Utvecklingen åren 1929‒1932

13. Vingåkers missionsförsamling

Vingåkers missionsförsamling hade år 1930 omkring 350 medlemmar fördelade på sju kretsar. I samhället hade en lokal uppförts år 1924 och den kallades Missionskyrkan. Flera missionshus fanns utanför samhället. Församlingen hade sedan sekelskiftet 1899/1900 i regel två predikanter anställda. Vid årsskiftet 1929/30 hade man emellertid endast en predikant och det var Johan Emanuel Bäckman186. Den andra tjänsten var vakant fram till oktober 1930 då David Hörnmark (s. 266) anställdes. Han kom då från Vaggeryds missionsförsamling.

Vi ska här se på utvecklingen i församlingen från slutet av år 1929 och fram till våren 1932 då den splittrades samt nämna något om vad som sedan hände.

Utvecklingen åren 1929‒1932

Åke Nilsson som har studerat församlingens protokoll och årsberättelser tycks inte ha funnit några tecken på ett inflytande från de pingstbetonade inom Missionsförbundet förrän år 1929 då det skulle ha hållits en evangelistkurs under hösten (Nilsson, 16), men som fick ställas in efter uppmaning från förbundsledningen. (s. 72). En av dem som skulle ha undervisat var sannolikt Aron Andersson, som ändå kom till Vingåker för att leda bibelstudier under sista veckan i november och första veckan i december. Alex Olovson, lärare vid en evangelistkurs i Linköping under november månad, kände till Aron Anderssons besök och vände sig därför i början av november till församlingen i Vingåker och frågade om elever i kursen skulle kunna få komma och lyssna till Andersson förutsatt att församlingen stod för mat och logi. Kursen

186 Johan Emanuel Bäckman (f. 1889) hade efter folkskolan arbetat hos sin far som drev ett jordbruk och ett svagdrycksbryggeri. När han sökte till missionsskolan våren 1911 hade han genomgått en folkhögskolekurs. Han blev omvänd 1906 och medlem i Bollnäs missionsförsamling. Redan från hösten 1907, efter att ha deltagit i en evangelistkurs, var han biträdande predikant i församlingen. Hans längtan var att bli missionär. Han började sina studier först höstterminen 1912 pga. militärtjänstgöring hösten 1911. Han valde att avsluta sin utbildning efter andra året och tillträdde så en pastorstjänst i Gränna. Åren 1918‒1922 tjänstgjorde han i Karlshamn och därefter i

Vingåker.

slutade söndagen den 1 oktober och tanken var att eleverna skulle tillbringa följande vecka i Vingåker. Församlingen beslöt att ta emot tio elever. Samtidigt bestämdes att Alex Olovson skulle tillfrågas om han kunde komma till avslutningsmötena den 7‒8 december, eftersom Aron Andersson inte kunde vara med då. Olovson var med både på lördagen och på söndagen.187

Vi har inte funnit några uppgifter om hur Bäckman kom i kontakt med de pingstbetonade inom Missionsförbundet. Det kan ha varit vid Malmköpingskonferensen sommaren 1928. Malmköping ligger cirka fem mil ostnordost om Vingåker. Sannolikt var denna konferens den första som hölls. Vid 1929 års konferens kan han ha räknat sig som pingstbetonad188 och framträtt som talare, lyssnat till Aron Andersson och bestämt sig för att fråga honom om han kunde vara lärare vid en evangelistkurs i Vingåker under hösten. Bäckman hade tidigare ordnat kurser för evangelister i samråd med distriktsföreståndaren, men var nu beredd att ordna en med pingstbetonade lärare. Det faktum att församlingen ställde in evangelistkursen vittnar om att Bäckman och församlingen ville förhålla sig solidarisk till förbundsledningen.

År 1930

Under år 1929 hade 50 nya medlemmar välkomnats och vid årsskiftet var medlemsantalet 347.

