3. De första försöken att börja arbeta i Burundi
I föregående kapitel presenterades tankarna på samarbete mellan svensk och norsk pingströrelse när det gällde missionsarbete i dåvarande Belgiska Kongo. A B Lindgren, tidigare predikant i Salemförsamlingen i Karlsborg, Västergötland, blev den som tillsammans med norrmannen Gunnarius Tollefsen skulle företa en rekognoseringsresa till de östra delarna av Belgiska Kongo dit de anlände i juni 1921. Under resan gjorde Lindgren en belgisk missionärs bekantskap. Denne var på väg ut till Rwanda, där de belgiska protestanterna skulle uppta arbetet på de stationer tyska missionärer varit tvungna att lämna i samband med första världskriget. Han berättade nu för Lindgren att samma förhållande gällde för Burundi. Den belgiska missionen saknade resurser att börja också där och han föreslog Lindgren att de svenska pingstmissionärerna skulle överta de tyska stationerna i Burundi. Lindgren fann idén vara god och skrev därför ett brev till Lewi Pethrus, i vilket han föreslog att den svenska och den norska pingstmissionen gemensamt skulle överta den tyska missionens arbete och fördela dess stationer på de två missionerna. Samtidigt skulle man fortsätta att försöka få arbetstillstånd också för platser i Kivuprovinsen.1 Vid ankomsten till Uvira i östra Kongo samtalade Lindgren med Royal Commissioner för Ruanda-Urundi och bad om tillstånd att besöka Ruanda-Urundi. Svaret blev nekande med hänvisning till att landet fortfarande rådde under krigslagar.2 Den belgiske missionären hade försäkrat Lindgren att ledaren för den belgiska missionen, pastor Henri Anet, var öppen för att samarbeta med de svenska missionärerna. Detta var dock en sanning med vissa begränsningar. Det stämde att Anet sökte med ljus och lykta efter protestantiska missioner som kunde överta arbetet i Burundi, men pingst-
1 LPA/Lindgren till Pethrus 1921-05. 2 LPA/Lindgren till Mundell vid La Mission Pentecôtiste de Grande Bretagne et d’Irlande
1921-10-29.
25
