I början av år 1935 begärde ytterligare två pingstbetonade medlemmar utträde. Det var Karl Nilsson och hans hustru Sally. 124 Det var således 24 pingstbetonade medlemmar som begärde utträde under åren 1934 och 1935 av de cirka 68 medlemmarna. Medelåldern sommaren 1934 för den grupp som först fattade beslut att lämna församlingen var 21 år. De hade i genomsnitt varit medlemmar i 2,5 år. Motsvarande uppgifter för dem som avvaktade men sedan lämnade församlingen var 32 år respektive 6 år. Medelåldern för hela gruppen var 26,5 år. Antalet män var 5 och antalet kvinnor var 16. Medelåldern för den grupp som kom att stå kvar i församlingen var cirka 55 år. Nästan 60 % av dem var kvinnor. Efter splittringen år 1934 återhämtade sig aldrig missionsförsamlingen i Norra Vi numerärt. Medlemsantalet sjönk successivt och i slutet på 1950-talet var det bara ett 15-tal. År 1970 gick den upp i Österbymo missionsförsamling. I Asby-Udde missionsförsamling begärde ett tiotal pingstbetonade medlemmar utträde (NVSj).
Pingstgruppen När pingstgruppen i Norra Vi lämnade missionsförsamlingen var tanken att man skulle bilda en pingstförsamling – det tycks inte ha varit aktuellt att bilda en fri missionsförsamling. Man samlades snart till interna möten och samtalade givetvis då om hur man skulle gå vidare. Lördagen den 30 juni 1934 hade gruppen sitt första formella »församlingsmöte«. Det hölls i Fallerås hos Karl P. Nilsson 125 som valdes till mötets ordförande. Han var sedan den 20 maj 1932 medlem i Betelförsamlingen i Österbymo (idag Filadelfiaförsamlingen). I mötet deltog också ett par makar som hade tillhört Asby-Uddes missionsförsamling.
124 Karl Erik Gunnar Nilsson (f. 1906) hade bott en tid i Sunds församling och då blivit
medlem där. När han återvände till Norra Vi hade han inte förts in i matrikeln, men fick flyttningsbetyg eftersom han räknades som medlem i församlingen. Han var son till Karl Petrus Fritjof Nilsson (s. 213). 125 Karl Petrus Fritjof Nilsson (f. 1880) var hemmansägare och bodde i Fallerås. Han
blev medlem i missionsförsamlingen år 1923 och döptes i augusti 1927. Han var en dominant person och kontrollerade noga att det som framfördes i predikan stämde överens med vad som stod i Bibeln. Det fanns de som tyckte att han var »kantig i sina uttalanden«. I missionsförsamlingen hade han inte blivit helt etablerad och han hade inte haft några förtroendeuppdrag under sin tid där. Werner Ottosson hade stor respekt för Nilsson och såg upp till honom (Ottosson).
213