Vid församlingens årsmöte den 19 januari 1930 valdes ombud till sommarens generalkonferens. I samband med detta val beslöts, att, enär [församlingen anser] det vara svårt för de enskilda ombuden att vid konferensen framföra församlingens tankar och åsikter, istället genom ett skriftligt uttalande delgiva styrelsen innehållet av samtalet. Av vad som framkommit vid den förda tidningsdiskussionen hava vi kommit till den uppfattningen att den av styrelsen uppställda missionsföreståndarekandidaten ej är lämplig och vi vilja understödja det framkomna förslaget, att missionsföreståndare Nyrén ombedes kvarstå tills vidare. Då denna fråga synes vara av mycket stor vikt för SMF anse vi det vara lämpligt att församlingarna ute i landet finge tillfälle att före konferensen uttala sina åsikter i denna fråga. (Nilsson, 17–18)

187 Att döma av annonseringen av Linköpings missionsförsamlings möten var det en fyraveckorskurs. Församlingens pastor, Emil Thörne var lärare under hela kursen,

Frank Mangs under den andra och tredje veckan och Alex Olovson under den fjärde. Kursen avslutades söndagen den 1/12. 188 I början av 1930 var Bäckman omtalad i Åtvidaberg som pingstbetonad (s. 148).

Missionsstyrelsen hade föreslagit Axel Andersson som ny missionsföreståndare, ett förslag som Aron Andersson motarbetade med emfas. Denne hade givetvis tagit tillfället i akt att gå till attack mot Axel Anderssons bibelsyn åtminstone vid något tillfälle under bibelstudierna. Bäckman kan redan innan Aron Andersson kom till Vingåker ha varit kritisk till missionsstyrelsens kandidat, men Aron Anderssons insatser var nog avgörande för församlingens beslut vid årsmötet.

Vid Missionsstyrelsens sammanträde i mitten av maj 1930 nämndes att församlingar och enskilda personer hade skickat in skrivelser angående missionsföreståndarvalet, men dessa kommenteras inte i protokollet och föranledde ingen åtgärd (Dahlén, 340). Andersson valdes till missionsföreståndare drygt en månad senare.

År 1931

Under år 1929 hade medlemsantalet ökat, men så var inte fallet år 1930. Vid årsmötet den 18 januari 1931 meddelades att det var 20 medlemmar färre vid årets slut än vid början. Bäckman menade att detta kommer bli en »årlig erfarenhet, så länge vi är anslutna till en landsorganisation, som de kalla samfund, och så länge vi i dopfrågan hålla på vad vårt folk kalla Missionsförbundets principer« (Nilsson, 20). Bäckman accepterade inte begjutning av spädbarn som ett bibliskt dop, men han var inte klar »i frågan om äldredop som villkor för församlingsbildning och församlingsgemenskap« (JG 311020). Kanske att medlemmar i missionsförsamlingen och i ungdomsföreningarna hade gått över till pingstförsamlingen på platsen för att få tillhöra en församling där vuxendop krävdes för medlemskap.189

Vid årsmötet föreslog styrelsen att man skulle avböja erbjudanden om besök av anställda inom förbundet med en »kritisk hållning till bibelordet«. Styrelsen menade att »tjänstemän tillsättas nu inom Förbundet, vilka intaga samma kritiska hållning till bibelordet« som Lorentz Backman hade och som av denna anledning hade tvingats sluta sin tjänst på Missionsskolan (Nilsson, 19). Församlingen beslöt att bordlägga frågan. Men när Missionsförbundets bibelskolesekreterare, Einar

189 Pingstförsamlingen hade ungefär samma geografiska verksamhetsområde som missionsförsamlingen, men med hälften så många medlemmar. Tillväxten var dock god.

