Pingstgruppen

I början av år 1935 begärde ytterligare två pingstbetonade medlemmar utträde. Det var Karl Nilsson och hans hustru Sally.124 Det var således 24 pingstbetonade medlemmar som begärde utträde under åren 1934 och 1935 av de cirka 68 medlemmarna.

Medelåldern sommaren 1934 för den grupp som först fattade beslut att lämna församlingen var 21 år. De hade i genomsnitt varit medlemmar i 2,5 år. Motsvarande uppgifter för dem som avvaktade men sedan lämnade församlingen var 32 år respektive 6 år. Medelåldern för hela gruppen var 26,5 år. Antalet män var 5 och antalet kvinnor var 16. Medelåldern för den grupp som kom att stå kvar i församlingen var cirka 55 år. Nästan 60 % av dem var kvinnor.

Efter splittringen år 1934 återhämtade sig aldrig missionsförsamlingen i Norra Vi numerärt. Medlemsantalet sjönk successivt och i slutet på 1950-talet var det bara ett 15-tal. År 1970 gick den upp i Österbymo missionsförsamling. I Asby-Udde missionsförsamling begärde ett tiotal pingstbetonade medlemmar utträde (NVSj).

När pingstgruppen i Norra Vi lämnade missionsförsamlingen var tanken att man skulle bilda en pingstförsamling – det tycks inte ha varit aktuellt att bilda en fri missionsförsamling. Man samlades snart till interna möten och samtalade givetvis då om hur man skulle gå vidare. Lördagen den 30 juni 1934 hade gruppen sitt första formella »församlingsmöte«. Det hölls i Fallerås hos Karl P. Nilsson125 som valdes till mötets ordförande. Han var sedan den 20 maj 1932 medlem i Betelförsamlingen i Österbymo (idag Filadelfiaförsamlingen). I mötet deltog också ett par makar som hade tillhört Asby-Uddes missionsförsamling.

124 Karl Erik Gunnar Nilsson (f. 1906) hade bott en tid i Sunds församling och då blivit medlem där. När han återvände till Norra Vi hade han inte förts in i matrikeln, men fick flyttningsbetyg eftersom han räknades som medlem i församlingen. Han var son till Karl Petrus Fritjof Nilsson (s. 213). 125 Karl Petrus Fritjof Nilsson (f. 1880) var hemmansägare och bodde i Fallerås. Han blev medlem i missionsförsamlingen år 1923 och döptes i augusti 1927. Han var en dominant person och kontrollerade noga att det som framfördes i predikan stämde överens med vad som stod i Bibeln. Det fanns de som tyckte att han var »kantig i sina uttalanden«. I missionsförsamlingen hade han inte blivit helt etablerad och han hade inte haft några förtroendeuppdrag under sin tid där. Werner Ottosson hade stor respekt för Nilsson och såg upp till honom (Ottosson).

Ordf. meddelade att ärendet för mötet var att samtala om församlingsfrågans ordnande för den fria gruppen, och uppmanade de närvarande att uttala sig huruvida de ansågo tiden vara inne att ordna församling eller i annat fall, som enskilda medlemmar begära medlemskap i Betelförsamlingen i Österbymo. (NVSp 340630) Werner Ottoson »sade sig ej vara mycket tilltalad, för egen del, att gå till Österbymo, men var villig att böja sig för Guds vilja«. Elis Carlsson hade varit motståndare till tanken att gå till Österbymo, men hade detta motstånd vikit och var villig att gå Guds väg. Han hade vid sista mötet i

Spaxtorp fått den känslan att det kanske var Guds vilja att ordna församling, men ansåg det dock vara viktigt att undersöka förutsättningarna och beräkna kostnaden. (Ibid.)

En annan av deltagarna uttryckte sin längtan efter församlingsgemenskap, men var glad att tills nu bidat Guds ledning. Han sade sig ännu ej vara viss om Guds vilja i församlingsfrågan, men hade ej något emot vännerna i Österbymo. [Han] upplyste dock om att det var flera syskon i Asby-Udde, som väntade att församling skulle ordnas i Norra Vi, då de ansåg det vara väl långt till

Österbymo. (Ibid.) Vägsträckan mellan kyrkan i Norra Vi och pingstkapellet i Österbymo var omkring en mil.

Åtskilliga yttrade sig – de flesta till förmån för en egen församling. Elis Carlsson menade att man borde fatta beslut i samförstånd med Betelförsamlingen i Österbymo och föreslog att församlingens föreståndare, pastor Berthil Johansson skulle bjudas in till nästa möte, vilket också beslöts.

Den 15 augusti samlades man ånyo till överläggningar och då var Berthil Johansson med.

Broder Johansson sade sig förstå vår önskan att få församling i Norra Vi.

Han hade bedit till Gud om saken, men känt att tiden ej var inne. Han ansåg det vara naturligt att vi t.v. borde tillhöra församlingen i Österbymo. Detta med tanke på vad som kan möta i en ny verksamhet, varför det kan vara tryggast att tillhöra en äldre församling. Det vore då lämpligast att stå som utpost med särskilt vittne och egen kassa. (NVSp 340815) Flera yttrade sig och även vid detta möte förespråkade de flesta att man skulle bilda en egen församling. Elis Carlsson tog upp föreståndarfrågan och menade att Karl Nilsson var självskriven som föreståndare men att

han vore dock oprövad som sådan i en fri församling, och kunde ju hans lämplighet prövas om vi stode som utpost till Österbymo. – Broder Bertil

Johansson påpekade att vi i själva verket redan är en församling, fastän ej en ordnad sådan. Då det gäller tjänsterna i församlingen gäller ordet: »Dem

Han kallar, dem skickliggör han.« När det gäller anslutning till Österbymo, bör det ju tänkas som en övergångsperiod. (Ibid.) Karl Nilssons son, Josef, ansåg, att »då visshet ej kunde vinnas, det vore tryggast att gå till Österbymo«.

