkans sida var stora. För att få bli döpt måste man först undervisas under 3‒4 år, vanligtvis ett par gånger i veckan och dessutom regelbundet delta i gudstjänsterna. En viktig insats gjordes av »katekister». Det var burundier som fått en viss utbildning och som sändes två och två till utposter. De missionsstationer som satsade mest på utposter var också de som uppnådde de bästa resultaten.3 Över hälften av landets befolkning beräknades 1989 tillhöra katolska kyrkan.4

Protestantisk mission

Under åren 1911 och 1916 arbetade ett tyskt protestantiskt missionssällskap, Neukirchen Mission, i Burundi. De tvingades lämna landet på grund av det första världskriget. Först tolv år senare, 1928, fick det danska missionssällskapet De Danske Baptisters Hedningemissionsselskab tillåtelse att överta de tyska missionärernas fem missionsstationer. Danskarna började själva arbeta i Musema, i landets centrala delar. I januari 1931 döptes de första och vid samma tillfälle bildades en lokal församling. I december följande år invigdes den första kyrkobyggnaden. År 1962 bildades en självständig burundisk baptistkyrka, som år 2014 hade omkring 50 000 medlemmar.

Övriga koncessioner överlät danskarna till två andra protestantiska missionssällskap, Mission Libre Méthodiste, (en nordamerikansk metodistmission) och Friends’ Africa Gospel Mission (amerikanska kväkare)5 . År 1934 beviljade den belgiska staten Church Mission Society (anglikanska kyrkan), som redan arbetade i Rwanda, två platser i Burundi. Den ena av dem, Matana, ligger nära pingstmissionens fält i södra Burundi. Där byggdes ett stort sjukhus. Det anglikanska missionssällskap som arbetade i Ruanda-Urundi hette Ruanda General and Medical Mission,

1 Gahama 1983 s 229‒230. 2 Louvain 1936 s 302‒303. 3 Perraudin 1963. 4 Poulsen 1989 s 15. 5 Ti Aar i Urundi 1938 s 41–42.