Genitz190, i slutet av augusti erbjöd sig att komma på besök i november tackade församlingen nej. Man beslöt då att sända ett brev till missionsstyrelsen och meddela att församlingen inte »önskar besök av sådana Förbundets tjänstemän, som tagit parti för den historisk-kritiska bibelforskningen«. Man refererade också till Backmans entledigande från sin tjänst vid Missionsskolan (ibid. 20–21). Genitz besök skulle sammanfalla med en evangelistkurs som skulle hållas i Vingåker med pingstbetonade predikanter. Vid årsmötet hade beslutats att Aron Andersson, Alex Olovson och Erik Eriksson (s. 266) skulle kallas (Nilsson, 19), men det blev Aron Andersson och Gustaf Dahl som ledde kursen. Denna kurs ville, som vi redan nämnt (s. 73), missionsstyrelsen avstyra varför Johan Gustafsson uppmanades att besöka församlingen, vilket han gjorde den 14 oktober.

Till Genitz skriver Gustafsson efter besöket att han fick ett ingående samtal med församlingens ordförande och dess pastor, Emanuel Bäckman. Denne vägrade gå honom till mötes beträffande kursen, Han skriver också att det inte blev någon tid vid sammanträffandet för att tala om församlingens vägran att ta emot Genitz. Han säger sig ha haft »fullt upp med att försvara vår missionsföreståndares ställning i bibelfrågan, så långt jag nu kunde träda i bräschen för den« (JG 311020). Han berättar också för att han ryktesvis hade hört att även församlingen i Valla funderade på att inte ta emot Genitz.

Till missionsstyrelsens ordförande, Sven Bengtsson, skriver Gustafsson samma dag och meddelar att han hade varit i Vingåker. Han berättar först något om innehållet i Vingåkersförsamlingens brev till Genitz och fortsätter:

Denna sak ansåg jag mig icke ha något skäl att taga upp vid mitt besök denna gång. Jag samlade mig omkring min av Styrelsen givna uppgift, som ju gällde den planerade evangelistskursen. Först uppsökte jag ordföranden. Vi hade ett långt samtal. […] De tre frågor som äro brännande, äro först bibelfrågan, sedan frågan om Förbundets ställning till den pingstbetonade rörelsen och sist ehuru kanske icke minst betydelsefull spänningen mellan distriktets föreståndare [Johan Nilsson] och pastor Bäckman. Vad jag främst ansåg mig kunna nå till vid detta mitt besök var att söka få ett klart begrepp om dispositionerna där nere. Jag kan i korthet meddela dem,

190 Under hösten 1929 hade Einar Genitz tillträtt tjänsten som sekreterare för Missionsförbundets bibelskoleverksamhet. Hans uppgift var bl.a. att stärka undervisningen av förbundets unga medlemmar i församlingar och ungdomsföreningar. Man kan notera en ökning av antalet bibelkurser i församlingar och distrikt från år 1931.

sådana jag har fattat dem. Ordföranden själv bekräftade på min förfrågan, att min uppfattning var riktig: Pastor Bäckman är själen i allt, som rör församlingens oppositionsställning, men församlingen står tätt sluten omkring honom. Han har lyckats ända därhän, att det enda band, som för närvarande knyter församlingen till Svenska Missionsförbundet, är den yttre missionen. Skulle det dock bli fråga om en skilsmässa från Förbundet, tror jag icke, att en sådan skulle komma till stånd utan strid inom församlingen. Emellertid hyser man starka misstankar gentemot vår missionsföreståndares ställning i bibelfrågan. Brevet angående Genitz är ett starkt och tydligt utslag av att man icke vill tillåta någon förmodad kritisk bibelriktning att få det ringaste insteg i församlingen. ‒ Vad sedan gäller evangelistkursen avser den givetvis att tjäna den pingstbetonade rörelsen inom Missionsförbundet. (JG 311020)

Gustafsson menade att anledningen till att det fanns en opposition mot förbundsledningen »bottnade i den personliga spänningen« mellan Johan Nilsson och Emanuel Bäckman. Den senare vägrade samarbeta med distriktsföreståndaren vilken hade varnat församlingen när Bäckman föreslagits som pastor och som inte »på något sätt ville ’måna om’ den rörelse som för Bäckman var en hjärtesak«. Dennes kontakter med Aron Andersson hade inget att göra med de principer som denne företrädde angående villkor för församlingsgemenskap. Bäckman hade hävdat att han »sökt få Aron Andersson som medlärare vid kursen allenast därför, att han ju är en god bibellärare«.