Därmed var överläggningarna slut och man beslöt att försöka komma fram till ett avgörande vid ett möte söndagen den 26 augusti. Vid detta möte var tveksamheten något större till att omedelbart ordna en församling än vad fallet hade varit vid de två tidigare sammankomsterna. Efter att de som önskade hade fått yttra sig föreslog Elis Carlsson att man

nu kunde besluta ordna församling här, men under förutsättning att

Betelförsamlingen i Österbymo sanktionerar beslutet. Detta senare blev också mötets beslut.[…] Mötet avslutades med en bönestund, då Gud genom ett underbart budskap härligt sanktionerade besluten. (NVSp 340826) Berthil Johansson tog upp Norra Vi-frågan vid församlingsmötet den 30 september i Betelförsamlingen:

Från de vänner i Norra Vi som lämnat Missionsförsamlingen, därstädes förelåg en begäran till församlingen att den skulle uttala sin mening om ett event. församlingsordnande där. Församlingen ansåg icke tiden vara inne härför och beslöt hälsa vännerna välkomna till församlingsgemenskap här.

Församlingen förklarade sig också villig att upptaga arbetet i N:a Vi såsom utpost tills tiden vore inne att ordna församling där. (Öyp 340930) Det blev alltså församlingen i Österbymo som avgjorde att det bildades en utpost i Norra Vi. Karl Nilsson blev ledare för denna. Någon enighet inom Norra Vi-gruppen kunde inte uppnås utan var och en fick ordna »sin församlingsfråga efter fritt val.« Under oktober−december 1934 togs elva medlemmar in i Betel, och året därpå ytterligare fyra. De övriga sex valde andra församlingar eller bestämde sig för att vänta tills det bildades en pingstförsamling i Norra Vi. Detta kom att dröja till den 17 oktober 1937 då Sionförsamlingen i Norra Vi ordnades126 av 32 personer, varav flera hade tillhört Asby-Uddes missionsförsamling. I

126 Att en församling ordnades innebar i allmänhet inom Pingströrelsen att en äldste från en annan pingstförsamling deltog i mötet som ordförande och »genom bön och händers påläggning« avskilde en eller flera äldste i den nya församlingen.

början på 1960-talet var medlemsantalet 65 för att sedan på grund av utflyttningen från bygden successivt minska till 14 i början av 1980-talet då medlemmarna gick över till pingstförsamlingen i Österbymo.

10. Borgholms missionsförsamling

Svenska Missionsförbundets verksamhet på Öland från slutet av 1890talet fram till år 1922 hade inte varit särskilt framgångsrik. Medlemsantalet under dessa år hade pendlat omkring 150. Men från och med år 1922 skedde en tillväxt och vid årsskiftet 1927/28 fanns det omkring 250 medlemmar i de sju församlingar127 som var anslutna till SMF. Dessa var också anslutna till Ölands kretsförening.128

Våren 1922 hade en serie väckelsemöten hållits i Borgholm med Alex Olovson (s. 37) som talare och nästan alla församlingar på Öland hade kunde notera en ökning av antalet intagna medlemmar. Efter sitt andedop hösten 1922 återkom Olovson till Öland. Människor blev andedöpta och i Borgholms missionsförsamling ‒ liksom i de flesta av de övriga församlingarna ‒ fanns snart en pingstbetonad grupp av medlemmar. Vi ska här se något på utvecklingen fram till och med år 1933 med hänsyn till att det uppstod spänningar i församlingen på grund av denna grupp. Våren 1933 splittrades församlingen i och med att en stor del av de pingstbetonade begärde sitt utträde.

Underlag för detta kapitel utgörs främst av brev i Svenska Missionsförbundets arkiv samt protokoll, årsberättelser och matriklar från Borg-

127 Åtskilliga församlingar kallade sig i början av 1920-talet för föreningar, trots att de var organiserade på samma sätt som de som kallade sig församlingar. Vi använder genomgående benämningen församling för de missionsföreningar som var anslutna till SMF. 128 Ölands sju missionsförsamlingar låg alla norr om Färjestaden. De fanns i Borgholm,

Böda, Föra, Högby, Köping, Långlöt och Sandvik. Anslutna till Ölands kretsförening var ytterligare 18 föreningar, församlingar, kretsar och predikoplatser ‒ utan att för den skull personerna som tillhörde dessa organisationer automatiskt räknades som medlemmar i SMF; år 1927 var det ca 320 personer som tillhörde Ölands kretsförening, varav 240 var medlemmar i SMF-församlingar. De flesta av kretsföreningens organisationer var engagerade i andra missionssällskap utöver SMF.

Distriktsföreståndaren i Kalmar län skriver i sin rapport i årsberättelsen för år 1926 att »på sina ställen kunna [föreningarna och församlingarna] få besök av predikanter från tio à femton olika organisationer«. ‒ Ca 0,9 % av Ölands befolkning var år 1927 missionsförbundare; motsvarande andel för hela Sverige var 1,9 %. Axel

Andersson skriver år 1927: »De senare årens rapporter lämna så ytterst knapphändiga uppgifter om Öland, att det ej lönar mödan eller är av något intresse att anföra dem […] Där intet händer, finnes intet att berätta om« (AA 1928b, 248).