Samtalet i Vingåker var betydelsefullt, menade Gustafsson, eftersom han hade fått klargöra förbundsledningens ställning och därför ansåg sig »ha fria händer att öppet säga ifrån med avseende på de evangelister, som utbildas av Aron Andersson och G. Dahl«. Före resan till Vingåker hade han läst Dahls »skrifter i ting, som röra dop- och församlingsfrågor« och funnit att Dahl »mycket ivrigt men ofta i förklädda termer pläderade för utbrytningar ur samfunden« JG 311020).

Församlingen hade flera ungdomsföreningar. I september beslöt den förening som fanns i själva Vingåker att lägga ner verksamheten.

Då intresse saknas och då ungdomsföreningen inte är någon nödvändig verksamhetsgren, eftersom nästan alla medlemmar tillhöra församlingen, är det mångas önskan att ungdomskretsen skall upphöra med sin verksam-

het. (efter Nilsson, 21)

Flera kretsar gjorde gemensam sak med Vingåkerskretsen och i januari 1932 avvecklades Vingåkers Kristliga Ungdomsförbund, vars medlemmar var församlingens ungdomsföreningar.

År 1932 ‒ splittringen

Inför församlingens årsmöte i januari 1932 hade en av kretsarna föreslagit styrelsen att församlingen skulle begära utträde ur Missionsförbundet. En enig styrelse beslöt att frågan skulle tas upp på årsmötet. David Hörnmark inledde frågan vid årsmötet. Han menade att de tjänstemän inom förbundet som företrädde en historisk-kritisk bibelsyn i tal och skrift förringade och förlöjligade det Andens verk som förnams inom många församlingar. Vid mötet lästes en skrivelse upp som några av de äldre medlemmarna stod bakom. I den hävdades att församlingen hade den frihet som behövdes för att »verka Guds verk såväl inom som utom församlingen« (Nilsson, 22). Det fanns därför inget skäl att lämna förbundet. En missionär som var med på årsmötet påminde om nattvarden som hade ägt rum före årsmötet, och framhöll att den är »det högre som förenar«. Han var förvånad över att församlingen nästan i anslutning till nattvarden tog upp en fråga som inte var ägnad att förena. Hans inlägg medverkade troligen till att församlingen avstod från att fatta något beslut i frågan. Man följde ett råd från honom att utreda frågan vid ett församlingsmöte och till detta kalla David Hedegård.

Hedegård accepterade inbjudan och deltog i ett församlingsmöte den 14 februari. Det är svårt att avgöra vilken betydelse han hade för frågans avgörande. Han hade emellertid varnat »församlingen för att dela sig. Det skulle lända till tråkigheter för oöverskådlig tid« (Nilsson, 23). Församlingen beslöt vid samma möte att vända sig till missionsstyrelsen med följande skrivelse:

Missionsföreståndare Axel Andersson har upprepade gånger i tal och skrift uttalat sig fördömande om den andliga rörelse, som går under namnet pingstväckelsen, en rörelse som vunnit utbredning också inom Svenska

Missionsförbundet. Vi hemställa att styrelsen offentligen klargör, dels vilken den verkliga innebörden i dessa uttalanden är, dels vilken ställning styrelsen intar till dem. Vi hemställa alltså om svar på följande frågor: Avse dessa missionsföreståndarens uttalanden pingströrelsen som sådan, eller avse de blott de brister och fel som förekommit inom pingstväckelsen, men som inte tillhöra denna rörelses egentliga väsen? Om ifrågavarande uttalande innebär ett fördömande av pingstväckelsen som sådan, är de då också uttryck för styrelsens ställning till denna rörelse? (Nilsson, 23) Missionsstyrelsen meddelade att ett svar skulle komma i maj.

Vid församlingsmötet den 14 februari beslöts också att man skulle klarlägga genom röstning i de olika kretsarna hur medlemmarna ställde